Handlar imperialism bara om militära interventioner? Debatten om Andreas Malms bok När kapitalet tar till vapen fortsätter. Ulf Karlström har flera invändningar.

Debatten om imperialismen, t ex USA-imperialismen, är snårig. Begrepp och sakfrågor är inte så komplicerade, men den drivande, ideologiska dimman är så tät att sikten stundtals är starkt reducerad. Universitetsbaserade tidigare marxister, svårt anfäktade av postmodernism och utan koppling till politiska rörelser, har vänt och vridit på imperialismen så att den till slut försvunnit, likt "wuff in a puff of smoke"; se t ex Leo Panitchs och Sam Gindins artikel "Global capitalism and american empire" i Socialist Register 2004 för referat. Manuell Castells stora arbete Milleniets slut (1996-98) gav nytt bränsle till dessa ideologibrasor. Han stimulerade icke-marxister och pekoralister som Hardt & Negri att riktigt blomma ut, som Mikael Nyberg tidigare har beskrivit i Clarté (2/2002). De unga "autonoma" runt SAC och Arbetaren som applåderade Hardt vid Socialistisk Debatt hösten 2002 är nog idag inte lika entusiastiska. Dock har diskussionerna vid Socialistisk Debatt i Stockholm och andra fora varit mer konstruktiva (se särskilt artiklar av Katz, Malm och Karlström i Röda rummet 1 och 2/2003 samt 1/2004).

Andreas Malms bok När kapitalet tar till vapen (anmäld i Clarté 3/2004) har genomgående fått goda recensioner. Jag delar inte den bedömningen, även om jag välkomnar boken, då den också har klara förtjänster. Malms uppdrag verkar vara tvåfaldigt: dels sprida lite marxism och anti-imperialism, vilket han har all heder av, dels "hötta åt" en diffus grupp "globaliseringsförnekare, leninister och nyleninister". I egenskap av både gammal och ny leninist är jag inte imponerad av denna del av det malmska projektet; det ter sig snarast pompöst och pretentiöst. Om man har för avsikt att utropa en ny tidsålder, vilket Malm faktiskt gör, bör man ha lite mer på fötterna än kompilerande av sekundärlitteratur, om än i en försvarlig mängd och lite bläddrande i OECD:s Economic Outlook. Min kritik av Malm begränsar sig av utrymmesskäl till några punkter.

Malm hävdar att imperialism idag defi-nieras så brett att man inte kan skilja den från kapitalism. Och om det inte är någon skillnad mellan kapitalism och imperialism så är teorin meningslös. Här är Malm luddig. Förnekar han den historiska utvecklingen som vi - schematiskt - tänker oss gå från fri konkurrenskapitalism, via oligopol(monopol)kapitalism till imperialism? Alla dessa faser ryms inom ett mer abstrakt kapitalismbegrepp. Formerna för politiken under dessa faser bestäms av klasskrafternas utveckling. För att förstå och förklara händelser som Irakkriget krävs en konkret analys. Malm diskuterar imperialismteorier som vore de självförklarande. Teori är ett mångtydigt begrepp, men ytterst handlar det om att kunna förklara något (mekanismer eller strukturer). En grundläggande fråga är att avgränsa en teoris räckvidd. Många av marxismens teorier är att betrakta som Grand Theory, vilken ger vägledning, men aldrig kan ersätta en faktisk analys. Utan konkret analys, inget rätt att tala hävdade den store rorsmannen på sin tid. Det är fortfarande en rimlig position.

Ett av 1960-talets viktigaste arbeten sva-rade ekonomen Harry Magdoff för. Malm avfärdar Magdoff fullständigt, som vore han radskrivare på en reklambyrå. Mitt under Vietnamkriget 1968 publicerade Magdoff artikelserien The Age of Imperialism i Monthly Review, och året därpå i bokform. Efter en bred historisk översikt presenterade han följande nya (och några gamla) inslag i den imperialism som tar vid kring 1945:

tillväxten av de transnationella företagen

jakten på råvaror, strategiska råvaror och erövring av nya marknader

USA som ledande kapitalexportör

kraftigt ökad internationalisering av kapitalflöden och bankverksamhet

dollarn som världsvaluta, vilket gav en enorm fördel för USA-imperialismen

det militärindustriella komplexet som profit- och tillväxtmotor

USA:s militära styrka genom ökat antal utlandsbaser och Pax Americana

u-hjälp som ett nytt medel för kontroll

lån och skuldsättning (långt före debatten om skuldfällan)

u-länder som fastnar i fällan att huvudsakligen bli råvaruleverantörer

Begreppet imperialism används vanligen avgränsat till förvärv av kolonier och/eller politiska och militära handlingar för att försvara gjorda utländska investeringar. Det är ett alldeles för snävt synsätt enligt Magdoff: "...there is a general intertwining of trade and flag". En ledande imperialiststat som USA försöker ständigt underhålla en viss samsyn mellan inhemsk ekonomi, finansiell eller industriell utländsk verksamhet, internationell diplomati och militär verksamhet. Denna diskurs eller ideologiproduktion fyller en viktig funktion. USA-imperialismens överideologi kan sammanfattas i uttrycket "make the world safe for democracy", dvs. den imperialistiska ordningen.

