I framtiden ska du bara behöva ha ett litet chips med dig. Det räcker för att handla, ta ut pengar eller checka in på flygresan utomlands. Det räcker också för att i världens största databas med personuppgifter hålla rätt på hela din vardag. Det så kallade kriget mot terrorismen har röjt väg för en förtryckarstat på EU-nivå, skriver Tony Bunyan från organisationen Statewatch.

Efter fyra år vet vi att "kriget mot terrorism" kommer att vara permanent, inte temporärt. Det beror inte bara på Madrid den 11 mars 2004, London den 7 och 21 juli 2005 och hemska terroristattacker på andra ställen. Det beror också på att förutsättningarna för ytterligare attacker kvarstår och inte visar några tecken på att avta - Irak, Afghanistan, Palestina, USA:s militarism, Guantanamobukten och den globala fria marknadsekonomin.

Kriget mot terrorismen kommer att vara permanent också av ett annat skäl. Det finns stora skillnader mellan USA och EU om kriget mot "ondskans axelmakter" - Irak, Iran och Nordkorea. Det finns dock få, om ens några, skillnader mellan dem om kriget mot terrorismen - annat än kosmetiska. Konkret har vi sett hur man skapat en axel mellan EU och USA på områden som terrorism, pengatvätt, organiserad brottslighet och brottslighet i största allmänhet, inte bara på hemmaplan utan också globalt.

Det permanenta kriget mot terrorism innebär att de nya repressiva lagarna och maktmedlen som ges till säkerhets-, underrättelse- och polis- och åklagarmyndigheter inte är tidsbegränsade undantag för att möta en tillfällig kris. Tillsammans förändrar de förhållandet mellan staten och individen.

Kriget mot terrorismen tjänar också ett annat, djupare syfte. Under en kort period samexisterade det kalla kriget och globaliseringen, som växte fram som det nya världsomspännande systemet i början av 1980-talet. Men när det kalla kriget upphörde 1989 förlorade globalismen (dvs. globaliseringsideologin) en politisk lära att legitimera sig med. Denna lucka avslöjade globalismen som den råa, aggressiva, exploaterande, kapitalism den är. Att bekämpa fattigdom och sjukdomar kommer alltid i andra hand gentemot att upprätthålla och förbättra levnadsstandarden i väst.

Det finns några få likheter men desto fler skillnader mellan det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Mellan 1945 och 1989 fanns flera konkurrerande ideologier: kapitalism och liberal demokrati i väst, statskommunism i sovjetisk stil, kinesisk kommunism och många sorters socialism i tredje världen. I dag finns inga konkurrerande ideologier. Det gör att "kriget mot terrorismen" blir ännu mer genomträngande och farligt, då ideologin är på väg att bli hegemonisk.

A. Sivanandan beskrev läget i Race and Class: "Globaliseringen har skapat ett monolitiskt ekonomiskt system. 11 september hotar att skapa en monolitisk politisk kultur. Om de sammanstrålar kommer det att innebära slutet för det civila samhället."

Han hävdar inte att det civila samhället försvinner, utan helt enkelt att de kritiska alternativen - oavsett om det rör sig om medier, fackföreningar, universiteten eller NGO:er och frivilligorganisationer - blir marginaliserade (eller kriminaliserade).

En annan skillnad mellan kalla kriget och dagens läge är att tidigare fanns ett mycket verkligt hot att kärnvapenkrig skulle förstöra vår "livsstil" och våra "demokratier". Även om den terrorism som vi nu bevittnar i Europa är fruktansvärd och hemsk, kommer den inte att förstöra vår livsstil. Det gör däremot reaktionerna på terrorism från EU och våra regeringar.

Det finns ytterligare en skillnad. Under kalla krigets era anslöt sig väst till den liberala demokratin. Som idé innefattade den representativ demokrati (politiska partier, val och parlament) och en politisk kultur av tolerans, mångfald och pluralism. Den inbegrep, i Västeuropa, också välfärdsstaten, statskontroll över centrala nyttigheter (som vatten, elektricitet, gas, kommunikationer) och till och med uppfattningen att det var rätt att omfördela välståndet för att hjälpa de fattiga. Självklart förverkligades idealen bara delvis, och inom vissa områden aldrig, men som idé var denna tid höjdpunkten för "demokrati" och liberala värden. Nu är den berövad allt utom en innehållslös "representativ demokrati".

