Bäst att lägga på luren

Två definitioner av globalisering:

Alternativ 1: "Att länder världen över öppnar upp sina ekonomier. Det ger företag och människor i olika länder nya möjligheter. Samtidigt ökar konkurrensen och kraven på förändring".

Svara ja/nej till globalisering!

Så löd frågan frågan som ställdes av folkpartiet i en Temo-enkät i slutet av jan 2006.

Alternativ 2: "Vägen öppnas successivt för det internationella kapitalet att förhindra medborgarna att fatta demokratiska beslut om ekonomin inom det egna landet. Detta ger möjligheten att slutgiltigt eliminera varje utformande av en politik i enlighet med folkrepresentationens vilja. Den ökade konkurrensen om arbetstillfällena medför för stora kapitalägare ökad frihet att förhindra för de anställda att motsätta sig kraven på förändringar i form av företagsnedläggelser, avskedanden och/eller lönenedpressningar."

Svara ja/nej till globalisering!

Så lyder frågan som inte ställdes av Folkpartiet i dess Temo-enkät i slutet av januari 2006.

Att karakterisera Folkpartiets enkät som ett simpelt bondfångeri vore fel, ty i likhet med flertalet framgångsrika bluffmakare lär sig även liberaler snart att lära sig att tro på vad man säger. Det liberala bondfångeriet är således inte så enkelt, utan måste kallas kvalificerat.

Sanningen är alltid konkret. Temo-frågan är ett exempel på detta, och man bör lägga på luren om Temo ringer upp. Det vore för övrigt förmätet att påstå att ens mitt egenhändiga alternativ 2 ger en allsidig och uttömmande definition av globalisering. Men så har vi heller gjort den till enkätfråga.

Vi har aldrig lyckats uppbåda vare sig det folkförakt eller pengar som det kostar att hyra en Temo-extraknäckande anställd att ringa upp 1027 personer man skall övertyga, oavsett det gäller attköpa binnikemaskägg som biverkningsfria bantningspiller eller globaliseringens välsignelser. Och att sedan, utan att må illa, låta DN publicera resultatet med rubriker som t. ex. "Åttio procent av svenskarna gillar globaliseringen."

Och citera det som stöd för sin politik.


Maobok

Vissa böcker är mycket tidsbundna. Så som man 1950-talet såg på exempelvis Sven Hedins Tyskland och världsfreden från 1937 kommer man väl om tjugo år att se på Jung Changs och Jon Hallidays Mao: The unknown story (2005). Intressant som tidsdokument från 2000-talets början, men i övrigt oanvändbar med sin enkla tes: Mao ville ha makt, pengar och sex, och gjorde absolut allt för att få det.

Det hindrar inte att boken är viktig i dag. Källor och argumentation måste granskas noga. Det gör sinologen Andrew Nathan i sin recension i London Review of Books, nr 22 (november 2005). Listan på glidningar, förvrängningar och rena spekulationer bli mycket lång. Läs på nätet! (www.lrb.co.uk)


Partielände

Vänsterdemokraterna, Demokratisk vänster m.m. - det tycks pågå flera utsiktslösa partibildningar bland dem som lämnat vänsterpartiet av olika skäl. Det är ett svaghetstecken på flera sätt.

För det första naturligtvis hos vänsterpartiet.

För det andra en kanske mer oroande syn på partiväsendet: Hur kan erfarna politiker tro att det går att grunda politiska partier på basis av några missnöjda kommunalråd och ett par till?

Politiska partier värda namnet är breda rörelser som bär upp tydliga klassintressen. Sverige har sett två någorlunda framgångsrika partibildningar de senaste fyrtio åren: kds, ett småborgerligt högerparti, med bred bas i kristna folkrörelser, och miljöpartiet, ett småborgerligt parti mer till vänster med stark förankring i den stora miljörörelse som formerade sig under 70-talet.

Hur har f.d. riksdagsmän och kommunalråd glömt bort dessa elementa?

I värsta fall beror det på att man med Anders Isaksson verkligen kan tala om en politisk klass. Har den avskilt sig från från bredare lager så till den grad, att den tror det räcker att ha sig själv som bas.


Svensk Folkeparti

Liberaler är ett tolerant släkte. De har utan att blinka tolererat att personer bosatta i Sverige utlämnas till USA:s eller rättare sagt till dess tortyranstalter, och att de sitter fängslade år efter år utan att man kan påvisa något brott. Att den svenska polisen skjuter skarpt mot vänsterungdomar, som demonstrerar mot USA, för att sedan spärra in dem i årsvis, har man visat sig fördragsam mot, och vill att i framtiden får militärens hjälp för ändamålet. Att våra myndigheter läser våra brev, avlyssnar telefon eller våra bostäder godkänner man. Liberalerna har på högsta ort förespråkat att skolbarn skall fungera som angivare mot invandrarbarn för Säpos, EU:s och USA:s räkning. Och förra valet gick man till val på att ställa "ökade krav" på invandrare till Sverige.

