Vad är imperialism? Andreas Malms bok När kapitalet tar till vapen väcker debatt. Hans empiri och teori svajar, anser Ola Inghe. Malm ser inte att kapital och våld är sammanflätade. Resultatet blir att han kastrerar två viktiga marxistiska begrepp - imperialism och hegemoni. Tidigare inlägg har varit publicerade i Clarté 3 och 4/04.

Trots vissa ljusglimtar är det inte någon bra analys av världsläget som ges i När kapitalet tar till vapen. Tendensen i boken kan kan bäst beskrivas som en kombination av

"Imperiet" Light: Inte ett enat imperium (modellerat efter USA:s konstitution), som hos Hardt & Negri, men väl en s k "hegemonisk formation" bestående av centrums stormakter, men med USA i ohotad ledning inom ett konsortium där djupare rivalitet är utesluten a priori, och

"Imperiet" Noir: Imperiet eller den hegemoniska formationen är inget historiskt framsteg, som hos Hardt & Negri, utan ett samlad centrumkapitalisms fördjupade utsugning av arbetarklassen, samt krig, förtryck, ockupation och plundring av periferin, med Abu Ghraib som en mönsterbildande symbol. Dessa drag beskrivs som karaktäristiska för den femte "långa våg" i världsekonomin, som vi nu sägs vara mitt inne i efter att ha tagit sin början kring 1990.

Till denna verklighetsbeskrivning finns anledning att återkomma i annat sammanhang, men den stora svagheten med boken är att författaren - hellre än att gräva ordentligt i empiriska fakta för att underbygga sina teser - fullständigt kastrerar två viktiga marxistiska begrepp för att teoretiskt bygga under där empirin svajar, nämligen Lenins imperialismbegrepp och Gramscis hegemonibegrepp. Operationen går i båda fallen till på samma vis: Under förevändning av att göra begreppen mera operativa, så opereras alla gråskalor och interna motsägelser (all dialektik, skulle man kunna säga) bort ur de båda begreppen:

Imperialism, som för Lenin och leninister är ett stadium av kapitalismen som (bland annat) kännetecknas av olika former av utomekonomisk påverkan och våldsanvändning mot (vad vi idag kallar) periferin, reserveras av Malm till att brukas om den "rena", storskaliga våldsanvändningen, nämligen ockupation, krig eller annan militär intervention av en eller flera kapitalistiska nationalstater, drivet av kapitalistiska ekonomiska intressen.

Hegemoni, som för Gramsci antingen omfattade skalan från samtycke till våldmakt, eller alternativt (ty som Malm själv säger varierar Gramscis definitioner) beskriver samtycke men står i en dialektisk relation till våldsutövning i olika former, reserveras av Malm till "rent" samtycke, utan någon koppling till våldmakt.

Detta att renodla och tydligt definiera begrepp kan tyckas vetenskapligt, men så är det blott om och när de underliggande företeelserna har renodlade och tydliga gränser, åtminstone inom den "domän", som studeras. (Eller så sker det godtyckligt för att utföra statistiska eller andra kvantitativa beräkningar, men det är inte den typen av analyser som sker i Malms bok.) I annat fall leder det rakt ut i öknen - dialektik ersätts av dualism.

Utifrån sin speciella imperialismdefini-tion påstår Malm att imperialism var något som förekom under perioden från cirka 1870 fram till avkoloniseringen efter andra världskriget. Sedan försvann den nästan helt, för att komma tillbaka i ny, globaliserad form med USA:s krigståg mot framför allt Afghanistan och Irak efter 11/9 2001. Under mellantiden påstås det kapitalistiska "huset" ha varit ombyggt med icke-imperialistiskt material som bärande inslag. Detta bärande inslag identifieras uttryckligen som inomekonomisk utsugning av klassiskt marxistiskt slag (dvs. ett formellt jämlikt byte enligt den borgerliga rättens kontraktsbundna principer):

"Utomekonomisk och inomekonomisk dominans är två huvudformer, som ifråga om medel står i motsats till varandra; om båda får vara med i imperialismbegreppet - A lika väl som icke-A - förlorar det sin logiska enhet." (s 46f; angående den senares formens kontraktsbaserade karaktär, se också s 47.)

