För drygt ett år sedan avsattes Haitis folkvalde president Jean-Bertrand Aristide. Bakom låg USA och Frankrike, och argumenten var de samma som i Irak - demokrati skulle införas. Frilansjournalisten Manne Granqvist rapporterar från Haiti om vad denna demokratisering egentligen innebär: summariska avrättningar och tusentals döda.

Tjugoårige Reagan Lolo kunde varit ett av de lik som numera trängs på de överfulla bårhusen i Haitis huvudstad Port-au-Prince. Strax efter att landets folkvalde president Jean-Bertrand Aristide under kuppliknande former lämnat sin post i februari förra året greps Reagan av polis och sattes i fängelse utan häktningsförhandlingar eller rättegång. Motivet var att han som yngre arbetat som ungdomsreporter vid en radiostation som grundats av Aristide, som en del av ett projekt för hemlösa barn från slummen. Reagan hade tur när amerikanska aktivister lyckades få honom fri efter tre månader i en fullpackad fängelsecell.

Reagan Lolo är långtifrån ensam om att ha blivit utsatt för övergrepp. De få människorättsorganisationer som stannat i landet vittnar om en systematisk jakt på presidentens anhängare, med summariska avrättningar och tusentals dödade som följd.

Tillsammans med Lolo besöker jag slumstaden Bl, som påminner om en krigszon. Utöver den fattigdom som redan tidigare plågade de boende här vittnar nedbrunna byggnader och skrämda människor om vad som nuförtiden försiggår nattetid i dessa delar av huvudstaden. Det är i områden som Bl som Aristide har sitt starkaste stöd. Det är hit polisen, FN och väpnade gäng med oklar uppdragsgivare kommer för att konfrontera de grupper av unga män som anklagas för att vara chimre, militanta Aristide-anhängare. Men invånarna själva menar, uppbackade av allt fler vittnesmål från internationella observatörer, att angreppen sker urskillningslöst och att brottet som beivras är de fattigas krav på att valen skall respekteras och att Aristide skall få återvända.

Fackföreningsledaren Loulou Chery förklarar när jag träffar honom att situationen i Haiti enbart förvärrats sedan Aristides försvinnande, inte minst för de haitiska arbetarna. Människorättsaktivisten Anne Sosin, vid the Institute for Peace & Justice in Haiti, berättar om de övergrepp som begås i stort sett varje dag av antingen polismyndigheten, FN-styrkorna eller något av alla de beväpnade gäng som drar omkring på huvudstadens gator. Politiker fängslas, journalister avrättas, oskyldiga kvinnor, män och barn dödas i skottstrider, och ynglingar från slummen hittas varje morgon bakbundna och ihjälskjutna.

För att tolka situationen i Haiti idag är det nödvändigt att känna till landets historiska bakgrund, och framförallt den haitiska revolutionen 1791-1804; befrielsekriget som resulterade i Amerikas första självständiga nation efter USA. Slavarna som fick nog, afrikanernas triumf över kolonisatörerna, den svages seger över den starke. Det är en symbolladdad berättelse, dramatisk och engagerande, men en som också tenderar att romantiseras till bristningspunkten. För många av de slavar som offrade sitt blod för friheten blev förändringen marginell efter självständighetsdagen, den 1 januari 1804, då Napoleons styrkor slutgiltigtbesegrats och vita herrar ersattes av svarta. Likväl är det svårt att förstå Haiti idag utan att inse vidden av arvet efter vodounprästinnan Cecile Fatiman, krigaren Boukman, rebelledaren Jean-Jacques Dessalines, fältherren Toussaint LOuverture och resten av de hundratusentals slavar som lyckades med det omöjliga. Hur små materiella förändringar deras omvälvande gärning än bringade för den haitiska bondeklassen går revolutionens symbolvärde inte att ta miste på. Där andra motståndsrörelser slogs ned, där förverkligade dessa haitier åtminstone i någon utsträckning sin dröm om frihet. Det var den drömmen som skapade Haiti. Och det var den friheten som skapade dess fiender.

