Det är hög tid att göra upp med föreställningen att den amerikanska ockupationen av Irak är nödvändig för att förhindra inbördeskrig. Detta struntprat dyker upp om och om igen, och inte bara på högerkanten. Just när den allmänna opinionen, av alla möjliga orsaker, på allvar börjar vända sig emot kriget, så är vänsterliberala företrädare som hypnotiserade av det ständiga upprepandet av detta argument. De torgför alla slags sluga politiska strategier utformade inte för att vederlägga, utan tvärtom underbygga, denna föreställning.

Vi ska inte hymla om svårigheterna!

Det borde vara en självklarhet, men det måste tydligen sägas: kriget i Irak och Afghanistan är verkligt och får verkliga följder. När folk börjar tala politiskt-taktiskt om "exitstrategier" - som om vi kunde göra revolution medan bourgeoisien sover - och när samma liberaler börjar tala om stegvis tillbakadragande osv., så går det upp för mig att varken de själva eller någon som de håller kär hör till dem som riskerar att dö eller lemlästas under den tid som "exitstrategin" sjösätts och genomförs.

Den härskande klassen i Förenta Stater-na stödjer detta krig, av skäl som ra-dats upp på denna blogg (stangoff. com; ö.a.) och annorstädes (kopplade inte till terrorism utan till en kris i kapitalackumulationen vilken hotar den härskande klassens makt). De flesta demokrater röstade för invasionen, och inga röster höjdes i protest mot kriget när det handlade om Clintons upprepade bombräder och dödliga sanktioner. De flesta demokrater röstade också för den första invasionen, och den var sanktionerad av FN som, utom i undantagsfall, fungerar som USA:s marionett.

USA:s krigsmakt är garanten för dess globala maktställning, utan vilken den allmänna världskrisen skulle slå mot de vita förstäderna i USA med sådan kraft att det inrikespolitiska systemet skulle destabiliseras. Hela Förenta Staternas krigsmakt har nu satts i rörelse i den mest betydelsefulla omdisponeringen sedan det kalla krigets början. Valet av Irak som ett fokus för denna strategiska omdisponering är inte en tillfällighet, och inte heller en specifikt republikansk målsättning. Al Gore skulle ha invaderat Irak lika säkert som George W. Bush gjorde det, om än kanske på ett mindre våghalsigt vis. Just därför var John Kerry inte beredd att gå emot kriget fastän det hade kunnat vinna valet åt honom. Han är en del av härskarklassen, han vet att militärbaser i Sydvästasien är lika nödvändiga för imperiets fortbestånd som att utvidga de s.k. frihandelsavtalen.

"Ut ur Irak"-blocket i kongressen är inte grundat på principer. Det är en pragmatisk gruppering som söker förekomma de inrikespolitiska konsekvenserna av en hemmaopinion som alltmer vänder sig emot kriget. De positionerar sig inte för att stödja oss, utan för att manipulera oss för sina egna syften. Jag är glad att denna gruppering existerar, eftersom den är en återspegling av att stämningsläget bland massorna drastiskt rör sig bort från stöd till kriget.

Men just nu är ett av huvudproblemen att när "exitstrategierna" formuleras i NGO:ernas sammanträdesrum så köper vi samtidigt föreställningen att 1) ett ensidigt omedelbart tillbakadragande av USA-trupper från Irak kommer att medföra en veritabel orgie i blodsutgjutelse, och 2) att det är "vårt" ansvar att förhindra detta.

Fastän ingen kan förutsäga vad som kommer att hända i Irak sedan USA:s ockupationsstyrkor gett sig av, så finns det vissa konkreta utvecklingar att förstå innebörden av innan vi förhastat drar dessa kataklysmiska (och rasistiska) slutsatser. Hela konceptet är baserat på den bisarra idén att en invaderande krigsmakt under samma ledarskap som ledde invasionen kan spela en ens temporärt välsignelsebringande roll. "Exitstrategi" är nyspråk skapat av politiker. Ett verkligt tillbakadragande kräver ingen strategi. Det är inte ett strategiskt företag. Det är ett tekniskt problem som bara kan lösas sedan beslutet fattats, utifrån de faktiska förhållanden som råder när ordern ges. Tillbakadragande kräver inte på något vis en "exitstrategi", utan är baserat på en order. Detta står i så öppen dag att jag vet att det vill förvirra en del folk, tillvanda som vi har blivit till strunt som "exitstrategi" från politiska talesmän. Men tänk i stället på det utifrån vardagserfarenhetens perspektiv, och övningen framstår som så masturbatorisk som i den i verkligheten är: det känns skönt så länge man håller på, men ingenting skapas av det.

