Människan gillar socker. Vad vi äter styrs av livsmedelsindustrins utbud på en överetablerad marknad. Därför äter vi mycket socker. Men är sockerbomben roten till dagens elände? Hans Isaksson diskuterar sambandet mellan marknad, mat och ohälsa utifrån en nyutkommen bok.

I de utvecklade industriländerna befinner vi oss i ett läge, där maten aldrig någonsin stått för så liten andel av våra utgifter, och där vi uppmuntras till att göra den så omväxlande som möjligt - till skillnad från förr, då vi åt sill, gröt, potatis, fläsk och rovor sju dagar per vecka. I konkurrensens namn satsar också industrin allt på att genom sockring och andra tillsatser göra maten så smakfull som möjligt. Detta är sannolikt en mycket grundläggande orsak till överviktsepidemin. Det är gott att äta, sockrat eller inte, och för att avstå från något som är gott måste vi ha starka skäl.

Idag lever också en stor del av mänskligheten i industrivärlden på mat som tillagats industriellt. För att "förädlas" och göras hållbar har maten först berövats det mesta av sin naturliga smak, vilken därefter ersatts med mer eller mindre artificiella smakämnen. Rörsockret är ett av de billigaste och mest attraktiva av dessa. Det kan dessutom presenteras som en "naturprodukt", vilket numera är en klar konkurrensfördel.

Rörsockret introducerades först bland människor som snarare levde för att äta än tvärtom. Bland dem köptes och såldes födoämnena på marknaden under konkurrens, som inte bara gällde näringsvärde utan även smak. Genom århundradena har det raffinerade sockret vandrat nedåt i samhället, som så många andra laster.

Inte minst på senare år, då jakten på fett blivit evangelium för en överviktig befolkning, har det vårats för rörsockret: folk köper lättyoughurt med 0,5 % fetthalt och sväljer glatt de avsevärda energimängder i form av socker man tillsatt för att ersätta de naturliga smakämnena, vilka här som oftast varit bundna till fettet. Till jordgubbsfilen äter de sin frukostmsli med massor av fibrer, som ju är nyttigt. Som belöning för sitt sunda beteende får man på köpet massor med rörsocker som industrin blandat i för att vi skall stå ut med nyttigheterna. Vi äter, och inte minst dricker, i Sverige över 40 kilo socker per år och person, en flerdubbling under den senaste 50-årsperioden och cirka tre gånger det ur näringssynpunkt ideala intaget. Det finns idag barn som stoppar i sig över 100 kilo socker per år.

I Sockerbomben (Forum förlag 2004) har Bitten Jonsson och Pia Nordström gjort en ambitiös genomgång av det överätande som ligger alltför många av oss varmt (och tjockt) om hjärtat. Avancerat matmissbruk betraktas här, jag tror med rätta, som en missbrukssjukdom bland andra. Den är bara så mycket svårare att komma åt eftersom totalabstinens - som ju brukar bli räddningen för t.ex. alkoholister, narkomaner eller rökare - i detta fall inte går att genomföra.

Bitten Jonsson har funnit en personlig väg ur sitt beroende av alkohol, nikotin och socker och bedriver nu en terapiverksamhet på området på BJC (Bitten Jonsson Center) i Hudiksvall med ett "neurobiokemiskt synsätt med en holistisk syn på näring, kropp, psyke och andlighet", allt enligt Susanna Ehdin, som skrivit förordet till Jonssons bok. Ehdin är likaledes en kommersiellt mycket framgångsrik och trendriktig författare och föreläsare på området, för övrigt för två år sedan utsedd till Årets Folkförvillare för sina New age-inspirerade läror.

Hos en naturvetenskapligt sinnad läsare väcks framför allt i förordet vissa alarmsignaler:

Holism har blivit en markör och ett slagord för en rad vetenskapligt högst suspekta teorier i dagens värld. Uttrycket brukar användas i anklagelsetexter mot den naturvetenskapligt grundade sjuk- och hälsovården för dess påstådda oförmåga att betrakta människan som en enhet av kropp och "själ". Men det är lätt att lägga pussel då antalet bitar är ringa, och det är lätt att göra en syntes av kropp och själ då man inte har så mycket konkret kunskap om någotdera. Att de tu i väsentliga avseenden är ett har vi vetat i tusentals år. Hur de hänger ihop lär vi oss däremot successivt allt mer om genom forskning, experiment och erfarenhet. Uppenbarad kunskap, som t.ex. monistiska visioner om matsmältningens, himlakropparnas, chis, chakrornas, andningens, den animala magnetismens, eller kostens, i allt avgörande roll för samspelet mellan kropp och själ har vi genom tiderna haft mycket liten hjälp av.