När invånarna i världens mest lönsamma koloni vägrade låta sig kuvas och kastade av sig kolonialismens ok fick det storskaliga konsekvenser för världspolitiken. Napoleons förnedrande nederlag mot den geniale LOuvertures styrkor innebar enorma förluster för Frankrike, som bland annat tvingades avyttra Louisiana till USA för att reparera kostnaderna. Paris förlorade i Saint Domingue, som Haiti kallades då, inte bara sin enormt inkomstbringande kronkoloni, utan också en strategisk utgångspunkt i den Nya Världen, som annars dominerades av de spanska konkurrenterna. Spanjorerna själva, liksom engelsmännen, gjorde tappra försök att bräda Napoleon och återerövra Saint Domingue men gick även de bet mot de haitiska styrkorna. Slaveriet var navet i den ekonomi som gödde Europa, födde USA och förgjorde Afrika. Haitiernas frigörelse blev en nagel i ögat på världens stormakter, som vägrade erkänna den nybildade nationen. Frihetsrörelser världen över, däremot, lät sig inspireras av haitiernas triumf, inte minst de nordamerikanska slavar vars mindre blodiga frihetskamp gav utdelning först sextio år senare (och än idag krediteras Lincoln). I Haiti utropades en fredad zon, inte bara för förrymda slavar från andra länder, utan för frihetskämpar och förtryckta minoriteter av alla slag. Simon Bolvar fick en fristad i Haiti 1816 innan han återvände till Venezuela för att gjuta eld i den bolivarianska revolution som utmanade den spanska överhögheten i stora delar av Latinamerika. Inte undra på att Haiti blev ett spöke för världens kolonisatörer och slavägare. Inspirerade av den franska revolution som krävde frihet och jämlikhet (men bara för vita medelklasseuropéer) blev Haiti för två hundra år sedan vad Kuba blev 1959 - ett symboliskt men icke desto mindre påtagligt hot mot den internationella ordning som bygger på slaveri och ojämlikhet.

Men den haitiska revolutionen fullbordades aldrig. Den klyfta som fanns mellan fransmän och slavar ersattes av en ny skiljelinje, som präglas av såväl etniska och ekonomiska, som språkliga och religiösa attribut. På ena sidan den svarta, vodounpraktiserande och kreoltalande haitiska bonde- och arbetarklassen, och på den andra en liten, ljushyad, kristen och fransktalande elit, uppbackad av intressen i Frankrike, Kanada och USA. Sedan självständigheten har statskupperna avlöst varandra, liksom de utländska invasionerna. Haiti är speciellt känt för sina vedervärdiga diktatorer. De USA-stödda tyrannerna "Papa Doc" och "Baby Doc" Duvalier, som körde landets ekonomi i botten mellan 1957 och 1986 och byggde upp den beryktat hänsynslösa polismyndigheten Tonton Macoutes, hör till de mest ökända. Det revolutionära arv de haitiska folkmassorna bär på har krävt sin repression. Minnet av den blodiga uppresningen för 200 år sedan, då landets vita befolkning i stort sett utplånades, lever kvar såväl i folkets hjärtan, som i de mäktigas mardrömmar.

Att haitiernas oupphörliga kamp för frihet alltjämt är ett hot vittnar de senaste årens händelser om. Knappt hade firandet av det tvåhundraåriga oberoendet från Frankrike hunnit inledas förrän den forna kolonialmaktens styrkor åter befann sig på haitisk mark. Tillsammans med dem anlände USA:s marinkår - för tredje gången i historien - och ett par dagar efter landstigningen, på skottdagen 2004, var Aristide borta från sin post. Det var inte första gången den före detta prästen störtades utan att hinna fullgöra en mandatperiod. I februari 1990 installerades Aristide som president efter en jordskredsseger i landets första demokratiska val. USA:s favorittippade kandidat Marc Bazin, med ett förflutet vid Världsbanken, fullkomligt krossades. Den populistiske befrielseteologen Aristide personifierade folkets seger inte bara över Papa och Baby Doc, utan över alla de plågor som drabbat haitierna sedan självständigheten. Äntligen skulle det bli ett slut på fattigdom, invasioner, hopplöshet och elände.

