Är det rätt att stödja motståndet i Irak? Sanktionerar man i så fall övergrepp mot civila och bäddar för islamiska fundamentalister? Det är frågor som diskuterats i Sverige. Samma debatt förs i antikrigsrörelsen i USA. Jack Smith, som själv är aktiv i rörelsen, granskar argumenten för att hålla inne stödet.

Har Iraks folk rätten att med alla tillgängliga medel försvara sig mot en våldsam utländsk invasion, utförd av en aggressiv och hänsynslös motståndare som åtnjuter en överväldigande militär överlägsenhet? Amerikanerna skulle utan tvivel själva åberopa denna rätt om deras land hade invaderats och ockuperats av en utländsk makt. De skulle tillgripa alla åtgärder som krävdes för att besegra sin fiende och tvinga honom att dra sig tillbaka.

USA:s regering har samma inställning och erkänner dess giltighet för alla andra nationer som invaderats av främmande aggressorer - utom då det är Washington som startat och stöder invasionen. Då förlorar enligt Vita Huset den kuvade staten varje rätt till självförsvar.

I Irak finner till exempel President George W Bush att tanken på att irakierna skulle ha rätt att slå tillbaka är avskyvärd. Alla ledande massmedier i USA delar detta arroganta synsätt. Bush definierar motståndet mot USA:s aggression i Irak som en "terrorhandling" och inte som en rättmätig kamp för att återupprätta den nationella suveräniteten.

Bush förklarar att de 140 000 amerikanska ockupationstrupperna måste stanna kvar för att "försvara den irakiska demokratin" mot motståndsrörelsen. Förutom att en quislingregim i ett underkuvat land under främmande militärkontroll inte kan kallas en demokrati, bortser Bush från det förhållande att motståndsrörelsen fått sitt berättigande just genom närvaron av de ockupationstrupper han vägrar dra tillbaka.

Den amerikanska antikrigsrörelsen är oense i den viktiga frågan om man skall stödja det irakiska folkets rätt att så gott de kan stå emot USA:s aggression, inklusive med hjälp av vapen. Ingen grupp som stöder motståndet hävdar denna uppfattning som en grundval för samarbetet med andra fredsgrupper. Det är en principiell hållning, inte ett villkor för enhet.

Inom fredsrörelsens breda politiska spektrum vänder sig många lokala och nationella fredsgrupper antingen mot Iraks rätt att stå emot ockupationen eller vägrar att öppet ta ställning. De flesta av dessa grupper har ett moderat eller liberalt program. Men även ett antal vänstergrupper hör hit.

En av de båda största fredskoalitionerna i USA, Förenade för Fred och Rättvisa (UPJ) framför aldrig ståndpunkten att Iraks folk har rätt att göra motstånd mot USA:s aggression eller tar ens upp frågan på sina stormöten, eftersom vissa grupper inom UPJ "starkt motsätter sig" denna syn.

Den andra nationella sammanslutningen, ANSWER (Act Now to Stop War & End Racism.) intar följande ståndpunkt i sitt svar på vår enkät den 27 maj:

"Vi stöder rätten till självbestämmande i kampen mot imperialistisk dominans och anser att det irakiska folket har rätten att försvara sig mot ockupationen med de medel det väljer. Rätten att göra motstånd mot ockupationer är förankrad i internationell rätt.. Detta handlar inte om någon politisk eller ideologisk samhörighet. Ej heller gäller det de medel som används i kriget, som alla är motbjudande. Det handlar sist och slutligen om en enda fråga: På ena sidan har vi alla de krafter som utkämpar ett krig mot kolonialism och ockupation. På den andra har vi kolonialisterna, nykolonialisterna och deras irakiska agenter. I denna kamp tar vi tveklöst ställning mot kolonisatörerna.