I Europas representativa demokrati har principerna försvunnit till förmån för pragmatism och bibehållandet av makten som viktigaste mål för de största politiska partierna. Denna tomma form av demokrati kombinerad med, sedan 2001, en auktoritär inriktning ger oss en demokratisk yta som döljer hur tvångs- och övervakningsstaten växer fram.

Det finns inom EU vad som kan kallas för en förståelseklyfta mellan institu-tioner, nationella regeringar, ämbetsmän och det kritiska civilsamhället. Sedan den 11 september 2001 har vi båda sett på samma världshändelser med olika synsätt och kommit till mycket olika slutsatser.

Så när EU talar om "centrala värderingar" eller "gemensamma värderingar" - som om man hänvisar till en samsyn på hur man besvarar hot som terrorism - vad är det för värderingar, och har de ändrat sig?

Om reaktionerna på terrorism sedan den 11 september uttrycker dessa "gemensamma värderingar" så delar jag dem inte, och många med mig. Till exempel hävdar EU-institutioner och nationella regeringar att alla de åtgärder som har genomförts eller planeras att genomföra, balanserar kraven på säkerhet med individens rättigheter och friheter. Skrämmande nog verkar de faktiskt tro det.

Både den förre kommissionären för justitie- och inrikesfrågor, Vittorino, och generalsekreteraren för ministerrådet Javier Solana svarade kritiker mot reaktionerna på terrorismen att:"Vår livsstil har inte ändrat sig." Svaret föranleder följande fråga:"Vems livsstil har inte ändrats? Vita européers?"

Livet har ändrat sig dramatiskt för flyktingar, asylsökande och utländska medborgare från icke EU-länder som är bosatta i EU. Lagar och regler ändrades så att hela kategorier av flyktingar uteslöts från att söka asyl. Asylansökningar behandlades snabbt, och möjligheten till juridiskt bistånd skars ned genom att man drog ner på advokaternas arvoden. Fångläger växte upp som svampar ur jorden runt Europa. " Frivillig" repatriering (utvisning) kompletteras av tvångsutvisning i kedjor. Länder som aldrig tidigare betraktades som säkra kan man nu skicka tillbaka folk till. Hundratals har dött när de försökt korsa Medelhavet eller flyter upp döda på stränderna. Alltmer sofistikerad teknologi används för att spåra upp människor som flyr från förföljelse och fattigdom. Alla flyktingar ses numera av EU som terrorister eller potentiella brottslingar. Människor från tredje världen med uppehållstillstånd eller medborgarskap i EU, särskilt muslimer, har blivit måltavla för visiteringar på gatan och räder mot föreningslokaler och hem.

Hösten 2001 föreslog den tyska regeringen att varje stat skulle skapa en databas för alla medborgare från icke-EU länder som är bosatta i EU. Vid den tiden avfärdades förslaget av de andra regeringarna som alltför långtgående. Bara Tyskland och Luxemburg hade sådana register. År 2003 enades EU om att alla medborgare från tredje land bosatta i EU skulle tvingas ge sitt fingeravtryck och ges ett biometriskt kort. Detaljerna lagras, till en början, i en nationell databas.

Livet för medborgare från tredje land med uppehållstillstånd har förändrats på andra sätt också. Nu kräver land efter land att uppehållstillståndet (och medborgarskap) är beroende av om invandrare och deras familjer lär sig värdlandets språk och "integreras" i deras samhällen. Sedan den 11 september har man påbörjat en serie åtgärder som man inte skulle ha vågat sig på under det kalla kriget - några av dem har inte ens föreslagits i USA.

