Författaren Peter Handke har angripits för sina uttalanden om Jugoslavienkrigen. Bakom attackerna ligger en vilja att dölja västs skuld i konflikten, menar Diana Johnstone. I en kommentar beskriver Lennart Palm hur Johnstone själv var föremål för en liknande kampanj i Sverige.

Den 8 april i år kungjorde chefen för Comédie Franaise, Marcel Bozonnet, sitt beslut att inställa en planerad Parisuppsättning av Peter Handkes pjäs Voyage au pays sonore ou lart de la question. Inställandet ar en reaktion på ett kort inlägg i Nouvel Observateur, som attackerade den österrikiske dramatikern för att ha närvarat vid Slobodan Milosevics begravning i Pozarevac, Serbien, tre veckor tidigare. I inlägget beskrevs fantasifullt hur Handke "viftat med en serbisk flagga" och "stött Srebrenicamassakern och andra brott som begåtts i den (etniska) rensningens namn".

I själva verket stod Handke diskret i ett iskallt regn bland hundratusentals människor som antagligen mindre var där för att hedra den f d presidenten för Serbien och Jugoslavien än fången som dött i Haag innan han fick avsluta sitt överraskande effektiva och övertygande försvar.

Den sovjetiska pressen brukade inleda många påståenden med frasen "alla vet ju att". Idag "vet alla", tack vare västmedia allt om f d Jugoslavien, även om de inte vet ett jota. I Frankrike, "vet alla" eftersom de läst om det i Le Monde, vars Belgradkorrespondent, Florence Hartmann, gått vidare till att bli taleskvinna för Internationella Kriminaldomstolen för f d Jugoslavien (ICTY) i Haag. Samma media som redan dömt Milosevic ignorerade större delen av rättegången utom när det gällde att sprida åklagarsidans gnäll över att Milosevic hindrade rättvisan genom att vara sjuk och att försvara sig själv. Även hans död framställdes som ett hans smutsiga trick. Bara de som följde domstolsförhandlingarna på serbisk TV eller på webben vet att huvudanklagelsen mot honom, att ha legat bakom ett "gemensamt kriminellt företag" i syfte att skapa ett "Storserbien", hade kollapsat i augusti 2005 och att inte minsta bevis knöt honom till Srebrenicamassakern.

Den anklagades död besparade ICTY:s domare besväret att avkunna en dom. Media hade redan entusiastiskt gjort jobbet för dem.

Handke förklarade att vad som fått honom att åka till Pozarevac var just det stereotypa språket hos de media som "visste allt" och i oändlighet upprepade ord som "slaktaren från Belgrad" Handkes enminutsuttalande slog enkelt fast att om "världen", dvs. media, "visste allt", så gjorde i varje fall han det inte. Han efterlyste ett mer eftertänksamt, ifrågasättande språk.1

Långt ifrån att "stödja" Srebrenicamassakern, har Handke beskrivit den som en "djävulsk hämnd och en evig skam för de ansvariga bosnienserberna".2 Vad han gjort är att helt enkelt försöka sätta in den i ett sammanhang och det är att svära i kyrkan. "Srebrenica" är inte en händelse man får studera och sätta in i sitt sammanhang, utan en helig kult. Händelsen måste nödvändigtvis beklagas som "folkmord" och "den värsta massakern efter andra världskriget". Allt annat brännmärks som "ett hån mot offren" och en form av "revisionism" eller "förnekande".

Nu är det dock så att historien förutsätter ständig revidering. Men vad "revisionism" idag likställs med är "Förintelseförnekelse", numera ett brott i ett dussin europeiska länder. I analogi med Förintelsen ersätts historien om även så nyliga händelser som Bosnienkriget med "plikten att minnas", vilket betyder vördnadsfull upprepning av de utvalda offrens version av det förflutna.

