Är homosexuella och andra avvikare från normerna den viktigaste revolutionära kraften i dagens samhälle? Ja, eftersom de ofta är de mest förtryckta och ifrågasättande, svarar queerteoretikern, en uppåtstigande stjärna inom kulturvänstern. På köpet förvandlas klasskampen till en identitetsfråga bland andra. Linnea Nilsson varnar för denna postmoderna tankelinje.

Arbetarrörelsen har under de senaste de-cennierna varit utsatt för hård intern såväl som extern kritik för sitt "ensidiga fokus på klass". Kritiken har ofta varit berättigad. Arbetarrörelsen har haft och har problem med att analysera och hantera såväl rasistiska som patriarkala samhällsstrukturer. Krav har uppstått på att man ska förena marxismen med diverse olika teoribildningar för att råda bot på problemet. På senare år har queerteori seglat upp som en joker i leken. Inom delar av socialdemokratin, i SAC, bland kulturjournalister och på högskolornas genuskurser förs det en livlig diskussion om huruvida queerteori kan utveckla den radikala vänsterpolitiken. I Sverige har Tiina Rosenberg blivit en av queerteorins förgrundsgestalter med artiklar i Arbetaren, ETC, Arena och i nyhetsmedia.

Den mer populariserade variant av queerteori som Tiina Rosenberg ger uttryck för slår läsaren som odogmatisk och demokratisk. Hon argumenterar mot monolitiska analyser och rörelser, för "ett mer bångstyrigt - queert, om man så vill - förhållningssätt. /.../ Att tala om kvinnor, homosexuella, arbetare och invandrare som seriella kollektiv möjliggör förhoppningsvis en mer mångskiftande analys av sociala orättvisor, men också av hur vi uppfattar motstånd." (Arbetaren 51/52 2002). Det är också de här aspekterna av queerteorin som har fått mest gehör inom vänstern - tanken på att motståndspolitik kan utformas utifrån en heterogen grund där den gemensamma nämnaren utgör kampen mot disciplinerande normsystem som vithet (svenskhet), heterosexualitet etc. Queer kan inte begränsas till att handla om en kritik av heterosexualitet som norm, utan har kommit att utgöra ett mer omfattande teoretiskt-politiskt projekt. Det kan därför finnas en poäng att föra en diskussion om varför den har blivit så populär och på vilket sätt vi, med Tiina Rosenberg, "behöver både queer och marxism".

Min inte särskilt kontroversiella uppfattning är att den process vi är en del av, där marxismen ska förenas med diverse andra teorier, för närvarande tenderar att utmynna i en radikal omformulering av marxismen, dess klassbegrepp och socialismen. Att det sker omformuleringar är inte nödvändigtvis dåligt i sig. Knäckfrågan rör naturligtvis vad queerteorins "mångskiftande analys av sociala orättvisor" och uppfattning om motstånd har att tillföra den socialistiska vänstern.

För att kunna föra en diskussion om vilka problem och tendenser i vänstern som queerteori seglat upp som ett svar på, är det nödvändigt att se den mot bakgrund av en mer generell förskjutning av den västerländska vänsterns teoretiska och politiska agenda. I kölvattnet på arbetarrörelsens tillbakagång och politikens högervridning under åttiotalet var det många besvikna aktivister och intellektuella som började nagelfara kartan efter nya radikala subjekt. Man fick upp ögonen för systemets marginaler och sprickor, där makten inte verkade heltäckande och människor mindre mutade av systemet. Tanken på en kreativ och progressiv majoritet framstod som absurd. Minoriteter och avvikare började hyllas som revolutionära. Det kritiska tänkandet vid universiteten skiftade samtidigt från en marxistisk kritik av kapitalismen till en civilisationskritik av det moderna projektet. Det moderna projektets betoning av rationalitet, planering och framstegstänkande skulle enligt den nya postmoderna vänstern vara upphovet till förtryckande samhälleliga institutioner. Ofta räknas välfärdsstaten in bland dessa "förtryckande" institutioner med rötter i det moderna tänkandet. Moderniteten fick bära skulden för "vår tids ondskor" - imperialismen, kolonialismen, nazismen, det linjära utvecklingstänkandet, det binära tänkandet (dvs. den tankemässiga låsningen vid motsatser: svart/vit, kropp/själ, kvinna/man likväl som marxismens "uteslutande" indelning av samhället i arbetare och kapitalister). Det postmoderna projekt som queer är det senaste ledet i har följdriktigt som en av sina käpphästar att underminera dessa dikotomier och visa på samhällets och identiteters flytande, obestämbara och pluralistiska natur.

