För ett år sedan tågade USA:s armé in i Bagdad. President Bush kungjorde att kriget var vunnet. Men nu tilltar striderna i Irak. Motståndet mot ockupationen börjar formera sig. Västvärldens föregivna välgörare möts med hat och ilska. Statsledningen i Washington har upprepat ett historiskt misstag.

I dag är vi alla amerikaner. Så lät det från Expressens ledarsida den 12 september 2001, dagen efter terrordådet mot World Trade Center. Vilka "vi"? Ja, inte gäller det de tre svenska medborgare som vår regering valt att offra för att efterkomma USA:s önskemål om svenskt deltagande i "kriget mot terrorn". Mehdi Muhammed Ghezali sitter utan dom och rannsakan fången i den amerikanska militärbasen Guantnamo på Kuba. Ahmed Ali Yusaf befinner sig i Sverige men har av svenska myndigheter fått alla sina tillgångar frysta. Och i veckan som gick har danska myndigheter på SÄPO:s inrådan gripit en svensk medborgare i Danmark. Därifrån kan han utelämnas till Marocko, ett land där han riskerar dödsstraff. Svenska medborgare har inte längre någon rättssäkerhet. Den svenska staten förmår inte skydda sina medborgare.

Det är inte bara den svenska rättssäkerheten som USA:s aggressiva politik efter den 11 september satt på undantag. Det gäller även den internationella.

Redan nio dagar efter dådet mot World Trade Center träffades USA:s president George W. Bush och Storbritanniens premiärminister Tony Blair för att dra upp planerna för de kommande krigen. Planen mot Afghanistan sattes strax i verket medan planen mot Irak förblev hemlig. Tony Blair höll masken inte bara utåt utan också inåt. Inför sina egna ministrar förnekade han att "några sådana beslut hade tagits".1 Sommaren 2002 inledde Blair en intensiv kampanj för att förmå säkerhetsrådet sanktionera ett väpnat angrepp på Irak. Resultatet blev resolution 1441 i november. Resolutionen gav dock Irak en chans att för femtielfte gången bevisa att landet inte hade några massförstörelsevapen.

Till chef för nya inspektioner utsågs den svenske diplomaten och förre ut-rikesministern Hans Blix. Han har i dagarna givit ut boken Avväpna Irak, ett äreminne över sig själv. Blix låter där framställa sig som en som gick det mäktiga USA emot. Det gjorde han inte. Tvärtom. Bara genom att tacka ja till Kofi Annans erbjudande hjälpte han till att röja vägen för kriget. Själv uttryckte han i en radiointervju sina misstankar mot Irak som "en känsla i maggropen". Nå, nu sitter väl Blix maggrop väldigt nära hans plånbok. Ty Irak hade ju redan bevisat sig vapenlöst. Mellan 1991 och 1998 hade Irak inspekterats 9 000 gånger. Inspektörerna hade - på CIA:s inrådan - till och med skannat öknen i jakten på underjordiska depåer. De hade begärt tillgång till ministerier och presidentpalats och därigenom kränkt de överenskommelser ("modaliteter" på diplomatspråk) som FN:s förste chef för inspektionerna, svensken Rolf Ekéus, muntligt träffat med den irakiska statsledningen. Amerikanen Scott Ritter, inspektör först under Ekéus sedan under Richard Butler, har i bok och film vittnat om hur FN-inspektörerna utnyttjades av USA som provokatörer och spioner.

De rapporter som Blix lät publicera innehöll förvisso inga bevis på massförstörelsevapen. Några sådana fanns ju inte. Men liksom sin föregångare Richard Butler redogjorde Blix inför FN om bristande irakiskt samarbete.

USA fick aldrig FN:s säkerhetsråd att anta en krigsresolution. Frankrikes president Jacques Chirac verkade så stursk att tidningen The Economist undrade om han inte drabbats av storhetsvansinne. Till och med turkarna visade sig motsträviga genom att vägra låta amerikanska trupper använda deras territorium som uppmarschområde. De turkiska parlamentarikerna hade visserligen 90 procent av befolkningen bakom sig när de den 1 mars röstade nej. Men i alla fall. Straffet lät ju inte vänta på sig. USA drog tillbaka sex miljarder dollar i bistånd och Världsbanken bevisade åter sin osjälvständighet gentemot supermakten genom att dra in ett lån på 1,4 miljarder dollar. Den turkiska börsen störtdök liksom den turkiska liran. Pentagon lät dessutom meddela att Turkiet inte skulle få något att säga till om vid skapandet av Iraks framtid.