Sju månader fick han sitta, sedan var det nog. I Washington och Paris såg man i Aristide Toussaint LOuverture återuppstånden, det haitiska hotet var återigen påtaglig verklighet för de utländska intressen som inte kunde tolerera ett folk som drev sin egen vilja igenom. I en blodig kupp tog Ral Cedras militärjunta FRAPH i oktober 1991 över makten och under de tre påföljande åren mördades uppemot 5 000 haitier som stod upp för Aristide. Över 60 000 flydde landet, varav tusentals drunknade i Karibiska havets vågor. Flertalet av dem som lyckades ta sig till Florida vägrades asyl och många spärrades istället in på Guantnamo. I sin CIA-välsignade jakt på dissidenter gjorde sig juntamedlemmar som Louis-Jodel Chamblain, Guy Philippe och Emmanuel "Toto" Constant kända som några av de mest hänsynslösa seriemassmördare världen skådat. Åtminstone Constant har i efterhand intygat att han under tiden avlönades av CIA. Den i presidentvalet besegrade Marc Bazin utsågs till premiärminister. Samtidigt levde Aristide, som överlevt kuppen, i exil i USA (av alla ställen) och utsattes för en massiv smutskastningskampanj, bland annat med hjälp av CIA-förfalskade läkarintyg där det hävdades att han var "mentalt instabil".

Men Aristide var ändå inte uträknad, skulle det visa sig. Det brutala och uppenbart Washington-stödda militärstyret orsakade stora internationella protester, samtidigt som juntan trots en ohygglig repression fick allt svårare att beveka ett frustrerat folk som bestulits på sin valseger. För att hindra en folklig revolt och för att rädda sitt internationella anseende (fiaskot i Somalia 1993 fanns fortfarande färskt i minnet) började Clinton-administrationen förhandla med Aristide och villkora dennes eventuella återkomst. I september 1994 landsteg så 20 000 amerikanska soldater i Haiti och en knapp månad senare var Jean-Bertrand Aristide än en gång president. Trots att Aristide tvingats till en rad eftergifter som fick hans nya agenda att likna den Marc Bazin ställt upp till val med 1991, väckte Clintons agerande ont blod hos republikanerna, som fortfarande betraktade Aristide som en sinnesrubbad kommunist och med ärkehöken Jesse Helms i spetsen förbannade hans återvändo. För de krafter som sex år senare skulle ta över Vita Huset var Aristide alltså inte under några omständigheter önskvärd i Haiti.

Efter utpressningen från Washington var det en bakbunden ledare som i slutet av 1994 åter installerade sig i Port-au-Princes pampiga presidentpalats. Inledningsvis tillfredsställde Aristide visserligen i stor utsträckning förväntningarna hos de miljoner sympatisörer som kämpat för hans återkomst. Genast fördubblade han till exempel minimilönen för landets arbetare, till förtret för både den mäktiga inhemska eliten och de utländska företag som i Haiti såg en enda stor sweatshop i tillblivelse. Till de mer radikala greppen hörde också det populära avskaffandet av landets armé som i så många år representerat förtrycket av det haitiska folket. Men på flera sätt försökte Aristide nu att även blidka USA och andra utländska intressen genom privatisering av ett antal statliga verksamheter. Detta skedde dock inte i den omfattning han lovat Washington som villkor för sin återinstallation och när det visade sig att Aristide underlät att i sin helhet genomföra den strukturanpassning som USA räknat med sattes Haiti under hård politisk och ekonomisk press. På uppmaning av Washington blockerade Världsbanken, IMF, Interamerikanska utvecklingsbanken och EU sitt utlovade stöd till landet.

Aristides diplomatiska relationer började bli ansträngda och spänningarna ökade även inom regeringen. Denna bestod nu delvis av mer privatiseringsvänliga krafter, däribland premiärministern och företagaren Smarck Michel, utsedd inte minst för att tillfredsställa Washington. I oktober 1995 avgick Michel i protest mot Aristides privatiseringsovilja, och ersattes av den mer radikala Claudette Werleigh, som till dess varit utrikesminister. Utvecklingen oroade Clinton-regeringen som sände Al Gore till Port-au-Prince för att påminna presidenten om de amerikanska strukturanpassningskraven. Någon ny statskupp krävdes dock inte denna gång - i början av 1996 lämnade Aristide än en gång presidentpalatset utan att hinna bli långvarig, men nu "frivilligt". Trots att han bara fått sitta knappt två av de fem år han röstats fram till godtog han - också det ett krav från Washington - sin egen konstitution från 1990, som deklarerade att ingen president får sitta mer än en mandatperiod i sträck. Han trädde således tillbaka och överlämnade efter 1995 års val posten åt den betydligt mer anonyme René Préval. Bilden av Aristide hade nu så smått börjat flagna i Haiti. Stödet var fortfarande enormt bland de fattiga massorna, men i synnerhet på grund av de eftergifter presidenten gjort gentemot utländska intressen började han framförallt i socialistkretsar och bland intellektuella betraktas mer och mer som en svikare.