Nu till verkligheten. 12 januari 2005: Michael Schwartz skriver för Asia Times, "Tämjandet av Sadr City". Tes: USA:s misslyckande att etablera civil kontroll leder irakierna mot lokalt självstyre. Självstyre i Falluja 2003 undertrycks våldsamt av amerikanarna, men fortsätter med nödvändighet på andra håll i Irak. Amerikanarna ställer irakierna inför en situation utan utvägar: ingen grundläggande ordning och samhällsservice kombinerat med våldsamt undertryckande av alla genuint organiska utvägar. De irakiska strukturer som växer fram får en politisk och militär karaktär som väsentligen står i motsättning till den amerikanska ockupationen.

Sadr City: 3 000 000 invånare, 20 % av Iraks shiiter, vilka totalt utgör 60 % av Iraks befolkning.

Schwartz skriver: "Sadristerna har utvecklat en effektiv politisk-militär strategi som syftar till att förvandla Sadr City till ett befriat område, enligt klassisk gerillakrigsmodell. /.../ Deras militära huvudstrategi är att stänga USA ute från sitt område. Bara när de själva attackeras går de utanför Sadr City för att angripa USA-baser och försörjningsvägar. /.../ Sadrs organisation försöker skapa ett genomfört dubbelvälde vilket ersätter centralregeringen och som tar hand om den vanliga uppsättningen offentliga tjänster - från trafikkontroll till ingripanden mot gatukriminalitet - inom de gränser som sätts av omöjligheten att samarbeta med en nationell regering. Denna proto-regering har varit särskilt nitisk med att ta sig an problem nummer ett - bristande ordning och gatukriminalitet. Sadristerna har förvånansvärt framgångsrikt koopterat den irakiska polisen för sin sak, genom att belöna den för att arbeta med samhällsproblem och bekämpa den när den deltar i ansträngningar att undertrycka rebellernas politisk-militära struktur. Den amerikanska militärens klagomål över de irakiska rekryternas opålitlighet är i realiteten en återspegling av en framgångsrikt applicerad gerillapolitik. /.../ Organisationen i Sadr City är ett eko av motsvarande utveckling i sunnistäder (med Falluja som främsta exempel) och kan förebåda en liknande utveckling i den mycket viktiga shiitiska södern. USA-attacker på olika irakiska städer, inklusive det brutala angreppet på Falluja, var ett försök att vända denna trend mot självstyrande irakiska städer in i vilka de amerikanska styrkorna sällar tränger. /.../ Existensen av dessa dubbelvälden i många städer motbevisar amerikanska påståenden att ett USA-tillbakadragande skulle leda till kaos. Ironiskt nog är motsatsen sant: framgångar för USA i att besegra gerillorna skulle leda till kaos, medan en gerillaseger skulle leda till större stabilitet (och kanske en väl strikt form av ordning) i Iraks städer."

Två viktiga punkter här: 1) Om och om igen visar irakierna att de inte bara kan styra effektivt, utan att de kan göra det under väldigt svåra omständigheter, och 2) irakierna kan, vill och törs ta itu med en handfull främmande "jihadister" om nu dessa styrkor skulle se ett skäl att stanna kvar sedan USA-ockupanterna (deras huvudmål) gett sig av.

När vi väl gjort oss av med den rasistiska stereotypen om den blodtörstige och korrupte araben (som styr såväl den liberala som den konservativa diskursen, om än i olika nyanser) kan vi börja ställa det slags verkliga frågor som vi ställer om euroamerikansk politik: Vems intressen betjänas av vilka handlingar?

