Frivilligorganisationerna, de så kallade NGO:erna, har fått en framträdande plats på världsarenan och i det svenska samhället. De förutsätts stå fria från stat och kapital men lever allt som oftast i symbios med regeringsorgan, storföretag och medieindustri. Samtidigt utvecklas partierna till konsultstyrda PR-maskiner. Det är dags att återuppväcka folkrörelsen, skriver Mikael Nyberg.

Den 5 maj samlades ett hundratal äldre män och en handfull kvinnor på Dorint Sofitel Seehotel Ueberfahrt, en femstjärnig hotell- och konferensanläggning i Bayern. De beväpnade vakter som var utposterade vid golfbanan och den intilliggande sjön kunde känna igen dignitärer som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, de tyska kristdemokraternas partiledare Angela Merkel och Världsbankens nye chef, den tidigare biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz. Där skymtade också en rad företrädare för de största kapitalen, bland dem Jacob Wallenberg och Nokiachefen Jorma Ollila.

Bilderberggruppen, ett slutet sällskap för politiker och företagsledare från Nordamerika och Europa, höll sitt årliga möte. En av de nya deltagarna var fransmannen Bernard Kouchner. För 34 år sedan grundade han den berömda biståndsorganisationen Läkare utan gränser.

Kouchners inlemmande i den exklusiva kretsen är ett tidens tecken. Det säger något om det som ibland kallas folkrörelser, men som allt oftare är något helt annat.

Frågan om folkrörelsernas framtid fanns också som ett underliggande tema i en av de nyheter som väckte mest uppseende i svensk press under våren. Dagens Nyheter avslöjade i mars hur förbundsledningen i SSU tillskansat sig offentliga bidrag och röstövertag mot vänsteroppositionen med hjälp av manipulerade medlemsmatriklar. Men liksom i många andra skandaler hamnade det verkligt allvarliga i skymundan när massmedier och politiska kommentatorer tog sig an saken. Korruptionen är inte bara utbredd i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Den sträcker sig ut över stora delar av det organiserade politiska livet, och den handlar inte bara om förakt för föreningsdemokrati och bidragsregler. Fifflet är en utlöpare av en större förändring: organisationsväsendets fjärmande från de sociala miljöer det tidigare varit förbundet med.

Samma utveckling som gör partier till konsultstyrda PR-maskiner, förvandlar tidigare folkrörelser till professionella lobbying- och välgörenhetsorganisationer. För medlemmarna, i den mån de finns kvar, återstår på sin höjd att betala årsavgiften. Forskning från Norge visar att höginkomsttagare och högutbildade tar över alltmer av organisationslivet. Lokalt finns fortfarande aktionsgrupper och byalag med demokratiska strukturer, men centralt regerar professionella välgörare och påverkare.

Det ser likadant ut på den globala are-nan. Där kallas frivilligorganisa-tionerna non-governmental organizations, NGO:s, alltså "ickestatliga organisationer". En mera träffande benämning vore "icke så ickestatliga organisationer". I början av 1960-talet fanns ett par hundra internationellt verksamma frivilligorganisationer. 1995 var de nästan 30000. Det är en mångmiljardindustri med miljoner anställda världen över. Hela denna NGO-sväng är starkt beroende av statliga anslag. De rika länderna slussar mer än en femtedel av sitt utvecklingsbistånd genom NGO:er. Brittiska Oxfam, en av de största branschen, får årligen omkring 40 miljoner pund i understöd från regeringen Blair och andra myndigheter.

Många professionella välgörare söker också sponsorer bland storföretagen. Rainforest Alliance tar emot pengar från såväl banankoncernen Chiquita som USA:s statliga biståndsorgan, USAID. Oxfam inledde hösten 2004 ett samarbete med kaffejätten Starbucks men fick avbryta det efter omfattande kritik. Greenpeace driver projekt med Unilever och andra företag, och organisationens tidigare chef, Peter Melchett, är nu rådgivare till den stora PR-firman Burson-Marsteller.

NGO-svängen är idag en etablerad karriärväg för befattningshavare i privatföretag och offentliga institutioner. En av premiärminister Tony Blairs rådgivare är Justin Forsyth, tidigare kampanjchef hos Oxfam. En annan är John Clark, som 1992 lämnade Oxfam för att på Världsbanken utveckla en strategi för kooptering av frivilligorganisationerna. Finansminister Gordon Brown har hos sig Shriti Vadera, styrelseledamot i Oxfam och tidigare chef vid den amerikanska storbanken UBS Warburg. En företrädare för en engelsk organisation som jobbar med rättvisefrågor i Afrika kommenterar i New Statesman:

- NGO:erna har med all rätt varit kritiska till svängdörren mellan näringslivet och regeringen, men samma förhållande finns nu mellan NGO:erna och regeringen.