Att göra något annat hade varit att ställa helt sekundära frågor, som ideologi, krigstaktik etc. i förgrunden, och bortse från kärnfrågorna: kolonialismen i Irak och annorstädes. Eftersom vi därtill är en amerikansk antikrigsrörelse och det är vårt land som har invaderat Irak måste vi vara kristallklara i denna fråga".

Jag delar denna uppfattning, precis som jag gjorde på sextiotalet, långt innan ANSWER bildades, då delar av antikrigsrörelsen högljutt vägrade att stödja motståndet, eller ens rätten för FNL i Vietnam att göra motstånd, mot en än mera förrädisk amerikansk inblandning.

Vi skall diskutera de olika synsätt som cirkulerar i fredsrörelsen och hos vänstern, men låt oss först un-dersöka betydelsen, sammansättningen och metoderna hos den irakiska motståndsrörelsen.

Det är viktigt att förstå att om det inte varit för denna rörelse hade USA vunnit en snabb seger i Irak och snabbt genomfört Bushadministrationens nykonservativa plan att utvidga den amerikanska hegemonin över hela Mellanöstern under täckmantel av att "främja demokratin". Hade Irak bara lagt sig platt skulle detta exempel på Pentagons oövervinnerlighet ha demoraliserat hela regionen. Det skulle säkerligen ha frestat Vita Huset att rusa in i "skurkstaterna" Syrien och Iran för att ersätta deras regeringar med regimer som inte bara underkastat sig Washington, utan också de krav som bolagens globalisering och det transnationella kapitalet ställer, vilket när allt kommer omkring är vad "demokratisering" innebär.

Försvarsminister Donald Rumsfeld hade till och med en enkel formel för att uppnå detta. Den konservative Harvardhistorikern Niall Ferguson, som stöder uppfattningen att ett regelrätt amerikanskt imperium skulle vara bra för världen, skrev i New York Times den 24 maj att Rumsfeld vägleddes av en teoretisk plan för erövringen som kallades "10-30-30-tidtabellen: tio dagar skulle räcka för att knäcka en skurkregim, 30 dagar för att upprätta ordning och ytterligare 30 dagar för att förbereda nästa erövring".

Motståndet har således ställt upp två stora hinder i vägen för President Bushs önskan att kontrollera de stora oljereserver som har omvandlat öde ökenländer till det strategiskt mest betydelsefulla området i dagens värld. För det första har myten om USA:s oövervinnerlighet krossats av en liten irreguljär stadsgerilla, Rumsfelds erövringsplaner har gått upp i rök och Bushregimen har uppenbarligen fått dämpa några av sina mest motbjudande ambitioner.

För det andra har de oväntade svårigheter som motståndet skapat för Washingtons ockupationsstyrkor, jämte existensen av en bred amerikansk antikrigsrörelse, varit huvudskälet till att en majoritet av det amerikanska folket anser att Irak inte har varit värt priset i amerikanska liv och dollar. Dessa stämningar kan komma att försvaga Bush under resten av hans tjänstetid om inte motståndet snabbt bryts, vilket nu är Bushadministrationens högsta prioritet.

På Vita Husets initiativ har motståndskampens natur förvrängts av massmedia. Därför är det viktigt att klargöra tre saker:

1. Motståndet utgörs av såväl politiska som av väpnade element.

2. Irakierns stora majoritet motsätter sig ockupationen och vill att USA:s styrkor ger sig av.

3. Motståndet åtnjuter stöd från Iraks folk, trots USA:s försök att neutralisera olika grupper genom påtryckningar, manipulation, storartade utfästelser, hot och mutor. Hur skulle annars en väpnad stadsgerilla kunna fungera i ett område under massiv ockupation utan stöd av folket?

Motståndskrafterna är heterogena, decentraliserade och leds av många olika fraktioner, inklusive reaktionära fundamentalister. Det finns såvitt man kan se inga vänstersocialister eller kommunister i ledningen, huvudsakligen till följd av att dessa under decennier har undertryckts. Motståndets består av allt från sekulariserade nationalister eller baathister, sunni- eller shiamuslimska fundamentalister och panislamska utländska jihadister till stambaserade grupper med egen milis etc.

