Motstånd lönar sig

För andra gången på ett halvår har ett av världens mest skuldsatta länder - Argentina - stått på sig emot Internationella valutafonden (IMF) och tvingar den att pruta på sina avbetalningskrav.

Under tidigare regeringar har Argentina varit ett av de länder som mest nitiskt sökt följa IMFs rekommendationer i form av nyliberalism, privatisering och drakoniska nedskärningar av statsutgifterna. Med sedvanligt förödande resultat: 1998-2002 genomlevde Argentina en av de värsta depressionerna i Latinamerikas historia. President Nestor Kirchner, som tillträdde i maj i fjol, lovade dock att inte "vända åter till en politik att betala skulder till priset av argentinares svält och maginalisering, vilket bara skulle alstra än mer fattigdom och sociala motsättningar".

Dessa framgångar visar att även ett relativt litet och svagt land (38 miljoner invånare, raserad ekonomi) ensamt kan ta strid mot en av globaliseringens spjutspetsorganisationer och vinna delsegrar. Att kampen inte är globalt organiserad är således inget skäl att kasta in handduken, vilket viss s.k. antinationalistisk vänsters propaganda kan förleda en att tro.

Men visst är de internationella styrkeförhållandena viktiga. Intressant är att det var USA av alla länder som inom IMF verkade för en kompromiss med Argentina, medan Japan och många europeiska länder ville vara sedvanligt hårda. Man kan misstänka att USA nog hade andra problem att tampas med för att inte just nu vilja ha en konfrontation med en argentinsk president med (i detta fall) stort folkligt stöd. Problem i andra delar av Latinamerika - men naturligvis framför allt i Afghanistan och Mellanöstern. De irakiska, palestinska och afghanska motståndskämparnas offer bereder - oavsett vilken ideologi som vägleder dem - vägen för ett uppsving i den antiimperialistiska och sociala kampen världen över. Det är sann globalism det.


Coke eller Pepsi

Vem som helst hellre än Bush" - så lyder parollen inför höstens USA-val, gemensam för liberaler i hela världen, från Michael Moore till DN:s ledarsida (inga jämförelser i övrigt).

Det är en utmärkt paroll, och lätt att hålla med om, om man bara stadigt kör ner huvudet i sanden och låter liberalerna behålla sitt monopol på formuleringen av världspolitikens dagsfrågor.

Det är intressant, och signifikativt för hur snabbt inte bara kapitalströmmar utan också idéer och åsikter numera strömmar över gränserna och in i folks huvuden, hur det svenska etablissemangets syn på USA:s aktuella statsledning förändrats i negativ riktning på senare tid. Att man de senaste 50 åren, så länge de varit framgångsrika, i allt väsentligt hittills stött varje internationellt rövartåg USA oberoende av regim funnit för gott att företa sig, har man glömt och förlåtit sig själv för.

Vårt etablissemang satsar nu så hårt som våra USA-relationer överhuvudtaget medger på senator John Kerry. Ty han står för samma ideal som de själva, dvs ökad, inte minskad amerikansk intervention i omvärldens affärer. Ökade, inte minskade resurser till USA:s krigsmakt. Principiellt stöd, i kombination med detaljkritik, vid varje övergrepp som Bushregimen på dryga tre år hunnit företa sig i t ex Afghanistan, Irak och för de interventioner man har på gång på Balkan, i Centralasien, i Iran, i Karibien och Venezuela. Fortsatt stöd åt ockupationen av Irak i all evighet, och åt den etniska rensning som bedrivs av Israel - för att bara ta några spridda aktuella exempel.

Möjligen kommer Kerry, om man skall ta honom på orden, att i större utsträckning låta sina allierade vara med och dela på ansvar, inkomster och kostnader. Möjligen kommer han, likt demokratiska presidenter före honom, att använda ett större inslag av de liberala och humanitära fraser, som våra styrande älskar, för att motivera en fortsatt global politik av våld och exploatering.

Den självsvåldige och arrogante Bush J:r har blivit en lika stor belastning för våra makthavande USA-lakejer i Europa som någonsin Knutbypastorn för Pingstkyrkan eller Carl XVI Gustaf för rojalisterna.

Det som dåligt för de makthavande är bra för oss andra.

Alltså:"Ingen (av de amerikanska presidentkandidaterna) hellre än Bush".