Denna Malms utsaga utgör en skönmålning av perioden ifråga (även om den försenade avkoloniseringen av framför allt de portugisiska kolonierna betraktas som en rest av föregående period) - eller lämnar i vart fall fältet vidöppet för skönmålningar. Dels kan på goda grunder ifrågasättas om ens den "vardagliga" mervärdesextraktionen i periferin under denna period skulle varit på långa vägar lika lönsam utan inslag ärvda från, eller konserverade under, den koloniala perioden: för- eller tidigkapitalistiska relationer på landsbygden präglade av godsägarvälde, feodala arrenden, skuldslaveri, tvångsarbete, kastsystem, m fl utomekonomiska exploateringsmekanismer. Den nedpressning i levnadsvillkoren som sådana mekanismer åstadkommer skapade i sin tur underlag för inflöde av arbetare till den moderna högproduktiva sektorn (typ exportjordbruk, plantager, gruvor, sweatshops) vilka var beredda att acceptera synnerligen låga lönenivåer. De utländska kapitalintressena och deras inhemska kompradorallierade kunde på detta sätt hösta in extraprofiter, vilka oftast fördes till väst (även av kompradorerna, t ex för finansiella spekulationer eller för lyxkonsumtion). Alternativt ledde utjämning till genomsnittsprofit (enlig mekanismer beskrivna i Marx Kapitalet band III) till att genomsnittspriserna på produkter tillverkade väsentligen i periferin kom att ligga under sitt rätta (bytes)värde, således medförande en massiv värdeöverföring från centrum till periferi (ojämnt utbyte, se om detta t ex Samir Amin, Den globala kapitalackumulationen).

Men dels, och viktigare: Det är helt enkelt inte sant att centrums, och särskilt USA:s (national)statliga politik under denna period väsentligen kännetecknats av en fredlig, ideologisk-ekonomisk maktprojektion gentemot periferin, med blott isolerade aberranta "återfall" i imperialism (enligt Malms definition). Öppna interventioner och ockupationer var tvärtom ett regelbundet återkommande och viktigt inslag: Korea, Vietnam, Guatemala, Dominikanska republiken, Grenada, Panama.... Nedanför denna pyramidens topp så den stora zon av "liten" våldsutövning som inte ryms under, eller ligger i utkanten av, Malms imperialismdefinition: militärbaser, militärrådgivare, legoknektar, hemliga militär- och spionoperationer, stöd till kuppmakare (Iran, Irak, Chile,...), mord på obekväma stadsöverhuvuden, utbildning av torterare osv.1 Och i basen omfattande illegala och halvlegala aktiviteter av propaganda och infiltration: subsidier till vänligt sinnade partier, (gula) fackföreningar och andra organisationer, splittringsarbete i mindre vänligt sinnade organisationer, lobbyarbete i det fördolda, handelsblockader och andra former av sanktioner, aktivt stöd till det egna kapitalets penetration, via IMF och Världsbanken bearbetning av statsledningarna för att tvinga fram skuldsättning/skuldsanering osv.

Att tro att dessa tre nivåer representerar diametralt olika och tydligt i tid och rum åtskilda huvudformer av maktutövning (vilket Malm gör, se s 46) är naivt, och strider mot fakta:

De olika våldsnivåerna har ofta följt varandra sekventiellt inom ramen för en och samma konflikt, som ett graderat svar på de mildare metodernas misslyckande (s k flexibelt gensvar). Vietnam var ett typexempel på detta.

Olika våldsnivåer dominerar på olika konfliktskådeplatser (och på olika delar av samma konfliktskådeplats) samtidigt.

Samma statliga organ opererar samtidigt inom flera konfliktnivåer (ibland t o m med samma personalkategorier). T ex amerikanska militären i båda de högre konfliktnivåerna (gäller även enskilda typer av förband, t ex specialoperationsförband), CIA och andra spion- och säkerhetsorgan i de två lägre nivåerna.

Det rimliga är att betrakta detta som olika verktyg inom en på det hela taget sammanhållen strategi. Malm säger däremot - med beklagande - att:

"Dominansformerna avlöser alltså varandra under kapitalismen, men marxisternas strategi efter avkoloniseringen har inte varit att, likt botanister i naturen, sortera upp dem, ge dem olika namn och förfina sin förståelse av deras funktionssätt." (s 46)

Som botanist kan jag inte annat än häpna över denna förryckta liknelse. Ställ detta mot ett färskt vittnesmål inifrån systemet, från John Perkins, en avhoppad NSA-agent (verksam 1968-80). Han var en s k Economic Hit Man (EHM) specialiserad på att producera fejkade konsultrapporter för att lura tredje världenregimer att acceptera USA-kapitalets penetration. I förordet till sin bok Confessions of an Economic Hit Man skriver han:

"Subtiliteten hos detta moderna imperiebyggande ställer Roms centurioner, Spaniens conquistadorer och 17-1800-talets europeiska kolonialmakter i skuggan. Vi EHM:are är sluga. Vi har lärt av historien. Idag bär vi inte svärd. Vi bär inte rustning eller annan särskiljande klädsel. I länder som Ekvador, Nigeria och Indonesien klär vi oss som lokala lärare eller butiksägare. I Washington och Paris ser vi ut som centralbyråkrater eller banktjänstemän. Vi ser oansenliga och normala ut. Vi besöker byggarbetsplatser och strosar genom utfattiga byar. Vi bekänner oss till altruismen, och i lokaltidningarna berättar vi om hur underbara humanitära saker vi sysslar med. Vi täcker regeringskommittéernas konferensbord med våra kalkylark och finansiella framskrivningar, och vi föreläser på Harvard Business School om makroekonomins mirakler. Vi verkar öppet och det vi säger finns dokumenterat. Eller rättare: så beskriver vi oss själva, och det godtas. Så fungerar systemet. Vi begår sällan olagligheter eftersom själva systemet bygger på dimridåer, och systemet är per definition legalt.

Men - och det är ett väldigt stort men - om vi misslyckas träder en ännu lömskare typ av folk in, en sort vi EHM:are kallar sjakalerna, män vars ursprung kan spåras direkt bakåt till de gamla imperierna. Sjakalerna finns där alltid, lurande i skuggorna. När de träder in störtas statschefer eller dör i "olyckshändelser". Och om sjakalerna händelsevis skulle misslyckas, så som de misslyckades i Afghanistan och Irak, då kommer de gamla modellerna upp till ytan. Då sjakalerna misslyckas, skickas unga amerikaner iväg för att döda och för att dö." (Kursiverna är mina.)

Sannerligen, är periferin ett fält domine-rat av centrumkapitalismens blommor, så är det ett fält dominerat av hybridsvärmar... Linnéansk taxonomi skulle inte komma långt. Nej, ska biologiska analogier dras, är de organiska bättre i detta fall: En centrumkapitalismens statliga förlängda arm i periferin kanske, där olika muskelknippen, ben och ligament samverkar. I olika proportion för olika rörelser, och förvisso med varierande grad av koordination. Men inte något som låter sig förstås blott och bart genom att dissekera fram delarna och studera dem isolerat. Framför allt om man saknar begrepp vilka - såsom Lenins imperialismbegrepp Å pekar ut att delarna ingår i en integrerad helhet, ett system, som i sin tur är en oskiljaktig del av ett större system - ett stadium av kapitalismen.

Det mest irriterande med Malms sabotage mot imperialismbegreppet är emellertid att det kommer så lite ut av det även inom ramen för hans egen diskurs. För när han i bokens senare kapitel blir konkret (i det delvis utmärkta kapitlet om oljans roll,2 och i de efterföljande), finns inte mycket kvar av de varandra avlösande perioderna. Å ena sidan mitt under den inomekonomiska dominansperioden:

"Inte heller är det nytt att penningen klär om till vapen för att säkra just oljan. Efter andra världskriget har den som ingen annan råvara motiverat utomekonomiska ingripanden.... CIA störtade den iranske premiärministern Mossadeq 1953, när persiska viken fylldes av stridsfartyg under 1980-talet eller när den USA-ledda koalitionen drev ut Saddam Hussein ur Kuwait 1991." (s 340)

(Nåja, oljans roll var knappast lika central i fallet Vietnam/Indokina.)

Å andra sidan denna beskrivning av den nya ordningen, som helt explicit betonar kontinuiteten mellan förekomst av ekonomiskt och utomekonomiskt, och i bruk av imperialism la Malm, mellan perioderna:

"[Apropå invasionen av Haiti för att bli av med Aristide:] Men allt detta är inte nytt. Att länder ockuperas för att ställas in i ackumulationens ordning är lika gammalt som imperialismen själv. ... Indien, Egypten, Filippinerna, Iran, Guatemala, Chile ... imperialismens funktion som torped är känd sedan länge. Det nya i globaliseringens tid är att den får fritt spelrum, när den inte längre blockeras av en reellt existerande socialism, och att torpeden befordras, ju mer misär som produceras av de frisläppta inomekonomiska mekanismerna... Av detta följer att ockupationer kan vara kortlivade... Det kan räcka med månader: sända in trupperna, avsätt presidenten, tillsätt en ny som inte ställer till besvär och uppdraget är slutfört... Ytterligare en följdsats av denna funktion som torped är att imperialismen måste arbeta snabbt och effektivt. Tiden kan vara begränsad... Just så har USA arbetat i Irak."

