De arbetslösa saknar grundläggande rättigheter. De tvingas in i ett åtgärdssystem som gör dem personligt ansvariga för arbetslösheten, bryter ner deras motståndskraft och fjärmar dem från de anställda. Det yttersta syftet är att försvaga arbetarklassen. Fred Torssander, som organiserat arbetslösa och länge studerat frågan, beskriver hur det går till.

Arbetslöshet är nedbrytande. Skadeverkningarna på den arbetslöse, socialt, psykiskt och fysiskt, är kända sedan länge. Arbetslösheten har tidigare utnyttjats som ett effektivt vapen mot den svenska arbetarklassen. Så var det efter storstrejken 1908 och fram till mitten av 1930-talet. Den regim som en arbetslös underställs i dagens Sverige är återigen ämnad att göra ont värre.

Det grundläggande villkoret för att en arbetslös idag ska få medel till sin försörjning, antingen det gäller a-kassa, annan arbetslöshetsersättning eller försörjningsstöd från socialen, är att han eller hon godkänner den så kallade individuella handlingsplan (tidigare betecknat "kontrakt för arbete") som arbetsförmedlingen upprättar.

Den arbetslöses möjligheter att påverka handlingsplanens innehåll är tämligen obetydligt. Enligt AMS regelbok1 gäller att: "Om arbetsförmedlingen och den sökande inte kan nå en överenskommelse om en handlingsplan, handlägger arbetsförmedlingen själv ärendet samt avgör till vilka arbeten eller arbetsmarknadspolitiska program som den sökande skall anvisas."

Statskontoret konstaterade i en utvärdering2 att "arbetsförmedlingen i mycket stor utsträckning kan diktera villkoren för kontraktet. En arbetssökande som vill ha ersättning har i princip inget annat val än att medverka till att en plan upprättas, hur illa han eller hon än tycker om vad den fylls med."

Den arbetslöse åläggs att följa sin handledarens anvisningar, under hot att annars gå miste om sin enda möjliga inkomst. Det finns ingen lag eller ens regel som sätter någon gräns för vad handledaren kan kräva av den arbetslöse. Det som sätter gränserna rent praktiskt är tillgången till disciplinerande åtgärder. Detta är en påtaglig begränsning, för disciplinering är betydligt kostsammare än det skulle vara att betala ut även avsevärt generösare bidrag än de nuvarande svenska.

Disciplineringen som den arbetslöse utsätts för kan beskrivas som en trap-pa av sanktioner på olika nivåer där stegen dels kan tas med automatik på grund av tiden i arbetslöshet, dels enligt handledarens gottfinnande.

Det första disciplinerande steget är själva handlingsplanen. Detta ensidiga kontrakt, som den arbetslöse tvingas godkänna, innebär att ansvaret för arbetslösheten i strid med både lag och rätt läggs på den enskilde arbetslöse. (Svensk grundlag hävdar fortfarande att det särskilt åligger det allmänna att trygga rätten till arbete). Att lägga hela ansvaret för arbetslösheten hos de arbetslösa och att till och med kräva att de var och en skriver under på detta, är ett utstuderat skuldbeläggande, som bryter ner både självrespekten hos den enskilde och sammanhållningen arbetslösa emellan.

Nästa upptrappning är kravet på att ständigt vara tillgänglig. En arbetslös måste infinna sig till varje kallelse som handledaren utfärdar. Det handlar inte enbart om kallelser för att anvisa till att söka visst arbete eller delta i visst åtgärd/program, utan vilken typ av möte som helst. Den arbetslöses överflöd av tid skall icke kunna disponeras som fritid av den arbetslöse.

Att bli anvisad till "aktiviteter inom vägledning och platsförmedling" medför en ytterligare skärpning av övervakningen. Den arbetslöse tvingas närvara på heltid i av arbetsförmedlingen bestämda lokaler eller på en arbetsplats. Det är den typ av åtgärd som har störst omfattning, 23 procent av deltagarna i åtgärder/program 2003 (se diagram).

mt_ignore:Tuktas.gif

Jobbsökeri innebär att den arbetslöse blir ålagd att söka ett visst antal jobb, eller att arbeta med att skriva och skicka eller ringa in ansökningar under viss tid varje dag i veckan. Det finns inte någon begränsning av antalet arbetslösa som åläggs att söka ett visst ledigtförklarat arbetstillfälle, vilket direkt avslöjar att verksamhetens syfte inte är att uppnå så kallad matchning av sökande och arbeten. Det handlar uppenbarligen mest om att tvinga de arbetslösa att konfronteras med att de tillhör den relativa överbefolkningen och med arbetsgivarnas krav så ofta och intensivt som möjligt. Vilket givetvis är plågsamt.

Så kallad praktik, antingen inom "akti-viteter inom vägledning" eller un-der rubriken "arbetspraktik" (med 12 procent av det totala antalet deltagare i åtgärder/program), är ett ytterligare steg, där den arbetslöse utnyttjas på flera olika sätt.

För det första utnyttjas arbetskraften utan att den arbetspraktiserande får anställning eller andra villkor enligt normala lagar och kollektivavtal. Detta är dokumenterat lönsamt för kommunerna.3 Det bryter säkert också, med hjälp av budgetargumentet, ner eventuellt kommunalt förankrat motstånd mot att ålägga arbetslösa människor obligatoriskt arbete (ca 40 procent av de arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsplacerade administreras av kommunerna).