Förutom dessa bakslag för USA verkade den globala fredsrörelsen äntligen ha fått massorna på fötter. Den 15 februari förra året hade jättelika demonstrationer genomförts runt om i världen.

Var imperiet skakat? Nej då. Det som skedde hade redan förutsetts av de mera sansade amerikanska strategerna. En av dem, Kenneth M. Pollack, uttryckte det på följande sätt våren 2002: När väl vapnen talar, tystnar kritiken.2

Och vapnen talade. Samma dag som kriget började, den 20 mars, röstade Turkiet ja till att låta amerikanskt bombflyg utnyttja turkiskt luftrum samtidigt som den turkiska regeringen såg mellan fingrarna när USA flyttade militära tekniker från turkiska flygbaser in i norra Irak. Som eftergift gav USA återigen grönt ljus till Turkiets lån från IMF. Löftet om 6 miljarder dollar som givits innan Turkiets olydiga parlamentsbeslut den 1 mars förnyades dock inte.

USA nådde också en uppgörelse med Iran. Det Iranstyrda shiamuslimska partiet SCIRI (Supreme Council for Islamic Revolution in Iraq) och dess militära gren Badr-brigaden höll sig på mattan mot löfte om att USA skulle utplåna Folkets Mujahideen, Irans väpnade opposition baserad i Irak. Av de irakiska kurdiska partierna - KDP och PUK - begärde USA att de inte skulle inta det oljerika Kirkuk på det att turkarna skulle hålla sig lugna.

Allt gick enligt planerna. Bagdad blev inget Stalingrad. Och även om inte majoriteten av irakierna hälsade amerikanerna som befriare så var det i alla fall några som gjorde det. Och dem kunde man ju alltid filma och sedan låta kabla ut över världen.

Och kritiken tystnade. Demonstrationstågen krympte från hundratusentals deltagare till tiotusentals i södra Europa, och från tiotusentals till tusentals i norr. Vi vet också nu att den franske presidenten - sinnebilden för ståndaktigheten - inte alls var så moraliskt högtstående som han gav sken av att vara då för drygt ett år sedan. Den 13 januari erbjöd Frankrike USA en uppgörelse: om USA lät bli att propsa på en ny resolution som uttryckligen godkände kriget skulle Frankrike ligga lågt med sin kritik.

Men den spruckna uppgörelsen var inget USA sörjde i mitten av april efter det endast tre veckor långa segerrika kriget. Detta var hökarnas glada dagar. Tänk så rätt försvarsminister Donald Rumsfeld och inte minst hans biträdande minister, Paul Wolfowitz, hade haft ända sedan tio år tillbaka. Och tänk så fega och försiktiga alla andra varit, först Clintonadministrationen, sedan duvorna i "State" - utrikesministeriet - under George Bush. Nu gick allt som smort. (Det enda grumset i bägaren var plundringen och förstörelsen av det irakiska kulturarvet, men som utrikesminister Colin Powell uttryckte det: "Stuff happens.")3 Till hösten skulle man kunna minska styrkorna till 30 000 man, och ockupationen skulle genom oljeinkomsterna bli självförsörjande, ja, kanske till och med inkomstbringande. Det här klarade man själv. Utan FN:s hjälp. Så trodde man.

Och till en början fick hökarna rätt. Genom resolution 1483 av den 22 maj la sig säkerhetsrådet platt inför USA:s anspråk. Frankrike, Tyskland och Ryssland sålde genom resolutionen ut Irak mot att Iraks statsskuld garanterades och mot att deras affärskontrakt med Irak förlängdes inom ramen för det så kallade olja-mot-mat-programmet. Detta var ett gigantiskt hyckleri eftersom olja-mot-mat-programmet var ett arrangemang av FN för att se till att Irak, som led under hårda sanktioner, använde oljeinkomsterna till mat och medicin. Programmet förutsatte alltså ett självständigt Irak. Men nu var ju Irak ockuperat. Och några massförstörelsevapen såg man inte röken av trots att massförstörelsevapen var det som givit erövringskriget legitimitet. Paul Wolfowitz kände sig så hypad att han i media öppet erkände att USA "valde skälet massförstörelsevapen för det var det som gick hem".4 På detta sätt ville han förnedra de länder som visserligen motsatt sig kriget men som nu i efterhand - mot reda pengar - gav det sin legitimitet.

