Bernard-Henri Lévy är en av Frankrikes mest uppburna intellektuella. Hans främsta mål är att kritisera den "totalitära" vänstern. I en ny biografi avslöjas hans nära kopplingar till makten, hans enorma inflytande i medievärlden och hur han konsekvent bluffar med fakta. Margareta Norlin har läst och drar parelleller till Sverige.

I början av året har en intellektuell mina briserat i Frankrike, och som förmodli-gen kommer att sätta spår också i svensk debatt vad det lider. Det är den kommande biografin om bauta-kändisen och författaren Bernard-Henri Lévy, i Frankrike allmänt förkortad till BHL, dvs. på franska "be-asch-ell".

Journalisten Philippe Cohen har skrivit boken BHL - en biografi som ges ut på Fayards förlag.

Philippe Cohen är redan känd för sitt civilkurage: förra året angrep han Le Monde för att ta politiska hänsyn och undertrycka nyheter och kritiska synpunkter mot närstående grupper och personer. Le Monde är en bastion av respektabilitet; höjd över alla misstankar. En våldsam debatt följde, och man får förmoda att den här biografin får ett liknande öde. I synnerhet som den är förstanyhet i både Marianne och i LExpress, som rentav publicerar bokens första kapitel följt av en diskussion. Och detta redan innan den kommit ut!

Uppenbarligen är biografin ett formidabelt personangrepp på Bernard-Henri Lévy, som också försökt stoppa boken.

Lévy, som blev känd världen över - också i Sverige - i slutet av 70- och början av 80-talet som främste representant för vad som kallades "de nya filosoferna", vars viktigaste syfte var att varna för vänstern, och dess kommande totala dominans i världen. Sällan har väl en debattör haft så fel!

Sedan dess har Lévy hunnit bli en institution i Frankrike, eller kanske snarast en industri, med främsta syfte att lansera sig själv i olika sammanhang. Numera är han dessutom miljardär, efter att i början på 90-talet ha förmått franska staten att ge lån åt pappas företag, när Lévy Senior var skuldsatt upp över öronen. Numera blomstrar företaget, och det gör Lévys åsiktsverksamhet också. Det finns knappt en världsfråga där han inte uttalat sig, eller åkt runt världen som expert.

Han tog bl.a. upp frågan om Afghanistan, han kampanjade för Bosnien, och startade den franska Sarajevolistan i ett av valen till EU-parlamentet. I den frågan lyckades han sånär förmå president Mitterrand att bryta FN:s vapenembargo och sända vapen till den kontroversielle Izetbegovic. Levy kopplade rentav under en period ihop den serbiska regeringen med islamisk fundamentalism!

Förvånansvärt ofta har Lévy haft hårre-sande fel i sina analyser. Som borgerligt liberala Mariannes chefredaktör Kahn påpekar har ingenting alls synts till av det multietniska Bosnien Lévy förutspådde, och knappast någon hyllar idag Izetbegovic. Jean-Franois Kahn menar att det är Lévys svartvita, manikeistiska, världsbild som bäddar för de många misstagen, och som också får honom att t.ex. döma ut nästan all kritik av den internationella kapitalismen som antisemitisk.

Vad värre är, nu dokumenterar Philippe Cohen i sin bok, att Lévy i flera fall varit direkt lögnaktig och manipulativ. Trots detta skyddas han av vad Cohen beskriver som en närmast ogenomtränglig kamarilla av TV-folk och journalister, som låter honom framträda oemotsagd i debatter och ger hans böcker och filmer så unisont goda recensioner att det - som Kahn skriver - "inte setts något liknande sedan Sovjetunionens dagar".

I utbyte blir dessa journalister istället rikligt arvoderade i olika sammanhang av denne miljardär. Eller kanske bara får hans stöd, han har ett enormt inflytande. Marianne hävdar t.ex. att franska televisionens chef Marc Tessier, förbjudit sina kanaler att ta upp Philippe Cohens bok till debatt eller recension. Som tack. Lévy kampanjade nämligen för att Tessier skulle få sitta kvar som TV-chef.

En av de direkta lögner som Cohen påvisar, är ett intensivt möte Lévy skulle haft med en Afghansk gerillaledare, kommendant Massoud, 1981. Allt visar sig vara ljug, inklusive den minnessten som Lévy rest över Massoud "min vän sedan 20 år"!

När nu tidskriften LExpress ber Bernard-Henri Lévy kommentera sitt förhållande till sanningshalten i det han skriver, medger Lévy att han har ett aktivistiskt förhållningssätt i sitt sökande efter sanningen. En elegant undanflykt som han säkerligen kommer att få äta upp framledes.

Om man vill lyfta upp affären med Lévys lögner till ett mer principiellt plan, kan man påminna om de två liknande affärerna i New York Times och Washington Post för inte så länge sedan, där uppburna journalister också visade sig ha hittat på nyheter.

Det är som om skribenter numera själva i allt högre grad blir stjärnor i en mediacirkus, där det är reportern som står i centrum. Då blir det genast mindre viktigt med ackuratessen, huvudsaken är att det blir ett scoop för huvudrollsinnehavaren. Och har man inget scoop så hittar man på ett.

Jag har hört liknande historier om en svensk utrikeskorrespondent. Man kan hoppas att det kommer att finnas utrymme och civilkurage även i svenska media, att berätta historierna offentligt någon gång.-

Artikeln ursprungligen sänd i P1, Sveriges Radio, som en av Margareta Norlins återkommande Obs-krönikor om franska tidskrifter.