Det räcker emellertid inte med ovanstå-ende observationer för att förklara var-för postmodernistiska teorier har fått ett så stort inflytande i kultur- och samhällsdebatten. Postmodernismen har enligt en del teoretiker (Jameson 1991, Hardt & Negri 2003) en specifik materiell bas: den har sitt ursprung i ett historiskt skifte i västerlandet till en ny form av kapitalism - till den decentraliserade världen av teknologi, konsumism och kulturindustri i vilken tjänster, finans och informationsindustrin triumferat över traditionell tillverkning. Jag tillhör inte dem som menar att det har skett något kvalitativt brott inom kapitalismen som motiverar den här ideologiska utvecklingen. Dessa förklaringsansatser är snarare att betrakta som vänsterkopior på kapitalismens krismedvetande. Nedgången i produktionen av marxistisk teori och uppblomstringen av postmodern teori sammanföll väsentligen med den ekonomiska kris som drabbade de kapitalistiska ekonomierna under sjuttiotalet. Profitnivåerna föll drastiskt i den amerikanska ekonomin och i många andra kapitalistiska länder och har inte återhämtat sig (Moseley 2003). För att öka profitnivåerna har kapitalet sedan dess inlett ett korståg mot arbetarklassen.

Många marxister (Wood 1986, 1995; Eagleton 1996; Zavarzadeh 1995) har påpekat att det är en av de senaste decenniernas stora ironier att samtidigt som kapitalet har inlett ett veritabelt krig mot arbetarklassen och dess landvinningar har den ena vänsterintellektuella efter den andra gått ut och proklamerat klasskampens död. Eller med postmarxistens Ernesto Laclaus ord: "class struggle is just one species of identity politics, and one which is becoming less and less important in the world in which we live" (Laclau 2000). Jag tänker inte spekulera närmare i vilken värld Ernesto Laclau räknar som sin, men den är uppenbarligen ganska speciell. Kapitalets försök att öka profitnivåerna har sannolikt inte undgått de flesta människor. Trots att kapitalets apologeter har en tendens att påstå motsatsen har inte reallönerna stigit, varken i USA eller i större delen av Västeuropa. Genom frontalangrepp på välfärdsstaten har kapitalet inte bara möjlighet att stävja tillväxten av det för kapitalet improduktiva arbetet, utan dessutom att smula sönder arbetsrättsliga regleringar. Arbetet har intensifierats avsevärt för de flesta arbetare. Vad kapitalet nu kräver är marknadens avreglering och med det en decentraliserad statsapparat som inte står i vägen för investeringar. Produktionen flyttas utomlands för att billigare arbetskraft ska kunna utnyttjas och skapa tryck på de länder som ännu har kvar arbetsrättsliga regleringar. Gästarbetarsystem, arbetskraftsinvandring och svartarbetskraft har utnyttjats i samma syfte.

Under samma period har högern investerat allt mer för att utveckla sina propagandainstitut och kommit att utveckla effektiva desinformationsnätverk. Arbetarrörelsens tillbakagång lämnade i stort sett fältet fritt för högern att hamra ut sin version av den kapitalistiska krisen. Det var en version som bestod i ett antal teser som man numera kan hitta i närmaste Giddens-bok: det viktiga för människor idag är inte materiella överväganden, utan abstrakta värderingar; välfärdsstaten är förtryckande; klasskampen är förlegad; vad som skiljer människor åt är inte ägande av produktionsmedel, utan vilka konsumtionsartiklar de köper osv.