USA:s hökar satt nu vid rodret och bestämde ockupationens dagordning. Man beslutade sig för att privatisera efter mönster från Östeuropa efter murens fall. Och man bestämde sig för att debaathisera efter mönster från ockupationen av Tyskland efter andra världskriget. Men medlemmarna i Saddam Husseins Baathparti var många eftersom medlemskap närmast hade varit ett villkor för att jobba inom statsmaskineriet. Hundratusentals byråkrater, militärer och tjänstemän sattes på gatan. Pådrivande i denna process var de exilirakier som kommit farande med ockupationsmaktens styrkor och vars representanter av den amerikanska ockupationsmakten CPA (Coalition Provisional Authority) under Paul Bremers ledning tilldelats de flesta av de 25 platserna i den marionettregim som kallas styrande rådet. Deras hämndgirighet gentemot baathisterna kan man möjligen förstå men denna hämndgirighet delas inte alls av det irakiska folket. Enligt en opinionsundersökning genomförd på uppdrag av BBC är aktioner riktade mot baathister inte något prioriterat mål bland vanliga irakier.5

Våldet som dittills kostat åtminstone 20000 människoliv, varav de flesta irakiska, upphörde inte. Det var dels ett våldsamt motstånd mot ockupationsmakten och som sådant legitimt med stöd i internationell rätt. Dels var det ett våld från ockupationsmaktens sida riktat mot den irakiska befolkningen i fåfänga försök att krossa den spirande motståndsrörelsen. Just detta ockupationsmaktens våld har inte skildrats i tillnärmelsevis lika stor utsträckning som våldet mot amerikanerna och deras hantlangare. Men går man till amerikansk press får man veta. I sin jakt på motståndare drar sig de amerikanska soldaterna inte för någonting. De spränger hus. De tar gisslan. De torterar. De dödar.6

Kostnaderna för ockupationen på ungefär en miljard dollar i veckan höll i sig. Och inte ens britterna som haft det relativt lugnt i Basra - man trodde först det berodde på brittisk erfarenhet från liknande uppdrag i Nordirland - lämnades i fred. Shiitiska tjänstemän vägrade att med sina namnteckningar underställa sig ockupationsmyndigheten. Och det shiitiska prästerskapet utfärdade fatwor mot underkastelsen.

Irakierna fortsatte obstruera och göra motstånd och USA började få kalla fötter. Förutom militärkostnaderna hade amerikanska skattebetalare sommaren 2003 fått betala 2,4 miljarder i bistånd till Irak, något som av ockupationsmyndigheterna beskrevs som "en bro mellan nu och den tid då oljeinkomsterna börjar flyta in".7 Men det verkade dröja. Koalitionsstyrkornas förluster låg nu på ett offer varannan dag. Samtidigt utfärdade en av shiiternas storayatollor, Ali Sistani, en fatwa mot planerna på att låta styrande rådet (marionettregimen) ta fram förslag på en konstitution. Enligt Sistani borde istället allmänna val hållas omgående.

Hemmafronten började rämna. I USA minskade den andel som tyckte kri-get hade varit försvarbart från tre fjärdedelar i april till drygt hälften i juni. Och i Storbritannien stod Tony Blair inför BBC:s anklagelser om att medvetet ha överdrivit hotet från Irak genom att manipulera säkerhetstjänstens rapporter.

Även under styrande rådets första officiella sammankomst i mitten av juli märktes det att det gått grus i ockupationsmaskineriet. Vid en presskonferens svarade ledaren för kurdiska PUK, Jalal Talabani, på en fråga från BBC genom att anklaga TV-bolaget för att förvränga fakta. Därefter följde andra av de 25 rådsmedlemmarna efter genom att anklaga arabisk media för att överdriva problemen. Längst gick Muhammed Bahr som talade om förräderi. Styrande rådets första beslut blev att slopa alla baathistiska helgdagar samt skapa tribunaler för att döma medlemmar ur den gamla regimen.