För det första har vi den föreskrivna lagringen av alla telekommunikationdata: telefonsamtal, e-brev, fax, mobiltelefonsamtal (inklusive uppgifter om var de samtalande befinner sig) och internetanvändning. I detalj registreras all kommunikation mellan alla som bor i EU-stater.

Det minsta bekymret är antagligen att vi alla måste betala för vad det kostar att bli övervakade, med höjda skatter eller statliga subventioner. Ett större bekymmer är hur alla dessa uppgifter kommer att användas. Underrättelsetjänst och säkerhetspolis, ofta också polisen, har redan tillgång till dessa data när de övervakar en "misstänkt". Befogenheterna finns redan att följa en enskilds persons kommunikation och innehållet i den. I Storbritanninen har myndigheterna när som helst tillgång till de enorma mängder data som samlas in av Government Communications Headquarter (GCHQ) och deras globala nätverk, som de delar med den nationella säkerhetstjänsten i USA.

Men om nu säkerhetstjänster och underrättelseavdelningar redan kan skaffa sig de data de behöver för att bekämpa terrorism, varför föreslås dessa nya åtgärder? Det hävdas att hundratals myndigheter som ska övervaka att lagarna efterlevs i EU behöver dessa data för att bekämpa terrorismen. Men ingenstans, i inget EU-dokument framgår att sådana medel är nödvändiga för nationella säkerhets- och underrättelsetjänster.

Den stora faran är att tillgången till denna trafik kan användas av myn-digheterna för "fisketurer" under vad som kallas förundersökningsstadiet, innan det finns några specifika skäl att företa en rättslig undersökning som kan leda till åtal och rättegång. Faran är också att kommunikationsdata och andra elektroniska underrättelser som samlats in av en myndighet i land A förmedlas till en annan myndighet i land B som lägger till ytterligare underrättelser och för vidare informationen till land C (som inte behöver vara ett EU-land). Det finns ingenting i EU-kommissionens förslag om skydd av data mot juridiskt och polisiärt samarbete som skulle hindra att detta inträffade i dag. Sådana utbyten kräver bara att den myndighet som äger persondata i land A går med på att lämna över informationen till land B och att den kan vidarebefordras till land C. Processen kan skötas av de berörda myndigheterna själva och behöver inte granskas av externa myndigheter, t.ex. integritetsskyddande myndigheter. Den person som underrättelserna handlar om har ingen rätt att få reda på transaktionen, om det inte blir fråga om rättegång.

För det andra beslöt EU i april 2004 att kontrollera alla flygresor ut ur och in i EU med sitt eget system för passagerarnamnregistrering, PNR. Det följde på den mycket kontroversiella överenskommelsen mellan EU och USA att ge USA tillgång till PNR-uppgifter för dem som flög till USA. I dag tar man fram dessa uppgifter ur flygbolagens dataregister för biljettbeställningar. I Storbritannien kan man i dag inte boka en inrikes flygresa på nätet med British Airways utan att gå med på att PNR-data kan meddelas till USA.

PNR-överenskommelsen mellan EU och USA har dragits inför Europadomstolen av EU-parlamentet. Frågan gällde framför allt hur dessa data skyddades i USA (där den s.k. privacy act bara ger rättigheter för amerikanska medborgare) och hur många och vilka myndigheter i USA som hade tillgång till data. USA:s regering kunde inte svara på den frågan.

PNR-databaserna kommer att användas inte bara för ankommande och avgående resenärer. I det system som kallas Advanced Passenger Information System, APIS, kommer alla passagerare att placeras i en av tre kategorier. Grön innebär var så god att passera; gul, särskild bagage- och personkontroll, kanske också utfrågningar och övervakning vid ankomsten; röd, hålls kvar vid check-in-disken eller ankomsten. Naturligtvis finns det svagheter i ett sådant system. Test har visat att mellan 5 och 15 procent av passagerarna kan klassas som gula beroende på om man använder en begränsad (terroristmisstänkta) eller utvidgad (terrorist- och brottsmisstänkta) lista. Och den största svagheten är att en terrorist som inte är känd av underrättelse- och säkerhetstjänsterna enkelt kan kliva på planet som grön.