De professionella välgörarna har gott anseende i de rika länderna, men på andra håll finns en stark misstro mot dem. Många hjälpprojekt och kampanjer är ytterst vällovliga, och det finns frivilligorganisationer som håller både statsmakt och kapitalintresse på avstånd. Likafullt ingår den västliga välgörenhetsindustrin i ett slags återkolonisering av kapitalismens periferi. Inhemska samhällsbyggen faller sönder under trycket av skulder, strukturanpassningsprogram och militära interventioner. In kommer NGO-er för att styra och ställa.

Jag träffade för några år sedan R Vidyasagar, en av Indiens ledande experter på barnarbete. Han talade om de rika kapitalistiska staternas hyckleri. Först påtvingar de länderna i periferin strukturreformer och handelsavtal som försämrar levnadsvillkoren för de stora massorna. Resultat: skolor förfaller, folk blir arbetslösa - och barnarbetet brer ut sig mer och mer. Sedan ställer västländerna till hallå om barnen, startar köpbojkotter och lanserar hjälpprojekt. Utbildning ska ordnas i nya, informella former, och med ideella insatser ska barnarbetet trängas tillbaka. Projekten är nästan alltid knutna till det utländska biståndet, och i västerlandets bild av utvecklingen i Indien har de en framträdande plats. Se här, brukar det heta, ett ljus i mörkret för de eländigaste av de eländiga.

Men Vidyasagar talade om tändsticksindustrin i Tamil Nadu:

- Sedan mitten av 70-talet har 24 NGO-er försökt utrota barnarbetet i tändsticksbältet. Hur har det gått? 1979 var antalet barn i denna industri 45000. Nu är det 85000. Jag brukar säga till dessa hjälpare att det måste vara något grundläggande fel med deras angreppssätt.

Vidyasagar var inte uppgiven. Han kritiserade den uppgivenhet som ligger gömd i västvärldens välvilja. I medlidandet omfamnar vi enstaka människor med omtänksamhet men lämnar omständigheterna som håller kollektivet nere orörda. Den som upprörs över hur 85000 barn försliter fingrar, händer och liv i tändsticksfabrikerna i Tamil Nadu står inför en politisk uppgift: att solidariskt med folk i andra länder göra något åt världen. Det är något annat än den etiska revolution som marknadsförarna erbjuder stukade samveten.

- De sociala rättigheter vi har här i landet, har vi tillkämpat oss med egen kraft, förklarade Vidyasagar.

Men de professionella välgörarna har i många länder trängt folkligt förankrade rörelser åt sidan. Författaren Tariq Ali beskriver i en intervju i Internationalen vänsterns förfall i Afghanistan och Mellanöstern. Först tydde sig revolutionärerna till Sovjetunionen. Nu talar de om mänskliga rättigheter och hoppas på hjälp från USA.

- De har ingen tilltro till sitt eget folk.

Vänstern låter sig sugas in i NGO-svängen i stället. Då tar islamisterna över. Människorna ser inget alternativ när de söker värja sig mot nyliberala omställningar och utländsk ockupation.

- Vart ska de gå, frågar Tariq Ali. Till NGO:erna fulla av vänsterintellektuella med feta löner? Vänstern i hela den muslimska världen har dränkt sig i NGO:er och är helt avskurna från verkligheten.

USA:s utrikesminister Colin Powell förklarade efter den 11 september 2001 att frivilligorganisationerna "utgör en förstärkning av USA:s maktmedel ... en viktig del av vår stridsgemenskap". State Department annonserar nu offentligt efter iranska grupper som är beredda att mot betalning verka för "regimskifte" i landet, och ett liknande program är redan igång för att skapa en "konstruktiv instabilitet" i Syrien.

- Vi har förvandlat oppositionen till ett yrke, förklarar en forskare vid den inflytelserika tanketrusten Council on Foreign Relations i en intervju.

Det har gått så långt att strateger i USA börjat ifrågasätta nyttan av penningflödet till liberalt sinnade intellektuella och deras organisationer i arabländerna. Ju fler dollar mottagarna får, desto mer föraktade blir de.