Den 22 juli dödades Saddam Husseins båda söner, Uday och Qusay, när amerikanska missiler träffade det hus i Mosul där de uppehöll sig. Detta sågs som en seger av de som inbillade sig att motståndet mot ockupationen styrdes av Saddam Hussein. Men om anledningen till ockupationen inte längre var massförstörelsevapen utan befrielse från den gamla regimen, så var ju jobbet nu mer eller mindre slutfört och då kunde ju jänkarna ta sitt pick och pack och åka hem. Så tycktes det irakiska folket resonera. Ty motståndet mot ockupationsmakten minskade inte. Det intensifierades.

I sydligt belägna Najaf, en av shiiternas heliga städer, genomfördes massdemonstrationer till stöd för den unge religiöse ledaren Muqtada al-Sadr. Dessa "sadrister" demonstrerade mot "amerikaner, imperialism, Saddam och Satan". De hade heller inget till övers för styrande rådet, ett "råd av otrogna" enligt deras ledare.

För att vända på utvecklingen kontaktade USA FN. De ville gärna ha hjälp med att formulera den kommande konstitutionen samt med utbildning av poliser och tjänstemän. Utan att lämna ifrån sig något av suveräniteten över Irak ville de på detta sätt låta FN skänka legitimitet åt ockupationen. FN-tjänstemän under ledning av Sergio Vieira de Mello samlades i Bagdad.

Duvorna runt utrikesminister Colin Powell hade nu fått rätt. Ockupationsledaren Paul Bremer konstaterade i början av augusti att de 150 000 amerikanska soldaterna inte kunde skydda Iraks pipelines från sabotage. De kunde inte ens skydda sig själva. Ockupationen kunde inte finansiera sig själv. Ett av de uttalade målen med kriget hade ju också varit att sänka världsmarknadspriset på olja. I början på augusti menade ledande analytiker att ockupationen i stället fått den motsatta effekten. Priset på olja steg.

Och styrande rådet som sade sig gärna vilja ta över Bremers jobb lyckades inte ens utse en president bland sig själva. Kompromissen blev efter många om och men ett roterande presidentskap bestående av nio personer.

Den 19 augusti sprängdes så FN-hög-kvarteret i Bagdad i luften. Sergio Viera de Mello omkom tillsammans med 20 medlemmar ur sin stab. Dådet fick effekter. En rad utländska firmor och hjälporganisationer valde att lämna Irak, och FN evakuerade sin personal till Amman i Jordanien. Det var myteri på gång; FN-tjänstemännen kritiserade hur de mot sin vilja ställts i USA:s tjänst. Som villkor för att återvända krävde de en ny FN-resolution som till skillnad från 1483 innehöll en klar tidtabell för Iraks återgång till självständighet.

Den allt mer desperata amerikanska statsledningen sökte nu en ny resolution i säkerhetsrådet. De sade sig villiga att överlämna en del av ansvaret och makten över Iraks vidare öde. George W. Bush fick i september den amerikanska kongressen att anslå 70 miljarder dollar till Irak varav 20 skulle gå till Iraks civila utveckling och resterande 50 till militären. Kontrakten gick till stora amerikanska firmor som Bechtel och Halliburton där vicepresident Dick Cheny och även andra inom Bushadministrationen har personliga intressen. Här kan man med Lenin konstatera "industrins personalunion med regeringen".8

De firmor vars länder ställt sig kritiska mot kriget utestängdes från budgivningen. En av dessa, franska Alcatel, har byggt upp Iraks telefoni och det mest rimliga vore att just detta företag rekonstruerade kommunikationerna. Men, nej då. Icke-anglosaxiska firmor kan endast jobba som underleverantörer. Ett exempel är tyska Siemens som nu arbetar åt amerikanska Bechtel med att konstruera turbiner i norra Irak. Så får alltså Siemens tillsammans med amerikanska skattebetalare bidra till de amerikanska monopolkapitalisternas extraprofiter. Ja, är inte detta en sinnebild för hur världen ser ut idag: tyskar som jobbar under amerikaner i ett ockuperat Irak?