Den andra New age-markören i verksamhetsbeskrivningen för BJC är andlighet. Det borde alltid åläggas användaren att förklara för läsaren vad som kan menas därmed, som inte redan ryms i begreppet psyke, eventuellt med tillägg av "livsåskådning och värderingar".Till Bitten Johanssons försvar skall dock sägas att hon faktiskt gör ett rejält försök att förklara att andlighet för henne handlar om en missbrukare som önskar göra sig fri att finna ett engagemang; värden utanför henne själv som ger hennes liv en högre mening och fyller tomrummet efter drogen. Detta är naturligtvis inte lätt att göra på kommando, men det är ju svårt att säga emot henne på denna punkt.

Johansson lyfter fram sockerberoendet som något av problemets kärna. Suget efter snabba kolhydrater jämställs fysiologiskt med suget efter opium, alkohol eller nikotin. Det skulle vara orsakat av samma medfödda eller förvärvade överskott på receptorer för betaendorfiner i hjärnans "lustcentrum". Det är en hypotes, som tycks ligga rätt i tiden, och som man möter hos många av dagens hälsoprofeter. Är det också en riktig hypotes?

Socker, dvs. i synnerhet den del därav som kallas glukos (druvsocker), är det bränsle som våra celler, i synnerhet våra hjärnceller, ständigt måste ha tillgång till. Om glukosnivån i blodet börjar krypa mot nollpunkten blir vi först rastlösa och irriterade (matsökreflexen utlöses!). Sedan slöar vi till, förlorar medvetandet, kanske får kramper och dör, om ingen dessförinnan väcker oss med en glukosinjektion - varvid vi kanske i stället vaknar med en obotlig hjärnskada.

I sin outgrundliga visdom har naturen ordnat det så att växt/allätande däggdjur och fåglar gillar den söta smaken. Av de fyra (numera fem) smakämnen som våra smakkörtlar överhuvudtaget kan urskilja är sötma ett. Med samma klokhet har naturen ofta låtit de örter och träd som skall spridas via djurens tarmkanal ha söt smak.

Att vi "gillar" det söta betyder för neurofysiologen att sötman (liksom olyckligtvis en hel del andra mera onödiga företeelser som alkohol, opium, cannabis, nikotin etc. och en del för arten nödvändiga som t.ex. könsumgänge) av hjärnans limbiska system uppfattas som en belöning (njutning) och alltså i individuellt varierande grad ger en lustförnimmelse. Det är tur för oss, ty annars skulle våra förfäder ha avlidit av blodsockerfall och dött innan de genom trial and error luskat ut att det var just de där söta bären de skulle sätta i sig när de var som desperat hungrigast.

Naturligt förekommer glukos i blod och växtsafter, men väl utspätt. Honung innehåller dock hela 40 % glukos. Annars lagras glukos i naturen mest i form av stärkelse och cellulosa (och i våra däggdjurslevrar som glykogen). Glukos måste, när vi konsumerat födoämnena, brytas ner av våra enzymer, så att vi får vår glukos även om vi äter potatis eller palsternackor. Visst hade våra svältande förfäder kunnat äta några rötter i stället för de söta bären, ty kolhydraterna i roten bryts ju, liksom det mesta vi sätter i oss, också ner till glukos så småningom. Men då hade de fått vänta betydligt längre på effekt vilket kunnat bli ödesdigert.