Således: Såväl perioden före som efter 11/9 2001 är direkt ockupation i "idealfallet" kortvariga företeelser, avsedda att återupprätta ett styre genom lokala ombud, dvs. neokolonialism. (Blir ockupationen långvarig, beror det ofta på att ockupationsmakten misslyckats och "kört fast" - som i Vietnam 1965-75 och nu troligtvis i Irak.) Kvar av skillnad är en kvantitativ skillnad, ett friare spelrum för öppna angrepp, i tiden visserligen sammanfallande med globaliseringen men här förklarat av en politisk faktor - socialistlägrets sammanbrott.

Hur kan dessa lättsinniga inkonsekvenser förklaras? Jag tror att det beror på att detta inte är den centrala frågan för Malm, utan blott en sidofråga, med vilken han försöker plocka billiga poäng gentemot leninismen på, i syfte att allmänt diskreditera densamma. Detta för att mjuka upp sin ideologiska motståndare inför angreppet på den punkt som jag anar verkligen stör Malm, och där han angriper konsekvent boken igenom, nämligen den leninistiska tesen om att motsättningarna mellan centrums kapitalistiska stormakter periodvis tenderar att bli antagonistiska och kan leda till krig mellan desamma.

Därmed är vi framme vid Malms speci-ella tolkning och bruk av hegemonibe-greppet. Som vi ovan noterat vill Malm renodla hegemonibegreppet till att gälla ledarskap inom en allians där alla deltagare har i grunden gemensamma intressen. Därav följer, enligt Malm, att dessa allianser måste vara icke-antagonistiska, fredliga. T ex arbetarklassen och dess allierade i kampen för socialismen eller (för en tid) undertrycka periferinationer i kamp mot ett imperialistiskt angrepp. Däremot utövar inte en härskande borgarklass i fredliga tider en hegemoni över arbetarklassen (eller arbetarklassen efter en framgångsrik socialistisk revolution över borgarklassen) ty sådant "kan bara vara uttryck för falskt medvetande" (s 127).

Malm menar nu att USA:s relation till de andra kapitalistmakterna i centrum - Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Sverige, Japan - men även nya centra som Kina, är ett exempel på ett sant hegemoniskt ledarskap, dvs. baserad på samtycke och utan våldsinslag eller falskt medvetande. Således är Lenins tes om interimperialistisk rivalitet som leder till krig överspelad. USA ledarskap är under överskådlig tid ohotad; det uppstår av och till spänningar och lite ordkrig (t.ex. inför invasionen av Irak), men när det kommer till kritan samlas man och uppnår konsensus. Skulle någon gång i en ej överblickbar framtid USA:s ställning utmanas, så är det för att en annan "gängledare" vill sitta på tronen - någon splittring av gänget är utesluten.

Innan vi går in på Malms empiriska argument för denna omvärldsbeskrivning, vilken funktion fyller den snäva tolkningen av hegemonibegreppet? Såvitt jag kan se enbart detta: Vi inbjuds att göra ett analogislut av ungefär denna typ, slirande någonstans på gränsen mellan det deskriptiva och det normativa:

1. Inom en folklig klassallians har alla deltagare i grunden gemensamma intressen.

2. Självklart kan inte våld tillåtas i relationerna inom en sådan allians, se bara på stalinismen vad sådant kan leda till!

3. På grund av globaliseringen har idag centrums kapitalistmakter också i grunden gemensamma intressen.

4. Säga vad man vill om centrumkapitalisterna, men stalinister är de icke.

5. Alltså kommer de inte att ta till våld för att lösa sina inbördes konflikter.

Eftersom vi antas bejaka utsaga 2 - åtminstone normativt - ska vi, så att säga av symmetriskäl, fås att betrakta det som mer sannolikt att utsaga 5 gäller - även deskriptivt. Inte särskilt övertygande när man tänker på saken.3