Magdoff konstaterar att Lenin misstog sig om behovet hos dåtidens monopolkapitalism att exportera kapital och hur detta kapital investerades i kolonierna. För USA:s del tar kapitalexporten fart först efter 1945, och bankerna spelade inte samma stora roll som Lenin 1915 pekade på (som Paul Sweezy beskriver i sin bok Present as History, se särskilt sid. 99, 189ff.). Historiska vågor och maktförskjutningar mellan ledande kapitalistländer som England och USA, gör att man inte bör sätta likhetstecken mellan monopolkapitalism och imperialism. Lenins analys var även begränsad då den inte tillräckligt vävde in politiska och militära frågor (kanske beroende på censuren?). Emellertid var styrkan i Lenins analys att han fokuserade på det nya stadiet av monopolism och behovet att kontrollera råvaror och marknader. Lenin var också den förste som klargjorde skillnaden mellan kolonialism och imperialism. Man kan därför säga att Magdoff ansluter till Lenins gamla analys, men samtidigt överskrider den. Malm verkar inte se eller förstå detta. Därmed blir Malms analys partiell och ytlig.

Malm slår ganska pompöst fast att orsaken till Vietnamkriget var "så utomekonomiskt det kunde bli". Här blir Malm mekanisk och förstår inte "the intertwining of trade and flag", trots att han själv citerar Eric Hobsbawms Imperiernas tidsålder. Citatet förtjänar att upprepas och utsträckas något:

"Kort sagt - det går bara inte att skilja politiken och ekonomin åt i ett kapitalistiskt samhälle, lika litet som det går att skilja religionen och samhället från varandra i ett islamskt. Varje försök att åstadkomma en rent icke-ekonomisk förklaring till den nya imperialismen är därför lika orealistisk som det skulle vara att söka få fram en rent icke-ekonomisk förklaring till arbetarpartiernas uppkomst".

Med Koreakriget lyckades Pentagon driva igenom kraftigt ökade "försvarskostnader". Det kalla kriget rullade in med full styrka och knäsatte en "containmentpolitik" gentemot Kina och Sovjet. Efter den franska kolonialmaktens fiasko vid Dien Bien Phu 1954 fick USA bokstavligen "ta över Vietnam". USA-imperialismen svarade för den imperialistiska ordningen och var därför "dömd/skyldig" att ingripa militärt för att upprätthålla ordningen. Parallellt med krigen i Asien ökade under 1950- och 1960-talen snabbt amerikanska direktinvesteringar utomlands (dock ej i Vietnam). I Frankrike drev - i en slags samverkan - vänstergrupper och gaullisterna fram hotbilden att USA-bolagen köpte upp Europa; en omskriven fransk bok av Servan-Schreiber utvecklade temat. Den utvecklingen bröts - som bekant - mot slutet av 1970-talet då de amerikanska utländska direktinvesteringarna började falla.

Malm låser sig vid de militära delarna av USA-imperialismens aggression mot Afghanistan och Irak. Monopolkapitalismen under imperialismens skede är sannolikt alltid havande med krig. Möjligen är Malm inne på det spåret när han skriver att så är fallet under "militarismens ackumulationsregim", men väsentligen ägnas boken åt att skilja mellan fredlig kapitalism och krigisk kapitalism, där det senare är just imperialism. Malm missar det faktum att erbjudande om hjälp, hot eller militärt anfall beror på omständigheterna. Det handlar således inte om en "stilla" period av 25 år som 2001 avlöses att något kvalitativt nytt skede, som t ex imperialism i kolonial skepnad. Vad vi såg 1975-90 var snarare en tillfällig försvagning av USA och inte ett nytt fenomen år 2001. Även under denna "svaghetsperiod" var USA inblandat i ett stort antal militära operationer, ofta genom ombud. Förhållandet mellan ekonomiska, politiska och militära insatser varierar uppenbart beroende på specifika historiska omständigheter. Villigheten att gå ut i krig påverkas rimligen av krigskassans storlek. Krigsinvesteringarna under Clintons sista år ökade, vilket självfallet underlättade för Bush att dra ut på rövarstråt. Men att som Malm utnämna detta till en ny epok - den militära imperialismens - verkar inte vara särskilt genomtänkt. I förlängningen hamnar man i reformism: monopolkapitalism behöver inte var så dåligt, och den har ingen koppling till krig.

Malm för en vildsint polemik mot le-ninister, sociologer m.fl. som spår USA:s och kapitalismens snara undergång. Jag kan hålla med Malm om att det finns minst ett halvt dussin "terminalkriser" för mycket i Wallersteins efterföljd. Malm slår dock över i motsatsen. USA står otroligt starkt: "USA har en unik funktion i världssystemet som ingen annan avancerad kapitaliststat kommer i närheten av", eller "där springer en av staterna långt framför klungan". So what, så har det varit i 60 år. Och i Vietnamkrigets kölvatten fick USA-imperialismen tillfälligt retirera för omgruppering. Sedan 1990-talet har man återkommit med ny uppställning och nya åtaganden. Redan nu diskuteras utifrån bytesbalans och utlandsskuld om USA har sträckt sig för långt. Till skillnad från Malm är jag mer benägen att stödja den tolkning som till exempel Peter Gowan för fram i sin artikel "US hegemony today" (Monthly Review 3/2003). Han hävdar att en fas av interregnum närmar sig, där varken USA-imperialismen eller Europa/Asien förmår behärska och leda världen. Därför framstår kaos, krig och imperialistisk utsugning som framtidens tecken, eller rått uttryckt framtidens melodi.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att Malms bok inte är oäven, utan innehåller många bra deskriptiva moment. Den är dessvärre alltför pretentiös och retorisk. Emellertid är debatten om imperialismen viktig och boken bidrar till en fokusering och precisering. I det avseendet har jag stor respekt för Andreas Malms bok.