Det är det ovanliga som blir rubriker. Judiska bosättare i Gaza avhystes, och världspressen följde förloppet minut för minut. Anna Burén, sjuksköterska från Umeå, berättar om det vanliga.

Jag provade att leva nära israeliska bo-sättare i tre månader, i staden Hebron på södra Västbanken. I staden bor 150 000 palestinier. Där bor också omkring 500 israeliska, våldsamma, illegala bosättare, som skyddas av israeliska soldater. Staden är under israelisk ockupation sedan 1967. Denna ockupation är illegal.

Vår uppgift i Hebron var att gå med flickor till skolan i hopp om att ge dem stöd och skydd mot de bosättare som roar sig med att kasta sten på flickorna. Jag hörde ändlösa historier om hur bosättare brutalt misshandlat barn och vuxna. De slår sönder fönster och kastar sopor i palestiniernas trädgårdar. Redan efter en vecka kom mardrömmarna, och efter tre månader hittade jag mig själv där jag satt och slog knytnävarna rakt in i väggen. Sorgen, vanmakten; att bevittna soldaternas och bosättarnas dagliga våld mot palestinierna var en ren terror.

Över hela Västbanken lever palestinier under ett ständigt hot om våld från bosättarna. Av någon anledning vill inte journalisterna berätta om det.

Israel utrymmer bosättningarna på Gazaremsan och världen applåderar. Journalisterna beskriver i detalj hur bosättarna tvingas lämna sina hem och hur de ropar på Gud. I förbifarten nämner någon reporter att en bosättare skjutit ihjäl tre palestinier i vredesmod. Jag hör inga reportrar göra klart att de här bosättningarna är illegala. Jag hör inga palestinier berätta om vad bosättningarna gjort med deras land. Bosättningarna är byggda på ockuperad, palestinsk mark. Stulen mark.

Jag hör någon på radion prata om att de här 8 000 bosättarna i Gaza är omringade av 1,3 miljoner fientliga palestinier. Däremot hör jag ingen begriplig förklaring till varför palestinierna skulle vara fientliga mot bosättarna. Det skulle nog hjälpa lyssnaren att förstå om man förklarade att de flesta av palestinierna i Gaza är flyktingar. De har tvingats lämna sina hem för att ge plats åt Israel. Arbetslösheten och fattigdomen är stor och Israel har ett militärt järngrepp runt remsan. Hus demoleras och sprängs, barn dödas.

Jag förstår att det är smärtsamt för bosättarna att lämna sina hem. Men det är lika smärtsamt när en palestinsk familj förlorar sitt hem.

Jag skulle gärna vilja höra en detaljerad beskrivning om hur det går till när en palestinsk familj förlorar sitt hem. Hur det ser ut när de gula bulldozrarna sliter sönder deras olivträd och hackar deras hus till spillror.

Detta är något som inte väcker samma rubriker som när bosättare tvingas lämna sina hem. En av orsakerna kan förstås vara att det som händer hela tiden inte är någonting för nyhetsindustrin. Det är det ovanliga som blir rubriker.

Jag pratade med en vän i Hebron häromdagen. Hon sa att alla i Hebron var väldigt oroliga för vad som skulle hända nu efter Gazautrymningen. Det går rykten om att bosättarna i stället ska komma till Hebron.

Likadan är oron i byn Yanoun, just öster om Nablus, där en av mina vänner från Umeå är de här månaderna. Där hade byborna redan för en månad sedan ett krismöte om vad som skulle hända nu. Yanoun är omringad av bosättningen Itamar, vars invånare ibland kommer springande nerför kullarna in i byn med stora vapen på ryggen och sprider skräck. De har slagit ihjäl får, misshandlat människor, förgiftat vattenbrunnen. På nätterna sveper bosättarnas sökljus över byn och gör det svårt att sova.

Det fanns tusentals journalister i Gaza. Ingen av dem i Yanoun eller i Hebron.

Jag tycker att journalister har ett ansvar att förklara händelser i världen så att människor förstår. Men när ingen historia och inga sammanhang ges blir resultatet förvirrande och ibland obegripligt. Risken är att människor bara känner sig mer handlingsförlamade inför de våldsamma konflikter som pågår i världen.

Journalister är fria varelser, glöm aldrig det. -

Läs mer om Palestina på Anna Buréns blogg www.yelah.net/palestina