Den amerikanske filosofen Michael Walzer har i svensk debatt lyfts fram som en viktig vänsterkritiker av USA. Men någon "revolt mot imperiet" vill Walzer inte ha. Han vänder sig bara mot Bushregimens unilateralism. Vad är ett sådant motstånd värt, undrar Hans Isaksson.

Det finns två sätt att motsätta sig ett krig med Irak. Det första är enkelt och fel-aktigt. Det andra är korrekt, men mycket svårt." Så skrev Michael Walzer, professor vid Princetonuniversitetet, sex veckor före USA-alliansens senaste överfall på Irak (Global Viewpoint, 29 januari 2003). I Sverige är Walzer av intellektuella socialdemokrater på sistone ganska ofta citerad som vänsterauktoritet.

Hur detta andra, svåra sätt att motsätta sig det annalkande kriget kunde se ut, och varför Walzer uppfattade det som så "svårt" framgår delvis redan av en artikel han skrev i januari 2002:

"samvetet bjuder att de som vill gå i krig klart tillkännager den moraliska bakgrunden till sina handlingar för att inför varandra och inför Världssamfundet klargöra de principer de försvarar.

Vi bejakar fem grundläggande principer som gäller för alla människor utan åtskillnad:

1.Alla människor är födda fria och jämställda beträffande värdighet och rättigheter.

2.Samhällets grundläggande subjekt är människan, och en regerings rättmätiga uppgift är att beskydda och främja betingelserna för människans blomstring

3.Människor söker av naturen sanningen om livets mening och slutliga mål.

4.Samvets- och religionsfrihet är människans okränkbara rättighet.

5.Att döda i Guds namn står i motsats till gudstro och innebär det största förräderiet mot den religiösa trons allmängiltighet.

Vi kämpar för att försvara oss och till försvar för dessa universella principer. samstämmigt säger vi att det är avgörande för vår nation och dess allierade att vi vinner detta krig." (Citerat från American Values.org)

Texten är hämtad ur en lång lojalitetsförklaring med Bushregeringens "krig mot terrorismen" från Walzer och ett sextiotal andra framstående akademiker i USA, däribland Francis Fukuyama, Amitai Ezioni och Samuel Huntington. Om denna hållning skall betraktas som krigsmotstånd, undrar man ängsligt vilken nivå av entusiasm man måste uppvisa för att verkligen kunna betraktas som anhängare av det s.k. kriget mot terrorismen, varav överfallet på Irak såldes som en integrerad del.

Precis som sin president före kriget 2003 förnekar undertecknarna i texten bestämt att de på något sätt skulle vända sig mot islam, "this great religion". Detta är uppenbart en så till intet förpliktigande brasklapp, att till och med mannen bakom visionen om "civilisationernas krig", Samuel Huntington, kunnat svälja den. Att t.ex. punkterna 4 och 5 ovan på något sätt skulle kunna slå tillbaka mot USA-alliansen, som ju under ivrigt bedjande fördes till slagfältet av en man som öppet deklarerade sig för ändamålet utvald av Gud, har tydligen inte heller föresvävat signatärerna. Universaliteten i deras bekännelse till upplysningen tycks vara begränsad.

Också marxister brukar med viss stolthet betrakta sig som upplysningens sladdbarn. Och så är det förvisso, om än romantiken varit med på ett hörn vid avlelsen. Marxister är knappast ensamma om detta arv från upplysningen - om de har något gemensamt med liberalismen så är det detta arv. Från denna position har många marxister på senare år försvarat upplysningens idéer mot postmodernistiska moderörelser.

Men då vänsterfolk eller -rörelser devalverar sin ideologi griper de inte sällan tillbaka på upplysningens idéarv, t.ex. på den rationalistiska föreställningen att en politik kan byggas på att folk vinns för några enkla ideologiska principer, och att dessa görs universellt tillämpliga över tid och rum. Ett färskt exempel är förre Marxbiografen Francis Wheens Sverigeaktuella skrift Mumbo Jumbo. Hur skitsnacket erövrade världen. Författaren har plitat ner cirka 300 sidor av förtjänstfulla angrepp på nyliberalismen och på modern vidskepelse bland västalliansens ledande statsmän, innan han kommer fram till sitt verkliga ärende: ett ursinnigt angrepp på något han kallar "vänstern" för att den i sin otidsenliga kultur- och värderelativism inte sluter upp bakom USA:s korståg för humanitet och mänskliga rättigheter, dvs. upplysningens arvegods, på Balkan och i Mellanöstern. Wheen citerar också med välbehag Walzers angrepp på den USA-kritiska vänstern.

