FN-sanktionerna mot Irak efter Kuwaitkriget tog livet av 5000 barn i månaden. Varför var Irak så sårbart? Utebliven industrialisering är en förklaring, men varför uteblev den? Henrik Skrak finner svaret på den irakiska landsbygden. Där blockerade kolonialmakten samhällets utveckling.

Det var uttänkt. Det var kallt beräk-nat. Redan den 22 januari 1991, under pågående Kuwaitkrig, rapporterade den amerikanska försvarsmaktens underrättelsetjänst: "Eftersom Irak inte har tillgång till inhemska reservdelar och kemikalier för vattenberedning // kommer en stor del av befolkningen att lida brist på rent dricksvatten, vilket kan leda till att förekomsten av sjukdomar ökar, kanske till epidemiska nivåer."

I slutet av 90-talet kunde så FN-organet Unicef konstatera att 5 000 barn dog i månaden och att åtminstone 500000 redan avlidit till följd av de sanktioner som FN underställt Irak.

Detta av USA och FN iscensatta folkmord strider naturligtvis mot folkrätten. Enligt Genéve-konventionens artikel 54 är det "förbjudet att angripa, förstöra, avlägsna eller göra föremål obrukbara som är nödvändiga för civilbefolkningens överlevnad".

Ämnet för denna artikel är emellertid inte att undersöka och belägga detta brott. Det är redan gjort. Nej, vad jag vill undersöka är hur det över huvud taget blev möjligt att bara genom att stoppa leveranserna av vissa strategiska varor få Irak på knä. Varför kunde inte irakierna själva tillverka reservdelar till sina elkraftverk och vattenrengöringsanläggningar? Varför var irakierna så beroende av den utländska tekniken att detta beroende kunde bli ett så mäktigt vapen mot Iraks själva existens?

Gängse modernitetsteoretiker har ju sina två standardsvar på varför tredje världen är underutvecklad: för lite kapital och för lite kunskap. När det gäller Irak kan vi direkt utesluta kapitalbrist. Genom oljeexporten har Irak haft gott om kapital. Återstår då kunskapsbrist. Men vad beror denna kunskapsbrist i så fall på? För att ta reda på det måste vi gå tillbaka i historien. Och vi måste rikta blicken mot jordbruket eftersom industrialiseringen i andra länder har haft som förutsättning en omvandling av jordbruket. Enclosure i England, skiftesrörelsen i Sverige, revolutionen i Frankrike och de därpå följande krigen, alla satte de stopp för feodalismen i Västeuropa. Ett rationellt jordbruk uppstod vars överskott kunde investeras i den framväxande maskinindustrin. Detta kan man läsa om i vilken lärobok som helst. Vad man i sådana läroböcker vanligtvis inte får läsa är att kapitalismen inte bara fordrar kapital, den fordrar också lönearbetare. Det är denna förändring i klasstruktur som är det i sanning omvälvande, som innehåller det kapitalistiska systemets verkliga potential, den att ständigt revolutionera sig självt. Och det var denna nödvändiga förändring av klassförhållandena i Irak som imperialismen hindrade.

Från att ha varit del i en region under det ottomanska väldet bröts Irak ut och blev brittisk koloni efter första världskriget. Irak skulle - under det så kallade mandatsystemet - förvaltas till självständighet så småningom.

Araberna levde från början i ett sam-hälle av stammar som ingick i en hierarki. Överst fanns jordägande nomader som under sig hade boskapsskötande halvnomader och bofasta jordbrukare. De dominerande stammarna ägde jorden kollektivt. De underordnade stammarna hade ärftlig besittningsrätt till den jord de brukade. Från mitten av 1800-talet börjar denna samhällsorganisation luckras upp. Turkarna misslyckas med att införa direkta skatter. I stället införs ett slags skatteförpaktning där stammarna för en bestämd summa pengar får tillgång till statligt ägd jord. Samtidigt underminerar importen av billiga varor den regionala handeln. En våldsam kamp om jorden tar sin början. I denna kamp uppstår en ny klass av jordägande och skatteförpaktande shejker. Visserligen producerar dessa shejker för en världsmarknad. (Som exempel kan nämnas att regionens export av dadlar tredubblas från 1860 till 1913.) Men själva produktionssättet är för den skull inte kapitalistiskt. Vinsterna investeras inte i produktivitetshöjande teknik. Den enskilde jordägaren ökar i stället sin rikedom genom att höja arrendet eller genom att utvidga sitt jordinnehav och därmed antalet underställda bönder. Denna hybrid av kapitalistisk cirkulation och feodal produktion uppstod inte bara i Irak. Andra exempel är det sydamerikanska jordbruket under haciendan och det egyptiska izba. I Irak kom systemet att gå under namnet itqa.