Förvandlingen av "minnet" till en helig kult tystar avvikande uppfattningar och hindrar en öppen granskning av nyss inträffade händelser och deras sammanhang. För att förstå de konflikter som slet sönder Jugoslavien, krävs mycket mer av fri forskning, mer information och mer analys. Men allt detta skulle innebära "revisionism". De ideologiska vakthundarna är där för att morra och skälla mot varje avvikelse och skrämmer massorna av konformister tillbaka in i fårkätten.

Idag är det en absolut dogm att det är en "minnets plikt" att minnas grymheter, en plikt mot offren, något som ständigt måste repeteras för annars glömmer vi. Men ständiga påminnelser om förgångna hemskheter kan faktiskt förbereda nästa våg, vilket är vad som redan hänt på Balkan, och mer än en gång. Men minnet om offerskap är ett moraliskt och politiskt kapital av stort värde för offerskapets arvingar och speciellt för deras självutnämnda talesmän. Förintelsens dominans i det samtida medvetandet har skapat ett slags "Förintelseavund" bland andra grupper som ser fördelar i att erkännas som offer.

Varje grupp som är inblandad i ett inbördeskrig tenderar att se sig själv som rena och oskyldiga offer. "Minnen" skapar gruppidentifikation eftersom varje grupp vårdar sina egna minnen. I hög grad var våldsamheterna i det krig som bröt ut 1992 en upprepning av den onda cirkel av massakrer och hämnd som förödde Bosnien-Hercegovina 1941-44 eftersom utbrytningen av jugoslaviska republiker i serbernas minne lät som en repetition av de kroatiska ustasjkis attacker på serber efter att det första Jugoslavien bröts upp av naziockupationen.

Västliga media och politiker upprepar anklagelsen att de bosniska muslimerna var målet för ett medvetet folkmordsprojekt, eftersom detta legitimerar deras illegala bombning av Jugoslavien 1999. Den leder bort blickarna från deras eget ansvar för att Jugoslavien reducerades till en ömsesidigt fientlig samling beroende ministater, liksom den tar bort uppmärksamheten från förföljelsen av den icke-albanska befolkningen i Kosovo. Anklagelsen uppammar också hat mellan grupperna. Vissa västpolitiker kanske hoppas att fokuseringen på serbiska brott skall övertyga muslimer (trots Palestina) att Väst bryr sig om deras välfärd, men detta tenderar att slå tillbaka. Att ständigt påstå att Väst stod passivt medan bosniska muslimer utsattes för "folkmord" kan bara ytterligare hetsa upp islamister mot Väst. Anklagelsen får dem inte att glömma Israel och Palestina. Den bara bidrar till en illavarslande stämning av "civilisationernas kamp".

Det vore bättre att peka ut att krig leder till massakrer och att evakuera kvinnor och barn för att sätta dem i säkerhet (som serberna gjorde när de tog Srebrenica), inte tillhör vanligheterna i vad folk i allmänhet menar med "folkmord". Det har länge funnits tecken på en serbisk vilja att medge skuld för vad som verkligen hände i Srebrenica, men bara för vad som verkligen hände, och då i utbyte mot ett erkännande av att liknande grymheter begicks på alla sidor. Om hämndbegär (för tidigare massakrer utförda av muslimska styrkor från Srebrenica mot serbiska bybor) låg bakom Srebrenicamassakern, så är det också samma begär som driver det bosnienmuslimska partiet att brännmärka serberna som "folkmördare". Muslimska ledare hoppas genom detta få serberna att betala miljarder dollar i skadestånd - ett recept som skulle vara ungefär lika fredsfrämjande som de skadestånd Tyskland tvangs betala efter första världskriget och som hjälpte nazisterna till makten.

För att främja försoning behövs mer historia och mindre "minne". Gruppminnen och myter måste förvisso accepteras som faktorer bakom beteenden, men får inte accepteras som budord som inte får ifrågasättas. Att erkänna att muslimerna förlorade flest döda i kriget 1992-953 betyder inte att detta inte var ett inbördeskrig, för vilket Izetbegovic bar ett mycket stort ansvar och i vilket muslimska soldater, särskilt utländska mujahedin, begick grymheter.