De förebråelser lojala kritiker av USA:s krig - från Francis Wheen och Michael Walzer till DN:s ledarsida och Per Wirtén i den socialdemokratiska idétidskriften Arena - riktar mot antiimperialister är flerfaldiga, men kretsar framför allt kring ett enda tema. Genom ett hopplöst anakronistiskt motstånd mot den s.k. globaliseringen (den numera gängse termen för imperialistiskt förtryck och utsugning) hamnar antiimperialisterna, påstås det, ofelbart i knäet på reaktionen. Denna tankefigur kommer också till användning hos nyliberaler som Peter Wolodarski, när han kallar svenska byggarbetare för nationalister och rasister, då de kräver att importerade byggarbetare skall ha svenska löner.

Michael Walzers svenske epigon Magnus Linton deklarerade med utmärkt tajmning i Arena 6/2003, efter senaste Irakinvasionen:

"Arena hör till den andra grenen: alternativglobalisterna. Det betyder att vi sedan länge räknat bort försvaret av det nationella som instrument i kampen mot kapitalet och i stället kämpar för en demokratisk globalisering ..."

Hans redaktör Per Wirtén skrev i Arena 2/2004 om motståndsrörelsen i Irak:

"Vänstern kan aldrig stödja revolutionära islamister. De representerar visserligen drömmen om den stora samhällsomvandlingen, men inte frigörelse utan disciplinering, reaktion och instängning. Men i ställningstaganden mot USA:s imperiepolitik riskerar gränsen att omärkligt suddas ut. Upproret som ikon och ideal ges större betydelse än det egna idéarvet."

Återigen, hos Wirtén som hos förlagan Walzer, är det således hyllandet av "moderniteten" som blir en förevändning för att såväl ge upp kampen mot reaktionen - som för en betryggande majoritet av världens folk ovedersägligen utgörs av USA-imperialismen och dess kumpaner och klienter - som för att kasta alla grundläggande folkrättsliga principer överbord. Såväl Queen Victoria, Teddy Roosevelt som Benito Mussolini nickar förvisso uppskattande nedifrån från det ställe där de förhoppningvis befinner sig. Gång på gång tar sig medlöperiet hos imperialistländernas intellektuella denna form. Redan Engels brännmärkte den i en kommentar till imperialisternas framfart i Kina (New York Daily Tribune 5 juni 1857):

"Kort sagt, i stället för att moralisera över kinesernas fruktansvärda illdåd, som den gentlemannamässiga engelska pressen gör, vore det bättre för oss att inse att detta är ett krig pro aris et focis (för hus och härd) ett folkkrig för att upprätthålla den kinesiska nationaliteten med alla dess högdragna fördomar, all dess dumhet, dess lärda okunnighet och dess pedantiska barbari, om man så vill, men ändå ett folkkrig."

Nå, vad har då denna s.k. vänster att er-bjuda för alternativ till ett stöd åt den realt existerande motståndsrörelsen i Irak? Här kommer de riktigt vida vyerna in - ett reformistiskt globalt alternativ. Och man inser vilken inspiration unga reformister i Sverige kan utvinna ur folk som Walzer. Först originalet:

"Vad internationalismen kräver är att andra stater, förutom USA, tar ansvar (sic! Min anm.) för ett globalt rättssamhälle och att de är politiskt och militärt agera i enlighet härmed. De amerikanska internationalisterna måste kritisera Bushregimens unilateralistiska impulser och dess vägran att samarbeta med europeiska stater."

Det är alltså inte mot USA:s imperialistiska politik som vi bör rikta vår vrede och vårt engagemang, inte mot dess folkmordspolitik i tredje världen, inte mot dess globala ekonomiska utsugning:"...vi måste inse att vad vi inte sysslar med är att organisera en revolt mot imperiet", skriver Michael Walzer i Arena 2/04

Nej, det är mot dess "unilateralistiska impulser", dvs. Bushregimens alltför svaga intresse av att ta med de mindre imperialistmakterna på sin rövarstråt, i synnerhet i Europa (utöver Blairs Storbritannien, förstås, som man alltid tycks få på köpet, och några ryssrädda östeuropeiska stater). Axeln mellan ett "progressivt" modernt USA och ett mer eller mindre socialdemokratiskt Västeuropa, det ser man som framstegets möjliga bärare och hopp. Precis som i kritiken av "antiglobalisterna" förenas här Bill (eller Hillary) Clinton, John Kerry, Tony Blair, den nya bourgeoisien i Centraleuropa, de amerikanska s.k. vänsterfilosoferna, våra hemmafilosofer kring Arena - och den reellt bedrivna socialdemokratiska utrikespolitiken. För regeringen har ju stödet till Bushregimens s.k. krig mot terrorismen varit en hörnsten alltsedan hösten 2001, och endast genom ett kraftigt opinionstryck tidvis tvingats under jorden.