Under Préval gick det upplevda sveket än längre och det tidigare tröggående strukturanpassningsprogrammet rullade på i ökad takt. I oktober 1996 accepterade Haiti fullt ut ett reformpaket vars avsikt var att skapa en kapitalvänlig miljö åt tillverknings- och exportsektorn. Paketet ställde krav på lönesänkningar, sänkta importtullar och ytterligare privatiseringar. I den mån lantbruket, där 65% av haitierna tjänar sitt uppehälle, överhuvudtaget fick något utrymme riktades stödet åt vägbyggen och bevattningssystem för att gynna produktionen av exportgrödor som tobak och mango. Utländska biståndsorganisationer med USAID i spetsen underminerade det självhushållande jordbruket genom att värva bönder till sådana projekt. Det småskaliga jordbruket och möjligheterna till både nationell och individuell självförsörjning missgynnades ytterligare genom att regeringen accepterade tullfrihet för amerikanska produkter, varvid priserna dumpades på stapelvaror och flertalet inhemskt producerade livsmedel, såsom ris, slogs ut (varefter de utländska företagen naturligtvis höjde priserna på sina varor). Denna utveckling till trots kvarstod det för utländska intressen oroande faktum att Aristides folkliga och (därmed) "oberäkneliga" Lavalas-parti fortfarande hade makten, och att ex-presidenten själv ännu var en politisk faktor att räkna med. Inför de parlamentsval som skulle hållas i maj 2000 påbörjades under slutet av 90-talet ett trefrontsangrepp från nordamerikanskt håll för att ta itu med "Haiti-problemet". Bakom låg vetskapen om att Aristide återigen skulle ställa upp i presidentvalen senare samma år. Med embargon sattes utökad press på Lavalas-regeringen, och med dollar finansierades dels uppbyggandet av en borgerlig opposition, dels mobiliserandet av paramilitära styrkor, som tränades i grannlandet Dominikanska republiken.

I början av 2000 bildades med hjälp av USAID:s "Democracy Enhancement"-program Convergence Démocratique, en rörelse bestående av cirka 200 organisationer som enades i sitt motstånd mot Lavalas. Rörelsen finansierades av det amerikanska republikanska partiets internationella institut, IRI, vars inflytande skulle komma att spela en stor roll för utvecklingen i landet de påföljande åren. Convergence Démocratique nådde emellertid inga framgångar i parlamentsvalen, och istället vann Lavalas en ny jordskredsseger. Partiet beskylldes genast för fusk av Washington - en anklagelse som sedan kom att användas av Aristides motståndare, inte minst för att legitimera förra årets kupp - men fusket rörde några få senatsplatser och de berörda senatorerna avgick så småningom. Med hänvisning till det påstådda valfusket deklarerade den nybildade oppositionen dock att den inte tänkte ställa upp med någon kandidat i presidentvalet. Valutgången i oktober visade att det med säkerhet var ett strategiskt val, och att haitierna ingalunda gett upp sin tro på Jean-Bertrand Aristide. Ohotad fick han 92 procent av rösterna. Internationella nyhetsbyråer ansträngde sig för att förringa stödet för Aristide genom att hävda att valdeltagandet varit så lågt som 5-10 procent. I själva verket visade oberoende observatörers undersökningar att över 60 procent av de röstberättigade gått till valstugorna. Senare uppdagades det att även USAID i gallupundersökningar före och efter valet uppskattat liknande siffror men underlåtit att publicera dem. I internationell, och framförallt amerikansk press, intensifierades nu demoniseringen av Aristide. På diplomatisk nivå börjades det också talas allt oftare om Haiti i termer av en diktatur, och USA förmådde den Interamerikanska utvecklingsbanken att frysa ett utlovat lån på 400 miljoner dollar till landet. Pengarna skulle i fyra separata lån gå till hälsa, utbildning, dricksvatten och vägförbättringar.

