Det finns många som har mycket att säga om den globaliseringskritiska rörelsens utveckling. Konflikterna är många och diskussionerna går stundtals hett till. Detta gäller inte minst synen på forumprocessen; inställningen till huruvida den ska utvecklas i riktning mot (1) en enad rörelse, eller (2) ett rum där sociala rörelser kan mötas och diskutera erfarenheter och strategier. Extremståndpunkterna har framförts av å ena sidan trotskistiska grupper som vill omvandla rörelsen till en femte international. Å andra sidan den liberala och frihetliga allmänvänsterns företrädare som säger sig värna den politiska mångfalden. Denna uppdelning är naturligtvis krass, men visar ändå på att spektrat är brett. Och ännu så länge står framtiden fri att forma.

På eftermiddagen den sextonde januari 2004 invigdes historiens fjärde World Social Forum på Nesco Grounds i Mumbai. Uppemot 100 000 personer från klotets alla hörn hade samlats för att diskutera motstånd, teorier och visioner - men också för att delta i och utveckla forumprocessen. Alltifrån snällhumanistiska NGO:er, via muppiga miljöorganisationer, traditionella fackföreningar och autonoma intellektuella till små obskyra personkultssekter. Ingen hade missat kallelsen; inte ens de politiska partierna som egentligen är förbjudna att delta men smiter in med sina frontorganisationer.

Och utvecklingen var ganska tydlig. Fackföreningsrörelsen, de stora kommunistpartierna och andra organisationer med bred folklig förankring dominerade på ett sätt som inte varit fallet tidigare. Ingen av de smala NGO:erna lyckades ta särskilt mycket plats. Istället för abstrakta diskussioner om det postmoderna nätverkssamhället kom många av seminarierna att handla om konkret kamp.

Denna utveckling kritiserades redan efter förra årets WSF, där bland andra Venezuelas president Hugo Chavez tilläts tala inför stora åskådarmassor. I en artikel (Guardian 3/2 2003) gav Naomi Klein sin bild: "hur i hela världen kunde ett möte som skulle vara en uppvisning för nya gräsrotsrörelser bli en hyllning av män med böjelse för tretimmarstal om att krossa oligarkin?" Men det är just bilden av att kampen mot den rådande samhällsordningen är "ny" som håller på att tvina. På förra European Social Forum tvingades Antonio Negri gå förlorande ur en diskussion om sin imperie-teori. Överallt intensifieras samarbetet mellan sociala rörelser och politiska partier. Och i debatten kring forumprocessen framhålls vikten av folklig förankring alltmer. Välgörenhetsperspektivet försvinner till förmån för kamp- och konfliktperspektivet. Rörelsen lyckas undvika båda extremerna och utvecklar därmed både bredden och spetsen. Vänstern håller kanske äntligen på att bli kvitt förvirringen efter de realsocialistiska ländernas fall.

Så visst går det framåt. Rörelsen växer och fokus flyttas stegvis i rätt riktning. Nu gäller det att inte fastna. Diskussionen lär fortsätta...