För det andra fungerar den åtgärdsplacerade som en trojansk häst som undergräver kollektivavtalen. Praktiserandet innebär lagstadgad löne- och villkorsdumpning. Detta bryter ned solidariteten på arbetsplatsen. Samtidigt kan fackföreningsrörelsen och riksdagens partier beskriva verksamheten som välgörenhet eller till och med solidaritet med de arbetslösa.

Att arbetslösa tvingas arbeta på diskriminerande villkor på vanliga arbetsplatser bidrar för det tredje till att förvärra motsättningen mellan de arbetslösa och de anställda. Det splittrar arbetarklassen.

För det fjärde fungerar löne- och villkorsdiskrimineringen nedbrytande på de arbetslösas självrespekt, samt på deras sociala liv och ekonomiska omständigheter.

En morot i a-kassesystemet är olika typer av anställningsstöd, vilka ger subventionerade anställningar på villkor som inte är lika diskriminerande som praktiserandet på arbetsplatser. Anställningsförhållanden och lön följer normala lagar och kollektivavtal men arbetet ger inte kvalificeringstid till arbetslöshetsförsäkringen. Anställningsstöd ges till ca 18 procent av de arbetslösa i åtgärd/program.

De återstående åtgärderna/programmen kan sägas bestå av övervakning, jobbsökeri och "praktik" i olika proportioner och med något olika inriktning

Till skillnad från andra medborgare i Sverige kan arbetslösa enligt lag få försörjningsstödet från socialen sänkt under socialbidragsnivån. Detta system håller just nu på att införas i Tyskland under beteckningen Hartz-IV, fast under omfattande protester.

Den som i Sverige har lyckats bli medlem i en a-kassa och haft tillräckligt mycket arbete för att kvalificera sig, får behålla a-kassa på högsta nivån i upp till 100 dagar. Sedan sker en automatisk sänkning till lägre procentsats.

Den som är medlem i en kassa, men inte har hunnit kvalificera sig, får det så kallade grundbeloppet, vilket för närvarande ligger på 320 kronor fem dagar i veckan. Den som har någon typ av inkomstbaserad a-kassa (högst 730 kronor per dag under 100 dagar, sedan högst 680 kronor per dag eller maximalt 80 procent av tidigare lön) får behålla denna även under placering i olika åtgärder. Den som inte har lyckats kvala in i a-kassan får 223 kronor per dag.

De som placeras i åtgärd och utför samma uppgifter, under samma ledning, och med samma krav i övrigt, får alltså olika mycket betalt. Det rör sig om tre gånger högre inkomst för dem som nyligen har avslutat en längre tids välbetald anställning, jämfört med dem som inte har lyckats etablera sig på arbetsmarknaden.

De arbetsuppgifter som arbetslösa i åt-gärd utför som så kallad arbetsprak-tik, är vanligtvis sådana som det inte kräver vare sig utbildning eller erfarenhet. Drygt 23 procent av de arbetslösa som tvingas praktikarbeta för att få behålla understödet har anvisats till yrken som faller inom svensk standard för yrkesklassificering (SSYK) huvudgrupp 91, "servicearbete utan krav på särskild yrkesutbildning".

Arbetspraktik inom servicearbeten utan krav på yrkesutbildning kan knappast ge vare sig nyttig yrkesorientering eller någon meningsfull praktik inför en kommande anställning. Antalet som har ett riktigt jobb inom dessa yrken minskar stadigt, och utgör idag enbart omkring 4 procent av samtliga sysselsatta. Antalet som utför ålagd praktik inom denna sektor (10 800) närmar sig det totala antalet som är anställda med motsvarande uppgifter (16 800).

Det finns ingen anledning att tro att de återstående 77 procenten arbetspraktiserande som fördelats mellan hundratalet olika yrkesgrupper skulle ha mer kvalificerade uppgifter.

Andelen som får anställning som en följd av praktiken kan röra sig om en 20 procent, plus 15 procent som får ett jobb med anställningsstöd. Detta enligt AMS egna uppgifter.

Övervakning, jobbsökeri och "praktik" är de villkor som nyliberala arbetar-plågare - de akademiska nationalekonomerna - föreskriver för arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom menar de att ersättningen från försäkringen skall trappas ned, och att ekonomiska sanktioner från arbetsförmedlingens sida ska vara vanligt förekommande.

Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har i en kunskapsöversikt4 redogjort för hur disciplinering och påtvingad fattigdom ekonomiskt sett innebär en optimering av arbetslöshetsförsäkringen. Med optimering avses först och främst att ersättningen vid ofrivillig arbetslöshet inte ökar lönetrycket. De arbetslösas elände ska göras så pass påtagligt att de anställda ständigt ökar sina ansträngningar att få behålla jobbet.

1.AMSFS 2001:11 gäller att 5§.

2.2004:15 Individuella handlingsplaner vid arbetsförmedlingen: En utvärdering.

3.IFAU Rapport 2003:1 De arbetsmarknadspolitiska programmens effekt på den kommunala skolan, Eva Mörk.

4.Jan Boone, Peter Fredriksson, Bertil Holmlund, Jan van Ours, Optimal unemployment insurance with monitoring and sanctions, IFAU Working Paper 2002:21.