Detta återspeglar religiösa och etniska skillnader av historisk karaktär som de utländska erövrarna har ansträngt sig för att skärpa genom den gamla kolonialpolitiken att söndra och härska.

Många av dessa grupper använder sig av olika taktiker, väpnade eller politiska, för att försvaga fienden. Ofta är deras aktiviteter dåligt samordnade och de aktioner den ena gruppen utför praktiseras inte nödvändigtvis av en annan. Men tillsammans utgör de en effektiv, kämpande opposition mot det sjätte (eller sjunde?) imperium i historien som utnämnt Mesopotamien sitt eget kalifat, denna gång styrt från Kristenheten-vid-Potomac.

Motståndet utkämpas i stort sett med handeldvapen och hemgjorda bomber. Inget land vågar förse motståndet med kraftfullare vapen av rädsla för omedelbar hämnd från USA. Mot dessa styrkor står en ockupationsmakt som har tillgång till historiens största arsenal av vapen, tanks, flygplan, kommunikations- och spaningsutrustning.

Utom vid gatupatruller, övervakningar av transporter, räder för att tillfångata misstänkta motståndsmän och en och annan storskalig attack, har de amerikanska styrkorna skydd i militärbaser som är mycket svåra att penetrera. Det saknas naturliga gömställen - skogar och berg - vilket tvingar motståndsrörelsen att uteslutande kämpa i tättbefolkade små och stora städer och längs vissa huvudleder.

Dessa subjektiva och objektiva villkor avgör motståndsrörelsens sammansättning och de medel den kan använda för att kasta ut angriparen. Det är därför som bilbomber och självmordsbombare används i tätorterna. De är de mäktigaste vapen gerillan förfogar över och de kan transporteras i dagsljus. Måltavlorna är polisstationer, militära checkpoints, förbipasserande amerikanska patruller och ämbetsmän som samarbetar med ockupationsmyndigheterna. Det ligger i sakens natur att bilbomber i sådana tättbefolkade omgivningar resulterar i civila offer, men dessa är sällan eller aldrig det primära målet. Vissa av de attacker som verkar vara riktade enbart mot civila kan mycket väl vara religiösa provokationer som inte nödvändigtvis har med motståndet att göra.

Varför undandrar många antikrigsgrupper och vänstergrupper det irakiska motståndet sitt stöd, eller vägrar till och med att erkänna dess rätt till motstånd? Självfallet stärker denna uraktlåtenhet Bushs påstående att motståndet inte består av något annat än ovärdiga terrorister som är ute efter att krossa Iraks spirande "demokrati" - den senaste ursäkten för att hålla ockupationsarmén i Irak för evigt.

Pacifisterna har i denna fråga ett annat utgångsläge än resten av rörelsen. De motsätter sig av princip såväl defensivt som offensivt våld och många skulle stödja ett icke-våldsbaserat motstånd mot den amerikanska ockupationen, om sådant funnes. Allvarligare är det med de sektorer av rörelsen som inte i princip motsätter sig våld för att avvärja en attack mot Amerika eller andra länder, men som inte vill tillerkänna Irak denna rätt - just det land som deras egen regering förtrycker.

Som vi ser det finns det två skäl till att i synnerhet den liberala delen av fredsrörelsen tenderar att undan-hålla motståndsrörelsen sitt stöd. Först och främst har vi den politiska faktorn, vilket framkom i förra årets presidentval, där den kandidat som stöddes av praktiskt taget alla liberaler förbundit sig att segra i Irak. John Kerrys krigsvänliga hållning ger fortfarande återklang, vilket visar sig på många subtila sätt.

