Frihandel inom jordbruket är inte räddningen för bönder och lantarbetare i Syd. Tvärtom, det hotar att driva dem från hus och hem in i hungerfällan. Människovärdiga alternativ är dock fullt möjliga också inom kapitalistiska ramar, hävdar den franske forskaren Marcel Mazoyer i denna artikel från 2002.

Tusentals aktivister från lantarbetarförbund och andra delar av bonderörelserna i syd och i nord möttes vid World Social Forum i Porto Alegre 2001, 2002.

Deras diskussioner vittnade i första hand om de skiftande villkoren för jordbruket i världen och mångfalden av rörelser, målsättningar och arbetssätt. Samtidigt var man ändå enig i sin kritik av de förödande konsekvenserna av liberaliseringen av jordbrukssektorn. Man uppmanade bönder i alla länder, liksom andra offer för denna liberalisering, att förena sig för att sätta stopp för den så snart som möjligt.

Liberaliseringen av jordbrukssektorn är en av de sista delarna i den liberala globalisering som GATT påbörjade 1947. Den politik som IMF och Världsbanken sedan åttiotalet har försökt att påtvinga de skuldtyngda staterna i syd, och som WTO sedan 1994 försöker att utsträcka till att gälla praktsikt taget alla länder, handlar inte bara om att få staterna att privatisera offentliga eller kooperativa företag inom jordbrukssektorn. Den handlar också om att tvinga dem att begränsa alla statliga ingripanden som är det minsta gynnsamma för lantbruket: jordreformer, stabilisering av jordbrukspriser, lån och stöd till investeringar och inköp av produktionsmedel inom jordbruket, nationell forskningspolitik inom jordbruk och projekt för lokal utveckling, osv.

Slutligen handlar liberaliseringen också om att tvinga staterna att importera alltmer basprodukter genom att minska möjligheterna att ta ut tull eller att införa importförbud och importkvoter. Det leder till att de priser som betalas till inhemska bönder som producerar motsvarande varor närmar sig priserna på den internationella marknaden - detta för att tvinga bönderna att producera andra varor, som sedan exporteras till låga priser.

De olika åtgärderna för att liberalisera jordbrukssektorn tycks alltså förenas i ett slags "liberal globalisering av jordbrukssektorn", vars mål är att sänka priserna på råvaror från jordbruket.

De reella jordbrukspriserna på den internationella marknaden har halverats flera gånger om under den andra halvan av 1900-talet på grund av produktivitetsökningen bland en minoritet av jordbrukare i nord och i syd. Genom att sänka priserna på jordbruksprodukter i de flesta länder, hotar den "liberala globaliseringen av jordbrukssektorn" att göra majoriteten av bönderna i världen fattigare. Det rör sig om närmare tre miljarder människor som har en lägre inkomstnivå än i städerna. Inom tio år kommer denna utveckling att döma en miljard av dem till en allt snabbare ökande utflyttning till städernas ytterområden, som saknar social service och industrier. Resultatet blir att arbetslösheten ökar, och därmed ökar också det tryck som utflyttning och arbetslöshet redan nu utövar på de otillräckliga lönerna för så kallad okvalificerad arbetskraft.

Är en annan organisering av den internationella handeln med jordbruksprodukter tänkbar? En rättvist och solidarisk ordning, som gör det möjligt för alla världens bönder att leva värdigt av sitt arbete, som bromsar utflyttningen, minskar arbetslösheten och höjer de lägsta lönerna? Är en sådan förändring trovärdig? Kan den försvaras av en bred allians av bönder från syd och nord och andra grupper som är offer för misärens globalisering? Kan den förhandlas fram med de ekonomiska och politiska krafter som dominerar världen?

1. En oacceptabel livsmedelssituation. Under andra halvan av 1900-talet har produktionen inom jordbruket mer än fördubblats: 1950 fanns det två och en halv miljard människor på jorden - genomsnittet var 2 450 kilokalorier per person och dag. 2000 fanns det sex miljarder människor och genomsnittet var 2 700 kilokalorier om dagen.

Denna enorma ökning beror huvudsakligen på den moderna jordbruksrevolutionen (omfattande motorisering/mekanisering, förädling, bekämpningsmedel, specialisering, osv.) som har berört de flesta i-länder och i begränsad omfattning u-länderna. Ökningen hör också samman med den gröna revolutionens utbredning i många u-länder. Men den beror också på att andelen odlingsbar jord och permanenta odlingar har ökat. Slutligen hör den samman med en imponerande utveckling av varierade former av odling i de befolkningstätaste områdena.

Men detta får inte hindra oss från att se baksidan och begränsningarna. I början av det tjugoförsta århundradet lider två av jordklotets sex miljarder människor av allvarlig näringsbrist. Ungefär 826 miljoner människor, varav 800 miljoner i u-länderna, lider av undernäring, vilket betyder att de inte har kontinuerlig tillgång till matransoner som innehåller tillräcklig mycket näring för att täcka deras behov av baskalorier. Med andra ord är de ständigt hungriga.

Svälten är fattigdomens och hungerns slutgiltiga och dödliga uttryck. Varje år svälter tusentals människor ihjäl i världen. Orsakerna till svält förefaller ofta vara minskad matproduktion eller ett avbrott i försörjningen till följd av torka, översvämning, sjukdomar eller krig. Men klimatiska, biologiska och politiska katastrofer leder bara till svält bland människor som redan är så fattiga att de inte har möjlighet att kämpa emot, och som är så undernärda att de inte kan överleva ytterligare umbäranden.

