I en ledare den 13 januari förespeglade Dagens Nyheters ledarskribent läsarna att en metod att knäcka den höga arbetslösheten Europa skulle vara "att liberalisera arbetsmarknaderna och sänka skattekostnaden för att anställa".

Skribentens förklaring till massarbetslöshetens återkomst blir därför också (något förenklat kan tyckas) att "Miljontals människor som velat försörja sig genom arbete har i stället erbjudits bidrag utan motprestation."

Att detta är medveten ideologi i Marx mening - spridande av falskt medvetande - framgår redan några meningar längre fram i texten, där USA tas fram som ett positivt exempel både när det gäller invandring och sysselsättning.

Naturligtvis begränsas jämförelsen till början av 1990-talet. 1993 var det år då USA för första gången kunde visa upp lägre officiell arbetslöshet än Sverige. En statistisk skillnad länderna emellan som sedan dess jämnats ut. År 2003 var arbetslöshetstalen i Sverige och USA ungefär lika - trots olikheterna mellan Bushadministrationens och den svenska socialdemokratins arbetsmarknads- och socialpolitik.

Däremot måste det medges att det i Sverige har utvecklats en enastående stor skillnad i sysselsättning mellan infödda och invandrade medborgare. I detta avseende har Sverige gått från att vara ett föredöme till jumboplatsen på mindre än 15 år. För övrigt under samma år som sysselsättningen i Sverige minskats totalt sett.

Det syns därmed tydligt att svenska arbetsgivare vrakar till och med "andra generationens invandrare" när de får möjlighet till detta.

Att arbetsgivarna i Sverige trots dessa preferenser gärna exploaterar "gästarbetare" utan svenskt medborgarskap avslöjades genom dödsolyckan vid ombyggnaden av SSAB-Luleås ugnar.

Visst kan det därmed framstå som en lösning att upphäva medborgarrätten och avreglera arbetsmarknaden i Sverige så att alla tvingas att tigga till sig jobb på samma villkor som SSAB:s gästarbetare. Frågan är bara hur man skulle kunna förmå svenska arbetsgivare att sluta vraka bort invandrare och deras barn i fall infödda svenskar (eller i alla fall så kallade européer - white caucasian arier) gick att få lika billigt.

Sannolikt skulle någon typ av rasrabatter komma att krävas även på en i övrigt helt avreglerad arbetsmarknad i fall sysselsättningsgapet skall kunna övervinnas.

DN försöker att splittra mellan proletariatet - egendomslösa människor i allmänhet - och dem inom arbetarklassen som har anställning. Detta genom att blåsa under motsättningen mellan vad de betecknar som insiders och outsiders på arbetsmarknaden. Speciellt tacksamt är det för borgarpropagandan när denna skillnad kan framställas som beroende på rasmotsättningar - det vill säga inom underklassen.

Därför beskrivs också "lagar, regler, skatter och välfärdssystem" i DN som om dessa hade utfärdats i de vitas intresse och dessutom hade en allmänt negativ inverkan på antalet arbetstillfällen, och som om det var genom dessa regelverk enbart som nytillträdande - särskilt invandrarna och deras svenska barn - stängdes ute från arbetsmarknaden.

Nu är det faktiskt inte givet att kapitalisterna utökar antalet anställda därför att kostnaderna för arbetskraften minskar. Det krävs också att de ytterligare produkter - varorna - som dessa nyanställda tillverkar går att avyttra.

Vilket i sin tur faktiskt kräver att de anställda får lön för mödan. Och numera att även proletariatet i övrigt får konsumera en del.

Högre disponibel inkomst för arbetarklassen och proletariatet ger större köpkraftig efterfrågan som leder till ökad konsumtion (i fall den ökade inkomsten tillfaller låginkomsttagare som konsumerar största delen av sina inkomster). Ökad konsumtion kräver i sin tur ökad produktion vilket - i fall produktionsökningen är tillräcklig - medför ökad sysselsättning.

Att uppfatta ekonomin som ett cirkulationsförlopp där kapitalisterna också måste ge för att kunna ta är nog både känslomässigt motbjudande och intellektuellt sett överkurs för krämarsjälarna på DN:s ledarredaktion.

I stället väljer ledarskribenten att diskriminera människor efter klass - och försöker att lansera detta som antirasism:

"Skillnaden mot USA är slående. I New York eller Los Angels kan en nyanländ alltid börja med att arbeta i en butik eller restaurang - i Stockholm eller Frankfurt är chansen till laglig försörjning liten.Det är huvudförklaringen till att amerikanerna betraktar invandringen som en tillgång, medan européerna ser den som en belastning."

Den avgörande frågan är vilka amerikanska och vilka europeiska människor som DN:s ledarskribent räknar med.

Knappast de som har jobb i butik eller i restaurangbranschen. Inte heller vare sig infödda eller tidigare anlända invandrare - eller i Sverige de invandrades barn - som fortfarande går arbetslösa, och som genom arbetskraftsimporten och rasismen berövas varje hopp om anställning i framtiden.