Eurovänster på krigsstigen

Ett antal journalister, författare akademiker och andra mer eller mindre prominenta personer med den självdeklarerade politiska etiketten "vänster", har bildat ett nätverk kallat Vänster för Europa. I början av april presenterade de sig på nyhetsplats och i en debattartikel i Dagens Nyheter. Bland företrädarna finns sådana i sammanhanget förutsägbara namn som Anders Ehnmark, Bror Perjus, Ylva Johansson och den vänsterpartistiske högeravvikaren Kenneth Kvist, men också mindre självklara namn som Ronny Ambjörnsson, Arne Ruth och Örjan Nyström (även känd under pseudonymen Per Forsman). EU-kommissionären Margot Wallström och Metall-ordföranden Göran Johnsson har också undertecknat nätverkets plattform.

Vad vill de? De vill Europa, med vilket de förstås menar EU. Närmare bestämt: mer makt åt EU:s institutioner - i synnerhet genom att den nationella vetorätten inskränks ytterligare. Den är nämligen odemokratisk, enligt nätverket.

De vill också att EU ska skaffa sig ett eget svärd. Det behövs en motkraft till "den enda kvarvarande supermakten" (USA). Gemensamt försvar, alltså. Men inte enligt Ylva Johansson: "Det finns många åsikter i den här gruppen ska ni veta. Det som står i plattformen är det vi är överens om", säger hon i DN:s nyhetsartikel.

Hon kan i så fall inte ha läst den plattform hon skrivit under. Där står nämligen klart och tydligt att EU behöver "utveckla och skapa en gemensam och samordnad utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Vi vill att EU ska kunna medverka med en fredsskapande styrka i samband med militära konflikter och brott mot mänskligheten." Om Ylva Johansson står fast vid sin motstridiga tolkning, kanske Vänster för Europa spricker innan man ens har kommit ur startblocken. Det vore sannerligen en välgärning.


Nu kan det sägas

De senaste månaderna har några av beslutsfattarna i 1980- och 90-talens svindelkonjunktur tagit sig för att avhandla vad som egentligen hände. De grälar i all stillhet i offentlighetens marginaler. Den som tittar närmare efter ser ett system förbrukade sanningar rivas upp.

Det började med andra delen av Ingvar Carlssons memoarer, Så tänkte jag. Politik & dramatik (Hjalmarson & Högberg 2003). Den före detta statsministern tillstår att krisen inte handlade om det som den sades handla om: en svällande offentlig sektor och giriga fackföreningar. Kronans fall 1992 var inget syndastraff för folkhemskt övermod utan följden av en finansiell hysteri som utlösts av en serie kuppartade beslut om avregleringar av finansmarknaderna.

Det var formaliteter, hette det. Allt var redan upprivet av marknadskrafterna. Men i efterhand, skriver Ingvar Carlsson, står det klart att avregleringen fick långtgående effekter på svensk ekonomi. Bankutlåningen nästan tredubblades på några år, och fastighetspriserna sköt i höjden.

Det råder samförstånd bland de inblandade om att avregleringarna drev fram krisen. Till och med nationalekonomen Lars Jonung, en gång rådgivare till Carl Bildt, instämmer: Visst var det så, det är vi eniga om... (DN 4 januari).

Det stilla grälet rör hanteringen av den uppkomna situationen.

Ingvar Carlsson förundras över att ingen sa något när det begav sig. Ja, varför sa han inget själv?

Han hade siffrorna. Regeringen pressade ner den offentliga sektorns andel av BNP från 68 procent 1982 till 62 procent 1988, men bara under åren 1986 till 1988 ökade bankernas, finansbolagens och bostadsinstitutens nettoutlåning till hushållen med över 260 miljarder kronor. Vad hjälpte det då att regeringen våndades över sparpaket på 25 miljarder? Han ställde frågan till finansministern och riksbankschefen, men i den offentliga debatten var han pedagogiskt tyst.

Ingvar Carlsson ångrar inte avregleringarna. Han tycker bara att de skulle ha skötts på snyggare sätt.

1994 drog han oss in i EU, i höstas kampanjade han för ja till euron.

EU och dess valutaunion stadfäster den nyordning som utlöste 1990-talets kris. Det är förbjudet att återreglera finansmarknaderna. Spekulanter och bankirer härjar som de vill, medan politikerna ålägger sig att harva på med förtroendeskapande besparingar i de sociala utgifterna och avregleringar av arbetslivet. Så följdes 1980-talets hysteri på fastighetsmarknaderna av millennieskiftets IT-bubbla. Omkostnaderna betalas med devalverade pensioner och annat som det allmänt vedertagna för tillfället påbjuder.


Forskningens frihet hotad

Låt näringslivets behov styra forskningen" proklamerar gemensamt Svenskt Näringsliv, LO, Ingenjörsvetenskapsakademien m.fl. i en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter 11 april. Såväl grundforskning som tillämpad forskning ska styras av "näringslivets behov" eller "tillväxtpolitik". Forskarnas självstyre måste reduceras. Socialdemokraternas extrakongress följde i spåren med sitt tal om tillväxtsamarbete med storindustrin och satsningar på medicin och teknik.