För besökare till EU har man tagit fram ett visainformationsssystem (VIS). Planen är att alla besökare ska lämna sina tio fingeravtryck. Dessa biometriska data ska läggas in i ett chips i visumet i deras pass. Fingeravtrycken ska vanligen tas i den resandes hemland av någon som har uppdraget från en EU-stat. Personliga och biometriska upplysningar läggs in i en nationell databas och sedan i EU:s VIS-bas.

VIS-basen byggs upp för att ta hand om cirka 100 miljoner uppgifter om 10 miljoner visuminnehavare om året. Eftersom ett antal är återkommande besökare tror man att man de första tio åren kommer att samla in ungefär 70 miljoner uppsättningar fingeravtryck. Detta minst sagt ambitiösa projekt resulterar i den största databasen i världen med fingeravtryck. (FBI är för närvarande störst med 45 miljoner fingeravtryck.) En förstudie 2003 lyfte fram de svårigheter som kan uppstå när databasen växer - felen ökar samtidigt med storleken på databasen på ett sätt som var svårt att överblicka.

Ett annat stort och ännu olöst problem visade sig hösten 2004. Det blir en "chipskrock" om länder utanför EU införde biometriska pass. Chipsen i visumen skulle slå ihjäl passchipsen och båda skulle bli obrukbara. Vi vet inte heller hur stater utanför EU ställer sig till biometriska EU-visum i sina pass.

Till att börja med har EU valt ut ett antal stater, bland annat Ryssland och Kina, för att inleda försök med visum som kan användas för att uppfylla EU:s önskemål om automatiskt återsändande av folk från länder utanför EU. Det handlar om en utpressningstaktik kallad "visumförenkling och återvändande". EU går med på att förenkla utfärdandet av visum för medborgarna i ett land i utbyte mot att det ska gå lättare att skicka tillbaka dem. I den så kallade visumdialogen med tredje land är moroten att landet erbjuds att komma på "vita listan", dvs. länder som USA och Japan, från vilka det inte krävs visum. Till den fullskaliga övervakningen av telekommunikationer kan alltså läggas den fullskaliga övervakningen genom biometriska dokument av varje EU-invånares vardagliga göranden och låtanden.

EU beslöt att införa biometriska pass i december 2005. Det har hävdats att EU måste svara upp mot internationella krav på biometriska resedokument enligt riktlinjerna från den internationella flygtrafikorganisationen ICAO (International Civil Aviation Organisation) - initiativet kommer från G8-länderna med USA och Storbritannien i spetsen. Men ICAO-standarden kräver bara ett digitalfoto - det är helt enkelt det vanliga passfotot som digitaliserats i ett avläsbart chips. Det gör det möjligt att vid avresa och inresa kontrollera att passbäraren är den samma som på digitalbilden. Det är fråga om en mycket enkel kontroll som politiker och tjänstemän felaktigt har beskrivit som det nya biometriska passet.

Men EU:s biometriska pass innebär att var och en som ansöker om pass ska lämna två fingeravtryck. Alla som bor inom Schengenområdet föreslås ha en minimistandard för sina ID-kort, och det vill utan tvivel innefatta fingeravtryck.

Biometriska data och personuppgifter ska till en början lagras i nationella databaser och sedan sammanföras i en EU-databas. Konsekvensen av dessa åtgärder är nästan oöverskådlig. Under de närmaste tio åren kommer miljontals människor som ska förnya sina pass att registrera sig. Denna registrering innebär att de ska intervjuas och lägga fram dokument som bevisar vilka de är. Sedan måste de lämna biometriska uppgifter. I Schengenstaterna kommer också samma procedur att tillämpas för dem som vill förnya sina id-kort.

Allt sammantaget närmar vi oss ett Europa där alla besökare lämnar sina fingeravtryck, får sin in- och utresa registrerad och dokumenterad för eftervärlden. Alla besökare från tredje land lämnar sina fingeravtryck och får in- och utresa registrerad. Alla som har EU-pass lämnar fingeravtryck från och med 2007. Alla id-kort innefattar fingeravtryck.