Uppgifter om att uppemot ett tusental haitiska militärer gavs specialutbild-ning av amerikanska special forces-befäl på dominikansk mark började nu också läcka ut. Utbildningen finansierades av IRI, under täckmantel av ett stöd till "demokratiutveckling" i Haiti. I oktober 2002 skeppades i tysthet 20 000 M-16 från USA till Dominikanska republiken, vapen som senare skulle återfinnas hos de paramilitärer som påbörjade det militära angreppet mot Aristide i början av 2004. De beväpnade haitier som med den USA-vänliga dominikanska regeringens goda minne bedrev militär träning på andra sidan gränsen gjorde under tiden fram till förra årets kupp sporadiska inryckningar på haitiskt territorium. Ibland var måltavlorna civila haitiska bybor, andra gånger infrastruktur såsom kraftanläggningar. Avsikten var att skapa oro och kaos och på så vis destabilisera Aristides styre. Angreppen ackompanjeras av uttalanden på hög diplomatisk nivå om instabiliteten i Haiti. Landet började omtalades som det största "demokratiska problemet" i Amerika av det interamerikanska samarbetsorganet OAS - som nu fått den notoriske Castrohataren Roger Noriega som ordförande - och den franske generalkonsuln retade senare upp Lavalas-sympatisörer genom en rad förtäckta hot, där han bland annat talade om en ankommande "politisk orkan". För Lavalas och för ett växande antal oroliga observatörer både i och utanför Haiti blev indikationerna allt fler på att ett regimskifte var på gång. Läget för Aristides regering förvärrades ytterligare av att Washington och Paris övertygade EU och andra bidragsgivare att än en gång stoppa utbetalningar av det bistånd landet gjorts beroende av. Villkoret för att pengarna skulle utbetalas var nu att Lavalas accepterade ett samarbete med Convergence Démocratique - ett parti som åtnjöt stöd från högst tio procent av landets befolkning och vars främsta och egentligen enda politiska mål var Aristides avgång.

Aristides utsikter att behålla makten försämrades också av att Lavalas under 2002 skakades av ett flertal korruptionsaffärer, där biståndspengar hamnade i fickorna på partifunktionärer. Trots dylika uppdaganden visade en Gallupundersökning i oktober 2002 att Lavalas då stöddes av drygt 60 procent av befolkningen. Ungefär lika många angav att Aristide var den politiska figur de satte sin främsta tilltro till. Företrädaren för Convergence Démocratique, Gerard Gourgue, hamnade först hos endast fyra procent av de tillfrågade. Sådana siffror krävde nya tag från IRI, USAID och den haitiska borgarklassen. Tillsammans med en rad NGO:er och en brokig skara organisationer och förbund som enades kring sitt motstånd mot Aristide bildades i december 2002 "Groupe 184". Koalitionen var tänkt att fånga upp ett brett missnöje med situationen i landet och bland de deltagande aktörerna fanns inte bara elitens Convergence Démocratique utan även fackförbund och kvinnoorganisationer. Ledare för denna rörelse blev den mäktige företagsledaren André Apaid, ökänd för arbetsvillkoren vid de sweatshops han driver åt bland annat IBM och Honeywell. Aristide mötte det nya motståndet genom att än en gång fördubbla minimilönen för de haitiska arbetarna och belönades med fortsatt, om än sviktande, stöd från det stora flertalet haitier. I början av 2003 hölls i Ottawa ett krismöte om Haiti mellan representanter för Kanadas, USA:s och Frankrikes regeringar. Ingen representant från Haiti var inbjuden och protokollen från mötet hemligstämplades. Dessa läckte emellertid ut i mars i år och avslöjade att de tre länderna här nådde enighet kring målsättningen att bli av med Aristide innan dennes mandatperiod gått ut.