Idén är föga originell. Förra årets sista nummer av den franska tidskriften Alternative Sud ägnas vad som kallas "marknadsoffensiven mot universiteten". I nästan alla länder pågår omstöpningar av universitetssystemet i syfte att ge stora ekonomiska intressen deras rättmätiga position. Världsbanken är ofta pådrivande.

Forskningens frihet är visserligen mycket relativ. Forskare drivs inte av ädlare motiv än andra människor; tvärtom är den akademiska miljön sällsynt rik på intriger och maktlystnad. Men forskningsmiljöer kan ändå vara en motkraft till kapitalets oinskränkta herravälde. Den möjligheten har successivt försvagats de senaste årtiondena. De mindre högskolorna har ofta som sin allra viktigaste uppgift att samverka med lokalt näringsliv. Att rikspolischefen är styrelseordförande för Stockholms universitet är kanske mer en kuriositet, men det signalerar med all önskvärd övertydlighet hur statsmakterna ser på högskolan. Försvara den fria forskningen!


Propagandalögner

TV-programmet Doku-ment utifrån sände 15 april en "dokumentärfilm" från BBC om Nordkorea, ett reportage som sades avslöja experiment med giftgaser och kemikalier på människor i ett hemligt fångläger, Läger 22, i Nordkorea.

BBC-programmet ingår i en av USA orkestrerad kampanj för att demonisera Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Flera uppgifter i filmen är bevisligen osanna. Andra har på goda grunder starkt ifrågasatts. (Se Erik Anderssons öppna brev till Claes Elfsberg och redaktionschefen för Dokument utifrån www.mediekritik.nu/?964 .)

Att ögonvittnen inte alltid är vad de utger sig för att vara borde media vara medvetna om och uppmärksamma tittarna på. Minns till exempel sjuksköterskan som vittnade om hur irakierna slet nyfödda barn ur kuvöserna i Kuwait, men som senare avslöjats som ljugande ambassadörsdotter.

Trots att redaktionen alltså är medveten om att programmet innehåller direkta osanningar och starkt ifrågasatta påståenden, väljer man att presentera det som oomstridd sanning.

Bakgrunden till filmer av detta slag är USA:s politik att hindra Koreas återförening och upprätthålla spänningen, splittringen och krigshotet på den koreanska halvön.


Munkavle på

Jag läser med ett stigande obehag dessa inlägg av personer som Sören Sommelius, Carsten Palmr, Erik Wijk, Dan Josefsson, Ann-Charlotte Altstadt, Anders Björnsson, Björn Eklund, Christer Lundgren, Karin Wegeståhl, Tord Björk, Sköld Peter Matthis, Lasse Lindström, Kerstin Gustafsson och Ulf Karlström."

Den som känner obehag är Håkan A. Bengtsson i nummer 2/04 av tidskriften Arena. Obehaget har två orsaker. Dels är flera av de uppräknade medelålders män. Dels har de skrivit - refuserade - debattinlägg med innebörden att Diana Johnstones beskrivning av Jugoslavienkriget är värd en hederlig debatt och att Natos interventioner troligen gjorde ont värre. De har t.o.m. ifrågasatt det lyckliga i att Jugoslavien föll sönder i flera stater.

I Dagens Nyheter den 16 april gör Lars Linder, om än i mildare form, i princip samma kommentar efter att på nätet ha läst samma inlägg: "För en tidningsredaktör är det en alldeles speciell lättnad att se att inlägg man avböjt inte är för evigt raderade ur historiens offentlighet - men också att se att man nog valde rätt, ändå."

I detta Clarténummer skriver bland annat Sören Sommelius, Anders Björnsson och Christer Lundgren. I föregående nummer skrev Tord Björk och Ulf Karlström.

Vi kan ju vara tillfreds med att vi trycker dem som annars förblir otryckta. Men Clarté är trots allt en mycket liten tidskrift med ytterst perifert inflytande. Vad Bengtsson och Linder ägnar sig åt är att utdefiniera en grupp debattörer ur en större offentlighet. Det kan ses som en slutrond i den match som inleddes med Maciej Zarembas angrepp på Ordfront. Den matchen tycks för närvarande Zaremba och hans likasinnade ha vunnit - ett annat viktigt tecken på det är utsparkningen av Björn Eklund från Ordfront Magasins redaktion.

Gränserna har dragits snävare kring de ståndpunkter som över huvud taget är tillåtna. Vad krävs för att öppna dem igen, när maktkamperna på redaktionerna förlorats? Svaret är det gamla vanliga: starka folkliga rörelser, mobilisering underifrån. När 15000 demonstrerar för nationellt oberoende mot USA:s imperialism nästa gång, så törs kanske Linder publicera igen.