Om vi tänker bort de förvrängningar som den militära ockupationen skapat, är situationen i Irak just nu sådan att det är litet som någon kan vinna på ett inbördeskrig. Tvärtom: givet geografi, demografi och framtida intressen hos den samling "stadsstater" som Schwartz beskriver, är någon form av samarbete ett måste för flertalet eller alla grupper för att få några framsteg någonstans.

Valen i januari 2005 är en förvrängning, eftersom de är resultaten av en överenskommelse mellan Sistani och amerikanarna sedan USA provocerade sig in i en dubbel förödmjukelse med upproren i Najaf och Fallujah. Marionettstatsministern Allawi hade uppmanat USA till dessa attacker, men rekylen från dem lyfte Sadr från "most wanted" till en av de mest respekterade ledarna i Irak.

När Sadr öppet utmanade den angloamerikanska ockupationen (vilken Sistani sökte putsa upp fasaden på) allierade sig Sistani med SCIRI (Supreme Council of Islamic Revolution in Iraq) och dess Irantränade milis (Badrbrigaderna). SCIRI stärkte sin ställning på bekostnad av Daawapartiet - ett annat islamistiskt parti med sin maktbas i "stadsstaten" Nasiriya. Förenade Irakiska Alliansen (UIA) byggs av Daawa, SCIRI och en uppsjö smågrupper för att bygga en majoritet i valet som USA inte vill ha, men måste acceptera på grund av Sistanis roll i att mäkla en "exitstrategi" (just det, en sådan är politisk!) från striden om Najaf. USA sökte "fixa" valet för att inte få en shiamajoritet (se Seymor Herchs artikel "Get out the vote - Did Washington try to manipulate Iraqs elecitions?", New Yorker, 25 juli 2005.)

Bremers CPA-administration vill inte att någon del av en irakregering ska luta åt Iran - som många neokonservativa alltjämt vill anfalla. Bremer föreslog pseudoval till elektorsförsamlingar i mitten av 2005. Sistani sade nej och krävde val med en man - en röst.

Sistani har också ett öga på Sadr. Sistanis bas skiljer sig från Sadrs, inte bara regionalt utan också vad gäller klass. Sistani och SCIRI lutar sig emot ett civilt samhälle styrt av småborgerliga shia-skikt och den klerikala byråkratin. Sadrs bas är geografiskt koncentrerad, lättmobiliserad, bland fattig arbetarklass i huvudstaden Baghdad.

Ställda inför den dubbla taktiska krisen av Najaf och Falluja, och hotet om ett allmänt shiauppror i södern vilken skulle göra ockupationen ohållbar inom några månader, ger USA efter för Sistani (de goda shiiterna i motsats till Sadrs "onda" shiiter). Sistani och SCIRI får sitt val i januari 2005, fastän USA fixar ett partiellt nederlag för dem, genom att hålla dem i schack med såväl Allawi (och massivt valfusk) som kurderna.

En kärnpunkt här är att detta manövrerande inte har sitt ursprung inom de irakiska fraktionerna, utan i deras positionering av sig själva i förhållande till ockupationsmakten. Subtrahera amerikanarna, och en helt annorlunda dynamik skulle uppstå!

Det är inte bara så att Muqtada al Sadr undkommer arrestering och lönnmord. Nej, i en ytterligare förödmjukelse av USA går han vidare och etablerar sin egen "stadsstat" i Sadr City som nu i praktiken är en förbjuden zon för USA-styrkorna. USA står nu inför ett stort dilemma. Dagens realitet på marken: ockupationen häger på en tunn tråd av tolerans från ett proiranskt block. Iran måste nu i tysthet stödja USA-ockupationen. Beroendet av en proiransk halvmarionett-"regering" i Irak hindrar i praktiken amerikanarna från att anfalla Iran. Ett angrepp på Iran skulle omedelbart medföra ett allmänt anti-amerikanskt uppror i Irak som snabbt skulle leda till ett amerikanskt nederlag i Irak. Ojdå! Donald & Dick tänkte inte på det, va?

Tre motvikter till UIA finns att tillgå för USA: 1) kurderna, 2) sunninationalister (baathister) och 3) Allawis fraktion. Vita huset väljer Allawi. Korkat! I valet fick Allawi 14 % av rösterna jämfört med 2-4 % i alla opinionsundersökningar bara dagar dessförinnan, kurderna fick 26 % och UIA bara 48 % jämfört med mycket högre i opinionsundersökningarna. Sannerligen, demokratin är stor...