Företrädare för biståndsorganisationer i Afghanistan klagar över att män-niskorna de vill hjälpa inte längre välkomnar dem. USA tvingar NGO:erna att skylta med stjärnbaneret när de fördelar bistånd från USAID, kontrakterade legosoldater far omkring i vitmålade jeepar precis som de utländska hjälparna, och i de så kallade Provinsiella återuppbyggnadsteamen samverkar biståndsarbetare med militärer från bland annat Sverige. Folk förknippar alltså NGO:erna med USA och dess stödtrupper. "De är misstänksamma mot oss överallt där vi dyker upp", förklarar chefen för en brittisk frivilligorganisation för Financial Times. Läkare utan gränser lämnade landet förra året sedan fem av dess anställda skjutits ihjäl, och i maj i år fick Svenska Afghanistankommittén ett kontor förstört av demonstranter som protesterade mot tortyr och skändningar av islam i USA:s fångläger.

De statsstödda frivilligorganisationerna betraktar sig gärna som företrädare för det "civila samhället" gentemot statsmakten, och i enskildheter kan de vara radikala kritiker av sina sponsorer. Men pengarna de lever på är inte villkorslösa.

Regeringarna fördelar sina anslag till organisationer och projekt som anses främja gällande statsintresse. Den som sticker ut och drar åt annat håll riskerar att förlora understödet. Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning, TFF, fick efter nio år med stöd från utrikesdepartementet i Sverige sitt bidrag indraget 2000. Samma sak hände Kvinnor för fred. Båda organisationerna hade skarpt kritiserat Natos politik på Balkan.

Ute i kommunerna har söndersparade sociala myndigheter tagit för vana att lämpa över missbrukare, hemlösa och psykiskt sjuka till Stadsmissionen, Frälsningsarmén och andra välgörare. Tidigare utgick generella bidrag till föreningarna. Nu är pengarna knutna till specificerade tjänster. "Organisationerna känner sig mer ekonomiskt beroende av kommunerna och vågar inte vara lika kritiska längre", förklarar en direktör vid socialstyrelsen för Dagens Nyheter.

NGO:erna blir i stället användbara instrument när statsmakten och andra sponsorer söker forma den allmänna opinionen och bereda väg för angelägna beslut. 15.000 lobbyister bearbetar EU-organen i Bryssel. De flesta av dem är knutna till företagen och deras intresseorganisationer. Men här finns också NGO:er som uppbär understöd från EU.

- Kommissionen betalar påverkare för att bli påverkad, kommenterade kommissionären Siim Kallas nyligen.

Enligt samma princip har UD och försvarsdepartementet sedan mitten av 1980-talet finansierat en växande del av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens verksamhet. I utbyte har regeringen fått hjälp med att avveckla neutralitetspolitiken och inordna krigsmakten i EU:s och Nato:s "fredsfrämjande" samarbete.

Alltmer av samhällskritiken cirklar idag kring frivilligorganisationerna. Där har miljö- och utvecklingsfrågorna sitt centrum, där organiseras människorättskampanjerna, och där initieras debatterna om rasism och kvinnoförtryck. Många journalister som skriver om andra länder är på olika sätt knutna till de statsstödda välgörarna. De är själva involverade i deras projekt eller beroende av anställda i projekten för information och kontakter i en främmande miljö. Vår bild av omvärlden blir på detta sätt starkt färgad av de icke så ickestatliga organisationerna.

I början av 1990-talet larmade massmedierna om massmord på gatubarn i Brasilien. Örjan Bartholdson, journalist och antropolog, var redaktör för tidskriften Latinamerika och engagerad i biståndsorganisationen UBV. Han skildrar i ett debattinlägg hur han och hans kollegor drogs med i kampanjen. De publicerade otaliga artiklar, skrev böcker och häften och reste runt med fotoutställningar och föredrag. "Liksom alla andra var vi djupt indignerade över dessa barns förhållanden." En brasiliansk journalist hade angett siffran 7-8 miljoner gatubarn. Ingen satte den i fråga. Det verkliga antalet var enligt senare beräkningar omkring 40.000. Dödspatruller jagade verkligen fram i kåkstäderna, men de flesta offren var unga, svarta, småkriminella män. Inte barn. Varken journalister eller hjälpare hade intresse av sådana nyanser. I medieindustrin och biståndssvängen gäller det som på yrkesslang kallas "survival of the cutest" - endast de sötaste får uppmärksamhet.

Snart var flera hundra NGO:er på plats för att rädda gatubarnen. Det var inte lätt för dem alla att hitta föremål för omtanken.

