Hur kan en teori om imperialismen se ut i dag? Andreas Malms bok När kapitalet tar till vapen är ett ambitiöst och pedagogiskt försök att svara på den frågan, skriver Henrik Skrak. Men på några viktiga punkter går Malm vilse.

Andreas Malm är redaktör på tidningen Arbetaren och har tidigare gett ut den uppmärksammade reportageboken Bulldozers mot ett folk (Agora 2002) om situationen i Palestina. I sin nya bok När kapitalet tar till vapen söker han de djupare orsakerna till de ständigt återkommande krigen i vår samtid. För att ro i land med en sådan uppgift anser sig dock Malm behöva bättre verktyg; imperialismbegreppet måste finslipas. När väl detta är gjort - med hjälp av en historisk analys - ger han sig i kast med nutida storheter, bland andra Manuel Castells och Antonio Negri. Andreas Malm öppnar med det givna exemplet på nutida imperialism: Irak.

Varför ockuperar USA Irak? Skälen är enligt Andreas Malm två: undkomma överproduktionskrisen genom vapenförsäljning samt säkerställa tillgången på olja. Att USA vill åt oljan är ju inget överraskande svar, men Malm skiljer sig från andra imperialistteoretiker genom att avvisa denna kontroll som riktad mot USA:s främsta kapitalistiska rivaler. Överhuvudtaget har den leninistiska interimperialistiska rivaliteten ingen plats i Malms imperialismbegrepp. Denna rivalitet tog slut i och med andra världskriget. Sedan dess har - vad än ortodoxa leninister säger - industriländerna inte varit i närheten av väpnad konflikt med varandra. De lär heller inte hamna i en sådan konflikt inom överskådlig framtid.

Men hur ska man då definiera de motsättningar som ändå råder mellan länderna i Nord? Jo, som motsättningar inom en "intern hegemoni". Under denna hegemoni hålls industriländerna samman av ett gemensamt intresse. Intresset har blivit gemensamt på grund av globaliseringens korsvisa investeringar dem emellan. USA har inget att vinna på att undanhålla oljan för de andra. De motsättningar som trots allt finns är av underordnad betydelse. De löses med fredliga medel.

Andra delar i det leninistiska tankebygget är enligt Malm mera varaktiga. Det gäller imperialismen som ett medel för kapitalet att undkomma överproduktionskriser och profitfall. Tillverkning av vapen blir lösningen, ja, Andreas Malm går så långt att han låter Marx gamla cirkulationsformel p-v-p stå för "pengar - vapen - mera pengar" i stället för "pengar - varor - mera pengar". Fördelen med vapenförsäljning är att kapitalet undkommer överproduktionens problem; även om lönearbetarnas köpkraft sänks tvingas de genom staten bekosta krigen; vapnen är dessutom självförstörande vilket håller efterfrågan uppe. Förutsättningen för detta arrangemang är dock en hegemon - en ledare - bland de utvecklade kapitalistländerna. Denna roll är USA:s.

Så här långt är jag med. Jag tror inte heller på ett nära förestående krig mellan imperialistländerna. Och att i ett sådant läge definiera imperialism som våldsam rivalitet mellan industriländer håller helt enkelt inte. Problemet för Malm är att han ibland tycks så förtjust i sin modell att han inte ser anomalierna. "Imperialismen är en maktlogik som kapitalismen sedan 1800-talets slut använt sig av i olika situationer", skriver Malm och tycks mena att denna maktlogik varit periodvis frånvarande under 1900-talet. En period utan imperialism var det sena 90-talet. Men då, menar jag, måste man tänka bort Jugoslavien.

Malm raljerar över föreställningen att USA går i krig för att hålla tillbaka EU och Japan. Men även om inte det är huvudsyftet med USA:s aggressioner så kan det väl ändå vara en bidragande orsak. Detta gäller framförallt Jugoslavien (som alltså Malm inte diskuterar i sin bok). Med fredsavtalet i Dayton 1995 demonstrerade USA sin styrka gentemot EU. Därmed naturligtvis inte sagt att EU och USA var ens i närheten av att gå i krig mot varandra. Konflikten var - för att använda Malms begreppsapparat - internhegemonisk, en konflikt mellan USA:s partikulära och EU:s universella intressen inom denna hegemoni. Och även om USA inte har något intresse i att stänga oljan för övriga länder på grund av sina transnationella investeringar, så tycks dock inte globaliseringen ha gått så långt att det är hugget som stucket vilka företag som får förstahandskontrakten på den irakiska återuppbyggnaden och oljeutvinningen.

Det finns även andra invändningar att göra: Den alltför deterministiska sy-nen på USA:s historia (hämtad från Perry Anderson); den alltför idealistiska synen på bolsjevikerna efter oktoberrevolutionen; föreställningen att krisen i början på 1970-talet främst berodde på arbetarnas framgångsrika lönekamp (att det inte var så är ju Brenners huvudtes i hans stora artikel från New Left Review 1998, men trots att Malm har denna med på litteraturlistan ställer han aldrig Brenners tes mot den gängse keynesianska som han själv förfäktar).