Walzer hoppas att EU och "det interna-tionella civilsamhället" ska "modifie-ra" den hegemoniska makten. Frivilligorganisationerna ska ta sig an "uppgiften att förklara innebörden av de grundläggande mänskliga rättigheterna för USA:s politiska makthavare".

Det är naturligtvis en hedervärd uppgift. Redan i sig synes den mäktig i en nation där en majoritet i dag stöder eller accepterar avrättningar av svarta minderåriga och tortyr av araber, och där grundläggande mänskliga rättigheter som att leva i en fri och av USA-imperialismen oberoende nation anses stå i direkt motsättning till grundläggande nationella säkerhetskrav.

Men självfallet kan inte vänsterfilosoferna utifrån sitt historiematerialistiska idéarv - hur fritt man än förhåller sig därtill - nöja sig med förhoppningar. De söker i Marx efterföljd visa att den utveckling de förespråkar inte bara är önskvärd utan också en lagbunden historisk-ekonomisk nödvändighet. Walzer hävdar i Arena 2/04 att "den fria marknaden ser ensam till, genom själva sitt funktionssätt, att rika stater kan ta kontroll över fattiga staters resurser".

Om så hade varit fallet vore kapitalismen sannerligen något att slå vakt om, ty det skulle innebära att marknadsekonomin medfört att krig i fortsättningen med samma automatik kommer att försvinna som ett medel att reglera styrkeförhållandet mellan stater. Och USA:s imponerande lista på militära (öppna och dolda, direkta eller genom ombud) interventioner i omvärlden under senare decennier skulle äntligen få ett slut, sedan alla genom de nya vänsterfilosofernas bemödanden insett att de numera är helt onödiga.

Egentligen är detta vad borgerliga tänkare i gemen hävdar då de talar om krig och fred i vår tid. I den mån krig fortfarande behövs rör det sig - påstår man - om polisiära aktioner mot kriminella stater eller rörelser som ställer sig utanför just det värdesystem som Walzer med flera ansluter sig till. Till och med Sveriges s.k. försvarsmakt håller uppenbarligen på att omformas i enlighet med denna syn. Men USA-imperialismens aktuella krig mot terrorismen är självfallet i grunden en kamp för imperiets fortlevnad. Det är ett krig riktat mot rivaliserande imperialiststater, mot ett potentiellt hot från de snabbt växande ekonomierna i Indien och Kina. Det är också ett krig om kontrollen över råvaror, vilket tydligt avspeglades t.ex. i Frankrike och Tysklands avoghet mot senaste Irakkriget.

Wirtén utvecklar i Arena temat vidare inför valet i Irak:

"Men är nationell imperiepolitik där makten utgår från en huvudstad - Washington - längre möjlig? () Säkert i ett mycket kort tidsperspektiv men inte i längden, svarar en växande svärm samhällsforskare. Kapitalismens intressen sammanfaller inte längre med ett enskilt lands, inte ens om det är det klart världsdominerande. Föreställningar om makt begränsad till nationellt egenintresse har förlorat i kraft och rationalitet. Världen är erövrad och muren i Berlin var det sista hindret"

Med detta säger den "växande svärmen av samhällsforskare" allt eller intet. Kapitalismens intressen har, vad vi vet, aldrig någonsin sammanfallit med något enskilt lands. Om detta vittnar bara under förra seklet vittnar två världskrig och otaliga andra varma och kalla, ekonomiska och militära krig. Att tro att kapitalets bundenhet till eller bruk av nationen skulle upphöra i och med att den yttre fienden, kommunismen, försvagades, saknar all grund. Skall man behöva erinra om att andra världskriget bröt ut som ett resultat av kapitalistmakters motsättningar - inte som ett krig för kapitalismens överlevnad?

Att USA på kort sikt men inte "i längden " kan förbli världens maktcentrum kan man hålla med om till hundra procent. Alla jag känner skulle hålla med. Det är en icke-falsifierbar utsaga, dvs. enligt många filosofer nonsens, försåvitt man inte kan specificera, t.ex. genom att ange tidsramar. Enligt Wirtén är tiden för USA-imperialismens kollaps ganska nära:

"Andra konstaterar mer stillsamt att USA inte längre har den ekonomiska och politiska styrka som krävs för att förvandla Mellanöstern. Det amerikanska imperiet klarar ju inte ens att kontrollera Irak."Walzer påminner om den globala opposition som USA mötte inför Irakkriget, även från länder som under kalla kriget var extremt följsamma och beroende av USA:s välvilja.

