Sänk ersättningarna för sjuka och arbetslösa. Luckra upp arbetsrätten. Bakom dagens kampanjer ligger EU:s planer på en långsiktig omvandling av arbetsmarknaden. Nästa steg är den nya konstitutionen, skriver Staffan Dahllöf.

När tillväxten står och stampar, syssel-sättningsgraden är för låg, och fram-tidsutsikterna skuggas av felvända ålderspyramider, så har det blivit dags att:

1. Sänka lönerna.

2. Lätta på anställningsskyddet.

3. Minska bidrag och avskaffa progressiv inkomstbeskattning.

Riktigt så står det förstås inte i EU:s årsrapport om strukturreformer 2005, men nästan.

Där står om behovet av "ökad flexibilitet på arbetsmarknaden för att på så vis öppna för ett dynamiskt jobbskapande, inräknat passande justeringar av systemen för löneförhandlingar". Där står om "behovet av att modernisera begreppet anställningstrygghet för att förbättra anställningsmöjligheter". Och där står om "behovet av att förändra bidrag och skatter för att skapa incitament så att det lönar sig att arbeta".

Det är inte bara översättningen här som är knölig. Originalformuleringarna i "Annual Report on Structural Reforms 2005" är inte mycket bättre.

Dokumentet är undertecknat av ordföranden för EPC (Economic Policy Committee), förberedande organ till ministerrådet för ekonomiska och finansiella frågor. Om man skall tro kommittéordföranden Jan Willem Oosterwijk (och det skall man nog) så är rekommendationerna utarbetade gemensamt av medlemsländerna, som ett led i den tidigare beslutade Cardiffprocessen.

Cardiffprocessen är i sin tur en del av Lissabonstrategin vars mål är att EU 2010 skall vara världens mest konkurrenskraftiga "kunskapsekonomi" och ha en sysselsättningsgrad på 70 procent av den arbetsföra befolkningen.

Det går inte särskilt bra med någotdera av målen.

De kommer med största sannolikhet inte att nås.

Nu skall det i rättvisans namn sägas att Lissabonstrategin innehåller annat och mer än krav på lönesänkningar och sänkta bidrag. Den innehåller i själva verket en oherrans massa mål och uppmaningar; om anslag till forskning och utveckling, om datorer i skolorna, om "Europapatent", om starthjälp till "innovationsföretag", etc. Målen har blivit så många och så vaga att till och med de mest initierade aktörer har tappat räkningen - för att inte tala om entusiasmen.

Det har blivit halvtid och knall eller fall för hela övningen. Just nu (slutet av januari) förbereder kommissionen en bantad, skärpt och mer fokuserad variant på Lissabon-temat; en nystart kanske.

När EU:s stats- och regeringschefer möts på ett av de återkommande toppmötena i Bryssel i mars står Lissabon på programmet.

Sett från ett överordnat EU-perspektiv så är problemet med den havererade Lissabon-strategin inte att åtgärderna kan beskrivas som borgerliga, nyliberala, eller reaktionära.

Jo förresten, för några av de centrala aktörerna är detta i problematiskt.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har varit medlem av en så kallad "högnivågrupp" under den tidigare nederländske premiärministern Wim Kok, med uppgift att värdera Lissabonstrategin.

Hon var i höstas på vippen att kasta grus i maskineriet. När Koks expertgrupp skulle lägga sista handen på rapporten sparkade Lundby-Wedin bakut:

"Miljöhänsyn och sociala hänsyn bidrar till att skapa tillväxt och är inte något som skall komma i andra hand. Utkastet till rapporten som det ser ut nu kan vi inte enas kring", lät hon meddela strax före gruppens avslutande möte.

Hennes, och den österrikiske LO-ordföranden Friedrich Verzetnitschs hot om avhopp tog uppenbarligen skruv.

Några formuleringar ströks, andra skrevs in och gruppen undgick att splittras

Affärspressen gnällde över en tandlös rapport; alla parter tycktes ungefär lika missnöjda.

Och så suddade man i de elektroniska arkiven.

