I drygt trettioen dagar levde vi under fotbolls-VM. Så började sjuttio dagars valrörelse med samma mediala uppmärksamhet men möjligen med betydligt lägre folkligt engagemang. Utan att förringa den som älskar spelets taktik och strategi infinner sig en känsla av en pseudovärld. Ett intryck av en ljusdunkel tid trots de västliga demokratiernas självmedvetna belåtenhet över sin förträfflighet.

Det saknas naturligtvis inte väsentliga frågor i en traditionell inrikespolitiskt inriktad valrörelse. Principerna för fördelning av samhällsresurserna skiljer alltjämt mellan "blocken" - åtminstone på den retoriska nivån. Men frågan om Sveriges roll i världen har i stort lyfts bortom partipolitiken. Ohly är den ende som gjort ett litet inbrytningsförsök. Miljöpartiets valmanifest är försiktigt. Mellan Reinfeldt och Persson råder utrikespolitisk konsensus.

Medborgarna förväntas inte vara intresserade av frågor som amerikansk och israelisk ockupationspolitik, den svenska militära närvaron i Afghanistan, svensk polisutbildning i Irak, utvisningen av Agiza och Al-Zeri till Egypten, bannlysningen av al-Barakaat och dess svenska medarbetare och omställningen av den svenska krigsmakten till en interventionsstyrka i Natos följe.

Det tycks finnas en tyst överenskommelse mellan Persson och drakarnas chefredaktörer att vårt "nationella" engagemang helst sker i samband med schlager-EM, fotbolls-VM eller naturkatastrofer - och noga hålls borta från krav på en självständig utrikespolitik. Det ska helt enkelt inte vara medborgarnas spelplan. För hanterandet av de stora internationella konflikterna och förhållandet till den enväldiga stormakten ska vi förlita oss på Sveriges tysta diplomati i EU- och FN-instanser.

I TV-programmet "Dokument utifrån" gjordes i juni en genomgång av svenska uttalanden i dessa församlingar. Inte vid ett enda tillfälle har USA nämnts vid namn eller uttryckligen kritiserats för sin förda krigspolitik! Det var länge sedan Sverige stödde ett förslag som väckts från ett land i tredje världen. "Vi" röstar konsekvent med stormakterna numera, eftersom våra intressen förutsätts sammanfalla med den övergripande "kampen mot terrorismen". Fattiga länder har med sorg noterat att svensk utrikespolitik inte längre går ut på att solidarisera sig med de förtryckta och utsatta.

Den avgångna utrikesministerns knäfall har följts av en utnämning av en skicklig diplomat som kan garantera att denna gräns för uppträdande på den världspolitiska arenan vidmakthålls.

Just nu tycks det därför som om medborgarnas möjligheter att påverka de verkligt stora politiska frågorna i demokratiska val är satta ur spel.