Efter att ha gjort en av många smärtsamma avbetalningar på Haitis växande utlandsskuld - vilken till största delen härrör från Duvalier-eran - gjorde Aristide i november 2003 ett utspel och krävde Frankrike på 21 miljarder dollar. Dessa pengar motsvarar i dagens värde ett belopp det unga Haiti under hot om återkolonisering tvingades att betala 1825 som ersättning för den franska kolonialmaktens förluster när Haiti blev självständigt. Enligt många bedömare, däribland före detta premiärministern Claudette Werleigh, var denna oförskämdhet från Aristide det slutgiltiga tecknet, åtminstone för fransmännen, på att Aristide inte kunde låta hållas längre. I början av 2004, i samband med att Haiti firade 200 år av formellt oberoende, tog beväpnade grupperingar över ett flertal städer i de norra delarna av landet och förklarade att målet var att så småningom inta huvudstaden och presidentpalatset. I internationella medier omskrevs dessa paramilitära grupper, ledda av den från juntatiden ökände Louis-Jodel Chamblain, som "rebeller" och "frihetskämpar". Aftonbladet beskrev Chamblains vapenbroder, den CIA-tränade massmördaren och tillika Pinochet-vurmaren Guy Philippe, som "den nya tidens Che Guevara" (!). Snart intogs Gonaves och Cap-Haitien, Haitis tredje respektive andra stad, av milisgrupperna, och någon vecka senare stod Port-au-Prince omringat. Den hårt pressade Aristide meddelade vid det laget att han hellre skulle dö än lämna presidentposten. Han erbjöd sig nu också att bilda en koalitionsregering med oppositionen. Men upprorsmännen var kompromisslösa, liksom nu för den delen den borgerliga oppositionen; Aristide skulle bort. Colin Powell deklarerade att USA inte var intresserat av att skicka styrkor för att skydda den folkvalde presidenten, och den franske utrikesministern Villepin förklarade att Aristide själv var ansvarig för situationen och att det nu var "dags att vända bladet i Haitis historia".

Vad som hände under de sista dagarna i februari 2004 råder det delade me-ningar om. Aristide begärde den 27:e februari förstärkning till sin inhyrda vaktstyrka från det privata kaliforniska säkerhetsbolaget Steele Foundation. De män som skickades hindrades emellertid av amerikanska myndigheter från att lämna USA. Enligt Aristide fick han natten mellan den 28:e och 29:e februari besök i presidentpalatset av amerikanska diplomater och militärer som informerade honom om att hans val stod mellan att skriva under sin avgångsansökan och att se Port-au-Prince förvandlas till ett blodbad efterhand de omringande trupperna intog staden. Aristide och hans fru Mildred ska därefter under pistolhot ha förts till stadens flygplats och satts på ett amerikanskt plan utan att meddelas destinationen (som senare visar sig vara den Paris-allierade militärdiktaturen Centralafrikanska republiken). Enligt Washingtons version är det istället på Aristides eget initiativ som avgången sker, efter att han vänt sig till den amerikanska ambassadören James Foley för råd. Foley skall då ha erbjudit Aristide säker eskort ut ur landet, vilket Aristide accepterat. Ett av få vittnen till incidenten, en vaktmästare vid presidentpalatset, uppger i sin version av händelseförloppet att presidenten tvingades bort under vapenhot av amerikanska soldater. Aristide hävdar också senare att det avgångsdokument som presenterats av amerikanska myndigheter är en förfalskning.

Vilka än de egentliga omständigheterna var vid Aristides försvinnande påbörjades nu en systematisk förföljelse på Aristides sympatisörer i allmänhet och på Lavalas-medlemmar i synnerhet. Tiotusentals människor flydde sina hem och sökte skydd i bergen eller hos utländska ambassader. Situationen påminde om vad som följt på tidigare USA-sponsrade statskupper i Haiti, och i Latinamerika i övrigt. Än en gång vägrades haitiska flyktingar hjälp. Än en gång drunknade haitier som flydde fastlandet i tusental. Endast Jamaica ställde upp med asyl och dess frispråkige president PJ Patterson markerade i uttalanden sitt avståndstagande mot kuppen och ifrågasatte USA:s inblandning. Han retade senare upp Bush-administrationen genom att erbjuda även Aristide och hans familj en fristad, trots att både Dick Cheney och Condoleeza Rice förklarat honom icke önskvärd i den Västra hemisfären. I mars fängslades premiärministern Yvon Neptune - som än idag sitter inspärrad utan rättegång, liksom ett flertal andra Lavalaspolitiker. USA installerade därpå en interimsregering under Gérard Latortue, en förmögen exilhaitier som levt större delen av sitt liv i Florida. Ytterligare amerikanska trupper skickades till Haiti för att "återställa ordningen" och utbilda en ny nationell polisstyrka. Observatörer och människorättsaktivister vittnade om deras framfart, deras attacker på obeväpnade haitier och deras oförmåga att erbjuda skydd åt förföljda. Tidigare dömda massmördare från juntaåren släpptes ut ur fängelserna som nu fylldes till bredden med framförallt unga män från slummen som anklagades för att vara chimrer och vägrades rättegång. De amerikanska truppernas uppdrag har sedermera tagits över av FN:s fredsbevarande styrkor under ledning av Brasilien. Även FN-styrkorna skaffade sig snart ett dåligt rykte. Sedan ankomsten har de anklagats för att tillsammans med den nybildade poliskåren bedriva en skoningslös jakt på Aristides sympatisörer.