Hans Isaksson

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet den 11 febru-ari säger den amerikanske generalen Mark Kimmit, militärtalesman i Irak, i en intervju att: "Det finns helt klart en plan bland utländska krafter på att ta sig in i det här landet (Irak) och sätta igång ett inbördeskrig, sprida etniskt våld och försöka blotta sprickor i samhället."

Jag har svårt att förstå hur detta kan ha kommit att betraktas som en nyhet.

Inte kan väl nyheten vara den att en amerikansk general tror att propagandan inför kriget var så pass framgångsrik att folk i allmänhet inte insåg redan innan invasionen att den USA-ledda koalitionen måste ha haft planer på att ta sig in i det där landet, tänkt sätta igång ett inbördeskrig, sprida etniskt våld och med alla tänkbara medel och metoder försöka blotta och vidga sprickorna i det irakiska samhället?

Nog måste väl de amerikanska administrationernas tilltro till lögnens makt rimligtvis ha förbrukat allt sitt eventuella nyhetsvärde - även i fallet Irak - för ganska länge sedan? Möjligen skulle det kunna uppfattas som en smula anmärkningsvärt att en journalist som enligt bild-bylinen "bevakar Irak" fortfarande anser att USA:s lögnaktighet har nyhetsvärde. Men det kan väl knappast ha varit orsaken till att artikeln publicerades?!


Mera mat

Inte bara denna tidskrift ägnar sig åt matfrågan. I senaste numret av Historisk tidskrift skriver ekonomhistorikern Ulf Jonsson om mat, identitet och globalisering. Forskarna brukar urskilja tre perioder i matförsörjningens internationalisering. Den första, mellan 1870 och 1945, knöt samman Västeuropa och transatlantiska ekonomier så att bl.a. priset på kött och vete sänktes rejält. Vitt bröd, fläsk och konserver blev var mans mat. Den andra, från andra världskrigets slut till 70-talet, innebär en mycket starkare roll för livsmedelsindustri i stor skala och standardiserad snabbmat. I hela västvärlden äter man mer nötkött och kyckling. I den tredje perioden tudelas livsmedelskonsumtionen efter sociala linjer. Den standardiserade snabbmaten blir än mer dominerande i arbetarklassens kylskåp, medan välmående och välutbildad medelklass äter mycket frukt och grönsaker, alltmer säsongsoberoende.

Inom respektive socialgrupp blir mönstret alltmer homogent. En fransk, svensk eller amerikansk universitetslärare äter likadant. Ett inte obetydligt utrymme för nationellt nischade kvalitetslivsmedel finns dock kvar - ofta producerade av småbrukare som därmed träder i allians med den bildade medelklassen. Här består kulturella skillnader på nationsnivå. I det naturälskande Sverige ligger tyngdpunkten vid ekologiskt framställda produkter, i Frankrike vid gastronomiska kvalitéer.

Differentieringen av matkulturen är också en bas för alla mattidskrifter och matprogram, som blir viktiga för individens identitetsskapande. Säg mig vad du äter, och jag ska säga vem du är!


Teaterman och föredöme

Keve Hjelm var en teater-man med ovanligt intellektuellt och konstnärligt djup. I samband med hans bortgång nyligen sändes ett radioprogram runt hans arbete med Strindbergs Fadren. Där sades så mycket av värde om konstens förhållande till livet att jag slutade med städningen hemma och satte mig ner vid köksbordet och tog fram papper och penna och lyssnade intensivt.

Det slog mig hur arbetet med att förändra världen är gemensamt för en konstnär av Keve Hjelms typ och en revolutionär som vill göra ett gediget arbete.

Han konstaterar att det som ej kostat personlig möda inte tillhör oss. Att vunnen erfarenhet är det som vi plockat upp och levandegjort ur tidigare omedvetna nivåer. Där finns källorna till medvetenheten och handlingen. Men där källorna har sinat blir det "torrt" och livlöst. Det känner publiken och då uppstår brist på närvaro.

Renodlad medvetenhet blir våldtäkt.

Närvaro/autenticitet kräver förmåga att leva sig in i andras lidande, att gå till botten i sitt engagemang. Bara där kan den levande poesin och kraften finnas. Den verkliga förändringspotentialen. Bara där kan vi beröra en annan människa och bli trovärdiga.

Man måste slita av sig sin privata mask för att inbjuda andra att göra detsamma.

Man måste försöka behålla "sin andliga specifika vikt" och stå kvar på golvet.


