Det ska vara nätverk nu för tiden. Så organiseras alltmer politiskt arbete. Möjligen är det en nödvändighet, men hur kan nätverk utveckla de kollektiva demokratiska processer som skulle kunna hota makten? Nätverksspindeln Karin Hedbrant begrundar sina erfarenheter.

Hjälp, jag har fastnat i ett nätverk! Sådan är tidsandan och arbetsmetoderna. Det går inte att ta sig ur, det måste göras i ett nätverk. Medlemskap, stadgar och aktivitetskrav börja alltmer höra historien till, bara stofiler sysslar numera med sånt Människor som är unga och med sin tid jobbar i Nätverk. Men begreppet är inte så lätt att definiera. Ett försök: en nätverksorganisation är ett slags paraply för flera andra organisationer eller personer som under vissa omständigheter behöver samverka för att uppnå en effektivare påtryckning för en viss fråga. Den har en samordningsfunktion - men är för övrigt ganska diffus som beslutsfattare eller initiativtagare. Begreppet är förknippat med kontakter över datornätet. Snabb informationsspridning via mejl och webbkommunikation. Global karaktär och gränslöshet i tid och rum. Alltså något helt annat än folkrörelsetraditionen som utvecklades i en tid med väsensskilda förutsättningar.

Jag var med och startade Nätverket mot Krig för tre år sen. Det efterträdde Koali-tionen mot Krig som hade bildats av små organisationer på vänsterkanten, mest trotskistiska, i samband med demonstrationerna mot USAs angrepp på Afghanistan. En kaotisk mejllista med fria och gränslösa inlägg var kopplad till det hela. Inför det stundande Irakkriget vaknade dock lite bredare grupperingar till liv. I efterdyningarna av elfte september fanns en relativt stor medvetenhet om att USAs hämndbehov skulle drabba oskyldiga människor i stor skala. Det irakiska folkets umbäranden under ett decenniums sanktioner hade gått nästan helt tyst förbi men inför detta stundande krig började en unik lokal och global aktivitet att sjuda. Det sammanföll troligen med att webben som verktyg verkligen slog igenom på bred front. Information om möten och demonstrationer, upprop och kändisinitiativ världen runt spreds oupphörligt under några månader hösten och vintern 2002-03. Nybildade paraplynät sköt upp som svampar ur jorden. Lulebor mot Krig, Nätverket för Fred i Östersund osv. Säkert var det mest initiativtagare på den yttre vänsterkanten, men lokala eldsjälar drog också igång aktiviteter; många hängde på och hade LUST att göra en insats.

Jag fick massor med telefonsamtal och mejl under den här tiden från människor som ville GÖRA NÅGOT. Och allt skulle hända NU. Och där stod vi med vårt nätverk och våra stormötesbeslut. Som knappast rymde möjligheter till detaljarbete och noga planerade aktioner med erforderligt antal ansvarspersoner. För att inte tala om vem som skulle ta hand om alla som behövde tas om hand. Som satt hemma och väntade på att någon skulle ringa eller skicka ett brev eftersom vederbörande inte ens hade en e-postadress Alla skällde på alla för att det inte fanns några arbetsuppgifter att erbjuda alla som stod på kö för att göra något NU. Men ingen gjorde något som det inte blivit tillsagt om från Nätverket, alla väntade på Nätverket. Som i praktiken bestod av en samordningsgrupp som jobbade häcken av sig för att ordna demonstrationer varje lördag. Talare, seminarier, bearbetning av sosseorganisationer och diverse halvinsomnade fredsrörelser, flygbladsskrivande, affischlayoutande, tryckning, banderolltillverkning, artistkontakter, poliskontakter, knappbeställningar, insamlingsbössor, webbsida, insändare, uppropstexter, presskontakter. Helst skulle det också hinnas att diskutera politiken Idel akutuppgifter som krävde stor arbetskapacitet och självgående energiförmågor Och där blev alla dessa människor sittande hemma med sina goda föresatser att få göra NÅGOT. Jo, dom kom och demonstrerade 20 februari 2003 - ett datum som ju blev en triumf för internationell nätverkssamordning! Aldrig tidigare i historien har en sådan gigantisk manifestation skett med sådan samtidighet. Men efter det såg vi inte röken av dom som vill göra något, inte ens i demonstrationerna efter krigsutbrottet. Och vems var felet, kan man fråga sig. Den utarbetade akutgruppens, människors passiva väntan på ledning - eller var det ett strukturfel?

Under de två år som gått har Nätverket mot krig visserligen varit verksamt - ordnat ganska stora seminarier och ett par demonstrationer med viss arrangörsbredd. Syftet med Nätverket mot krig är ju att verka mot USAs krigspolitik generellt. Men de ingående organisationerna kommer knappast längre på mötena. Det är nästan bara "samordningsgruppen" som är aktiv. De organisationsanslutna jobbar hellre med sin egen grupp, sin egen tidning. Och de som inte redan hör någonstans hade vi ju ingen organisation för. Målet är inte längre särskilt konkret utan en gigantisk global ambition. Att agera mot krigspolitiken var den än dyker upp. Kan man ha ett nätverk till det? Jag vet inte. Men nu har vi nog fastnat i det, i alla fall. Kanske kräver solidaritetsarbete delvis en annan form.

De Förenade FNL-grupperna (DFFG) på 1960- och 70-talet arbetade med en traditionell folkrörelseform med krav på aktivism. En del menar att bara en sådan kan utveckla arbetet och delaktigheten. Informationstekniken erbjuder ju dock delvis andra möjligheter. Det lösligare nätverket kan sammanföra strömningar och intressegrupper som inte annars skulle träffats. Jag har själv gjort erfarenheten att ha fått mycket värdefulla kontakter som jag knappast hade fått inom en traditionell folkrörelseform. Ett vitt spektrum av visserligen flyktiga kontaktytor kan ändå ge kreativa impulser och nytänkande. Kanske en mindre kontrollerad händelseutveckling. Men möjligen mer innovativ.

En hel del tycks handla om tidsdimensionen. Att samhällsförändringar efter "murens fall" i dag sker så snabbt - eller handlar det om en frustration över att de stora viktiga frågorna faktiskt alltmer beslutas över våra huvuden. Är nätverken - som ska agera tillfälligt och snabbt - ett strukturellt svar på den utvecklingen? Den kollektiva processen tenderar att utebli i dessa strukturer samtidigt som inget egentligt ansvar kan utkrävas av någon instans. Allt flyter och blir beroende av "dagsformen". Långsiktig strategi passar inte ett nätverk. Anpassning till ett forcerat medialt klimat är naturligtvis också en viktig faktor.

En grundlig kollektiv demokratisk process tycks alltså inte vara svaret på de strukturer som beslutsfattarna i överheten har utvecklat på senare tid. Samtidigt vet vi att det är just på den punkten som makten kan kritiseras. Om de styrandes metod är allt mindre demokratisk förankring, så borde de kritiska nätverken erbjuda motsatsen. Det skulle innebära en kombination av värnande om demokratiska processer, långsiktighet, ansvar OCH en beredskap att kalla ihop breda grupperingar som inte alltid jobbar tillsammans för snabba aktioner och stora manifestationer.