På lång sikt kommer också körkort att rymma biometriska uppgifter, liksom kort för läkarvård. Och när dessa biometriska data blir standard ökar trycket från arbetsgivare att få tillgång till uppgifterna, t.ex. för att ta reda på en arbetssökandes hälsohistoria.

Det kommer också att växa fram krav på synergieffekter och samkörning mellan olika informationssystem: Schengeninformationssystemet II (SIS II), Visainformationssystemet (VIS), Tullinformationssystemet (CIS) och Eurodac (med fingeravtryck från alla asylsökande), inklusive fingeravtryck och DNA - passagerarnamnregistreringen läggs utan tvivel till så fort EU beslutat om systemet.

Motivet för att bygga upp världens största samling av biometriska persondata är kriget mot terrorismen, nödvändigheten att sälja ut privatliv och personliga rättigheter i namn av säkerhet. Det är ett nonsensargument. Som tidigast 2012 kommer hälften av EU:s befolkning att vara inlemmad i systemet, och hälften räcker inte särskilt långt om den andra hälften av misstänkta terrorister kan röra sig utan registrering.

Vilka är idéerna och drivkrafterna bak-om denna utveckling? En del av dessa förslag fanns före den 11 september 2001 men var lagda på is. Antigen tyckte till och med EU-regeringar att det var att gå för långt, eller fanns ett ihållande motstånd från vanliga medborgare.

Kriget mot terrorismen ändrade spelreglerna. Nu menar man att det finns ett samband mellan terrorism, pengatvätt, organiserad brottslighet, grova brott och alla slags brott. En rapport från EU-kommissionen hävdade att tillvägagångssättet i samtliga fall ofta är detsamma: alla använder mobiltelefoner - men innebär det att alla som har mobiltelefon är misstänkta?

Kommissionens rapport, som handlade om att utväxla information om terroristbrott, argumenterade för att slå samman "Unionens vapenarsenal mot terrorism. Många av dessa bekämpningsinstrument är inte riktade specifikt mot terrorism utan har vidare syften, samtidigt som de innefattar terrorism. En länk borde skapas mellan terrorism och andra former av brott även då de inte är omedelbart uppenbara // Om kampen mot terrorismen skall vara effektiv, måste den bedrivas tillsammans med kampen mot andra former av brottslighet".

Många av de planerade åtgärderna hör inte hemma i en demokrati värd namnet. De härstammar från förvirrade målsättningar - är målet att hantera terrorism eller är det något helt annat? Efter de hemska attackerna i Madrid den 11 mars 2004 moderniserade EU sin handlingsplan mot terrorism. Statewatch granskade den och fann att 27 av de 57 åtgärderna hade litet eller inget att göra med terrorism.

När regeringar ställs inför terrorism så efterfrågar de lösningar. De tar formen av en kombination av långvariga krav från rättsvårdande myndigheter och den teknologiska lösning som erbjuds av multinationella företag som försöker skapa och exploatera nya, globala långsiktiga marknader. Besluten styrs av höga ämbetsmän i de nationella inrikes- eller justitiedepartementen, ministerrådets generalsekretariat och deras motsvarigheter i USA och G8.

En del akademiska teoretiker avfärdar tanken att en europeisk stat är under uppbyggnad. Detta beror till stor del på att deras teorier i hög grad baserar sig på utvecklingen av den första pelaren, den ekonomiska och sociala, i EU.

Men för åtskilliga har det varit uppenbart att det ekonomiska projekt, som inleddes med Romfördraget (1957) och fortsatte med Enhetsakten (1986), förr eller senare skulle utveckla en politisk överbyggnad för att försvara sina intressen mot inre och yttre hot.

Oförmågan att inse att det finns en europeisk stat beror också på att man letar efter en traditionell nationalstat på EU-nivån. Det skulle innebära en centraliserad styrning och kontroll av ekonomisk och social politik och praktik. Men inom EU lämnas genomförandet vanligen till den nationella nivån. Vad som må vara sant för de ekonomiska och sociala områdena gäller dock inte för det säkerhetspolitiska området. På det området är det möjligt att spåra ett annat historiskt skeende där tvångsstaten EU framträder med sina krav på inre och yttre säkerhet.