Örjan Bartholdson fick sina förutfattade meningar skingrade när han bosatte sig i staden Salvador för ett fältarbete, men han såg ständigt nya journalister anlända för att skriva om utrotningskriget mot barnen. Hjälparbetare, som lockats dit av tidigare reportage, vallade dem runt bland fattigbarnen och gav dem de siffror och pratminus de behövde för att vidmakthålla larmet - och övertygelsen att västerlandets välvilja är räddningen för världen.

I de stora kriserna, då hangarfartygen börjar röra på sig, är omedelbara statsintressen alltid närvarande i känsloflödet. Nyheter och analyser silas genom ett nät där massmedier, professionella välgörare och statsmakt flätats samman. Tankekontrollen är inte på något sätt fullkomlig - eller ens särskilt kontrollerad - men så länge sammanflätningen fortskrider blir öppningarna för avvikande meningar ofrånkomligen allt trängre. Den spontana idéutvecklingen fastnar i en urvalsprocess som är strukturellt betingad att främja "kamp mot terrorismen", "humanitära interventioner" och andra krigsföretag.

Bernard Kouchner skryter med den roll Läkare utan gränser spelat. "Vi etablerade den moraliska rätten att ingripa länder som tillhör andra folk", förklarar han i en intervju. Han stöder ockupationen av Irak och förordar ett tätare samarbete mellan NGO:erna och den franska staten - som på andra sidan Engelska kanalen där Oxfam "arbetar nära ihop med den brittiska regeringen och får direkt understöd från den - till gagn för båda parter". Själv blev han småningom minister och FN:s ståthållare i Kosovo. Med sitt inträde i Bilderberggruppen fullbordar han enutveckling, det självutnämnda "civilsamhällets" fjärmande från de medborgare det förutsätts företräda.

I Sverige riskerar skandalen kring ungdomsförbundens medlemsregister paradoxalt nog att påskynda processen. En säregenhet med dessa organisationer är att statsunderstöden hittills fördelats i proportion till antalet medlemmar. Ungliberalerna, som är pyttiga till antalet, föreslår att denna koppling helt enkelt avskaffas. Anslagen ska fördelas efter moderpartiernas röstetal i stället. Då skulle de unga politikerlöftena bli ekonomiskt oberoende av medlemsbasen. Skribenterna på Dagens Nyheters ledarsida tillskyndar förslaget. "Ungdomsförbundens tid som folkrörelser är sedan länge förbi", skriver Anders Isaksson. "Att moderpartierna övertar ansvaret för dem framstår som ett logiskt svar på utvecklingen."

Partier utan medlemmar, folkrörelser utan folk och en samhällsdebatt utan avvikande meningar. Vem gör affär av den korruptionen?

PR-firman Mongoven, Biscoe & Du-chin delade 1993 upp miljöaktiv- isterna i fyra grupper: realister, idealister, opportunister och radikaler. För att göra miljöfrågan hanterlig gällde det för storföretagen att förhandla sig till kompromisser med realisterna, baxa in idealisterna i ofarliga positioner och isolera radikalerna. Då skulle opportunisterna följa med på köpet. Det väsentliga i strategin var att bryta förbindelserna mellan rörelse och folk. Pengar och personliga resurser investerades i stadgade miljöorganisationer och i bearbetning av de mer idealistiska rörelserna.

De professionella välgörarna svarade på inviterna med en medveten strävan att ta sig upp i samhällshierarkin för att "påverka makthavarna" och uppifrån vrida utvecklingen åt rätt håll. Med smarta medieutspel och med lobbying i regeringskanslier och företagsbyråkratier skulle miljön räddas. Kritiken av miljöförstörelsen tystnade inte, men den sögs upp i ett överskikt av samhället där varje ifrågasättande av den rådande världsordningen framstod som ett uttryck för bristande realism. Kapitalet blir nu allt grönare i sin framtoning, och utbudet av alternativa varor allt större, men den globala miljöförstörelsen fortskrider utan hejd.

En politisk organisation utan förbindelser neråt, utan folklig kraft, lever i ständig skräck för att, som PR-konsulterna uttrycker det, utdefinieras ur debatten. Den är utlämnad åt massmediernas nycker och sårbar för motståndares demagogi. I USA har storföretagen med viss framgång lyckats mobilisera lokala medborgargrupper i reaktion mot det miljöskydd som advokater, politiker och intellektuella i storstäderna gjort till sin angelägenhet. I Sverige riskerar de samhällskritiker som hänger som utskott på statsapparaten att fladdra bort när regeringsmakten finner det lämpligt att strypa anslagen. Ledarredaktörerna på Dagens Nyheter ropar redan efter en sådan rensning.