Detta är självfallet en mycket viktig och riktig iakttagelse, kanske att jämställa med USA-imperialisternas vägran att stödja Frankrike och England i Suezkonflikten 1956, vilken signalerade dessas slut som första rangens imperialiststater. Eller observationen av ett uttåg av smågnagare från ett fartyg.

Men vilka slutsatser drar den reformistiske "antiglobalisten" Wirtén av dessa motsättningar? Reformistiska slutsatser. Och vilken kraft är det nu som skall driva historien framåt? De "demokratiska idealen", trots att dessa, likt påven, saknar tillstymmelse till legioner.

"Men då (under det kalla kriget på 50-talet och framåt, min anm.) kunde demokrati definieras som en negation: att vara motsatsen till kommunistiskt tyranni. Militärkupper, fängslanden, inbördeskrig och tortyr kunde förklaras nödvändiga i försvaret av demokrati och frihet, mot sovjetkommunismens spöke.

Sedan 1989 är negationen upphävd. Varken revolutionära islamister eller terrorister klarar att framkalla en lika stark hotbild. I det läget kan demokratin bara mätas mot sin egen idé och får en helt annan dynamik."

Detta är idealism i allra renaste tappning. Världen går enligt denna klassiskt reformistiska uppfattning inte längre framåt genom att vi slåss mot det gamla, dåliga, utan genom att vi stöder det nya, goda, rena, vackra, dvs. imperialistländernas värdegrund och politiska system som det beskrivs av sina propagandister:

"Den återgår helt och fullt till sin ursprungliga revolutionära och frigörande potential. Därmed vänder sig demokratin mot all form av imperiepolitik, allt som inskränker människors självbestämmande - även nationalismens gränsdragningar och uteslutningar, rasismens uppdelningar och den privata äganderättens maktanspråk. Den amerikanska imperiepolitiken faller på sina egna löften.

Utan en fiende på andra sidan muren blir det svårt - kanske omöjligt - att stoppa demokratins vilja till frihet och social rättvisa."

Om det finns något man kan kalla politiskt tungomålstalande, så måste detta vara ett fall.

Men det finns system i galenskapen. Man motsätter sig både "imperiepoli-tik" och "nationalismens gränsdragningar" - och resultatet blir som i Irak att man inte stöder motståndskampen. Man motsätter sig "den privata äganderättens maktanspråk" - men att äga något betyder exakt att ha ett maktanspråk, såväl på föremålet som över de människor man kan förneka tillgång till detsamma. Att dödförklara nationen, som i den faktiskt existerande världen är substrat och enda forum för den demokrati man talar så skönt om, innebär väl rimligen ett ökat spelrum för marknaden, just "den privata äganderättens maktanspråk", dvs. precis vad borgerliga politiker alltid propagerar för och socialdemokrater genomför i praktiken.

Och att all denna härliga framtid blir möjlig har vi socialistlägrets kollaps att tacka för, enligt Wirtén.

I hans historiesyn försvinner ut ur historien ett halvt århundrades nationell befrielsekamp i tredje världen och politiska framgångar för arbetarrörelsen i Väst. De blev möjliga genom direkt eller indirekt stöd från ett reellt existerande och av borgarklassen hatat socialistläger, inte från några abstrakta demokratiska ideal. Att trycket från socialistlägret och en revolutionär arbetarrörelse under de senaste decennierna försvunnit framställs nu tvärtom som en förutsättning för en progressiv samhällsomdaning. Då USA-imperialismen nu till följd av socialistlägrets kollaps kan flytta fram sina positioner militärt och ekonomiskt i Mellanöstern och Centralasien, och till- och avsätter regimer efter behag (processen kallas numera i våra media "folkliga uppror") - då gräver man således sin egen grav, ty "i längden" är man dömd genom marknadens automatik. Och omvänt: de krafter som söker rida spärr mot imperialistisk subversion och intervention bör fördömas som reaktionärer, terrorister och religiösa fanatiker.

Och därför bör vi med glädje - och Göran Greider - hälsa det "strålande valresultatet" i det befriade Irak.

För att parafrasera Lenin erinrar dessa politiska analytiker om den man som vid åsynen av ett begravningståg glatt utropar: "Hugg i, måtte det aldrig ta slut!" Med sådana fiender behöver USA-imperialismen inte längre några vänner!