Beskedet om Lundby-Wedins hotande avhopp kom från LO, TCO och SACO:s gemensamma Brysselkontor. Just det pressmeddelandet existerar inte längre. Det gör däremot såväl tidigare som senare bulletiner i ämnet under vinjetten Lissabonstrategin se www.brysselkontoret.com.

Rent operationellt, så är det grundläggande problemet att alla uppmaningar, mål och "benchmarks" inte är mer än just detta: uppmaningar, mål och "benchmarks".

Krav på genomförande saknas, för att inte tala om sanktioner mot dem som struntar i att genomföra vad man har enats om.

Att driva igenom strukturreformer av arbetsmarknaden i medlemsländerna med direkta lagstiftningsåtgärder har visat sig vara lättare sagt än gjort.

Men det finns ju andra metoder.

EU-samarbetet har varit mest framgångsrikt i betydelsen att uppställda mål har nåtts, på de områden där man har koncentrerat sig om att skapa ramar och premisser för de önskade resultaten.

EMU och stabilitetspakten är ett exempel.

Inte så att den omtalade pakten fungerar, eller att EMU och euron skulle vara en succé.

Stabilitetspaktens budgetregler är ju något som stora Tyskland och Frankrike bevisligen kan strunta i utan att bli straffade. Det lilla småfuskande Grekland däremot som aldrig skulle ha varit med från början, om alla visste vad alla vet nu, ser ut att få sitt (o)rättmättiga straff för att ha spenderat för mycket.

Men EMU-reglerna och stabiltetspakten fungerar som avsett genom att sätta en norm för ekonomisk politik, och därmed också för politiska ambitioner. Att vissa ostraffat kan bryta mot normen ändrar inte det förhållandet.

Treprocentsgränsen för maximalt tillåtet budgetunderskott av BNP, och sextioprocentsgränsen för högsta tillåtna offentliga skuldsättning har blivit oomtvistade referenspunkter.

Detsamma gäller med direktiv, förord-ningar och EG-domstolens avgöran-den som sätter varornas, och i bland arbetskraftens, fria rörlighet över allt annat.

De kan indirekt få en tjänlig verkan:

Om man till exempel utgår ifrån upphandlingsregler som gör det svårt, eller möjligen olagligt, att kräva kollektivavtal. Och om man därefter finner en till exempel lettisk byggfirma som är villig att offra sig, eller offras, i en arbetskonflikt, så kan man med hänvisning till arbetskraftens fria rörlighet bakvägen attackera en oönskat hög lönenivå.

Nur Behändigkeit, keine Hexerei.

Huruvida det anförda försöket i Vaxholm med det lettiska företaget Laval un Partneris utföll som avsett är oklart i skrivande stund. Men det tycks ha varit ett väl tillrättalagt försök.

Den fria rörligheten för kapital är oomtvistad.

Den fria rörligheten för varor är etablerad.

Det kniper något med rörligheten för arbetskraft, medan fri rörlighet för tjänster är i skrivande stund enbart på förslagsstadiet - dock på gång; i hög grad på gång.

Det har - återigen sett ur ett Brysselperspektiv - varit en lång och trög process. De omtalade fyra friheterna blev ju fördragsfästa redan i Rom 1957 och det är ännu långt från målet.

Dock, metoden fungerar.

Om man inte kan sluka hela elefanten på en gång så får man ta den i småbitar, för att citera ett motto som tillskrivs Danmarks liberale och inte så lite utspekulerade statsminister de senaste fyra åren, Anders Fogh Rasmussen.

Och det är väl här ungefär som EU-systemet visar sin seghet och styrka.

Det är i de långa perspektiven, och i förmågan att definiera betingelserna för vad som är önskvärt, och - än viktigare - för vad som överhuvudtaget är möjligt som effekterna märks.

Politiker, konjunkturer, och tendenser kommer och går.

Systemets gränser består.

Så var sätts gränserna nu, och hur ogenomträngliga blir de?

I grund och botten innebär förslaget till författning eller EU-grundlag inte så rasande mycket nytt.

