Frankrige brinner

Det är en trivialitet att det franska samhället nu skördar sådden av en arbetsmarknads-, bostads- och utbildningspolitik som bevarat de övre skiktens privilegier och därmed också fört den till inbördeskrigets rand. Man kan ändå inte låta bli att jämföra med 1968. Då låter sig tre saker sägas.

För 37 år sedan var arbetslösheten mycket mindre och arbetarklassens position därmed starkare. Det fanns förbindelser - om än bräckliga och förvirrade - mellan intellektuella och arbetare; minns Sartre utanför Renaultfabrikerna! Arbetarna var organiserade. Visst var kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen CGT byråkratiserade, upprorsrädda och klassamarbetande, men de var ändå en social kraft.

Allt hänger ihop. Tänk om ett målmedvetet kommunistparti under 2000-talets första år organiserat återkommande arbetslöshetsdemonstrationer och hyresstrejker i Clichy-sur-Bois andra förstäder! Då hade också EMU-motståndet ökat, och Frankrike kanske ställt sig utanför. Då hade arbetslösheten kanske kunnat hållas nere. Då hade inte rasande ungdomar behövt tända eld på sina närmastes bilar och butiker, och de arma vänsterintellektuella inte behövt huka skräckslaget under sina Liberation och Le Monde Diplomatique.

Tag lärdom! Annars sitter vi snart där och hukar under Clarté - inte mycket till skydd...


Aktivist riskerar fängelse

För några årtionden sedan var det inte ovanligt att möta folk på gator och torg som samlade in pengar till den vietnamesiska befrielserörelsen. Efter terrorlagstiftningen i kölvattnet på 11 september ska man emellertid vara försiktig med den etikett som pryder bössan.

Inte desto mindre har Foreningen Oprr i Danmark vägrat att låta kuva sig och startat en insamlingskampanj till PFLP i Palestina och FARC i Colombia. Först var kampanjen mest av symboliskt intresse, och polisen höll - klokt nog - en låg profil. Men sedan Oprr offentliggjorde att de hade överfört en större summa till bägge organisationerna, och lade fram ett upprop om en internationell kampanj för samma ändamål, började ordningsmakten att röra på sig.

I augusti ingrep polisen mot uppropet på Oprrs webbplats - men åstadkom bara att uttalandet lades ut på en massa andra ställen på nätet. sedan anhöll man Oprrs talesman, författaren Patrick McManus. Om han åtalas och döms kan han enligt den nya danska terroristlagstiftningen få upp till tio års fängelse.

Det borde vara den danska regeringen som åtalas. I efterdyningarna av orkanen Katrina gav regeringen ekonomiskt stöd till världens rikaste, USA, som ska fylla det hål som åstadkommits av Bush skattesänkningar och snart tre års terror mot det irakiska folket.

Ännu kan de stora terroristerna undandra sig sin dom. Låt oss hoppas att upproret breder ut sig...


Sunt förnuft till vänster

Vänsterpartiets ekonomiska motion med förslag om 200000 nya jobb i offentlig sektor anklagades för bristande verklighetsförankring, också inom partiet. Men var finns det sunda förnuftet? Undrar ekonomen Daniel Ankarloo. Vi citerar ur Dagens ETC:

"Det verkar som delar av vänstern (de delar som ironiskt nog kallar sig pragmatiska och realistiska) har lagt allt socialistiskt sunt förnuft åt sidan, och helt anammat en så upp- och nervänd syn på ekonomiska samband, att man på fullt allvar vill att vi ska diskutera hur arbeten ska kunna "finansieras". Som om arbete blott var konsumtion och inte produktion, som om arbete inte vore något som finansierar och skapar välståndet, utan är något som tär på det. Att diskutera hur pensioner, sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och andra kostnader för individers "icke-arbete" ("välfärden") ska finansieras, är en rimlig frågeställning i alla samhällen. Men nu är det sjuksköterskors, förskolelärares, doktorers faktiska arbete som man hävdar är en "utgift" för "samhället", som måste "finansieras". Med Ernst Wigforss (i den klassiska artikeln: Har vi råd att arbeta?) kan vi beklaga oss över en ekonomisk "visdom" av ett så "dårhusmässigt" slag."


Höjd över alla misstankar

Der Spiegel skriver om Detlev Mehlis, författare till den rapport som bl.a. FN:s säkerhetsråd och USA beställt om mordet på den libanesiske ex-premiärministern Rafik al-Hariri. Mehlis har de senaste två decennierna har varit fokuserad fr. a. på "kritik av de syriska och libyska underrättelsetjänsterna. Just detta hoppas även USA och Libanon av hans slutrapport. Förväntningstrycket är högt på Mehlis".