Förutom konstruktionsarbete är säkerhet och mobiltelefoni de mest lönsamma branscherna i Irak just nu. Irak har blivit så populärt för privata vaktbolag att det uppstått brist på säkerhetsvakter i både Sydafrika och Storbritannien. Och även om Irak varken har fungerande el- eller vattenförsörjning så har landet begåvats med inte mindre än tre mobiltelefonnät. Att satsningar på mobiltelefoni alltid leder till vinst visar erfarenheten från Sierra Leone där MSI Cellular gjorde sig feta vinster mitt under brinnande inbördeskrig 1999.

För att göra den irakiska marknaden attraktiv trots säkerhetsrisker möttes ockupationsmyndigheten, styrande rådet, IMF och Världsbanken i Dubai i september. Där beslöts att Irak skulle genomgå chockterapi. Med undantag för oljeindustrin skulle all statlig egendom säljas ut. Man satte dessutom ett 15-procentigt skattetak samt beslutade att landets tulltariffer inte skulle få överstiga 5 procent.

Men det irakiska folket lyckades inte ockupanterna tillfredsställa. Inte nog med att amerikanska firmor fick de jobb som irakiska firmor påstod de kunde utföra både bättre och billigare. Irakiska lönearbetare ratades framför gästarbetare från Indien, Bangladesh och Filippinerna. Irakierna anses nämligen som säkerhetsrisker i sitt eget land.

Den 16 oktober kom så en ny FN-resolution, 1511, efter påtryckningar från framförallt Iraks gamla borgenärer som nu börjat inse att det som hindrade oljeflödet från Irak i huvudsak är USA:s ockupation. Dock innehåller inte resolutionen någon konkret tidsplan för amerikanskt tillbakadragande, endast ett erkännande av ockupationens temporära natur.

Samtidigt blev det irakiska väpnade motståndet allt intensivare. Ockupationsmakten utsattes för runt 30 attacker per dygn som i genomsnitt dödade två av koalitionens soldater. Att infångandet av Saddam Hussein i mitten av december skulle vända denna trend visade sig vara en fåfäng förhoppning. USA kunde nu räkna 400 döda sedan i maj. Våldet riktades inte bara mot ockupationstrupperna. I början på februari lät två självmordsbombare spränga sig själva tillsammans med hundratals offer i de två kurdiska partiernas huvudkontor i Arbil. Misstankarna riktades mot kurdiska islamister organiserade i Ansar al-Islam men ingen vet med säkerhet. Därefter följde ytterligare självmordsattacker mot säkerhetsstyrkornas rekryteringskontor.

Paul Bremer lät presentera en plan för irakiskt maktövertagande. Genom ett indirekt val av konstituerande interimsförsamling skulle amerikansk makt trots allt kunna bevaras. Förslaget tillfredställde ingen. Shiiterna propsade genom storayatollan Ali Sistani på direkta val. Shiiterna utgör ju närmare 60 procent av den irakiska befolkningen. Kurderna å sin sida värnar sin autonomi. En representant för styrande rådet varnade för "majoritetens diktatur". Rådet tyckte det var onödigt med val över huvudtaget. De tyckte att Paul Bremer kunde överlämna makten direkt till dem. Det lär inte hända. Sedan det styrande rådet skapades har dess popularitet ständigt dalat. Den statliga tv-kanal det driver tillsammans med ockupationsmakten kallas i folkmun "Pentagons Pravda". Tillfälligt har de låtit stänga de populära arabiska satellitkanalernas redaktioner i Bagdad när de funnit innehållet i deras sändningar misshagligt. Detta samtidigt som de hyllat pressfriheten och demokratin. Politiskt skulle de knappast överleva ett allmänt val.

Ett blodigt mellanspel utgjorde terrorbombningarna riktade mot shiiter i början av mars när dessa firade Ashoura, den heligaste dagen i deras kalender. Offren räknades till nära 200. Den shiitiska vreden riktades efteråt mot ockupationsmakten för dess oförmåga att garantera säkerheten.