Kvarvarande radikaler är lika hjälplösa så länge de finner sig i sin isolering. Några fastnar i marginalens militans, ett odlande av den egna rättfärdigheten utan hänsyn till omgivande sociala krafter. I Bangalore i Indien 1995 slog politiska aktivister sönder Kentucky Fried Chickens restaurang. I Göteborg 2001 kastade svartklädda unga demonstranter sten genom McDonalds glasrutor. Samma sak? Nej, aktionerna var mycket olika. Den första uttryckte en folklig vrede. En bonderörelse stod bakom. Den andra manifesterade bara militanternas avskildhet, fjärmade dem från den arbetarklass de tyckte sig företräda och underlättade arbetet för polisledningens provokatörer.

Jag talade för en tid sedan med en journalist från Pakistan, bosatt i Sverige. Den svenska vänstern är duktig på att producera tidningar, sa han. Klen på att organisera kämpande rörelser. Det har inte alltid varit så. 68-vänsterns styrka var inte dess allmänna radikalism utan dess medvetna strävan att söka sig ut ur de intellektuella reservaten till arbetsplatser, skolor och förortstorg. Vietnamrörelsen i Sverige startade när clartéisterna Sköld-Peter Matthis och Åsa Hallström gick ut på Hötorget med frågan. När kritiken av imperialismen och klassamhället kom i förbindelse med kollektiven av lönearbetare öppnade sig ett nytt politiskt skede.

Utvecklingen på arbetsplatserna är fortfarande avgörande. Fackföreningarnas förkalkning har pågått länge. När inget annat återstår än "ansvarsfulla avtal på god europeisk nivå" och allmän försäkringsverksamhet, förvandlas facken till tomma skal. Det gör dem sårbara för angrepp från storföretag och stat mot deras kvarvarande ställningar.

Det är ett skäl att studera den folkrörelselinje för det fackliga arbetet som livsmedelsarbetarna på Stockholmsbagarn och Cerealia utvecklat. Men deras lärdomar går också att använda i annat politiskt arbete. Vi behöver mer än något annat folkrörelser av den sort som förtjänar sitt namn.


Svenska Freds - sjunkande medlemstal och stigande statsbidrag

mt_ignore:freds_medl.jpg

2001 redovisade Svenska Freds- och skiljedomsföreningen cirka 4900 medlemmar. Men vid en rundringning till de 31 kontaktpersonerna talade många om nedlagda eller vilande lokalföreningar. Uppskattningsvis fanns 15 ännu aktiva grupper med sammanlagt 156 aktiva medlemmar. Se reportage i Ordfront magasin 6/2001, www.mikaelnyberg.nu


Tabell 1. Svenska Helsingforskommittén - kamp för mänskliga rättigheter med 99 procent anslag från statsmakten. Andel av Helsingforskommitténs intäkter i procent 1998-2003.

Procent 1998-2003
1998 1999 2000 2001 2002 2003
Sida 95,6 98,3 78,6 90,6 99,9 98,6
EU 21,0 7,9
Övrigt 4,4 2,7 0,4 1,5 0,1 1,4


Som framgår av tabellen har Svenska Helsingforskommittén sedan 1998 finansierat över 95% av sin verksamhet med anslag från UD, framför allt pengar från Sida för projekt på Balkan och i före detta Sovjetunionen. Undantagen var 2000-2001 då organisationen dessutom fick bidrag från EU-kommissionen för "stöd till oberoende medier i Serbien och Montenegro inför valen". Styrelsen är ett övertydligt exempel på sammanflätningen mellan NGO:er, media och statsmakt. Ordförande är advokat Percy Bratt, som tidigare ledde Föreningen Ordfront. Här finns vidare ett par av de jurister som verkat för att, som det heter, förnya folkrätten, Ove Bring och Gustaf Lind, liksom tre svenskar som varit involverade i den jugoslaviska upplösningsprocessen: Bo Pellnäs, överste, fredsförhandlare och OSSE-representant, Eric Östberg, före detta åklagare vid Haagtribunalen, och Jan af Sillén, tidigare Sveriges ambassadör i Belgrad. Samt Barbro Hedvall, ledarskribent på Dagens Nyheter, och ArneRuth, tidigare chefredaktör. En av suppleanterna är DN-skribenten Maciej Zaremba.

Se vidare www.mikaelnyberg.nu/artiklar/050929rr.html