Vi lever i ett skitsnackande samhälle, hävdar Francis Wheen i en ny bok. Men Wheen hamnar fel när han gör Noam Chomsky till en lika stor skitsnackare som Deepak Chopra, skriver Daniel Strand.

Med tv-succén The Office begåva-des England med en notorisk ordbajsare som med hjälp av skitsnacket byggde upp en civiliserad fasad. Brent var en tidstypisk hybrid av ihålig managementterminologi, pseudofilosofi och urlakad politisk korrekthet. Han var ättling till 90-talet, decenniet då det kom böcker som hette "Att leva och verka till 100%" och amerikanska män trodde att vi nått historiens slutstation.

Det var i detta decennium som min 80-talsgeneration skulle växa upp. Det gick som det gick, och det var inte särskilt konstigt att en gammal Clartévän uppmanade mig att "noggrant" läsa den brittiske journalisten Francis Wheens nyutkomna Mumbo Jumbo - hur skitsnacket erövrade världen. Det var ett rop på hjälp till en medlem ur den generation som förförd av narcissism, postmodern relativism eller lite andlig vägledning la Deepak Chopra snart ska föra mänskligheten in i framtiden (läs: medeltiden).

Mumbo Jumbo är en kritisk betraktelse över metafysikens renässans inom västvärldens politik- och kulturliv. Allt tar sin början 1979, året då Khomeini återkommer till Iran och Thatcher tar över i Storbritannien. Snart har alla möjliga nycharlataner krupit fram ur sina hål; horoskopberoende presidenter, UFO-entusiaster, nyliberala marknadsfundamentalister och "radikala" akademiker (en personlig favorit i boken är Jacques Lacans tänkvärda påstående att hans erigerade penis=v-1).

Wheen hyser emellertid en närmast sjuklig kärlek till begrepp som "sanning" och "förnuft". Utan att varken problematisera eller definiera dessa komplicerade termer slår han hysteriskt åt alla håll för att försvara sina ädla värden. "Konservativa, marxister, postmodernister och premodernister har ställt sig i kö för att sparka på de 1700-talsidéer som redan är blåslagna" ojar han sig. Ingen kommer undan - inte ens vänstern. Bokens sista kapitel är en lång sågning av Noam Chomsky och oss andra som inte grät ikapp efter elfte september.

På det hela är det dock intressant läsning. Tjugofem år av skitsnack har fört oss fram till de pågående "korstågen för demokratin". Och det är inget kul ställe att vara på; hemska jävlar med religiösa motiv kontrollerar världen. Fundamentalismen har stärkts på båda sidor Atlanten. Nykolonialismen har segrat. Vänstern står förvirrad och oenig och tittar på.

Och min generation ska vi inte ens tala om. Det var tur för Francis Wheen att han slapp läsa DN-intervjun med det populära bandet Tough Alliance. "Jag ser på den (70-talsrocken) som jag ser på typ upplysningstiden", avslöjar den blott 24-årige sångaren Eric Berglund. "Det borde inte existera som något annat än ett historiskt fenomen."

David Brent hade inte kunnat säga det bättre själv.