Ett faktiskt samarbete rörande terrorism började 1976, och för brottsbekämpning och invandring 1986, under Treviöverenskommelsens dagar och formaliserades i Maastrichtfördraget 1993. Amsterdamfördraget (1997) införlivade Schengen och dess godkännande från och med 1999, och Nicefördraget 2000 förebådade en oberoende militär roll i världen (den andra pelaren).

Den nuvarande överenskommelsen för frågor som gäller vistelseland, övervakning, medborgarskap m.m. kallas JHA, justice and home affairs ("rättvisa, frihet och säkerhet"). Den består av en samling lagar och förordningar och är sammanställd av överenskommelserna från Trevi (1976-93), Maastricht (1993-1999), Schengen (1980-2004) och Amsterdam (maj 1999 och framåt). Det är omkring 800 beslut och förordningar som bygger upp JHA. Medlemsstater och ansökarländer måste föra in dem i den nationella lagstiftningen.

Kännetecknande för detta väldiga bygge av lagar och förordningar är att det är ett typiskt av demokrati i lösan sand. Alla beslut i JHA har tagits utan att nationella parlament eller Europaparlamentet egentligen haft något att säga till om. Europaparlamentet rådfrågades, och dess synpunkter förbigicks som vanligt. Nationella parlamentet har granskningsrättigheter, i själva verket möjlighet att bli rådfrågade, och deras synpunkter blir också rutinmässigt negligerade av regeringarna.

EU-regeringarnas inställning är väletablerad sedan långt tillbaka: de verkliga förhandlingarna äger rum mellan tjänstemän och experter i rådets arbetsgrupper på hög nivå - inte i parlamenten eller ute i samhällena.

Varken innehållet i Tammerforsfördraget (1999-2004) eller Haagprogrammen (2004-2009) var kända i förväg av Europarådet. Det samma gäller handlingsprogrammen, t.ex. dem som gäller terrorism och invandring och som antagits av rådet. Dessa program sätter dagordningen för EU-institutionerna och antas utan någon demokratisk debatt.

Man kan tala om tre perioder för frågorna om vistelseland och medborgarskap. Den första är det ad hoc-betonade Trevifördraget, 1975-1993. På slutet innefattade den ministermöten och uppbygget av en samordningsgrupp. I den andra perioden, Maastrichtfördragets (1993-1999), formaliseras beslutsstrukturen. Det byggs upp ministerråd för rättvisa, frihet och säkerhet och expertkommittéer på hög nivå. Den nu pågående, tredje perioden inleds med Tammerforsfördraget 1999. I stället för enskilda förslag, som det kunde ta år att processa, tillkommer nu ett omfattande program för hela området. Som ett resultat av detta program kommer nya institutioner och myndigheter och verkställande befogenheter för generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet (som nu är det största generaldirektoratet). Några av de institutioner som rådet skapat har ingen juridisk ställning och inga mekanismer för granskning och kontroll utan är i allt väsentligt självreglerande. Det gäller t.ex. Police Chief Task Force och Joint Situation Centre (SitCen). Den nya flörtryckarstatens framväxt kan sägas sammanfattas i den nya Standing Committee on Internal Security (COSI). Även om den var tänkt som en del av den nya EU-konstituitionen räddades den först av allt från haveriet. Tidigare gick polisverksamhet, invandring och juridiskt samarbete i olika banor och anpassades till rådande lagstiftning. Nu har man för första gången försökt att samla allt under rubriken "inre säkerhet". Det omfattar brott, terrorism, underrättelsesamarbete, den allmänna ordningen, illegal invandring och människohandel, yttre gränskontroll och krishantering.