Det raffinerade (renade) rörsockret, sackaros, gjorde sitt intåg i europeisk mathållning på 1500-talet. Det förhåller sig i belöningshänseende till de gamla växtfödoämnena som brännvin till svagdricka. Det frigör mycket snabbt sin glukosmolekyl och ger en snabb och kraftig belöning genom sitt koncentrerade sockerinnehåll. Den nya produktens historiska och geografiska spridning i den gamla världen kan följas på kyrkogårdarnas kranier. Tandrötan började nere vid kontinentens kuststäder på 1500-talet och spred sig på något hundratal år uppåt våra trakter, ty glukos är ett utmärkt substrat för bakterier och - till glädje för hjärnans lustcentrum - även i visst avseende en alkohol.

Det är nog bra längesedan homo sapiens slutade att ha något större behov av sötman för sin överlevnad. Vi erövrade så småningom andra medel - t.ex. språkliga - att förvärva och vidareföra kunskap om var snabb energi fanns tillgänglig i naturen. Det saknas inte exempel inom den mänskliga fysiologin på mekanismer som i ett historiskt skede befrämjat överlevnaden under andra livsbetingelser förvandlas till sjukdomsalstrare och bidrar till att förkorta livet. Dit hör förmågan att snabbt lägga på hullet eller att hysa begär efter energirika födoämnen.

Begreppet glukemiskt index (GI) användes ursprungligen inom diabetikervården för att formulera dietrekommendationer. De födoämnen som snabbt frigör sitt glukos (dvs. högt GI) har diabetiker sedan 100 år fått lära sig undvika, då snabba och höga blodsockerstegringar (och därmed stora anspråk på det blodsockersänkande hormonet insulin) är ogynnsamt för dem.

Därför skall diabetiker, eller de som riskerar att utveckla denna åkomma, äta en balanserad kost (dvs. lagom proportion mellan fett, protein och kolhydrat) och undvika större mängder av födoämnen med högt GI (t.ex. fint bröd, sockrade drycker, juice, snask) och vid det nödvändiga kolhydratsintaget hålla sig till långsamma kolhydrater (lågt GI) som fullkornsbröd, frukt, grönsaker, rotfrukter, pasta. Och framför allt: äta en lagom mängd. Det borde vi f.ö. sannolikt lite till mans må bra av.

Så mycket är de flesta, inklusive den medicinska forskningen, eniga om idag. Och om vi inte upplever detta som så sensationellt så beror det på att "tallriksmodellen", som blir den praktiska konsekvensen av denna rekommendation, i hög grad trängt in i folkmedvetandet, om ock tyvärr ännu ej i folkbeteendet eller i storköken.

Vissa människors, inte minst kvinnors, intill regelrätt missbruk stegrande intag av sötsaker uppvisar ett släktskap med drogberoende. Det är en hypotes med vetenskapligt stöd, även om konsekvenserna inte är jämförbara mellan de skilda slagen av missbruk för individ eller samhälle. Dock beror inte all fetma på sockermissbruk, eller alla misslyckade bantningsförsök på sockersug. Det smakrika fettet tycks liksom det söta sockret ha förmåga att sätta fart på endorfinerna. Hon manliga överätare är ofta fett, och stundom alkohol, det viktigaste föremålet för överkonsumtion.

Däremot stöder inte medicinsk forskning på ett övertygande sätt en del påståenden som är vanliga i s.k. hälsokretsar, inklusive i Sockerbomben:

1. Man får lättare åldersdiabetes om man äter mat med högre andel snabba kolhydrater, t.ex. potatis, än samma kalorimängd med långsamma kolhydrater (t.ex. pasta). De visserligen stora amerikanska studier som tycks peka på ett sådant samband har stora svagheter, och de svaga samband man funnit gäller enbart kvinnor.

2. Man blir snabbare hungrig om man äter ett mål med snabba kolhydrater än ett med långsamma. Stämmer inte. Exempelvis potatis, som i synnerhet mosad har mycket högt GI, ger längst mättnad av alla.

3. Man blir fetare om man tar in en given kalorimängd i form av snabba kolhydrater än om man äter motsvarande mängd av långsamma. Värdet av olika dieter - varje år introduceras en ny - torde främst ligga i att de styr bort våra kostvanor från vår favoritmat. Det gör att vi äter mindre, men medför också återfall.

4. Man kan gå ner i vikt genom att med bibehållet kaloriintag byta ut snabba kolhydrater mot långsamma. De studier som utförts i detta avseende stöder inte påståendet.