Det är kriget som leder till massakrer. Om kriget i Bosnien undvikits skulle det inte ha ägt rum någon Srebrenicamassaker. Det hade bäst undvikits, inte genom amerikanska eller Nato-bomber, utan genom att inbördeskrigets utbrott i Bosnien-Hercegovina stoppats redan från början. Detta hade varit möjligt om det "internationella samfundet", dvs Nato-makterna, Europa och USA, med fasthet krävt att den jugoslaviska konflikten 1990 skulle lösas genom förhandlingar. Men först och främst var det Tyskland som gick emot detta och genom starka påtryckningar fick EU att omedelbart erkänna Sloveniens och Kroatiens utbrytning ur Jugoslavien utan förhandlingar. Alla informerade personer visste att detta var ett hot mot Bosnien-Hercegovinas existens. En moderat muslimsk affärsman, Adil Sulfikarpasic, föreslog en lösning som kunde accepteras av serber och andra. EU föreslog en kantonisering av Bosnien-Hercegovina, inte så olik dagens arrangemang, som accepterades av ledarna för de bosnienmuslimska, serbiska och kroatiska grupperna. Men båda dessa kompromissförslag, som skulle ha hindrat kriget, avvisades av muslimska partiets ledare Alia Izetbegovic, påhejad av USA. Under hela det följande kriget lade USA krokben för varje europeisk fredsplan. Utan denna amerikanska inblandning, skulle det inte ha varit någon Srebrenicamassaker. Den ägde rum under de sista veckorna av det krig som pågick i tre och ett halvt år.

Denna kompromissfientlighet, som kastade Bosnien Hercegovina in i ett broderkrig, stöddes när det begav sig av en kör av humanitära absolutister som krävde att Bosnien i "multikulturalismens" namn måste vara en centraliserad stat. Det var samma humanitära hejaklack som applåderat uppbrytningen av det multikulturella Jugoslavien - och som faktiskt skapade krisen i Bosnien. Kören har varit helt tyst när serber och andra icke-albaner "etniskt rensats" från Kosovo, under ögonen på närvarande Nato-trupper.

Det är anmärkningsvärt att mer mediauppmärksamhet och publik indignation ägnas jakten på general Radko Mladic än USA:s förstörelse av Fallujah och andra irakiska städer.

Västs dominerande media och politiker driver en krigspolitik som oundvikligen leder till massakrer, samtidigt som de framställer sig själva som moralens väktare genom att ständigt dra fram en massaker som hände för över tio år sedan i ett krig som till stora delar var ett resultat av deras egna oansvariga uppmuntran till utbrytargrupper i Jugoslavien. Under tiden fortsätter högarna av offer för Västs massakrer att växa i Afghanistan och Irak. "Folkmordet i Srebrenica" - eftersom det begicks av "dem" och inte av oss - är grundläggande för Västs anspråk på moralisk överlägsenhet. Vakthundarna kan inte tolerera att utmanas av en poet som Peter Handke, som, mot alla odds, försöker inspirera till en genuin moralisk reflektion.

Noter

  1. "Le discours intégral de lécrivan autrichien sur la tombe de Milosevic", Libération, 4 maj 2006.
  2. Peter Handke, "Il faut maintenant sortir de la vision unilatérale de la guerre. Les serbes ne sont pas les seuls coupables; Parlons donc de la Yugoslavie", Libération, 10 maj 2006.
  3. Den första systematiska studien av förlusterna i Bosnien, av det Sarajevobaserade Research and Documentation Center, ledd av Mirsad Tokaca, har slagit fast att runt 100 000 dog, lite över 60 procent av dem muslimer, ungefär jämnt fördelade på soldater och civila.

Först publicerad på www.swans.com 19/6 2006 .

Översättning: Lennart Palm.