Vissa vänner i antikrigsrörelsen har berättat för mig att de tvekar att kräva ett omedelbart tillbakadragande "eftersom vi är så djupt involverade att det skulle vålla kaos om vi drog oss ur nu". För andra, som ofta tillkännager att de "stöder trupperna" är det mycket svårt att hävda att motståndsrörelsen har rätten att döda dessa trupper i försvar av den nationella suveräniteten. Andra är besatta av möjligheten av att det irakiska folket, trots kriget, ockupationen, de 100000 döda, ett ökande kaos och risken för inbördeskrig, kanske har det bättre idag än under den regim som Bush avsatte.

Det andra skälet tycks vara en önskan om respektabilitet som är förknippad med fruktan att ett synligt stöd åt motståndet skulle förmå högerkrafterna att beteckna rörelsen och dess enskilda företrädare som "opatriotiska" och "illojala".

Det är allvarliga anklagelser, men dagens hemska politiska miljö är ändå inte jämförbar med gångna tiders perioder av politisk repression, som t ex kommunistjakten på 50-talet eller åren efter första världskriget. Hursomhelst hävdar redan högern att hela vår rörelse består av förrädare, kommunister, flaggbrännare och Bushhatare. Det är högerfolkets vardagsretorik.

Den politiska vänstern är också delad i frågan. Många vänstergrupper - fredsorganisationer med antiimperialistiskt perspektiv, socialister och folk än längre till vänster - stöder öppet Iraks rätt att bedriva gerillakrig för att besegra aggressorerna. Men andra inom vänstern ger uttryck för olika betänkligheter, mest gällande karaktären och taktiken hos vissa element inom motståndsrörelsen. Vissa uppger att de känner sig obekväma eftersom "det finns aktiva baathister i kampen och vi önskar inte se krafter som är positiva till Saddam Hussein komma tillbaka", som om frågan om vem som till slut skall regera Irak är något som den amerikanska vänstern skulle avgöra. Andra håller igen eftersom "sunnitiska wahhabiter" deltar i motståndskampen. Och självfallet utgör den förmodade närvaron av al-Qaidafolk, om än i ringa antal, ett annat skäl. Andra argument handlar om kritik mot gerillataktiken.

Andra delar av vänstern och anti-krigsrörelsen skyller helt enkelt på politisk lämplighet och präglas möjligen av opportunism. De ändrar sina synsätt för att attrahera "mitten" till rörelsen och om detta innebär att man inte stöder rätten till motstånd (eller för den delen kravet på ett slut på ockupationen av de palestinska territorierna), så accepterar man detta. Andra betraktar motståndet som ett hinder för skapandet av en osannolik koalition av progressiva krafter i Irak som väsentligen förhåller sig passiv mot ockupationen för att kunna kämpa om inflytande eller åtminstone inbjudas till de bord där de mäktiga dinerar. Vissa stöder den linje som drivs av Irakiska Kommunistpartiet (som motsätter sig motståndsrörelsen, söker en plats vid ovannämnda bord och är villiga att samarbeta med ockupanterna).

Vid ett samtal nyligen i New York, efter 2005 års Left Forum, konfronterades jag av flera socialdemokrater och vänsterföreträdare (som starkt förordar omedelbart tillbakadragande) sedan jag hävdat att det var korrekt att stödja motståndet. "Stöder du bilbomber och dödande av oskyldiga civila också", frågade en av dem. "Anser du att det är OK att de halshugger och kidnappar folk", se en annan. "Vill du att baathisterna placerar en ny Saddam vid makten", undrade en tredje. "Varför inte ge mellankrafterna i Irak chansen att arbeta fram en lösning utan att störas av gerillakriget som ständigt fördärvar varje möjlighet till dialog?", insköt en fjärde. Och slutligen: "Leder inte din hållning till inbördeskrig?"

Jag svarade stort sett så här:

Det tillkommer inte fredsrörelsen och vänstern i Förenta Staterna att diktera villkoren för hur ett undertryckt folk skall tillåtas att manifestera sitt motstånd mot den våldsamma ockupation av sitt land som vår regering genomför. Det irakiska folket har, som alla folk i världen rätt att bekämpa främmande erövrare med varje medel det förfogar över.