Den repressiva EU-staten har byggts upp samtidigt som liberaldemokrat-iska normer överges eller hålls för överflödiga. Nya regler och rättesnören utformas av regeringar och den politiska klassen och mejslas fram av tjänstemän. De är inte resultatet av sakdenbatt opch politisk kamp som så småningom leder till nya synsätt. Snarare är de pålagor uppifrån.

Det är bara alltför uppenbart hur man överger grundläggande värderingar. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 drog upp liberala, demokratiska riktlinjer för ekonomiska, sociala och politiska rättigheter. I dag framstår fdet som ett radikalt dokument. 1951 års Genevekonvention om flyktingars och asylsökandes rättigheter har skrivits ut ur EU-lagarna. Och Storbritannien verkar aktivt för att få bort det skydd som Europakonventionen om mänskliga rättigheter ger för folk som riskerar att skickas tillbaka till stater där de kan utsättas för "tortyr eller omänsklig behandling".

Slirandet i språk och avsikter går för-skräckande fort. Terrorism är ett pro-blem och måste bemötas så att man undviker att människor förlorar livet eller kommer till skada. Men vad är terrorism? Charles Clark, brittisk statsekreterare förklarade för en parlamentskommitté i oktober 2005 att "man kan aldrig rättfärdiga våld för att åstadkomma en förändring". När han fick frågan om Irak vägrade han att svara.

Drakoniska åtgärder har genomförts tidigare i historien, men vi har aldrig sett en så massiv attack på folks rättigheter och demokratiska villkor. Det som sker har karaktäriserats som en 2sömngångaraktig inmarsch i övervakningssamhället", och det är utan tvivel vad som just drabbar Europas folk.

Detta beskrivs som en fråga om "privatlivets helgd i bekvämlighet". Livet ska bli enklare om man har bara ett chips för alla slags transaktioner: köpa mat, ta ut pengar, tillträde till arbetsplatsen, stiga på planet, få läkarvård etc. Fingeravtryck och biometriska uppgifter gör livet enklare; de riktar sig mot terrorister och organiserad brottslighet, inte mot den stora laglydiga majoriteten. Men det är en farligt naiv föreställning att data av detta slag inte kommer att användas för social kontroll och för att utestänga icke önskvärda individer.

Och faran är större än så. Det handlar om demokrati och politisk kultur - där val och parlament bara är en mindre del. I värsta fall betyder representativ demokrati bara att folk röstar vart fjärde eller femte år och sedan låter politikerna sköta landet bäst de kan. Regeringen väljs för att sköta jobbet och folket ska inte synas eller höras mellan valen. Det var faktiskt Bush och Blairs inställning när de startade Irakkriget och struntade i de miljoner som gick ut på gatornas över hela jorden för att använda det enda påtryckningsmedel de hade.

Den logiska följden är att den representativa demokratin till sist legitimerar uppbygget av en auktoritär ordning med självstyrande, icke ansvariga myndigheter och institutioner som utnyttjar stakar tvångsmedel. Först används de mot misstänkta terrorister och oönskade illegala invandrare, som blir allt rättslösare. Och sedan mot demonstranter och folk som antas ha extremistiska och radikala åsikter, mot dissidenter och så vidare.

Regeringaranas och statsmakternas reaktion på terrorismen går långt utöver att bekämpa den. Snarast omdefinierar kriget mot terrorismen såväl den politiska kulturen som det demokratiska livet bortom all igenkännlighet.

Försvaret av medborgerliga rättigheter och friheter i Europa och globalt avgör om demokratin har någon framtid. Det finns et akut behov av at ena folk, var de än befinner sig, i en rörelse som kan visa på möjligheten av en annan värld som grundar sig på humanitet, medmänsklighet, jämlikhet, mångfald, tolerans och okränkbara rättigheter och friheter för alla människor.

Tony Bunyan leder Statewatch, som värnar om medborgerliga rättigheter i EU. Han är utgivare av Statewatch bulletin och Statewatch News Online. Artikeln publicerades hösten 2005 av European Civil Liberties Network www.ecln.org . Vi återger den i förkortat skick. Översättning från engelska: Daniel Cederqvist och Olle Josephson.