Dagens Nyheter noterar med fasa att Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet nu vinner terräng, och tillskriver detta att Göran Persson och Fredrik Reinfeldt "duckat för idéstriden mellan det öppna samhället och den radikala islamismen ... /vilket/ riskerar att öppna riksdagens portar för ett främlingsfientligt parti".

Enligt denna analys är det således endast de svenska folkpartiliberalerna som står emellan riksdagen och anstormningen av utlänningsfientliga, USA och NATO-tillvända rörelser som Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. Samtidigt som de båda sistnämnda tydligen skall ha attraherat mängder av sympatisörer, som är till den grad beredda att överse med partiernas raspolitik eftersom man uppfattar dem som ett värn för "det öppna samhället".

Eller är det kanske rent av så, att en eventuell ny borgerlig regering i Sverige denna gång inte behöver någon Ny Demokrati, eller Dansk Folkeparti eller Fremskrittsparti, eftersom Leijonborgs parti snart mer än väl fyller uppgiften?


Dubbelmoral

Under år har Europeiska Unionen krävt att Ryssland ska tillämpa världsmarknadspriser i energileveranser till sina klientstater, forna eller nuvarande. Detta har till och med setts som ett kriterium för ett ryskt inträde i Världshandelsorganisationen. Men västvärlden är, som vanligt, bara selektivt för frihandel och flytande priser. När dess egna klientstater hotas, träder protektionism och särbehandling i dagen.

Då alltså det ryska statsföretaget Gazprom krävde att Ukraina skulle betala ett pris som översteg produktionskostnaden för den gas som landet erhöll genom ledningar som primärt tillgodoser Europas gasbehov, blev den europeiska reaktionen hätsk. Moskva bedrev utpressning, hette det, när det ryska ekonomiska systemet egentligen uppfyllde vad Unionen och dess medlemmar sedan länge utbett sig av Putin et consortes.

Paul Robinson (The Spectator 7/1 2006) var inte ensam om att göra den reflektionen under gaskrisens hektiska veckor runt årsskiftet. Våra svenska marknadsliberaler har dock inte en enda gång övervägt slutsatsen att Ryssland härmed faktiskt har anpassat sig till en normaleuropeisk standard, under det att det är den västkapitalistiska gullgossen Ukraina som har hemfallit åt plansubventionistiska fasoner.

Energin är helt enkelt för billig i både Ryssland och Ukraina och i en rad andra postsovjetiska randstater. Som Paul Robinson skriver öppnar man där fönstren på vid gavel i vinterkylan för att lägenheterna är alldeles för upphettade som en följd av de låga energikostnaderna. Miljön blir lidande. Reserverna uttöms onödigt snabbt. Och incitamenten att ställa om produktionen till mera innovationstäta verksamheter försvagas.

En alldeles annan sak, understryker Robinson, är att Ryssland har all rätt i världen att premiera lydiga närstående och sätta åt bråkstakar ekonomiskt. Det är ett helt normalt beteende inom ramen för världskapitalismen. Det tidigare prisokänsliga Rysslands agerande är mot denna bakgrund om inte direkt innovativt så åtminstone imitativt.


Bra för svenskan

En liten framgång för ett nationellt oberoende Sverige, politiskt och kulturellt, bör noteras. Med all sannolikhet kommer det att lagstiftas om svenskan som Sveriges officiella språk. När frågan var uppe i riksdagen i december var regeringen avvisande. Men en månad senare svängde Pagrotsky; troligen insåg han sin svaga ställning i den efterföljande debatten och ville slippa få frågan på halsen i valrörelsen.

Liksom många andra stater med små språk är Sverige på väg in i ett slags språklig självkolonisering. Som i de gamla kolonierna blir engelskan arbetsspråk i allt fler av maktens salar: den högre forskningen, ledning av storföretag, finansväsen och allt oftare också politik. Det innebär att den som har svenska som modersmål får svårare att göra bra ifrån sig, och att maktens språk flyttar ett steg längre från folkflertalet.

En lag om svenskan räcker inte ensam för att bromsa den utvecklingen. Men den kan ha opinionsbildande effekt och vara ett stöd för alla oss som vill kunna se avtal, instruktioner, forskningsinformation, förhandlingsunderlag och mycket annat på svenska.


Möte med de upplysta

Den 6 mars hamnade jag på "öppet idésamtal" arrangerat av Anna Lindhs minnesfond.

Stora delar av den svenska utrikeseliten och finare ngo-folk hade församlats under guldstuckaturerna på Södra Teatern i Stockholm, inklusive utrikesministern. Jag gick dit med en packe flygblad från Nätverket mot Krig om den årliga internationella protestdagen mot Irakockupationen 18 mars. De flesta tog väluppfostrat ett blad av mig, likaväl som av Sverigedemokraterna, som passade på att propagera för danska varor. Kvällen var ju tillägnad yttrandefriheten.