Eftersom det irakiska folket under ett dussin år lidit under mördande sanktioner och täta bombningar av amerikanskt och brittiskt flyg, följda av en "chock-och-fruktan"-invasion, ett hänsynslöst förtryck och en rasistisk ockupation som berövat många deras mest elementära levnadsbetingelser, är deras medel högst begränsade. Hela deras samhälle står under intensiv övervakning och det finns ingen frihet för folket. De kan inte utkämpa ett konventionellt krig. De har ingen krigsmakt som kan försvara deras rättigheter. Uppgiften för den armé av arbetslösa som utbildas av Pentagon för att ingå i den "irakiska armén" är att undertrycka den nationella befrielsekampen för inkräktarnas räkning. Därför använder de alla medel och taktiker som de har tillgång till.

Innebär detta att man för den skull måste stödja vissa av motståndets överdrifter? Nej. Det innebär att det i varje kamp av detta slag sker överdrifter, även om de på intet sätt kan jämföras med "överdrifterna" i samband med George Bushs angrepp mot Irak. Om vi är så bekymrade över överdrifter så är vår uppgift inte att högfärdigt ta avstånd från motståndet, utan att intensifiera vår kampanj för att avlägsna motståndets grundorsak, som är den fortsatta ockupationen och dominansen av ett suveränt land. För närvarande har, fast jag hoppas jag har fel, USA förorsakat ett så katastrofalt sönderfall av ett urgammalt och komplext samhälle att det kommer att ta lång tid och mycken möda innan allt rättat till sig, också om USA kastas ut.

Lyssna till vad vår konservative meningsfrände, FN:stidigare vapeninspektör Scott Ritter, hade att säga om detta för flera månader sedan, när han hävdade att det låg i USA:s intresse att dra sig ur:

"Kampen för Iraks framtid som suverän stat är en kamp om det irakiska folkets hjärtan och själar. Som sakerna står, tycks det som om segern kommer att gå till den sida som bäst uppfattar realiteterna i dagens irakiska samhälle: ledarna av det antiamerikanska motståndet Om USA fortsätter på den inslagna vägen kommer vi att drabbas av en decennielång mardröm, som kommer att medföra döden för tusentals amerikaner och tiotusentals irakier. Vi kommer att bevittna skapandet av en livskraftig och farlig antiamerikansk rörelse i Irak som en dag kommer att få se hur de amerikanska trupperna ensidigt drar sig ur Irak lika ärelöst som Israel fick lämna Libanon. Kalkylen är ganska enkel: ju snabbare vi tar hem våra styrkor, desto svagare kommer denna rörelse att bli. Och det omvända gäller självfallet också: ju längre vi blir kvar, desto starkare och mera varaktig kommer denna biprodukt till Bushs oprovocerade krig mot Irak att bli. Det finns ingen elegant lösning på vårt irakiska fiasko. Det handlar inte längre om att segra utan om att mildra nederlaget."

Oavsett om delar av vår rörelse stöder rätten till motstånd eller inte kvarstår faktum att detta stora bakslag för Bushadministrationen aldrig skulle ha kommit till stånd utan den stora upprorsrörelse som utvecklades i kölvattnet till Rumsfelds "10 dagar krig och 30 dagar för att återställa ordningen".

Då de första tecknen till väpnat motstånd uppträdde hånflinade Bush: "Låt dem komma!" Nåväl, som en antikrigsaktivist som självfallet skulle ha föredragit ett motstånd med en annan politisk ledning, är jag glad att de inte backade utan utövade sin rätt till motstånd. Om inte den irakiska motståndsrörelsen slagit tillbaka skulle en triumferande Bush vid det här laget dansa jigg i Damaskus eller Teheran, eller på någon annan plats dit hans nykonservativa böjelser och hans tanks varit redo att leda honom. -

Texten publicerades först på www.informationclearinghouse.info/article8968.htm .

Översättning: Hans Isaksson.