Den 15 december förra året tog riksdagen ställning till Försvarsutskottets utlåtande, vilket är en tillstyrkan till regeringens försvarsproposition. Förslaget har förvisso debatterats, och de borgerliga partierna lägger fram ett modifierat förslag. Visst kommer ett antal regementsorter att drabbas, t ex Arvidsjaur, men är det huvudfrågan i propositionen? Nej, det handlar om mycket större frågor.

Jag är förvånad med vilken flathet olika politiska grupperingar säljer ut vår traditionella säkerhetspolitiska linje (alliansfrihet i fred och neutralitet i krig) och vårt värnpliktsförsvar. Propositionen förklarar tydligt att "fokus bör riktas på att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga... Skapandet av snabbinsatsförmåga och annan internationell förmåga kommer att vara viktigt inslag i att utveckla insatsorganisationen och kompetensen för strid." Av totalt 8 mekaniserade bataljer skall 2 avdelas för EU:s räkning, dvs. 25 procent eller mer av det så kallade "försvaret".

Enligt DN 29/11 meddelar OB Syrén att EU:s nya militära styrkor kräver mer besparingar, t ex Kustbevakningen och Räddningsverket får bantas. Man tar sig för pannan, är det något som ter sig viktigt är det väl kustbevakningen och räddningsverksamheten!

Är propositionen då något fullständigt nytt. Nja, bara delvis. Den fullföljer det tidigare försvarsbeslutet, bl.a. med anledning av att den lede Fi helt enkelt försvann kring 1990. Det nya är EU:s stora roll, och indirekt, Nato:s roll.

Den svenska förhandlarna vid EU-inträdet begärde aldrig något undantag för artiklarna i Maastricht då "ett gemensamt försvar" skrevs in. Man ljög rakt ut. De små stegens tyranni har sedan fortsatt vid fördragen i Amsterdam 1997 och Nice 2001, eller vid toppmötet i Köln 1999, om självständiga militära styrkor. Det senare var "harmlöst", sa regeringen, som en FN-insats ungefär. Nu står vi med den nya EU-konstitutionen, som de borgerliga och (s) vägrar låta svenska folket rösta om. Konstitutionen anger under artikel I-41 klart att målet är ett gemensamt försvar, en de facto försvarsunion med skyldighet att "med att till buds stående medel" stödja medlemsländerna. Dessutom inrättas en byrå för utveckling av krigsmateriel.

EU skall nu sätta upp 13 stridsgrupper på bataljonsnivå. Sverige skall tillsammans med Norge och Finland bidra med en, och senare, enligt försvarspropositionen, med ytterligare en på egen hand. Något FN-mandat behövs inte, utan USA och de gamla kolonialländerna England och Frankrike får bestämma.

Borta är således vår traditionella säkerhetspolitik. Nu skall vi "bakvägen" anslutas till diverse krigsäventyr långt utanför Sveriges gränser, t ex i Irak. Iran nästa? Och den goda tanken med ett värnpliktsförsvar är borta: år 2005 utbildas 8-10 000 personer, trots riksdagsbeslut om 16 500, mot bakgrund av kullar på cirka 115 000 män och kvinnor. Är vi på väg mot en yrkesarmé? En del i en stående EU-armé?