I början av mars undertecknade så de 25 medlemmarna i styrande rådet en interimskonstitution. Den 30 juni ska makten överlämnas till en provinsiell nationalförsamling. Hur denna ska väljas talar inte konstitutionen om. En sak är dock säker; allmänna val kommer det inte att bli fråga om. Just nu ser det ut som om ockupationsmakten kommer att utse provinsiella nomineringskommittéer som får välja delegater som i sin tur får välja en provisorisk nationalförsamling. Denna församling får sedan sitta i sju månader innan allmänna val ska hållas den 31 januari 2005. Konstitutionen stipulerar att två tredjedelar av befolkningen i tre av Iraks 18 provinser kan hindra en ny konstitution. På detta sätt bevaras kurdisk autonomi - irakiska Kurdistan består av just tre provinser. Det federala systemet delar dessutom upp irakierna - precis som inom det styrande rådet - enligt religiösa och etniska kategorier. Det utestänger de irakier som i första hand identifierar sig som irakier från representation, och det befordrar ett sekteristiskt och instabilt system. Interimskonstitutionen garanterar dessutom att ockupationsmyndighetens förordningar lever kvar även efter den 30 juni. Våldsmonopolet kommer att vara i USA:s händer; ockupationsstyrkorna kommer att förläggas i militärbaser och irakisk militär kommer att stå under amerikanskt kommando.9

För att kunna sälja ut irakisk egendom är det nödvändigt med formell självständighet. Det har den amerikanska statsledningen insett. Planerna från i höstas på att privatisera hela Irak fick överges. Internationell rätt - konventionerna från Haag 1907 och Genve 1949 - förbjuder en ockupant att sälja ut det ockuperade landets tillgångar.

Kring arrangemanget står en stank av 30-tal. Det anglo-irakiska fördraget av 1930 gjorde Irak formellt självständigt 1932, då landet togs upp som medlem i Nationernas Förbund. Irakierna fick ett parlament men det valdes inte direkt. Först valdes elektorer som i sin tur fick utse parlamentet. Dessa elektorer utsattes för starka påtryckningar - antingen genom mutor eller genom hot om våld - på det att de skulle rösta i enlighet med överklassens och britternas vilja. Med den "demokratiskt utsedda" regeringen kunde sedan britterna komma överens. Dels fick britterna rätt till två permanenta militärbaser, dels kunde Iraks olja säljas ut. Ty även då var ju Haagkonventionerna av 1907 i kraft. 1938 tillskansade sig det västerländska oljekonsortiet IPC rätten till all olja som skulle kunna komma att upptäckas i Irak fram till år 2000. Att britterna inte innehade sina militärbaser för syns skull fick irakierna erfara 1941 då brittisk militär återställde en mot dem vänligt sinnad regim.10

Det finns dock en viktig skillnad mellan nu och då, mellan amerikansk och brittisk imperialism. Då hade britterna en inhemsk social bas i Irak, nämligen de stora jordägarna, industriidkarna och affärsmännen. Idag är det annorlunda. Bortsett från de kurdiska klanhövdingarna representerar det styrande rådet i stort sett bara sig själva. De utgör ett ytterst tunt, parasitärt skikt. Att bygga sin makt på dem är att bygga på lös grund. Ockupationens föregivna mål - demokratisering av Irak - är oförenligt med ockupationens verkliga mål - amerikansk kontroll över Iraks olja. Detta har stora delar av den svenska vänstern med Göran Greider i spetsen inte förstått.

Redan när George W. Bush tillträdde som president i början av 2001 var USA:s tillgång till energi ett prioriterat mål. Den 17 maj det året deklarerade den amerikanske presidenten att "ett allt för stort beroende av en enskild energikälla, särskilt en utländsk energikälla, gör oss sårbara för prischocker, avbrott i leveranserna, och i värsta fall, för utpressning".11 För att förhindra sådana situationer inriktades den amerikanska utrikespolitiken på att försöka öka oljeproduktionen i andra delar av världen utanför länderna runt Persiska viken. Därför har USA väldigt aggressivt pressat de oljeproducerande länderna runt Kaspiska havet, i Västafrika och i Latinamerika. När det gäller Kaspiska havets tillgångar har USA, sedan anfallet på Afghanistan, tiotusentals trupper stationerade i baser i Kirgizistan och Uzbekistan. Frihandelns ideologer ojar sig över korruptionen i dessa länder. De vill undkomma mellanhänderna genom att bygga pipelines. Att USA, genom sina offensiva instrument Världsbanken och IMF och inte minst genom sin krigsmakt, korrumperar hela världsmarknaden, det talas det tyst om. Bara under det gångna året har USA stängt ute Kina från de kaspiska oljetillgångarna och Japan från de iranska. Helst hade USA velat invadera länderna runt Kaspiska havet, men det går inte.