Vad har då motiverat utländska makter med USA i spetsen att till denna grad styra den politiska utvecklingen i Haiti? Det symboliska hotet från en svart republik som överlevt (om än nätt och jämnt) 200 år av självständighet är en förklaringsmodell, som inte nödvändigtvis utesluter andra, parallella analyser av de mer konkreta politiska och ekonomiska faktorer som ligger till grund för Washingtons intressen i landet. "Is there oil in Haiti?", frågade sig en den jamaicanske kommentatorn John Maxwell i en krönika i The Jamaica Observer i fjol med anledning av de proportioner USA:s inblandning i haitiska angelägenheter tagit. Men det finns varken olja eller större fyndigheter av några andra strategiska naturresurser i Haiti. Visserligen finns i landet en del gulfyndigheter, exploaterade av kanadensiska och amerikanska företag som aktivt lobbat mot sina respektive regeringar i Haiti-frågor, men dessa marginella tillgångar ligger knappast ensamma till grund för det nordamerikanska ingripandet. I själva verket är det inte möjligt att peka ut en, enskild faktor bakom utländska krafters agerande. Kontrollen över Haiti är helt enkelt av strategisk vikt på flera plan.

"Orsakerna bakom USA:s intresse är geopolitiska - de vill helt enkelt hålla rent på sin bakgård", sade Claudette Werleigh när jag intervjuade henne förra året med anledning av kuppen. Det övergripande målet med USA:s ingripande i Haiti har framförallt varit att säkerställa och upprätthålla Washingtons status som den viktigaste ekonomiska, politiska och militära makten i Centralamerika. Inte bara Haitis historia har visat på regionens nyckelroll i geopolitiska processer. Kubakrisen, liksom revolutionen i Nicaragua, krigen i El Salvador och Guatemala, och de amerikanska interventionerna i Panama, Dominikanska republiken och Grenada är incidenter som vittnar om Karibienregionens strategiska betydelse. Porten mot Atlanten, Panamkanalen och närheten till såväl Kuba som den venezolanska oljan är tre faktorer som bidrar starkt till imperialistiska krafters intresse för området. Men också exportgrödor (inte minst bananer och socker) har haft stor betydelse, liksom på senare tid den tillverkningsindustri, framförallt i form av sweatshops, som etablerats i regionen och nu förser Nordamerika med en omfattande låglöneproduktion av allt från kläder till kretskort.

I etablerade medier har rapporteringen från Haiti, i den begränsade utsträck-ning den överhuvudtaget förekommit, inte bara kraftigt förenklats utan också vinklats till fördel för Washington, Paris och den haitiska eliten. I Haiti pågår idag ett bortglömt krig. Det utspelar sig i huvudsak nattetid, i Port-au-Princes fattigaste slumstäder - Site Soley, Lasaline, Bl - och står mellan polisen och olika grupperingar med anknytning (eller påstådd anknytning) till Lavalas. Nya indikationer förekommer varje dag om en slakt på människor som tagit sig systematiska proportioner. I Port-au-Prince vittnar människorna jag träffar om nattliga razzior i slumstäderna, där framförallt unga män godtyckligt avrättas av polisen, medan våldtäkter blivit ett allt vanligare vapen mot haitiska kvinnor. Enligt Lavalas och ett flertal människorättsgrupper handlar det om ett krig mot landets fattiga massor, ett krig som inte bara förs av den ickevalda regeringen och dess brutala polisstyrkor, utan som också FN-insatsen MINUSTAH deltar i och som dirigeras från Washington, USA och Ottawa. Måltavlan är de människor som kräver rättvisa, Aristides återkomst och demokratiska val. De människor som förvaltar arvet efter Fatiman, Boukman, Dessalines och LOuver-ture, de människor som representerar haitiernas historiska vägran att underkuva sig. Idag förföljs de, och mördas i tusental, medan omvärlden blundar.