Som chefåklagare för Västberlins senatsförvaltning var Mehlis under 80-talet verksam inom "Avdelning P", som mest sysslade med s.k. vänsterradikala stenkastare och husockupanter. Vändpunkten i karriären kom då han 1986 fick ansvaret för utredningen av bombattentatet för Västberlindiskot La Belle, då 220 personer skadades och 3 helglediga USA-soldater dödades. Reaganadministrationen tog bara ett par dagar på sig att fastställa Libyens ansvar för bomben mot La Belle, att bomba Tripoli och döda minst ett 30-tal civila. Det tog däremot 18 år för domstolen i Västberlin innan de sista domarna föll, och då först sedan domstolens ordförande i sitt slutanförande hade dokumenterat att åklagaren inte hade varit "hederlig".

Detta har bl.a. lett till att Mehlis själv är föremål för tyska juridiska experters granskning, för sina talrika förbindelser med flera västliga underrättelsetjänster, och inte minst med deras desinformationstjänster. Här har Mehlis bevisligen, som i andra, senare fall (som UTA-sprängningen, Lockerbie, Carlos och m.fl.), samarbetat intimt med USA:s, Israels och Frankrikes underrättelsetjänsterna.

Enligt Mehlis har hans trettiohövdade grupp, sammansatt av 17 nationaliteter, under 130 dagar förhört mer än 400 vittnen, inklusive misstänkta. Man har läst 60 000 dokument och producerat mer än 16 500 sidor om mordet på Rafik al-Hariri.

Desto blygsammare har resultatet blivit. Hittills står och faller det med "kronvittnet", Suheir al-Sadik, en f.d. syrisk agent som verkat som spion för Syriens (minst) räkning i de palestinska flyktinglägren i Libanon.

Det är bara det att:

1) Att multimiljardären Rafik al-Hariri snarast hade stått på vänskaplig fot med Syrien. Och Syrien hade knappast motiv för mordet - vilket flera andra makter skulle tänkas ha.

2) Att Suheir al-Sadik de senaste månaderna ofta sammanträffat med den syriske dissidenten Rifaat al-Assad, som bekämpar regimen i Damaskus och är en nära släkting till president Baschir al-Assad.

3) Att Suheir al-Sadik, som länge förnekat att han överhuvudtaget varit i Beirut senaste året, i höst plötsligt säger sig ha varit med i komplotten mot al-Hariri. 4) Att Suheir al-Sadik på sensommaren uppgett till sin bror att han i samma veva fått ett miljonbelopp. 5) Att Suheir al-Sadik enligt samstämmiga vittnen tidigare suttit inne för förskingring och bedrägeri,

Jo, för all del, det kan ha gått till precis som Mehlis rapport antyder: en syrisk agent med omvittnat mytomana drag har fått uppdraget att iscensätta mordet på en relativt syriskvänlig libanesisk f.d. politiker. Ett antal alternativ på detta stadium synes dock mera sannolika.

Men då USA, Israel, Frankrike och DN nu ändå har bestämt sig för att byta regim i Damaskus till något västvänligare, då gäller inte vad som är sannolikt. I synnerhet inte om man förfogar över en utredningsman med Mehlis meriter.


Möte med Michael Hardt

Hur ofta har man inte frågat sig: vad skulle Marx ha sagt om detta? Nyligen hade vi chansen att få svar, för enligt medierna var det ingen mindre än en av författarna till 2000-talets Kommunistiska manifestet, i Michael Hardts gestalt, som kom till Köpenhamn i augusti.

Michael Hardt och Antonio Negri har gett ut flera böcker tillsammans. Men det var först efter det "strategiska förlagsbytet // till Harvard University Press" - såsom framgår av introduktionen till en av deras böcker i dansk översättning - som genombrottet äntligen kom. Med Imperiet erövrade Hardt & Negri en plats på varje vänsterradikal bokhylla.

Därför var frågorna nog så många, men svaren i gengäld desto färre. Michael Hardt kom barfota till mötet, men det knep med kontakten med gräsrötterna. De önskade svar på vad Hardt ansåg om den nya europeiska författningen. De ville veta om Hardts och Negris "multitude" innefattade de rörelser som i tredje världen kämpar mot imperialismen.

Till den första frågan hade Hardt inget att säga. Hans partner Negri är desto tydligare. Han stöde författningen och menar rent av att den är "ett redskap för att bekämpa imperiet". Lyckligtvis har fransmän och nederländare en annan uppfattning i frågan.