I Västafrika håller USA regimerna i Nigeria och Angola under armarna. I Nigeria har dock oljeproduktionen legat nere på grund av inre stridigheter. Helst hade USA velat invadera, men det går inte.

Både Venezuela och Mexiko har lagar som starkt begränsar rätten för utländska investerare. Det var löftena om att oljetillgångarna skulle komma landets befolkning till godo som förde Hugo Chvez till makten i Venezuela. Helst hade USA velat invadera, men det går inte.

Varför kan då inte USA invadera dessa länder? Jo, därför att USA har fastnat i Irak. De irakier som - på ett eller annat sätt - gör motstånd mot ockupanterna och deras hantlangare slåss också för andra folks rättigheter, även för våra.

Vill vi se en stursk Laila Freivalds åka till Washington för att föra Mehdi Muhammed Ghezalis och Ahmed Ali Yusafs talan, då bör vi alltså hålla på det irakiska motståndet. Tycker vi däremot det är kul att se Leif Pagrotsky stå med mössan i hand och be jänkarna om återuppbyggnadskontrakt i Irak, ja, då bör vi hålla på styrande rådet. Gillar vi att vår krigsmakt nu ställs om från försvar till anfall, då ska vi hålla på USA. Anser vi däremot att folken i andra länder har rätt - och förmåga - att skapa sin egen framtid, ja då ska vi självklart ställa oss solidariska med motståndet i Irak.

I skrivande stund reser sig irakierna mot ockupationen, inte shiiterna, inte sun-niterna, inte kurderna, utan just irakierna. Upproret är nationellt, men det betyder inte att det är reaktionärt. Upproret är våldsamt, men det betyder inte att det är illegitimt eller ens illegalt. På den helyllepatriotiska amerikanska tevekanalen Fox Channel, som det kommunala bostadsbolaget här i Malmö begåvat mig med, är journalisterna och expertkommentatorerna upprörda: "Vi befriade ju dem från Saddam! Varför gör de så här?" Den tydligaste historiska parallell man kan dra är fransmännens invasion av Spanien 1808. Varför gjorde spanjorerna uppror? Fransmännen kom ju som befriare. De skulle ju föra utvecklingen framåt, krossa privilegiesamhället och införa code civil. Men spanjorerna motsatte sig. Och som de gjorde det! Till och med kvinnorna, skrev Goya, betedde sig "som rovdjur". Och lika oförstående som fransmännen var den "upplysta" omvärlden. Men spanjorerna förstod. De förstod att fransmännens tal om frihet, jämlikhet och broderskap bara var fasad. En fransk seger skulle leda till ekonomisk och politisk misär för dem alla.12 Napoleon, härförargeniet, hade gjort en dålig social analys. Två sekel senare upprepar president Bush kejsar Napoleons misstag. -

1.David Rose, The Observer 040404

2.Kenneth M. Pollack, Foreign Affairs, March/April 2002.

3.The Economist 030510.

4.DN 030529.

5.Brendan ONeill, The Guardian 040325

6.Se till exempel Dexter Wilkins, New York Times 031207.

7. The Economist 030628.

8.Lenin, "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium", Valda verk I tre band, band 1, sid 637.

9.Natan J. Brown, The Daily Star 040330, Phyllis Bennis, Institute for Policy Studies 040317, Naomi Klein, AB 040125, The Economist 040313.

10.Se Hanna Batatu, The Old Social Classes and the Revolutionary Movements of Iraq, sid 47, 108ff, 116, 439-444 samt sid 545.

11.Michael Klare, "Bush-Cheney Energy Strategy: Procuring the Rest of the Worlds Oil", January 2004.