En delseger över nyliberalismen, och därmed en delseger över EU-projektet. Så kan man karaktärisera vårens EU-beslut om tjänstedirektivet. Ulf Karlström sätter in beslutet i EU:s historia - och är inte utan hopp om framtiden. Tänk om EU havererar?

Inför EU-parlamentets debatt om Bolkesteindirektivet, eller tjänstedirektivet, den 14 februari demonstrerade 30000 till 50000 fackliga aktivister och andra utanför parlamentet. Man protesterade mot den sociala dumpning som direktivet stod för. Demonstrationerna var viktiga för de visade den politiska och fackliga mobiliseringen i Europa mot EU-projektet. Protesterna har växt fram successivt. De manifesterade sig när Frankrike och Holland i folkomröstningarna 2005 sa nej till en överstatlig EU-konstitution, fortsatte med parlamentets nästan totala avvisande av kommissionens förslag till Hamndirektiv och så - avvisandet av kommissionens tjänstedirektiv till förmån för ett kompromissförslag.

Bakgrunden till denna utveckling sammanfattades kärnfullt av Martin Viredius, andre vice ordförande i Transport, vid ett seminarium i april 2006 i Norrköping: "EU-forin" är nu borta inom facket och LO. Det får också sägas gälla för EU i stort.

Europafacket och europeisk socialdemokrati har sedan lång tid tillbaka varit positiv till EU. Man har konsekvent blundat för de starka nyliberala inslagen, och hävdat att uppgiften bara är att "vrida skutan på rätt kurs". EU skall förses med en "social dimension" och sedan är (nästan) allt frid och fröjd. Intellektuella som Anders Ehnmark, tidskriften Arenas redaktion, Socialdemokratiska Studentförbundet m.fl. har i åratal upprepat mantrat: Ta tag i spakarna och vrid EU rätt, sedan är det bara att köra på. För andra EU-förespråkare har ståndpunkten varit en lönsam affär, med årsinkomster på 1,2 miljoner kr.

Vilken grund finns det då för de (s)-märkta EU-vurmarna respektive de nymornade fackliga EU-kritikerna och skeptikerna? EU vilar på dess fördrag, dvs. primärrätten. Alltifrån Romfördraget 1957 har EU steg för steg byggt ut sin överstatliga funktion. Det betyder att EU:s lagstiftning i ökad omfattning gäller över medlemsstaternas lagar. EU-vurmarna talar föraktfullt (och ytligt) om att "nationell, trångsynt lagstiftning inte skall få hindra utvecklingen". Det må så vara att nationell lagstiftning kan spegla trångsynthet, men tanken att EU-kommissionens lobby-baserade lagstiftningsförslag skulle representera någon högre insikt är fullständigt befängd. En av de sakliga och starka invändningarna mot "Brysselmakten" är just särintressenas starka ställning. Och med särintressen menas inte fackliga och folkliga krav utan storföretagens och deras branschorganisationers agerande och krav - de senare sätter i mångt och mycket dagordningen i Bryssel.

Under slutet av 1970-talet lyckades talför högerpolitik ta över det publika utrymmet. Ledande politiker som Ronald Reagan och Margret Thatcher symboliserade detta. På 1980-talet kom en s.k. vitbok om den inre marknaden. Valutaregleringar förbjöds och kapitalet släpptes fritt. Det hela landade i Maastrichfördraget. Romfördragets ganska allmänna formuleringar om de fyra friheterna - för arbete, kapital, varor och företag - fick i Maastrichfördraget ett antal konkretiseringar, och med tidens anda, i nyliberal tappning. Skrivningarna om den fria rörligheten handlar inte om social frihet och rätt, utan om kommersiella rättigheter. Tanken är att handeln mellan medlemsstaterna skall gå före (nästan) allt annat, ty den är "vår lyckas smed".

Men under slutet av 1990- och början av 2000-talet har nyliberalismen fått flera, allvarliga grundskott. Grundläggande är naturligtvis att arbetslösheten trots löften om guld och gröna skogar fortsätter att vara skrämmande hög inom EU. Och inte bara det. Angreppen på den traditionella, sociala modellen, samt arbetsrätt och facklig verklighet har blivit legio. Därav den framväxande fackliga kritiken mot EU-projektet.