Men att ändra valutgången är inte detsamma som att kontrollera den. Valresultatet kastar omedelbart in den kvasivalda regeringen i en serie av kriser, först om regeringstaburetterna, sedan om utkastet till konstitution - båda hastverk framtvingade av Bushadministrationen som PR-milstolpar för att staga upp det vacklade stödet för kriget hemma i USA. Till slut går presidentposten till kurden Jalal Talibani och premiärministerposten till Daawapartiets Ibrahim al Jafaari. Värt att notera är att inrikesministerposten - och därmed kontrollen över den framtida militären och polisen - går till SCIRI:s Bayan Jabur. Därav det ökade bruket av före detta Badr-milis mot SCIRI:s potentiella rivaler, speciellt sunniter och Baathister.

Inom "regeringen" har således Daawa störst inflytande över de framtida admi-nistrativa strukturerna, SCIRI över den framtida armén och polisen, och kurderna - som med sina 80-100 000 peshmergas har den starkaste milisen i landet - kan spela ut dem emot varandra.

Och vad gäller Allawi så spolades han helt - så mycket för alla hemliga USA-subsidier.

Trots alla spekulationer på vänsterkanten om motsatsen, strävar USA inte efter att härska och söndra" i Irak, inte heller önskar den amerikanska regeringen ett inbördeskrig som en förevändning för att fortsätta ockupationen. Regeringen har aldrig uttryckt stöd för någon typ av delning. Dess huvudintresse sedan april 2004 är frågan om Iran. Om Irak delas upp, ställs USA inför att södra Irak - inklusive en stor andel av dess olja - blir ett iranskt protektorat.

USA har byggt sina baser - ett av invasionens huvudmål - i Baathfästen. Detta är en taktisk nödvändighet eftersom Anbar-, Nineva- och Saladinprovinserna konsoliderades som centrum för det nationalistiska motståndet. USA-basen i Mosul, vid Tigrisfloden, har blivit som egen stad omgiven av en 65 kilometers säkerhetszon och ett jätteflygfält. Den ligger i ett hav av fientlighet, omringad av ett alltmer sofistikerat gerillamotstånd.

Läget således: en proiransk halvmarionettregim och en militär ockupation som har drivits in i utspridda militära insatser. Irak är inte Jugoslavien.

Den 27 augusti ringer George W Bush till själve Abdul Aziz Al Hakim (SCIRIS ledare) för att tigga om att sunni ska tas med i den politiska processen. Fundera på det. Sistanis faustska manöver stänger temporärt dörren för varje rimlig relation till de upproriska provinserna i norr. Sunninationalister och islamister är utfrusna ur den politiska processen men alltjämt i väpnat motstånd mot den amerikanska ockupationen. Inte mot shiiterna - mot amerikanarna.

På grund av de amerikanska styrkornas fruktansvärda eldkraft från marken och från luften har dock det nationalistiska och islamistiska motståndet (och mellan dessa kategorier är gränsen oklar, och de ser mer och mer ut att samarbeta i ett islamistisk-nationalistiskt motstånd) inget val om de inte vill kapitulera. De måste bruka asymmetrisk militär taktik, och den viktigaste komponenten i denna är att göra ockupanten "blind" för motståndsstyrkornas storlek, aktiviteter, läge, sammansättning och disposition.

Det finns inget effektivare sätt att förblinda USA:s ockupationsstyrkor än att attackera irakiska kollaboratörer. Som en artikel nyligen om marinkårsbasen i Hit påpekade, "de amerikanska trupperna befinner sig i ett spegelhus där de inte kan prata språket och inte skilja vän från fiende."

Tvärtemot amerikaners vaga känsla av att USA tyvärr behövs i Irak för att förhindra ett inbördeskrig, ett antagande som innehåller ett inte obetydligt inslag av rasism, så är det nuvarande inbördeskriget mellan "sunni" och "shia" skapat och vidmakthållet av ockupationen. Det finns ingen grundval för försoning mellan dessa grupper förrän den amerikanska ockupationen upphör.