De fyra friheterna - rörlighet för varor, kapital, arbetskraft och tjänster - har funnits där sedan starten.

EU-rättens företräde framför nationell lag är heller inte en direkt revolutionerande nyskapelse. Det har EG-domstolen alltid menat är fallet. Men nu skrivs det in i författningen; och en omtvistad princip kan bli svårare att ifrågasätta.

Fler politikområden underkastas majoritetsbeslut istället för krav på enstämmighet - ett steg som sannolikt gör det svårare att försvara uppnådda sociala rättigheter.

Intressant nog, reglerar artiklarna om sociala bidrag (III 125 och 136) och om arbetslöshetsförsäkring (artikel III 210), områden som fortfarande omgärdas av viss beslutströghet. Enskilda medlemsländer får vissa möjligheter att blockera för oönskade beslut, antingen genom krav på enhällighet, eller genom att dra i en slags nödbroms för att förhindra att känsliga avgöranden får en omedelbar verkan.

Men nä, detta är inte resultatet av ett svenskt eller nordiskt försvar för välfärdsstaten.

Den delvis bevarade vetorätten är tvärtom britternas förtjänst; alltså den brittiska regeringens rädsla för att tvingas acceptera en sociallagstiftning som kan tänkas försvaga den egna näringslivets konkurrenskraft.

Inte ett så vackert motiv kan tyckas, men i politik kan man ju tvingas vara glad för de allianser som uppstår, oavsett uppsåt.

Därtill blir stadgan om grundläggande rättigheter juridiskt bindande - i dag enbart ett "politiskt" bihang till det gällande fördraget.

Konsekvenserna är inte helt solklara. Också här lyckades det britterna att få infört vissa nyanseringar som möjligen tar loven ur de mest långtgående ambitioner med stadgan.

Men EU:s domstol i Luxembourg får i alla händelser ökade befogenheter.

Dilemmat, för att citera den danske professorn i EU-rätt Hjalte Rasmussen, är att ingen helt kan föreställa sig vad domarna i Luxembourg kan tänkas att använda de befogenheterna till.

Ole Jensen, nyligen fackförbundsord-föranden för PMF ("Pdagogisk Medjlper Forbund" - nu del av ett nytt storförbund för offentliganställda) och ordförande för organisationen "Fagbevgelsen mod Unionen", säger med något större tydlighet:

"Innehållsligt innebär stadgan inga nya rättigheter som vi inte redan har. I själva verket handlar det om att få unionsmedborgarskapet in genom bakdörren; ett steg i riktning av en statsbildning. I praktiken kommer det att innebära mer arbete till juristerna när enskilda medborgare kommer att kunna föra ärenden om sina rättigheter vid EG-domstolen. Men ökade befogenheter till EG-domstolen försvagar andra rättsinstanser. Det försvagar befolkningarnas tolkningar av sina egna rättigheter i nationella domstolar. Och i motsats till FN:s arbetsmarknadsorgan ILO så skall ju EG-domstolen slå vakt om kapitalets rörlighet. Det kommer inte att bli till fördel för löntagarna."

Och dessutom, förutom punkterna ovan så innehåller författningen nya möjligheter för EU-reglering av "tjänster av allmänt ekonomiskt intresse". Det kommer vi avgjort att få höra mer om.

Kort sagt: Ur ett välfärdsstatsperspektiv finns inte riktigt någon anledning att välkomna den föreliggande författningen, och knappast ur så värst många andra heller.

Desto större är också anledningen för författningens försvarare att hålla allt vad ratificering heter så fri som möjligt från folkligt politiskt inflytande.

Till och med en debatt i valrörelsen nästa sommar uppfattas som potentiellt hotfull, och bör undvikas. Författningen skall därför godkännas av sittande riksdag innan kommande val.

Större är inte tilltron till projektet, än att författningen för en forcerad flexibilitet inte tros kunna överleva en normal parlamentarisk process inledd av en bara någorlunda initierad valdebatt, och naturligtvis i än mindre grad i en folkomröstning.

Politisk legitimitet, någon?