Under 1990-talet publicerades en rad vetenskapliga studier om krisen i sjukvården. I en rapport från ESO hävdades att produktiviteten sjönk med 3 procent om året mellan 1960 och 1980. Under samma period tredubblades sjukvårdskostnaderna (i fasta priser) per person. I SNS skriftserie Nya spelregler för hälso- och sjukvården framfördes uppfattningen att den offentliga vården var ineffektiv.

Som en följd av de kritiska rapporterna har patientavgifterna höjts kraftigt och man har infört en ny sorts ekonomistyrning. Till skillnad från tidigare då en budget sattes, är den nya ekonomistyrningen prestationsbaserad. Syftet är motivera sjukvårdspersonalen att sänka de genomsnittliga kostnaderna för vården.

Men det finns andra sätt att tänka på sjukvårdskostnader. Det borde ha väckt en hel del uppmärksamhet då Roland Granqvist, som är professor i företagsekonomi 2000 publicerade en undersökning: Ekonomiskt tänkande om sjukvården under 1990-talet (SOU 2000:38, Välfärd, vård ochomsorg) där han ifrågasatte och ibland rent av underkände många av de metoder och argument som ekonomer brukar använda när de analyserar sjukvården. En välkänd svårighet med att mäta produktivitetsförändringar i vården beror på att det är komplicerat att värdera kvalitativa förändringar. En mindre uppmärksammad svårighet ligger i att mäta de totala kvantitativa förändringarna. Ett exempel på det senare är de ansträngningar som gjorts ända sedan sextiotalet att föra över patienter från den slutna vården till den öppna, hävdar Granqvist. I den slutna vården mäts produktivitetsutvecklingen som genomsnittskostnaderna per patient men i den öppna räknar man per läkarbesök. Eftersom de patienter som förs över till öppenvården rimligen är mindre kostnadskrävande än de som blir kvar - samtidigt som de är mer kostnadskrävande än genomsnittet för andra patienter i öppenvården - så registreras det på bägge håll som om produktiviteten försämras.

I den slutna vården ökar genomsnittskostnaden och i den öppna vården tar läkarbesöken längre tid. Så även när man lyckas använda resurserna bättre, så registreras det som en försämrad produktivitet. Ordet överkonsumtion låter negativt, men som ekonomerna definierar ordet så bygger den inte på en medicinsk värdering, påpekar Granqvist. När ekonomer klagar på överkonsumtion menar de bara att man får mer av något än man skulle vara beredd att betala för. Med den innebörden går det att överkonsumera vård utan att få tillräcklig medicinsk behandling. Det ekonomiska välfärdsbegreppet sätter individens preferenser framför de medicinska behoven.

Granqvist gjorde inte några egna beräkningar av hur väl resurserna inom sjukvården används, men han menar de metoder som ofta används för analysera verksamheten ger en skev bild av verkligheten. Fram till nittiotalet har man underskattat sjukvårdens produktivitet men sedan ny ekonomistyrning införts har man i stället en tendens att överskatta den.