Vad gäller den andra frågan var Hardt något tvetydig. Han förklarade att "the multitude" är den upproriska massan som inbördes respekterar olikhet och oenigheter. Men det förefaller att ramarna för olikheterna och de divergerande åsikterna är tämligen snävt definierade. I alla fall fanns det inte utrymme att innefatta motståndsrörelsen i Irak. Den ville Hardt varken stötta eller kritisera. Också här kunde vi ha önskat att Negri varit närvarande. Han har nämligen uttalat, som en annan Bush, att USA:s ockupation av Irak inte har något med kolonialpolitik att göra, men måste betraktas som en "övergång till demokrati".

I stället fick vi höra på Hardts utläggningar som till en tredjedel rörde sig kring begreppet kärlek och dess återinförande i politiken, enligt Hardt en av tidens mest angelägna frågor! Och ännu mer får man höra av honom och Negri. Medan Bushregeringen öppet talar om förebyggande angrepp, regimskifte och världsherradöme, lär oss Hardt och Negri att imperialismen har upphört och att dess centrum är upplöst. Undras om inte Harvard University Press står beredd med ännu ett förskott?


Förvrängd Chomsky

Guardian: "Ångrar du att du stödde dem som påstod att massakern i Srebrenica var överdriven?"

Chomsky: "Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tillräckligt starkt."

Jan Eklund återger i DN 2 november ovanstående replikväxling ur Guardian och drar slutsatsen att det är adjöss med Noam Chomsky. Även Expressen, och mer oväntat Arbetaren, har dreglat över intervjun som påstås klä av Noam Chomsky så att man skymtar hans kallingar.

Frågan är vem intervjun klär av. Citaten ovan är nämligen falska. Chomskys svar gällde inte massakern i Srebrenica utan det upprop han tillsammans med bland andra Tariq Ali, John Pilger och Arundhati Roy publicerade under Ordfrontkonflikten förra året.

Chomsky skriver i ett tillrättaläggande: "Jag beklagade mig verkligen, det vill säga att jag inte stödde Diana Johnstones rätt att bli publicerad tillräckligt starkt när förläggaren drog tillbaka hennes bok efter ohederliga attacker i media".

Detta är bara ett exempel på flera övergrepp i intervjun. Den brittiska mediekritiska organisationen Media Lens har ägnat ett helt utskick åt att analysera dem, se www.medialens.org . De skriver att "det här är en av de mest chockerande och förfärande mediala smutskastningar vi har sett".

Men för DN tycks historien om Chomsky i Guardian vara för god för att kollas upp.


Ja till lönedumpning

Skattepengar får inte användas för att bidra till lönedumpning och sämre anställningsvillkor, står det i sista pressmeddelandet från socialdemokraternas kongress. Samma villkor ska enligt (s) gälla för alla som arbetar i Sverige.

Om detta vore hela sanningen skulle det vara en sensation. Men naturligtvis gäller fortfarande att allt arbete som arbetsförmedlingen anvisar arbetslösa att utföra som praktik skall vara undantaget.

I motioner från Karlskrona och Karlshamn krävdes faktiskt att "avtalsenliga förmåner för den bransch där man praktiserar ska gälla under aktivitetsgarantin."

Partistyrelsen svarade med en bedräglig glidning, och av beslutsprotokollet framgår att inget av ombuden yrkade att motionen skulle antas.

Skrivningen om vilka åtgärder som skall "erbjudas" arbetslösa som en del av den så kallade arbetslinjen har fått en lite annorlunda skrivning än den gängse "arbete, studier praktik".

De nya riktlinjerna omfattar numera även "prova-på- platser", platser som innebär tre månaders jobb utan anställning och med bidraget "aktivitetsstöd" som enda ersättning. Denna åtgärd är avsedd för dem "som har ingen eller liten erfarenhet av svensk arbetsmarknad".

Enligt Svenskt Näringsliv var initiativet till denna nya åtgärdstyp deras. Ett av organisationens krav i förhandlingarna med regeringen var att det inte skulle tal om något anställningsförhållande ens av typen provanställning för dem som arbetsförmedlingen anvisade till dessa åtgärder.

"Prova-På-Platser innebär att risken för arbetsgivaren minskar, genom att denne ges en möjlighet att pröva en persons kunskaper och egenskaper utan vidare förpliktelser", heter det i förslaget från en gemensam arbetsgrupp.

Däremot motiveras inte någonstans i utredningen varför den som arbetsgivaren får prova på inte ens skall ges ekonomisk ersättning enligt de normer som annars gäller i det svenska samhället.

Inte heller när det gäller prova-på-jobben, som utan tvekan innebär både lönedumpning och sämre villkor och som ska finansieras skattevägen, kom s-kongressen att ha någon inverkan på partistyrelsens ursprungliga förslag.

Trots detta basunerade kongressen ut att "vi måste värna kollektivavtalen för att motverka stora löneklyftor, gästarbetarsystem och diskriminering."

(Se vidare www.tusenpennor.se .)