Hoten mot facklig verksamhet och ris-ken för social dumpning har ökat i Sverige. Byggnads i Skåne har fått stå i frontlinjen för att försvara kollektivavtal och löner. Mest känd blev lönepressningen genom det s.k. Vaxholmsfallet. Kommunen skulle handla upp en ombyggnad. Man angav i förfrågningsunderlaget att kollektivavtal skulle finnas. Detta återkom i entreprenörskontraktet mellan Vaxholms kommun och Baltic AB - byggherre och samarbetspartner med det lettiska företaget Laval. I juni 2004 kontaktade Byggnads avdelning 1 Baltic och begärde kollektivavtal; det är vanligt att man tecknar ett hängavtal. Under juni-september skedde diskussioner i lönefrågan, men Byggnads fick intrycket att företaget inte var särskilt intresserade. De förslog 109 kr/tim och Byggnads krävde 145 kr. Den 15 september bryter förhandlingarna samman och Byggnads begär stöd om kollektivåtgärder från andra fackförbund. Efter sammanbrottet kopplas medling in. Under denna erbjuds Laval kollektivavtal utan lönefixering, men det avvisas dock. I början av november bryter stridsåtgärderna ut. Blockaden varade sju veckor, och till julen 2004 åkte Baltic/Laval hem. Baltic gick senare i konkurs.

Vaxholmsärendet gick till Arbetsdomstolen. Där företräddes Laval av två advokater finansierade av Svenskt Näringsliv, trots att Laval ej var medlem. En oenig Arbetsdomstol - LO:s representant var emot - beslöt att inhämta EU-domstolens yttrande. Konkret är frågan: Gäller ett lettiskt kollektivavtal före ett svenskt?

Den svenska borgerliga pressen hetsade mycket mot Byggnads med anledning av blockaden i Vaxholm. Det bidrog faktiskt till att höja både temperaturen och stridsviljan inom fackföreningsrörelsen. Mot denna bakgrund ska striden om EU-kommissionens förslag till tjänstedirektiv ses.

Den förre EU-kommissionären Frits Bolkestein lade i januari 2004 fram förslaget om tjänstedirektiv (COM 2004:0002). Det var en del av den s.k. Lissabonstrategin för att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga region. (Se Jan-Erik Gustafssons artikel.) Direktivet skulle underlätta för tjänstehandeln inom EU och genom ökad konkurrens pressa priser för konsumenter och företag. Man kan säga att här kopplas direkt lönenedpressning till EU:s beramade fria rörlighet. Bolkestein föreslog att företag som tillfälligt arbetar i ett annat land, med egen personal, under begränsad tid helt skall få tillämpa hemlandets eller ursprunglandets arbetsrättslagar och avtal. Hade direktivet varit i kraft i Sverige 2004 hade Byggnads inte kunnat ta till stridsågärder i Vaxholm.

Den starka kritiken mot tjänstedirekti-vet tvingade fram kompromissen i EU-parlamentet mellan de två största grupperna, socialdemokraterna och de konservativa. Minister- och toppmöten under mars i år fastslog att kommissionens nya förslag skulle ligga nära parlamentets. Så blev också fallet när det lades i april. Borta var principen om ursprungslandet, och undantag gjordes för ett flertal tjänsteområden, bl.a. inom den offentliga sektorn. Dock slås rätten (friheten) att erbjuda tjänster över gränserna fast (artikel 16), utan krav på etablering eller auktorisation. Arbetsrätten skall inte påverkas av direktivet, utan här blir utstationeringsdirektivet (96/71/EG) grundläggande. Den ansvarige kommissionären Charlie McCreevy förklarade att det "må vara en kompromiss, men det är ändå ett avsevärt steg i rätt riktning" (SvD 5/4-06). Parlamentet kommer att godkänna det nya förslaget till hösten, och därmed fastställs det som ett nytt direktiv, med giltighet från 2010.

Det råder ingen tvekan om att den fackliga oppositionen har vunnit en delseger. Man kan som LO-tidningen (9 juni) säga att "facket vann första ronden, men EU-byråkratin har inte gett upp". Det finns frågetecken, till exempel hänvisningen till det ganska begränsade utstationeringsdirektivet, oklarheten om hur förhandlingar om kollektivavtal skall ske när det inte finns någon företagsrepresentant, Kommissionens tolkningar med anledning av ett färskt s.k. meddelande (LO-tidningen 5 maj), EU-domstolens maktställning genom dess tolkningsföreträde m m.

Striden om tjänstedirektivet är rimligen bara en försmak av vad som kommer. Nyliberalismen är ingen kosmetisk fråga för EU-projektet, utan ett av fundamenten i Maastrichtfördraget och Lissabonprocessen. Den grundläggande filosofin om kapitalets friheter går inte att förena med facklig aktivism, arbetsrätt och kollektivavtal. Det har även EU-vurmare som LO-ledningen tvingats deklarera. I april 2005 förklarade LO:s andre ordförande Erland Olauson att om EU hotar vår arbetsmarknadsmodell, med bl.a. kollektivavtal, skall man arbeta för att Sverige lämnar EU. Således, framtiden kanske inte ter sig ljus, men dock hoppfull: EU-projektet kan uppenbarligen haverera. Och ur ett sådant haveri går det att skapa ett nytt huvudsakligen mellanstatligt Europasamarbete. Det vore en arbetsseger som heter duga.