Kvällens särskilt inbjudne gäst var Bakhtiar Amin, minister för mänskliga rättigheter i Irak 2004-05! Så anslaget var givet. Bland tiotalet övriga inledare märktes K.G. Hammar, Arne Ruth, Ove Bring, Ronny Ambjörnsson.

Barlin Nuur från Sveriges Unga muslimer försökte ställa frågan om västvärldens totala tolkningsföreträde i det mesta som rör de muslimska länderna. Även K.G. Hammar menade att västmaktens stora problem är oförmågan till identifikation med de underordnades världar. Men vad hjälpte det? Atmosfären i lokalen mättades av människor uppfyllda av sin godhet, sina upplysta medvetanden och sina goda formuleringar om demokrati och yttrandefrihet. De är så trygga i sin egen självklara världsbild - ty den är den härskandes världsbild, och den som har makten ser sällan sig själv. Även om man släpper in de andra i yttrandefrihetens namn, behöver man egentligen aldrig lyssna på dem. Särskilt inte om det skulle kräva en djupgående förändring i egen attityd och självbild. Man riskerar ju sin position därmed.

Följande vecka skulle det bli seminarium om "demokratiprocessen i Irak" ordnad av Palmecentret. Lagom till treårsdagen av ockupationen

Socialdemokraterna och fackföreningseliterna brukar uppmana sina medlemmar att inte beblanda sig med oss som arbetar mot USA:s krig. Så ser det ut i vårt demokratiska paradis.


Kalle Hägglund

I slutet av förra året avled Kalle Hägglund, 62 år gammal. Han var en av Clartés redaktörer 1973-1975, en period då tidskriften efter några trista år rycktes upp på alla sätt, blev läsvärd och spännande och nådde häpnadsväckande hög upplaga, omkring 4 000 exemplar. Därefter blev Kalle chef för SKP:s partiförlag Oktober. Sedan partiet tynat bort startade han eget förlag, först under namnet Askelin&Hägglund, sedan Hägglunds förlag.

Kalles insats har två sidor. Å ena sidan lyckades han förlägga osannolikt många böcker, man har räknat till närmare 400, många av dem av hög kvalitet och viktiga debattinlägg. Han var fullständigt orädd, och vågade förlägga det ingen annan vågade, som Hitlers Mein Kampf eller eller Diana Johnstones Jugoslavienbok, för att nämna två mycket olika böcker. Kalle Hägglund gjorde därmed en stor praktisk insats för tryck- och yttrandefriheten i Sverige. Det bör han kommas ihåg för.

Å andra sidan gjorde han sig känd för en minst sagt lättsinnigt förhållande till avtal och affärsmoral. De som inte var lika säkra på sin sak som Kalle kunde också tycka sig behandlade med nedlåtenhet. Skadan blev till sist störst för honom själv. Många skribenter blev helt enkelt lurade av honom, och många vägrade till slut allt samarbete.

Kanske kan man säga att Kalle Hägglunds obändiga individualism, stora kapacitet och fullständiga frihet från alla konventionalitet var till stor nytta så länge det fanns en förhållandevis stark rörelse som både kunde stödja honom och hålla honom inom vissa ramar. När den försvann blev han alltför ensam.


Värmande

Åke Pettersson tillhör Sveriges bäst betalda företagsledare. Han är vd för FortumVärme, värmeverket som Stockholms stad numera bara är minoritetsägare i. 2004 deklarerade han en inkomst på dryga 6 miljoner kronor.

En av socialdemokraterna i styrelsen förklarar att politikerna inte lägger sig i chefernas optionsprogram - eftersom "det är pengar som tas från ägarna".

Aktieägarnas företrädare är generösa. Då ska stockholmarna inte sura över taxehöjningar på upp till 60 procent.


Elitskikt

Två mejlaffärer passerade i februari. En socialdemokratisk valstrateg skickade snackisar om Reinfeldts påstådda baltiska pigor, och skitpratarlista, styrd av folkhemsnietzscheanen Alexander Bard, nådde en större offentlighet.

Det mesta har nog redan sagts om dessa e-brev, men det kanske kan påpekas att de utmärkt väl illustrerar vad vi skrev om i Clarté 2/05, med temat "Från stadgar till bloggar": Den nya tekniken underlättar meningsutbytet på alla ledder - privat, halvprivat och offentligt. Men kvaliteten på det offentliga samtalet blir inte bättre för det, så länge inte starka folkliga rörelser driver centrala frågor på ett systematiskt sätt.

När det styrande skiktet inte känner detta tryck underifrån, och dessutom är överens i grundfrågorna, ja, vad återstår då? Skitpratet.


Välförtjänt

Maciej Zaremba har för sin artikelserie om Vaxholmskonflikten belönats med 75.000 kronor och titeln Årets ekonomijournalist. Juryns motivering: "För att han med en elegant stilistik och spännande berättarteknik har skapat närhet till ett komplicerat men viktigt område inom ekonomi och, framför allt, gjort det begripligt."

Grattis, Maciej!

Nu väntar vi bara på att Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv ska få Ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sin kreativa bevisföring och sitt spännande förhållande till statistiskt material.