Delning skulle innebära att sunniprovin-serna blir en oljefattig reststat. Proble-met med en sunnitisk reststat, ur amerikansk synvinkel, är att med den följer en kurdisk stat. Folk som studerar politik måste studera kartor. De flesta oljefälten ligger öster om Eufratfloden. De rikaste fälten finns vid Basra och Nasiriyah, och öster om Kirkuk. Notera huvudoljeledningarna: Irak-Turkiet, Irak-Syrien-Libanon, Irak-Saudiarabien och den strategiska genom Irak. Raffinaderierna ligger i Mosul, Bayji, Haditha, Samawah, Nasiriyah och Basra.

Norr och söder är förbundet enbart av Iraq Strategic Pipeline som går från Haditah i hjärtat av sunniregionen (och platsen för många gerillaangrepp på USA:s marinsoldater) ned genom Ramadi (också ett gerillafäste) och slutligen till Basra. Vid en delning av Irak kan södra Iraks olja skeppas ut via hamnen i Um Qasr. Men oljefälten i irakiska Kurdistan, öster om Kirkuk, skulle bli utan förbindelse med havet om Iraq Strategic Pipeline kapas, vilket har visat sig vara en lätt sak för motståndsrörelsen. Den enda utförselvägen för den kurdiska oljan är därför genom Turkiet och Syrien, där den senare ledningen går genom sunnigerillaområde.

Om Kurdistan går in för oberoende, kommer det utan tvivel att bli militärt attackerat av Turkiet, för vilken en kurdisk stat är otänkbar; den turkiska härskande klassen kan behöva en yttre fiende i dessa tider av nyliberal åtstramning. Trots Turkiets formidabla militära styrka i regionen är det inget tvivel om att Peshmerga vuxit sig starka och erfarna nog för att kämpa sig fram till ett dödläge på hemmaplan. Vilket skulle skapa ytterligare ett utnötningskrig i området, med avkylande effekter på eventuell investeringsvilja där och ytterligare störningar av redan ansträngda oljemarknader.

Irak är en oljestat. Hela Iraks framtida välfärd är knuten till förmågan att fredligt utnyttja oljeintäkter. På grund av de olika milisernas regionala karaktär, med "stadsstaterna" som kärnor, har ingen väpnad fraktion förmågan att slå ut de andra. Till yttermera visso är dessa militior väpnade uttryck för politiska krafter vilka alla har mycket mera att vinna på ömsesidiga överenskommelser än på inbördes strider. Den folkliga basen ropar inte på krig (utom mot amerikanarna). Den kräver vatten och elektricitet!

Huvudkrafterna i Iraks "regering" är halvmarionetter. Å enda sidan är de tills vidare beroende av USA:s militärmakt för att vidmakthålla den nuvarande maktbalansen som är förmånlig för dem. Å andra sidan har de helt klart på sin agenda att konsolidera sin makt på lång sikt genom någon slags pakt med Iran.

Detta har skapat en polarisering mellan de krafter som för närvarande deltar i Iraks regering och minoriteten - välbeväpnad och strategiskt placerad - av sunnis/nationalister i norr. Denna polarisering är inte kulturell utan politisk och den fördjupar för var dag som går den faustska alliansen mellan regeringen och USA-ockupanterna. Detta trots att det inte finns några underliggande orsaker bland de breda folklagren - som i åratal har gift sig över etniska och trosmässiga gränser - att trycka på för att dela landet.

Den så kallade irakiska regeringen styr i realiteten blott en bråkdel av Irak, och "stadsstats"-fenomenets spridning över landet bereder vägen för en för alla oacceptabel balkanisering av Irak, samtidigt som här utvecklas det sannolika (och ännu i stort sett okända) framtida lokala ledarskiktet i Irak.

Någon gång i framtiden måste flertalet av dessa aktörer komma till en politisk uppgörelse sinsemellan. Det största hindret för en politisk lösning i Irak efter invasionen är inte något slags häxkittel av interetnisk rivalitet, utan den politisk-militära deformation av läget som skapats av den amerikanska ockupationen.

Översättning från engelska: Ola Inghe. Artikeln är förkortad med författarens tillstånd. Originalversionen kan läsas på webbadressen stangoff.com/?p=178