Vad som sedan hände var att vi fick väns-tervarianter av dessa teser: mänsklig subjektivitet och handlande regleras av diskurser; kampen för rättvisa handlar om en kamp om att fylla abstrakta begrepp som demokrati, jämlikhet etc med nytt innehåll; människor kan utöva motstånd genom progressiv shopping; rättvisa kan inte nås inom nationalstatens ramar, den måste vara global; totaliserande analyser och system är förtryckande, dekonstruktion är progressivt osv. Stora delar av den intellektuellt arbetande vänstern gav med andra ord upp arbetarklassen som revolutionärt subjekt. Man trodde som André Gorz att den var hopplöst inbakad i systemet och därmed inte hade någon potential för förändring och letade andra subjekt för socialismen, eller gav man upp det socialistiska projektet helt. Arbetarklassen hade rönt stora framgångar genom sin kamp för utökade rättigheter och välfärdsstatens framväxt, och man hade ett antal stora strejker bakom sig. Ändå, menade många intellektuella, stod man och stampade i den reformistiska fällan och kom inte längre. Det här lämnade uppenbarligen fältet för mer "frigjorda" intellektuella. I samband med murens fall blev det än svårare att försvara socialismen.

Som en omfattande men samtidigt mar-ginaliserad praktik har homosexualitet hamnat i det ideologiska rampljuset och undergått en genomgripande omteoretisering genom queerteori. För queerteoretiker är dekonstruktion det främsta vapnet i korståget mot förtryckande kategoriseringar och kollektiva identiteter. I Arena nr 3/2003 skriver idéhistorikern Pia Laskar att "Queerteorin och aktivismen utmanar inte bara kollektiva identiteter, utan ifrågasätter dessa identiteters enhet, historia, stabilitet, essens och politiska användbarhet. Queer river runt i stabiliteten och enheten, inte för att utplåna den eller för att hitta en lösning - utan för att skapa osäkerhet och rörlighet. Det handlar om att ständigt rycka undan mattan som det till synes givna står på. Queer ställer sig i opposition till det normala samhället och idén om normalitet över huvud taget. Man väljer utanförskapet och en kompromisslös konfrontationspolitik." Kritiken av arbetarrörelsen och en dekonstruktion av dess framsteg har i Sverige tillhört en av queerteorins favoritsysselsättningar. Queer utgör den senaste utvecklingen av den postmoderna trenden att uppfatta tanken på en kreativ och progressiv majoritet som en ihopdiktad absurd berättelse.

Det som enligt queerteori ska omstörtas är inte produktionssystemet utan signifikationssystemet - det vill säga sättet vi tillskriver identiteter och relationer en viss innebörd eller betydelse. I den bästa av alla queervärldar finns det ingen koppling mellan företeelse och betydelse, utan alla sakers innebörd är flytande. I sin bok Bortom normen (2000) definierar Åsa Petersen queer som att det "handlar om att skrida över gränser. I ett sammanhang där människor får identifiera sig själva, utan hänsyn till omgivningens förväntningar på vilka vi borde vara, blir diskriminering näst intill omöjlig. /.../ På så vis bär queerrörelsen nyckeln till många människors frihet." Man kan se flera problem med det Petersen skriver. Hos henne görs kopplingen mellan två problematiska aspekter av queerteori tydlig: dels en syn på makt som rent diskursiv (diskriminering handlar om förväntningar), dels en individbaserad voluntaristisk syn på motstånd. Hon skriver om pansexuella Elina att "möjligen är Elina den största revolutionären. En norm som ersätts av en annan har i grunden inte förändrat någonting. Annat är det med människor som tar sig friheten att bestämma sig själva". Petersen borde utifrån sina egna etiska utgångspunkter se det problematiska med att förespråka en analys och politik där de individer som har "mod" nog att bryta mot normen blir hjälteförklarade. Men det är samtidigt helt konsekvent med en syn på massan som per definition icke-radikal.