Enligt Bitten Johansson är därtill övervikt långt ifrån det enda fysiska elände som raffinerat socker, eller överhuvudtaget snabba kolhydrater, ger upphov till i kroppen. På sidan 40 listar hon 43 olika sjukdomstillstånd, däribland sex olika cancerformer, åderbråck, depressioner och njurskador, där sockret i födan har en etiologisk roll. Den "nyaste forskning" hon här, som ganska ofta, refererar till som stöd för sitt påstående visar sig i stort sett stamma från en enda författare, Nancy Appleton i Kalifornien och hennes studium av "patientjournaler och forskningsresultat i medicinska tidskrifter". Listan kan te sig både imponerande och deprimerande. Men för det första saknas egentligt stöd för sockerkonsumtionens betydelse för cancerutveckling. För det andra är t.ex. "nedsatt insulinkänslighet", "åldersdiabetes", "förhöjda triglyceridnivåer" och ökad "fettmängd i levern" egentligen alla i regel symptom på en och samma åkomma och ofta förknippade med övervikt. Det samma gäller flertalet andra symptom på listan.

Sockret beskrivs som inkörsporten för alla övriga, socialt mera elakartade missbruk. Mekanismen påstås vara att den de 75% av befolkningen som är "sockerkänsliga" är födda med ett låga endorfinnivåer (dvs. av kroppseget opium som verkar smärtstillande, lugnande och lustframkallande) i hjärnan. Därför får de vid den första kontakten med socker (eller andra droger) får en kraftigare "kick" än vi andra genom det större antalet tillgängliga endorfinreceptorer - en "kick" man sedan måste ta till allt större eller kraftfullare drogdoser för att reproducera, eftersom receptorantalet minskar med ökande tillgänglighet för drogen.

Att hög konsumtion av socker kan öka preferensen för droger som amfetamin, kokain och morfin har gott stöd i djurförsök. Av naturliga skäl har veterligen försök på människa inte utförts. Det är svårt att bedöma vilken roll denna mekanism spelar. Det finns indicier på att en diet med högt inslag av kolhydrater minskar alkoholsuget för missbrukare, vilket onekligen komplicerar en behandling som baseras på BJC:s rekommendationer.

Det saknas således egentligt stöd för att man blir fet av snabba kolhydrater. Däremot tycks den neurokemiska forskningen tala för att förklaringen till att det är så förtvivlat svårt att gå ner i vikt kan finnas att söka i sockrets förmåga att modifiera hjärnans belöningssystem på samma sätt som drogerna gör.

Vad som saknar stöd i verkligheten är dock utsagor av Bitten Jonsson som t.ex. denna, apropå vårt beroende av droger, däribland socker:

"Somliga talar om ökningen av våld och kriminalitet på gatorna, andra pekar på att misshandel i hemmet blivit allt vanligare // andra sätter fingret på vår kollektiva depression, stress och ångest, den skriande bristen på platser där själen kan finna ro // alla dessa alarmklockor (beskriver) i grunden ett och samma problem //den sjukdom som kallas addiktion (drogberoende)". (s. 282-3).

Självfallet spelar drogmissbruk en mycket stor roll i vårt sociala elände. Men en sanning som tappat all besinning blir en lögn. Den som skriver så här försöker få in alla förklaringar till allt elände i världen under en enda biokemisk hatt och vägrar se grader i helvetet. Det bidrar i själva verket till att dra löje över en i väsentliga drag rimlig hypotes om den sockrade kostens skadlighet.

På 1400-talet, hundra år innan sockret kom till Sverige, långt innan nikotinet och brännvinet kommit hit - för att inte tala om kokain, cannabis och amfetamin - var våldsnivån i vårt samhälle mångfalt högre än idag. Antalet mord har i vårt land faktiskt varit konstant sedan 1700-talet - trots fem-sex gånger om ökad befolkning. År 1800 upplevde endast var tjugonde arbetare sin 50-årsdag. Vad gäller befolkningens själstillstånd kan man i frånvaro av hårda data bara gissa att det fluktuerat avsevärt under århundradena, och då sannolikt oberoende av sockerkonsumtionen.