Vänstern och nationen

Oj, så glada många kom-mentatorer på borgerliga ledar- och kultursidor blev när de läste Rasmus Fleischers artikel "Nationalvänstern" i februarinumret av tidskriften Arena. Fleischer går fram som en skördetröska över Ung vänster, Folket i Bild, Ordfront, Nätverket mot krig, Clarté, KPLM-r och åtskilliga andra. Dessa grupperingars tjat om folkrätt, nationellt självbestämmande, EU-motstånd och antiimperialism handlar i bästa fall om en förlegad dröm om att demokrati är möjlig på nationell nivå, i värsta fall om föreställningar om ett etniskt homogent svenskt folk som hållas fritt från främmande inflytande.

Man kunde inte hitta ett förträffligare vänsterintellektuellt alibi för att belägga hur i själva verket reaktionära medborgarna var när de röstade nej till EMU eller demonstrerade mot USA:s invasion i Irak. Artikeln kom så lägligt till Vänsterpartiets kongress, nu kunde Lennart Berntson i Svenska Dagbladet klistra etiketten nationalsocialistisk på kongressmajoriteten.

Nu förbehåller Fleischer sig själv rätten att använda guilt-by-association-argumentation, så strunt i de borgerliga hyllningskörerna och låt oss se på argumentationen. Misstagen, avsiktliga eller oavsiktliga, är uppenbara.

Så fort Fleischer läser ordet folk eller svenska folket tänker han på den tyska romantikens och sedermera nazismens folk-begrepp: en etniskt, t.o.m. genetiskt definierad grupp. Då låter det inte så bra när Ung vänster säger att EMU-valet var en seger för svenska folket. Men i marxistisk tradition avses med folk arbetarklassen och de grupper som i huvudsak har samma intressen som arbetarklassen. De flesta svenskar som har annat modersmål än svenska eller bekänner sig till en annan religion än den luthersk-evangeliska läran tillhör utan tvivel svenska folket. Förnekar man det skapar man en rejäl grund för etnifiering. Det är vad Fleischer gör.

Fleischers måltavlor motsätter sig inte mellanstatligt och internationellt samarbete: FN, ILO, World Social Forum eller vad det nu kan vara. Till skillnad från Fleischer bör man pröva en klassanalys av de specifika internationella projekten. EMU och den tills vidare lyckligt havererade EU-konstitutionen försvagar arbetarklassens position i flertalet EU-länder. Därför var det rimligt att arbeta för ett nej i EMU-omröstningen - på nationell nivå.

Bakom vänsterns hållning finns här alltså en egentligen leninistisk analys: försvaret av den nationella suveräniteten mot EU tjänar arbetarklassens internationella kamp.

Likadant med folkrätten. Ligger det i det palestinska folkets intresse att det får sina folkrättsliga krav på en egen nation tillgodosedda? Gynnas irakierna av USA:s folkrättsvidriga ockupation? Folkrätten är ett försök att reglera fredliga relationer mellan stater - skulle krigen och invasionsförsöken i världen bli färre om folkrätten avskaffades?

Så kan man hålla på. Frågorna om nationen, internationalismen och socialismen är inte alltid enkla. Men ska man diskutera på Fleischers nivå blir de busenkla.

Guilt-by-association-frågan är därför intressantare i detta fall. Varför fick denna ganska enfaldiga artikel en sådant genomslag? Det hade den inte fått för femton år sedan. Svaret är kanske busenkelt också i detta fall: mer än på mycket länge är det angeläget för imperialism och transnationellt kapital att försvaga nationellt självbestämmande.


Arbetsrätt

I Dagens Nyheters huvud-ledare den 26 februari löper den nyliberala dogmatismen amok. Eftersom Sverige har föreningsfrihet bör nog fackföreningar få finnas, menar DN generöst. Men de ska inte sluta kollektivavtal utan endast bistå sina medlemmar med lite information och möjligen rättshjälp. Fackföreningar har nämligen ingen roll "som central överförmyndare /.../ utan som advokat åt den enskilde medlemmen". Vidare "Är det inte dags att varje individ blir betraktad som mogen att själv förhandla om sin lön med arbetsledaren?"

Förutom att flertalet arbetsgivare nog skulle dra sig för den förhandlingsbördan, innebär förslaget ett raskt skutt tillbaka till 1800-talet då facken saknade förhandlingsrätt. DN kombinerar sitt förslag med kravet på fri arbetskraftsinvandring. Man har inte funderat på de ömsesidiga styrkeförhållandena när en svensk "individ" ska förhandla med Volvofabriken i Gent eller en spansk individ med Skanska? Eller är det just det man har?