Den postmoderna queeridentiteten sägs vara progressiv i egenskap av sin flexibla och anti-normativa identitet. Frågan är bara progressivt i förhållande till vad? Det liv som hyllas i mycket av queerteorin är ett liv som genom sin spontanistiska karaktär förflyttar fokus från grundläggande behov av mat, bostad, hälsovård etc. Att framtiden är osäker idealiseras - planering och trygghet avfärdas som normaliserande, och standardisering som direkt förtryckande. Det desperata livet under kapitalismen rättfärdigas med vackra paroller om att bejaka obestämbarheten och det oförutsedda. Den kortvariga intensiva njutningen premieras framför den långsiktiga tryggheten. Människors begär anses vara autonomt och frånkopplat från behov. När inga behov längre betraktas som grundläggande finns det ingen ände på människors "behov" eftersom de kommer att bli kopplade till den kapitalistiska begärsproduktionen som stimulerar omättliga och oändliga begär. I syfte att säkra realiseringen av mervärde sker det en ständig ansträngning från kapitalets sida att upptäcka nya bruksvärden och skapa nya behov. Genom att losskoppla behov från begär och hävda begärets autonoma karaktär osynliggörs begärens materiella förankringar i den samhälleliga produktionen. Queerteorins subjekt är det kapitalistiska samhällets "cruiser" - en gränsöverskridande obestämbar person som flyter omkring i en konsumerande nomadtillvaro och lever för ögonblicket.

Queerteorin har således en potential att utgöra en kronjuvel i den kapitalistiska arsenalen, eftersom den glorifierar begäret och sopar frågan om behov under mattan med motiveringen att det är essentialistiskt att tala om grundläggande behov. Något bredare genomslag kommer den emellertid aldrig att få. Den ger uttyck för en klassposition som majoriteten av den arbetande befolkningen inte delar och aldrig kommer att känna igen sig i.

Även Tiina Rosenberg, som annars ofta uttalat sig starkt mot privatiseringar och nyliberalism, utelämnar i Queerfeministisk agenda (2002) fullständigt all kritik av kapitalismen och av hur sexualitet och behov formas av att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Genom queerteorins premisser omöjliggörs en kritik av kapitalismen som produktionssystem. Alla ansatser till systemkritiska analyser löper risk att utsättas för anklagelser om "metafysiskt våld", för att tala med queergurun Jacques Derrida. Eftersom verkligheten enligt queerteori är diskursiv innebär varje förment försök att kategorisera eller begreppsliggöra den ett potentiellt våld mot dess "undflyende" karaktär. Om klass nämns görs det ofta som en del av ett mantra, "klass, kön, etnicitet, sexualitet", som en identitetspolitisk kategori att dekonstruera.

Detta är på intet sätt unikt för queerteori, utan är utmärkande för hela kulturvänstern. Inom mitt forskningsområde, etnicitets- och kulturforskning, är det fullständigt förhärskande. Angela McRobbie, en förgrundgestalt inom kulturstudier, har i sin Postmodernism and popular culture (1994) gjort en diskursanalytisk läsning av den unga arbetarklassen. Hon visar hur denna förser varor med "nya, bisarra och oppositionella innebörder". När arbetarkillen köper en armanitröja bryter han enligt McRobbie mot "klassnormen" och omförhandlar sin identitet. Någonstans på vägen försvinner det faktum att oavsett hur många dylika "omförhandlingar" som görs består klassamhället. Den här analytiska manövern marginaliserar exploatering och sätter dominans i förgrunden. Det materiella ersätts med det kulturella och tillgång till materiella resurser görs sekundärt i förhållande till mobilisering av diskursiva resurser.

