Olja och andra råvaror gör Sudan intressant för stormakterna. USA strävar i sin nya Afrikapolitik att säkra sig kontroll över kontinentens rikedomar. Militärbaser öppnas och interventionsstyrkor rustas.

Under de senaste månaderna har situationen i Sudan fått stor uppmärksamhet. Medierna rapporterar om folkmord med över hundra tusen döda och allt fler kräver nu en intervention - från den amerikanska kongressen till fredsforskare och skribenter på vänsterkanten. Rapporteringen begränsar sig oftast till att förklara hur en arabisk milis - janjawid - som stöds av regeringen attackerar och mördar den kristna svarta befolkningen i Darfurregionen, i östra Sudan. Beskrivningen stämmer väl in på vår tids övergripande föreställning om motsättningen mellan islam och kristendom och passar därför till att rättfärdiga ett militärt ingripande. Men bilden lämnar lite utrymme för att förstå vad som faktiskt sker.

Det finns stora likheter mellan det som händer i Darfur och den mångåriga konflikten i södra Sudan. Rötterna är sociala och ekonomiska och tar sig i Darfur framför allt uttryck som en motsättning mellan boskapsskötare och jordbrukare om tillgången på land. Stridigheterna har också förvärrats när bristen på marken har ökat sedan stora områden har tagits över av privata farmare för intensivodling av exportgrödor, i enlighet med IMF:s anvisningar.

På senare tid har även olja och uran upptäckts i regionen - i södra delarna av landet har just kontrollen över oljefyndigheterna till stor del varit motorn bakom konflikten. När rebellerna i Darfur - som framför allt företräder jordbrukarna - förra året krävde större autonomi svarade regeringen med att beväpna nomadmilisen, janjawid.

Det är också olja och uran, snarare än de många döda, som har dragit västs uppmärksamhet till Darfur. Det hör ihop med USA:s nya politik i Afrika. Sedan nittiotalets början har USA visat allt större intresse för kontinentens råvaror - om femton år beräknas till exempel 25 procent av USA:s oljeimport komma från Afrika. Parallellt med att sluta handels- och investeringsavtal med ett stort antal afrikanska länder, har USA i tysthet inlett ett omfattande militärt samarbete med främst staterna i Västafrika, där några av de största oljereserverna finns. De afrikanska styrkor som nu tränas och utrustas inom Acota (African Contingency Operations Training Program) är knutna till det amerikanska militärkommandot i Europa.

USA har redan en militärbas i Djibouti, i närheten av Sudan, och planerar nu att öppna ytterligare en i Sao-Tomé och Principe, vid Atlantkusten. På så vis får man möjlighet att övervaka Afrikas båda oljerika kuster. I en omfattande genomgång av USA:s militära aktiviter i Afrika i julinumret av Le Monde diplomatique påpekar Pierre Abramovici att den amerikanska handelspolitiken går hand i hand med det militära samarbetet. Målet är att få obegränsad tillgång till olja och naturgas samt andra centrala råvaror och därför måste man också ha militär kontroll över regionen.

Sudan med dess oljefyndigheter är i det perspektivet ett strategiskt viktigt område, särskilt som det nu finns planer på att knyta samman landets pipeline med den som går från Tchad till Kameruns kust. Men regimen i Sudan är bångstyrig och har bland annat gett kinesiska och ryska företag större delen av oljekoncessionerna i södra delen av landet. Kina har även bidragit till byggandet av pipelinen. USA har därför stött gerillarörelserna i Sudan - rubrikerna om folkmord fungerar här som ytterligare påtryckningar mot regimen i Khartoum. Det förklarar också varför alla talar om Darfur, medan ingen nämner de över tre miljoner döda i kriget i grannlandet Kongo (se artikel på nästa sida).

Men det betyder inte nödvändigtvis att vi står inför ett direkt amerikanskt ingripande i Sudan. Snarare tycks målet vara att få regeringen i Khartoum att vika sig, vilket också blir lättare om de oljerika områdena i söder och öster får större självständighet. Stephen Ellis, redaktör för tidskriften African affairs, konstaterade nyligen att den amerikanska politiken i Afrika på sikt syftar till att vissa stater helt eller delvis tas över av Världsbanken och IMF i samarbete med privata företag - främst oljebolag - uppbackade av regionala interventionsstyrkor. Kanske är det vad som nu väntar Sudan.