Britterna följde efter första världskri-get turkarnas strategi: för att kon-trollera Irak måste man vinna jordägarnas stöd. Att det samtidigt innebar stagnation och förtryck på landsbygden var något som britterna var högst medvetna om. Det fanns ju duvor inom den brittiska kolonialförvaltningen, sådana som Stephen Longrigg. Han menade att bönderna hade laglig och moralisk rätt till jorden. Men vid makten satt som vanligt hökar, sådana som britternas högsta representant i Irak, high commissioner Henry Dobb. Frågan handlade enligt honom inte om moral. Frågan var strategisk. Britterna kunde, om de ville behålla makten, varken vara demokratiska eller utvecklingsvänliga. De var så illa tvungna att stödja sig på en klass som hindrade ekonomisk utveckling.

Och så släpptes alltså helvetet löst över de irakiska bönder som vågade uppror mot det förkvävande itqa-systemet. Under de kommande decennierna slog jordägarna med hjälp av Royal Air Force ner bonderevolterna gång på gång på gång. Sett ur ett regeletiskt perspektiv var det naturligtvis fruktansvärt. Men sett i ett större konsekvensetiskt perspektiv var det värre ändå: produktivkrafterna stångade sig blodiga mot produktionsförhållandena.

Genom koloniala lagar - sådana som Tribal Civil Dispute Regulation Act av 1919 - sanktionerade britterna shejkernas makt, gav dem domsrätt och rätt till skatteförpaktning. Och nog lönade det sig. I den allmänna irakiska resningen mot britterna 1920 deltog inte jordägarna och deras underlydande. Vissa - till exempel Abdallah al-Yasin - deltog istället aktivt på britternas sida, skyddade järnvägen mot rebellerna och säkrade på så vis britternas försörjningsled till Bagdad.

Det anglo-irakiska avtalet av 1932 som gjorde Irak officiellt självständigt förbättrade inte sakernas tillstånd. Västerländsk kontroll av irakisk utrikespolitik och olja garanterades ytterst av två permanenta brittiska militärbaser. Politisk opposition undertrycktes. Och de parasitära jordägarna utvidgade sin makt än mer genom att lägga beslag på statlig och kommunal jord. I lag förbjöds skuldsatta bönder att flytta. Ägandet koncentrerades. 1958, strax innan revolutionen, ägde 2 procent av jordägarna två tredjedelar av all jordbruksmark. Även i jämförelse med Egypten och Syrien var detta extremt.

Det är alltså inte brist på kunskap som hindrar irakisk utveckling under 1900-talet. 1952 föreslog Världsbanken dammbyggen för att öka bevattningen av befintlig jord. Men de irakiska jordägarna drev på för bevattning av nyodlingar. Detta ledde till försaltning och till att vatten slösades bort. Exporten av dadlar, vete, korn och ull sjönk. Jordägarna struntade i Världsbankens rekommendationer att dika ut vattensjuk mark i stället för att bevattna halvöken. Men - och detta bör understrykas - shejkerna handlade inte i okunskap. De handlade i intresse. Eftersom shejkerna hade obegränsad tillgång till jord var det för dem mera rationellt att överge försaltad jord och ta upp ny. Så slösades Iraks naturliga tillgångar bort. När produktiviteten sjönk svarade jordägarna med att höja arrendena. På 1950-talet fick många bönder bara behålla mellan 15 och 20 procent av skörden. De svarade med att göra uppror, uppror som slogs ner av jordägarnas privata arméer. Till slut hade bönderna inget annat val än att fly sin jord och sina skulder för att i stället bege sig in till städernas slumkvarter.

Ett ytterligare bevis på att okunskap inte var huvudorsaken till stagnationen är den något annorlunda utvecklingen i norra och mellersta Irak. Där bönderna genom framgångsrik klasskamp lyckades freda familjejordbruket, steg produktiviteten. I Mosul- och Bagdad-distrikten förekom dessutom storarrendatorer som brukade jorden för urbana kapitalägares räkning. Här spreds maskinbruk tack vare en mera gynnsam topografi men också tack vare gynnsammare klassrelationer. Detta skapade i sin tur incitament för odling av industrigrödor, som till exempel bomull. Eftersom odling av bomull är arbetsintensivt och kapitalkrävande (i förhållande till arealen)hindrades utbredning av denna gröda i det halvfeodala söder. Och i mitten av 50-talet gick den norra och mellersta regionen om den södra mätt i absolut jordbruksproduktion.

Men i sin helhet präglades Iraks ekonomi av det improduktiva jordbruket under itqa, ett system som band upp den arbetskraft som annars skulle ha kunnat nyttjas inom industrin. Bristen på lönearbetare klavband dessutom hemmamarknaden. Och oljeindustrin erbjöd ingen utväg. Maskineri för denna tillverkades utomlands och de irakiska underleverantörerna var få.

I stället för att bygga upp en konkurrenskraftig industri skapades industri uppifrån genom statliga koncessioner och kontrakt vilka garanterade investerarna frihet från konkurrens. Här fanns en motsättning mellan de två huvudfraktionerna inom den urbana överklassen: handelskapitalisterna ville frihandel medan industrikapitalisterna ville protektionism. Den oligarkiska staten var inte monolitisk, och de statliga åtgärderna svajade mellan att ge än den ena än den andra fraktionen fördelar.