Åsa Petersen visar tydligt på queerteoretikernas svårigheter att förhålla sig till klass i sin bok Bortom normen. Hon refererar till LO:s rättviseutredning där medlemmarna svarat att den orättvisa de upplever mest är bristen på makt. Av detta drar Petersen slutsatsen att "vår tids rättvisekamp handlar alltså inte bara om ekonomiska resurser. Det handlar i lika hög grad om rätten att få vara sig själv och respekteras för det." Det här måste betraktas som en bokstavligt talat queer läsning av vad LO-medlemmarna i själva verket säger. Vad tror hon egentligen de åsyftar? Att de inte får "vara sig själva" på sina arbetsplatser? Nej, det är klart att de inte får. Det handlar om att de lider brist på konkret inflytande över sin arbetssituation. Felet Petersen gör är att klass för henne handlar om pengar och inte om de samhälleliga produktionsförhållandena. När LO-medlemmarna säger att de lider brist på makt, tänker hon att de säger inte att de vill ha mer pengar - alltså handlar det inte om ekonomiska, utan om diskursiva resurser.

Petersen kritiserar liksom andra queerteoretiker arbetarrörelsen för dess självbild. Det finns en problematisk stereotypisering av vad det innebär att vara arbetare som har odlats inom delar av arbetarrörelsen. En bild som inte minst har slagit tillbaka mot arbetarrörelsen självt och begränsat den. Det har Petersen rätt i. Men hon har samtidigt så fel att man baxnar. "Klassbegreppet riskerar att stänga ute mer än det frigör", skriver hon. "Arbetarrörelsens ambivalens inför högre studier är ett utmärkt exempel på det. /.../ På många håll inom socialdemokratin härskar fortfarande föreställningen att en riktig sosse står på golvet. /.../ I sådana vänsterkretsar skulle queerteorin fungera som positivt sprängstoff. Människan bakom arbetaren skulle få en chans."

Kan det vara så att den här typen av attityder inom arbetarrörelsen grundar sig på konkreta historiska erfarenheter? Eller tror Petersen att det är på grund av attitydproblem som så många arbetare inte läser vidare? Att det är på grund av arbetarrörelsens interndemokratiska problem som "människan bakom arbetaren" inte får "en chans"? Jag har svårt att se hur "queerteorin skulle fungera som positivt sprängstoff" för arbetarrörelsen, med Pia Laskars påpekande i åtanke om att "queer river runt i stabiliteten och enheten, inte för att utplåna den eller för att hitta en lösning - utan för att skapa osäkerhet och rörlighet". Osäkerhet och rörlighet för dess egen skull känns knappast som en realistisk lösning på rigida strukturer och bör nog avskrivas från dagordningen snarast möjligt.

Den postmoderna vänsterns begrepp om socialismen reducerar denna till ett an-tal värderingar som rättvisa, demokrati etc. Åsa Petersens bok Bortom normen är återigen tydlig i det här avseendet. Petersen ställer sig positiv till socialdemokratins partiprogram som presenterades 2000. Hon menar att det innebar en utvidgning av rättvisebegreppet. Att den utvidgning av rättvisebegreppet hon finner i socialdemokraternas nya partiprogram förutsatte att man sopade klass under mattan vägrar Petersen se: "som om en orättvisa blir mindre för att man erkänner en annan. Som om ekonomiska orättvisor egentligen är de enda", skriver hon. När klass ses som en identitet som är ett resultat av att vissa har mer pengar än andra och har "finare" vanor och dyrare kläder än andra och den stora (o)rättvisefrågan kommer att handla om att klassresornas tid är förbi, då har klassbegreppet de facto devalverats.

Frågan man bör ställa sig är om klassbegreppet måste devalveras för att vänstern ska uppmärksamma och motarbeta rasistiska och patriarkala strukturer? Nej, självklart inte. Kampen för ett jämlikt samhälle handlar också om att motarbeta dessa strukturer. Om det nu är så att klassbegreppet faktiskt har kommit att devalveras och urvattnas parallellt med att socialdemokraterna och andra delar av arbetarrörelsen börjat, för att använda Petersen ord, utvidga sitt rättvisebegrepp, vad säger det då om motiven bakom den här trenden? Vad säger det om den historiska situation vi befinner oss i? Jag tycker det är ganska tydligt vad budskapet är: Glöm socialismen. Det finns en mer eller mindre öppen dagordning bakom mycket av talet om ett utvidgat rättvisebegrepp.

