Begreppet folkmord är användbart. Det är svårt att definiera men låter sig brukas i övertalande syfte, inte minst i antirevolutionärt syfte. Lundaforskarna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson är starkt ideologiserande i sin stora bok om folkmord. Annan ny forskning redovisar helt andra fakta, skriver Martin Linde, historiker vid Göteborgs universitet.

Överhetens försök att forma medborgarnas historiemedvetande har på senare år accentuerats. Den svenska regeringens bemödanden kommer till synes i 1990-talets upplysningskampanj "om detta må ni berätta" och den statliga myndigheten Forum för Levande historia, inrättad 2003. Verksamheten har främst gått ut på att varna för nazism, rasism och kommunism, med förintelsen och Stalinterrorn som primära åskådningsexempel. Blodbad utförda av de nuvarande stormakterna - särskilt den enda supermakten - har man däremot valt att i möjligaste mån förtiga. Därigenom förmedlas en världsbild i samklang med Göran Perssons utrikespolitiska kursändring i USA- och Israelvänlig riktning. Indignationen över det förflutnas grymheter doseras alltså efter maktens och statsnyttans skiftande behov.

Om detta blir man påmind vid läsningen av Folkmordens historia (Atlantis, 2005), en nyutkommen volym av Lundaprofessorerna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson. Bägge är djupt engagerade i Forum för levande historia och dess seminarier om kommunismens fasor. Det uttalade syftet med boken är att begripliggöra en typ av massvåld som är specifik för det moderna samhället: folkmordet. En rad dokumenterade fall från 1900-talet tas upp till diskussion, men mest utrymme ges förintelsen, Stalinterrorn och turkarnas massakrer på armenier 1915-18. Att begreppet folkmord är omstritt och problematiskt försöker författarna ingalunda dölja. Likväl har de oftast bestämda åsikter om vilka illdåd som skall hänföras till denna kategori och vilka som hamnar utanför. Ett genomgående budskap är att folkmord orsakas av revolutionära utopier och ideologier. Man behöver dock inte läsa många sidor innan det blir uppenbart att Gerner & Karlsson själva är tämligen omtöcknade av ideologiska dunster, låt vara av allt annat än revolutionär art. Med deras egen teoretiska jargong kunde man säga att de gör sig skyldiga till ett "icke-bruk" av historia, som mörklägger de kapitalistiska västmakternas talrika - och ännu pågående - brott mot mänskligheten.

Historiesynen är för det första idealistisk. Det är våldsbefrämjande idéer som är farliga, i synnerhet de "totalitära" lärorna nazism och kommunism. Gerner & Karlsson är däremot mindre intresserade av de samhällsförhållanden som gör det möjligt för idéerna att slå rot. Särskilt klassdimensionen tenderar att hamna utanför deras synfält. Typiskt är att totalitarismbegreppet, som författarna idisslar med frenesi, döljer ideologiernas klassinnehåll. Förgäves letar man som läsare efter den insikt som var självklar för liberalen Herbert Tingsten: "Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning." (Nazismens och fascismens idéer, 1965, s. 10). För Gerner & Karlsson är nazismen i stället en revolutionär (vänster)ideologi, nära besläktad med det kommunistiska tankegodset. De båda ideologiernas artskilda målsättningar tonas ned, liksom den antikommunism som i verkligheten var en central beståndsdel i nazismen. Totalitarismbegreppet rör upp damm och fördunklar sikten på just denna avgörande punkt. Därav dess popularitet bland borgerliga intellektuella.

Författarnas upptagenhet med idéer och ideologier är samtidigt påfallande selek-tiv. De har inget att säga om antikommunismen, en av 1900-talets mest blodsbesudlade tankefigurer. Under andra världskriget och kalla kriget legitimerades otaliga massakrer på civilbefolkning med hänvisning till kampen mot kommunismen. Ett i högen av exempel är den USA-stödde generalen Suhartos antikommunistiska pogrom i Indonesien 1965 med hundratusentals eller miljontals dödsoffer. (Slakten omnämnes i förbigående i Folkmordens historia.) Likaså lyser frihandelsdoktrinen med sin frånvaro. Mike Davis har visat hur britternas styre i Indien orsakade svältkatastrofer som med Gerners och Karlssons måttstock borde kallas folkmord. Under 1870- och 1890-talet dog många miljoner indier svältdöden "på grund av den fundamentalistiska tillämpningen av Smiths, Benthams och Mills heliga principer". Det som hände var att de brittiska myndigheterna av ideologiska skäl tog bort prisregleringar och andra stödåtgärder för de fattiga; därmed blev spannmålen för dyr och folk fick inte tillgång till mat. (Mike Davis: Svält och kolonialism, 2004, s. 19.) Att beakta frihandelsdoktrinen skulle dock sabotera tesen att det är revolutionära ideologier som framkallar folkmord; därför kommer den inte på tal hos Gerner & Karlsson.