I sak har inte Malm så många argument att komma med. Ett huvudargument är att så lång tid förflutit sedan andra världskriget (en otvetydigt interimperialistisk konflikt) utan nya direkta storkonfrontationer mellan imperialistmakterna att leninismen helt enkelt måste vara fel. Detta framför ibland explicit, men ännu mera implicit, i form av personangrepp avsedda att framställa anhängare av leninismens imperialismteori som allmänt efterblivna och omoderna. Men leninismen - åtminstone dess huvudfåra - har inte satt någon bestämd tidtabell för ett storkrig, utan pekat ut det som en tendens, en krigsrisk (och för övrigt något som kan förhindras eller försenas genom fredskamp). Att avvisa teorin för att den saknar prediktiv kraft att förutsäga tidpunkter är - för att dra en aktuell analogi - som att avvisa plattektoniken för att den inte kan förutsäga när stora jordbävningar kommer inom ett visst område, och hur starka de blir, även om den kan säga att de kommer. (Sumatrajordbävningen var t.ex. förvarnad av experter på det sättet.)

En speciell kritik riktas mot en leninistisk hjälphypotes, nämligen att den interimperialistiska rivaliteten till en del realiseras i form av lokala konflikter genom ombud i periferin, där olika makter satsar på olika sidor. Här refereras relativt sakligt olika skribenter som analyserar flera av senare års konflikter i sådana termer. Typ att USA krigar mot Irak för att kontrollera oljetillförseln till Europa i ett läge där t ex Frankrike började tina relationerna till Saddam Hussein, vilken också övergick till att sälja olja i euro, eller att EU stött Mercosur och USA FTAA i Latinamerika. Men detta "bemöter" Malm sedan genom att sätta den förlöjligande stämpeln voodoo-krig på detta sätt att karaktärisera konflikterna ifråga.

Efter en "stor teori" (hegemoniomtolkningen - där t o m fyra "lagar" pompöst presenteras) och två förlöjliganden av sina motståndare är det så dags för Malm att söka lägga fram sina positiva argument. Och det är i mitt tycke en rätt tunna soppa. Vi får en exempelsamling på att vid olika interimperialistiska motsättningar under efterkrigstiden, så har det oftast slutat med att USA fått sin vilja fram (eller så har USA gjort eftergifter av huvudsakligen symbolisk karaktär). T ex inför senaste Irakkriget där Frankrikes och Tyskland motstånd beskrivs men där tonvikten ligger på att de vek sig efter Bagdads fall. Detta har ju svagt bevisvärde gentemot leninismen, eftersom även bland ett gäng skurkar där ledarens makt inte vilar blott på samtycke och intressegemenskap kan man förvänta sig liknande svängningar mellan kamp och underkastelse så länge ledarens övermakt bedöms som ohotad av de inblandade parterna.

Givetvis upprepas det gängse triviala globaliseringsargumentet - att ekono-min har blivit så sammanväxt och sammanflätad centrumstaterna emellan, att varje angrepp av en centrumstat på en annan vore som att kacka i eget bo. Några närmare försök att kvantifiera denna sammanflätning görs ej, än mindre diskuteras teoretiska eller empiriska tröskelnivåer som skulle motivera en kvantitativ förändrings överslag i ett kvalitativt språng. Det får helt enkelt bli en trosuppfattning att en gräns passerats. En trosuppfattning av samma slag som gjorde många jugoslaver helt oförberedda på att landet skulle kunna spricka upp i krig efter gamla etniska linjer - den omfattande "sammanflätningen" i form av blandäktenskap till trots.

Beträffande icke kacka i eget bo-argumentet lägger Malm speciell vikt vid en kvalitativ förändring i centrumkapitalets direktinvesteringar i produktionsanläggningar i varandras kärnländer och i delar av periferin. Nämligen en övergång från direktinvesteringar huvudsakligen för att producera på nära håll till nya avsättningsmarknader, till direktinvesteringar (kompletterat med outsourcing till underleverantörer) i anläggningar avsedda för mer eller mindre global export, med syfte att åstadkomma konkurrerande social dumpning. (Typ flytta tillverkning till låglöneområden som Östeuropa eller Kina, eller som när GM spelar ut fabriker i Trollhättan och Rsselsheim mot vandra.) Om hur detta omöjliggör krig i centrum, men även delar av periferi och halvperiferi med mycket direktinvesteringar skriver Malm:

"Krig mellan avancerade kapitaliststater skulle förstöra oerhörda kapitalvärlden, ett amerikanskt anfall mot Tyskland eller japan skulle göra de amerikanska storföretagen galna eftersom de själva är en del av den tyska eller japanska ekonomin. En massiv Ordinance Air Blast över Shanghai eller Sao Paolo skulle vara närapå lika förödande för kapitalintressen i de avancerade länderna Just Kina hör till vad man kallar för en inkluderad periferi, ett land som dragits in i globaliseringens nät i en underordnad position. Ett amerikanskt anfall mot Kina blir således allt mer otänkbart ju längre globaliseringen fortgår." (s 267-8)

Om denna kvalitativa förändring ökat kvantiteten av investeringar, så har det naturligtvis bidragit till att öka sammanflätningen, och är alltså en delmängd av de effekter vi ovan diskuterat. Men den kvalitativa förändringen i sig torde snarast minska känsligheten för krigshandlingar mot det område där de är belägna:

De producerar för världsmarknaden. Därmed är de mindre känsliga för en av krigsförödelse orsakad nedgång för avsättningsmarknader i närområdet än det slags direktinvesteringar de avlöst som dominerande typ.

De - eller åtminstone deras produktion - är lättare att flytta undan om ett krig är i faggorna. Förutom det relativa oberoendet av den lokala marknaden bidrar till detta de faktorer som drevs fram just för att underlätta förflyttningen ut ur moderlandet, eller hot om sådan i lönenedpressande syfte: förenkling av arbetsuppgifter genom automatisering och specialisering, programmerbara generella maskiner i stället för specialmaskiner, och naturligtvis informationsteknologi som möjliggör fjärrstyrning av vitt utspridda produktionsenheter, s k virtuella företag. Även finansiell avreglering och minskade handelshinder underlättar flytt av produktionsresurser.

Vad som är nettoeffekterna av olika tendenser förtjänar att studeras noga. Bedömningen av USA:s styrka i relation till andra centrumkapitalistmakter (och till halvperifera stormakter som Kina och Ryssland), och hur relationerna dem emellan kan utvecklas i framtiden, är inte lätt. Andreas Malms bidrag till såväl faktamaterial som teoribildning på området tillför dock inget av värde. -

Noter

  1. Listor över USA:s förbrytelser genom årtiondena finns på nätet, se t.ex. uwec.edu/grossmzc/interventions.html och houston.indymedia.org .
  2. Malm skjuter dock ensidigt fram den lättutvunna irakiska oljan såsom eftertraktad källa till differentialränta för oljekapitalet, som en huvudförklaring till Irakkriget. Dvs. en förklaring kopplad till oljan som bytesvärde och direkt profitkälla. Däremot nedtonas, som motiv för USA-kapitalets agerande, oljans roll som bruksvärde, som strategisk resurs oundgänglig för realekonomin, där en snabb strypning av flödet kan sända chockvågor genom världsekonomin, eller selektivt mot ekonomin i ett land, om använt som blockadvapen mot konkurrenter. Man anar här en Malmsk förkärlek för "rena" ekonomiska förklaringar baserade oförmedlat på kapital-arbeteförhållandet, och aversion mot geostrategiska förklaringar, med sin leninistiska doft av intresse för staten, politiken och interimperialistiska motsättningar. Men se Greg Palats BBC-reportage från 17 mars i år ( www.gregpalast.com ), där han påvisar att det var den politiska nivån som drev på för en snabb privatisering av den irakiska oljan efter ockupationen, medan representanter för oljeindustrin - de som verkligen skulle kammat hem differentialräntan vid en privatisering - hela tiden höll emot (och tills vidare har vunnit).
  3. För övrigt kan utsaga 2 betvivlas inte bara som deskriptiv utsaga, utan även som normativ sådan. T ex kan det vara försvarbart att en organiserad arbetarklass att använda ett visst mått av våld mot en oorganiserad eller av fienden organiserad arbetarklass, typ strejkbrytare. Eller se på läget i Irak: Såväl de dominerande sunni- som shiagrupperna (typ AMS respektive Sistanis strömning) önskar säkert uppriktigt ett fritt Irak. Men deras respektive strategier för att uppnå detta (väpnad kamp respektive fredliga protester kombinerade med taktiskt betingat deltagande i av ockupationsmakten arrangerat val) är helt inkompatibla. Eftersom val under ockupation inte han någon självklar legitimitet ser jag inger moraliskt förkastligt i att anhängare av den förra strategin väljer att med våld sabotera valet, men lika naturligt är att de som stöder den senare strategin söker förhindra detta.