Det är väsentligt att se att dagens sociala rörelser bedriver en många gånger legi-tim kamp mot orättvisor och förtryck, och det är nödvändigt att arbetarrörelsen är en del av den kampen. Arbetarrörelsen måste sträva efter ett jämlikt samhälle utan förtyck för alla och vi måste kämpa kollektivt för det, men inte på de här premisserna. För att tala med Terry Eagleton i The illusions of postmodernism, antingen är marxismen "a theory of the role played by the conflict between social classes in a much wider process of social change, or it is nothing". Kompromissar arbetarrörelsen om det, har man fibblat bort sina kort. Jag hyser inga tvivel om att oavsett vad vi kallar den kommer klasskampen att fortgå, men det verkar ju onekligen onödigt att något som kallar sig vänster sätter käppar i hjulen för arbetarklassens möjligheter att hävda sig gentemot kapitalet.

När vänstern idag trevar efter ett subjekt för sin politik behandlar man inte besittningen av strategisk makt och en förmåga till kollektivt handlande som centrala förutsättningar. Snarare gör man det ofta på grundval av ett normativt tänkande - man tänker för mycket på vilka man bör ha med ur ett slags allmänt rättviseperspektiv i stället för att ha som utgångspunkt vilka som har en faktisk potential att infria socialismen. Arbetarklassen är inte socialismens fanbärare för att arbetarna lider mest. När det gäller lidande är det inte svårt att hitta mer lovande kandidater: hemlösa, psykiskt sjuka, svältande, fängelseinterner etc. Arbetarklassen är socialismens subjekt därför att den befinner sig i hjärtat av det kapitalistiska systemet, det är det kollektiv som har ett intresse av att kapitalismen upphävs. Att sedan intressen inte alltid omvandlas till politiska projekt eller tar sig socialistiska uttryck är en annan sak. Vänstern är fortfarande fastlåst i den identitetspolitiska fällan av att samla på förtryckta grupper, men det är marxismen och inte queerteoris upplösande av identiteter som är lösningen på dilemmat. -

Litteratur

Eagleton, Terry (1996). The illusions of postmodernism. London: Blackwell.

Hardt, Michael & Negri, Antonio (2003). Imperiet. Stockholm: Vertigo.

Jameson, Fredric (1991). Postmodernism or, the cultural logic of late capitalism. Durham: Duke UP.

Laclau, Ernesto (2000). Structure, history and the political" i Butler, J; Laclau, E; Zizek, S (red). Contingency, hegemony, universality. Contemporary dialogues on the left. London: Verso.

Laskar, Pia (2003). XXX???" i Arena 3 2003.

McRobbie, Angela (1994). Postmodernism and popular culture. New York: Routledge.

Moseley, Fred (2003). Marxian crisis theory and the postwar US economy" i Saad-Filho, Alfredo (red). Anti-capitalism. A Marxist introduction. London: Pluto Press.

Petersen, Åsa (2000). Bortom normen. Stockholm: Agora.

Rosenberg, Tiina (2002). "För en queer marxism" i Arbetaren 51/52 2002.

Rosenberg, Tiina (2002). Queerfeministisk agenda. Stockholm: Atlas.

Wood, Ellen Meiksins (1986). The retreat from class. A new true socialism. London: Verso Press.

Wood, Ellen Meiksins (1995). Democracy against capitalism. Renewing historical materialism. Cambridge: Cambridge UP.

Zavarzadeh, Masud (1995). Post-ality: The (dis)simulations of cybercapitalism" i Zavarzadeh, M; Ebert, T; Morton, D (red). Post-ality: Marxism and postmodernism. Washington: Maisonneuve Press.

Linnea Nilsson är vänsterpartist, skriver krönikor i Norrskensflamman och sitter i redaktionen för Ung Vänsters bokförlag Nixon. Hon arbetar som doktorand på Tema Etnicitet vid Linköpings universitet.