Därmed är vi inne på bokens urval av historiska förbrytelser. Föga förvånande har den västerländska imperialismens härjningar i stort sett utmönstrats. Visserligen tar författarna i korthet upp två exempel på koloniala folkmord, troligen för att parera den kritik som riktats mot det västvänliga budskapet hos Forum för levande historia. Det rör sig om den belgiske kung Leopolds skräckvälde i Kongo, och tyskarnas utrotning av hererofolket i sydvästra Afrika. Onekligen är det bra att dessa fall uppmärksammas, men det är vilseledande att låta analysen av Västerlandets brott göra halt där. Händelserna i Kongo och tyska Sydvästafrika ägde rum för 100 år sedan, och det är tydligt att Gerner & Karlsson reserverar ordet "imperialism" för tiden kring sekelskiftet 1900 (med undantag för ryssarnas sentida framfart i Tjetjenien). Imperialismens mordorgier de senaste decennierna - i Algeriet, Indokina, Latinamerika etc - har de omsorgsfullt gallrat bort. Det är också tänkvärt att boken nästan helt saknar uppgifter om våld från USA:s och Storbritanniens sida, händelsevis två stormakter som i dagens värld sprider massdöd bland civilbefolkning. Inte ett ord sägs om den långa rad av illdåd som USA utfört eller understött under efterkrigstiden, varav somliga har folkmordskaraktär (t.ex. terrorn i Guatemala, Vietnam, Östtimor och - på senare år - de USA-ledda FN-sanktionerna mot Irak). Däremot lyfter Gerner & Karlsson fram serbernas massmord på bosniaker i en version av 1990-talets krig på Balkan som är nära nog identisk med Natopropagandans.

Folkmordens historia ter sig i viss bemärkelse som ett försök till äreräddning av kapitalismen. Första världskriget framställs här inte som en kamp mellan kapitalistiska stormakter om kolonier, råvaror och marknader. För att förklara krigsutbrottet hänvisar författarna till fenomen som modernisering, vapenteknologins utveckling och cyniska makthavare. Någon gång omnämner de också "spänningar mellan kolonialmakterna" som en bakgrundsfaktor, men det förblir oklart vad kriget handlade om och vilket samhällssystem som frambringade det. Kolonialismen decennierna kring 1900 tycks inte heller ha något att göra med kapitalism. Den brittiske historikern Eric Hobsbawm har en mer verklighetsförankrad uppfattning: "Alla försök att skilja ut förklaringen till imperialismen från kapitalismens speciella utveckling mot slutet av 1800-talet måste betraktas som ideologiserande övningar allena" (Imperiernas tidsålder, 1987, s. 101). Vidare förtiger Gerner & Karlsson den kapitalismens kris som cirka 1930 banade väg för Hitlers maktövertagande. Massakrerna i Rwanda och Jugoslavien på 1990-talet skildras utan rimlig belysning av den destruktiva roll som den globala kapitalismens institutioner spelade de närmaste åren dessförinnan. Det framgår inte att Världsbanken och IMF påtrugade bägge dessa länder en nyliberal ordning som slungade ut stora människomassor i arbetslöshet och fattigdom - vilket skapade grogrund för etniska konflikter och nationalistisk hatpropaganda. Det är märkliga utelämnanden i en bok som är avsedd att begripliggöra folkmordens mekanismer.

Till allt annat kommer det betänkliga för-hållningssättet till annan forskning. Det är lärorikt att jämföra Folkmordens historia med den likaså nyutkomna antologin Kommunismens ansikten (red. Anu Mai Köll, Symposion, 2005). Denna senare bok är ett resultat av forskningsprogrammet "Kommunistiska regimer", inrättat av Vetenskapsrådet. Det rör sig om öronmärkta forskningspengar med ursprung i samma politiska debatt som för några år sedan mynnade ut i Forum för levande historia. Det hindrar inte att flera kvalificerade forskare har deltagit i projektet. Den bild av Sovjetunionen som tonar fram i Kommunismens ansikten är på vissa punkter svår att förena med framställningen hos Gerner och Karlsson. Medievetaren Göran Leth redogör i en av artiklarna för forskningsläget om svälten i Ukraina 1932-33. Det visar sig att den nyare litteraturen - särskilt framhålls ett arbete av Davies & Wheatcroft från 2004 - inte betraktar svältkatastrofen som avsiktligt framkallad, även om Stalinregimen likafullt har ett ansvar. För Gerner & Karlsson rör det sig däremot om en "terrorhungersnöd" och räknas som folkmord. En annan av skribenterna i Kommunismens ansikten, ekonomhistorikern Lennart Samuelson, behandlar den internationella forskningen om Gulagsystemet. Han visar att kunskapen om Gulag på ett dramatiskt sätt ökat sedan de ryska arkiven blev mer lättillgängliga från 1990-talets början. Enligt de nya forskningsrönen var omfattningen av lägersystemet mindre än vad man tidigare trott; fångarna var färre och majoriteten av dem var inte dömda för sina politiska åsikter. Inte heller hade Gulag den stora betydelse för Sovjetunionens ekonomi som många historiker länge hävdade. Antalet avlidna i (de hårda) strafflägren 1930-1947 beräknas numera ha uppgått till knappt en miljon (tabell s. 200). Ingenting av detta framskymtar i Folkmordens historia, där läsaren kan inhämta att mellan 20 och 25 miljoner människor dukade under i sovjetiska fängelser och läger. Det är svårt att undertrycka misstanken att Gerner & Karlsson ignorerar forskning som inte bekräftar deras ideologiska agenda.

I ett ögonblick av plötslig klarsyn skriver författarna (s. 52): "Det råder ett stort godtycke när det gäller att definiera folkmord. Vad som kallas folkmord avgörs av politiska styrkeförhållanden i allmänhet och det politiska spelet i FN i synnerhet." Om denna insikt hade fått vägleda deras arbete, kunde boken ha blivit läsvärd. I stället levererar de ett budskap som verkar måttbeställt av just de marknadsliberala och proimperialistiska krafter som i dag är förhärskande i västvärlden, inklusive Sverige. Ondskan placeras antingen utanför den liberalkapitalistiska civilisationen eller på betryggande avstånd bakåt i tiden (ca 100 år). De politiska styrkeförhållandena är numera sådana att denna tillrättalagda historieskrivning inte bara är gångbar utan gängse. Folkmordens historia är på så sätt ett föga förvånande men desto mer beklämmande tecken i tiden.