Visst behövs protektionism för att skydda och utveckla inhemsk in-dustri som befinner sig i sin linda. Exemplen på lyckad protektionism är många; England under Napoleonkrigen, USA efter inbördeskriget, Korea på 1970-talet. Men protektionismen i Irak innebar att lågproduktiv monopolindustri - tillverkning av cement, råbomull, textilier och cigarretter - hölls vid liv genom bidrag från den del av oljeinkomsterna som den oligarkiska staten förfogade över. Dessutom kunde det ineffektiva jordbruket inte försörja industrin med råvaror till lågt pris och i tillräcklig mängd.

Detta var allmänt bekant. Alla kände till problemet. Världsbanken visste vad som krävdes. Irakiska intellektuella såg var lösningen låg. De irakiska politiska partierna med någon form av massrörelse - Iraks Kommunistiska Parti, Nationella Demokratiska Partiet, Baathpartiet - alla visste vad som fordrades.

Irak behövde omfördela jorden.

Men den lösningen var under britterna politiskt omöjlig.

De ökande sociala klyftorna ledde så småningom till revolutionen 1958; oljeinkomsterna gjorde överklassen allt mindre beroende av det övriga samhället och därmed allt mer rigid och repressiv, något som i sin tur gjorde den moderata oppositionen allt mer revolutionär.

Men efter revolutionen splittrades revolutionärerna i två huvudfraktioner. Irakisterna å ena sidan ville fortsatt nationellt oberoende inom befintliga gränser. Panarabisterna å den andra sidan ville irakisk anslutning till förenade arabiska republiken (FAR), en union mellan Syrien och Egypten. Panarabisterna organiserade sig i och kring Baathpartiet medan företrädare för den inhemska bourgeoisien slöt upp bakom den irakistiske presidenten, Abd al-Karim Qasim. Bourgeoisien fruktade konkurrens från egyptisk industri och var dessutom rädd att mista kontrollen över den del av oljeinkomsterna som inte kontrollerades av de västerländska oljebolagen. Kurderna tog också irakisternas parti eftersom de fruktade bli en än mindre minoritet i ett förenat Syrien-Egypten-Irak. Även IKP motsatte sig panarabismen. Kommunisterna fruktade att sammanslagningen skulle bli "preussisk" och de menade dessutom att de egyptiska kapitalisterna var mindre progressiva än de irakiska. De tolkade revolutionen 1958 som "nationellt demokratisk" och de såg som sin roll att understödja Iraks bourgeoisie i dess "historiska mission". IKP gick i denna politik helt i Sovjetunionens ledband. Sovjetunionen hade i slutet av 50-talet, under sin nyligen proklamerade fredliga samexistens med USA, inget intresse av en kommunistisk revolution i Irak.

Jordreformen stadgades i lag den 30 september 1958, drygt två månader efter revolutionen, efter mönster från en liknande reform i Egypten 1952. Men den irakiska reformen var mindre radikal. Bönderna blev - precis som de livegna i Ryssland 1861 - fria mot ersättning till jordägarna. De irakiska kommunisterna lyckades dock organisera bönderna och pressa regeringen till en radikalare jordreform. Detta ledde till en allians mellan jordägare och panarabister som försökte ta makten genom en kupp 1959. Kuppen misslyckades och panarabisterna rensades ut från statliga institutioner och fackföreningar.

I sin motsättning till baathister och andra panarabister hade regeringens irakister sett sig tvungna att samarbeta med kommunisterna. IKP växte till massparti. Men när kommunisterna på våren 1959 hade avgörandet i sin hand hölls de tillbaka av Moskva. Och när panarabisterna var ute ur leken vände sig i stället irakisterna med president Qasim i spetsen mot kommunisterna. I sin offensiv mot de av IKP organiserade bönderna kom irakisterna - precis som innan dem panarabisterna - att stödja sig på jordägarna.

Kommunisterna lät sig krossas till priset av att jordreformen rullades tillbaka, till priset av en hämmad industrialisering de kommande decennierna, till priset av den utpressningssituation som Irak hamnade i under 90-talet.

IKP:s analys hade visat sig i grunden felaktig. Det fanns ingen nationell bourgeoisie stark nog att genomföra nödvändiga reformer. Den var för svag. Den var för splittrad. Den hade dessutom starka band genom äktenskap till den jordägande klassen.

Två länder har under 1900-talet lyckats lyfta sig från en tillvaro som underutvecklade agrarländer till industrinationer av rang. I inget av dessa har någon "nationellt demokratisk bourgeoisie" uppfyllt någon "historisk mission". I stället har utvecklingen letts av kommunistiska partier, de enda partier som tycks ha haft förmågan att bryta imperialismens och feodalismens järnband och därmed släppa produktivkrafterna fria. Ett av dessa länder hette Sovjetunionen. Det andra heter Kina.

Litteratur Samira Haj, The Making of Iraq 1900-1963. Hanna Batatu, The Old Social Classes and the Revolutionary Movements of Iraq. Stephen Longrigg, Iraq, 1900 to 1950.