En stor förtjänst hos Malm är att han erkänner irakiernas rätt att göra väpnat motstånd. I denna tidskrift är en sådan hållning fullständigt naturlig. Men det är ju inte fallet med den del av vänstern där Malm känner sig hemma. Hos dem som fått för sig att till exempel Ung vänster drabbats av nationalchauvinistisk yra kan förhoppningsvis Malm göra en insats. Malm pläderar för att en solidaritetsrörelse måste motverka den rasism som idag främst riktas mot araber och muslimer. Och han är väldigt tydlig mot dem som är överkänsliga mot islam: "De inom den västerländska vänstern som är så oantastligt sekulära att de inte kan ge sitt erkännande till motståndsrörelser som innehåller element av islamism vet däremot inte vad det vill säga att leva under ockupation."

Men efter detta går Malm över styr. Som exempel på framgångsrikt so-lidaritetsarbete tar han de amerikanska fackföreningarnas förbindelser med irakiska fackföreningar. Problemet är att det inte finns någon fackföreningsrörelse i Irak som är mot ockupationen. Vore den mot ockupationen skulle den ju tvingas under jorden. I annat fall blev dess medlemmar sittande mål för ockupationsmaktens våld. Malm anger i sin bok webbadressen till amerikanska USLAW (U.S. Labor Against the War). Där framträder Abdullah Muhsin, medlem av det irakiska kommunistpartiet, IKP, och företrädare i utlandet för Iraqi Federation of Trade Unions, IFTU. IFTU är den enda landsorganisation i Irak som erkänts av Allawis lydregim. Det var i egenskap av representant för IFTU som Muhsin på brittiska Labours kongress i september talade sig varm för att Storbritannien skulle fortsätta ockupationen av Irak, kallade motståndsrörelsen terrorister och hyllade den spirande demokrati i Irak som säkerhetsrådets resolution 1546 möjliggjort: "I enlighet med säkerhetsrådets resolution 1546, är den multinationella styrkan i Irak för att hjälpa vår demokrati."

Mushins tal var avgörande för att de fackliga representanterna (TUC; Storbritanniens LO) på kongressen kom att - i strid med sin egen organisations vidtagna politik - rösta mot ett förslag som uppmanade Blair att snarast dra tillbaka Storbritanniens styrkor från Irak.

Malms indirekta plädering för samarbete med sådana quislingar måste dock ses som ett olycksfall i arbetet. I annat fall blir Malm helt obegriplig eftersom han tidigare, genom hela boken, diametralt motsätter sig allt det som IKP, IFTU och Abdullah Muhsin står för. Malms sympati finns hos det väpnade motståndet, inte hos samarbetsmännen.

Malm ser visserligen inte EU som ett antiimperialistiskt alternativ till USA. Dock ogillar han det svenska EU-motståndet. Men anledningen till att exempelvis dansk militär till skillnad från svensk militär befinner sig i Irak är ju att Danmarks nationella oberoende är än mer inskränkt än Sveriges; Danmark är dubbelt uppbundet till hegemonen USA, dels via EU, dels via NATO. Enligt Malms modell kan man dock inte ta hänsyn till sådant: "Dödfött är däremot att kräva nationell självständighet i centrum, för ett land som Sverige." Punkt slut.

Trots dessa invändningar anser jag att Malms bok har mycket att tillföra. Malm skriver på ett levande och lättillgängligt sätt. Boken är pedagogisk i bästa bemärkelse. Genomgången av imperialismteorierna och av Marx arbetsvärdelära är mycket bra. Likaså avsnittet om oljans betydelse som unik råvara. Andreas Malm lyckas knyta samman det hela, ty hans ambition eller tro är - som han utrycker det i början av boken - att världen måste vara begriplig.

I tur och ordning går han igenom de olika imperialismteorierna. Karl Kautskys ultraimperialism är inte - och har aldrig varit - tillämplig eftersom imperialismen enligt Kautsky är något som det står de avancerade kapitaliststaterna fritt att välja. Dessutom identifierar inte Kautskys teori en ledare - hegemon - inom det imperialistiska lägret. Ernst Mandels superimperialism är inte heller tillämplig enligt Malm. Visserligen ser Mandel - till skillnad från Kautsky - imperialismen som ekonomiskt bestämd under kapitalismen. Men inte heller Mandel identifierar behovet av en hegemon. Castells avfärdas raskt. Det är ju i och för sig inte så underligt eftersom Castells i sitt stora epos från slutet av 90-talet spår evig fred. Hardt och Negri ges desto mer utrymme. Deras avgörande fel, enligt Malm, är att de ser imperialism och globalisering som uteslutande varandra. Hos dem har imperialismen upphört till förmån för globaliseringen.

Men för Malm har imperialismen inte upphört. I Irak är den överdeterminerad: olja och extraprofiter.

Malm förutspår fler imperialistiska erövringskrig framöver, främst i Mellanöstern. Det enda som kan stoppa dessa krig är breda folkliga rörelser. Trots meningsskiljaktigheter tycks jag och Andreas ha en fundamental sak gemensamt: erkännandet av irakiernas rätt till väpnat motstånd för att återupprätta sitt nationella oberoende. Räcker det för en gemensam front? Det borde det göra. -

När kapitalet tar till vapen

Om imperialism i vår tid

Andreas Malm

Agora 2004