För att minska den extrema fattigdom som leder till hunger, och ibland ända till svält och död, är det inte tillräckligt att bara lindra de värsta symptomen. I stället måste man ta tag i de grundläggande orsakerna. Till att börja med måste man ta fasta på att nära tre fjärdedelar av de undernärda bor på landsbygden. Bland dessa finner man bönder som har dålig utrustning, dåligt belägen mark och på andra sätt är missgynnade, samt lantarbetare, hantverkare och handelsmän som lever av kontakten med dessa bönder och är lika fattiga som de. Bland de övriga undernärda har många tidigare bott på landsbygden, men på grund av fattigdom nyligen varit tvungna att ge sig av till flyktingläger eller städernas ytterområden, där de inte har kunnat finna tillräcklig försörjning. Eftersom antalet fattiga och hungriga på landsbygden inte minskar, trots att över 50 miljoner människor om året flyttar därifrån, kan man dra slutsatsen att det varje år tillkommer lika många nya fattiga och hungriga.

Det är alltså inte matkonsumenterna i städerna som utgör majoriteten av världen hungriga, utan de bönder som producerar och säljer varor från jordbruket. Det stora antalet fattiga bland bönderna är inte en kvarleva från det förgångna, utan ett resultat av en nutida utarmningsprocess, som drabbar hundratals miljoner medellösa bönder.

2. Ojämlikhet i teknik och produktivitet. 1,3 miljarder människor är aktivt sysselsatta i jordbruk världen över, vilket betyder att den totala jordbrukande befolkningen (inklusive familjerna) är över 2,7 miljarder personer, alltså nära hälften av världens befolkning.

Men FAO beräknar att det allt som allt finns 28 miljoner traktorer i världen - mindre än två procent av antalet sysselsatta inom jordbruket har alltså tillgång till traktor! Det betyder att den stora traktoriseringen/mekaniseringen bara har gynnat en ytterst liten minoritet av världens jordbrukare. Eftersom jordbrukare i allmänhet också odlar grödor som är förädlade, håller djurraser som tagits fram genom medveten avel, använder konstgödsel, kraftfoder, bekämpningsmedel samt antibiotika för djuren, kan de uppnå en mycket hög avkastning - spannmålsodling kan till exempel ge nära tio ton spannmål per hektar. Följden är att de jordbrukare som har kommit i åtnjutande av den moderna jordbruksrevolutionen kan uppnå en bruttoproduktivitet på två tusen ton spannmål per arbetare och år.

Ungefär två tredjedelar av världens jordbrukare har berörts av den gröna revolutionen. Också de odlar grödor som är förädlade, håller djurraser som tagits fram genom medveten avel, använder konstgödsel och bekämpningsmedel. De kan därför också uppnå en avkastning på ett tiotal ton spannmål eller motsvarande per hektar. Mindre än hälften av dem förfogar över dragdjur, som gör det möjligt för dem att odla upp till fem hektar per arbetare och närma sig en bruttoproduktivitet på 50 ton per arbetare. Över hälften av dessa jordbrukare har bara tillgång till enkla handredskap, som knappast tillåter dem att odla mer än ett hektar per arbetare, vilket medför en bruttoproduktivitet som inte överskrider 10 ton spannmål per arbetare.

Det återstår alltså ungefär en tredjedel av världens jordbrukare. De har varken berörts av den moderna jordbruksrevolutionen, den gröna revolutionen eller använder dragdjur. De har endast enkla handredskap, odlar grödor som inte är systematiskt förädlade, deras djur är inte medvetet framavlade, och de använder varken konstgödsel eller bekämpningsmedel. Dessa fattiga småjordbruk omfattar fyra till fem hundra miljoner jordbrukare, vilket, med familjerna inräknade, motsvarar mer än en miljard människor, som med viss (eller stor) möda klarar sig på sina jordbruk. Dessa bönder kan knappt nå upp till en bruttoproduktivitet på ett ton spannmål per arbetare och år.

Man måste tillägga att i ett stort antal länder som tidigare har varit kolonier eller kommunistiskt styrda och där inga betydande jordbruksreformer har genomförts på senare tid, är majoriteten av de bönder som har brist på utrustning också berövade jord till förmån för stora egendomar på tusentals eller tiotusentals hektar. Småbönderna har bara tillgång till ett par ar, en yta som är mycket mindre än den de skulle kunna bruka och alltför liten för att täcka den egna familjens konsumtionsbehov. Dessa bönder blir alltså tvungna att söka arbete från dag till dag på de stora egendomarna, mot löner på mellan en åttondels och två dollar per dag, beroende på vilket land det rör sig om.

Hur har den moderna jordbruksrevolutionen och den gröna revolutionen kunnat leda till så en sådan stor ojämlikhet och till en sådan skriande brist på mat? Och hur har denna ojämlikhet och dessa lidanden tillåtits fortskrida?

3. Jordbruksrevolutionen i i-länderna. I mitten av 1800-talet använde större delen av världens bönder enbart handredskap, och deras arbetsproduktivitet överskred inte ett ton spannmål (eller motsvarande) per arbetare. I Europa var dock odlingssystemen med tung plog, där trädan ersatts av vallodling, vitt spridda. Vid denna tid hade de effektivaste jordbruken i världen en produktivitet som var fem gånger så stor som de minst effektiva.

Från och med slutet av 1800-talet började industrin dock producera nya mekaniska redskap som drogs av djur. På de bäst utrustade jordbruken i Nordamerika, södra spetsen av Latinamerika, Sydafrika, Australien, Nya Zeeland och Europa kunde då en enda person bruka en yta på tio hektar. Men eftersom konstgödsel fortfarande användes i mycket begränsad utsträckning, var taket för avkastningen omkring ett ton per hektar.

På 1900-talet - särskilt under andra halvan av århundradet - firade den moderna jordbruksrevolutionen triumfer i i-länderna. På ett par decennier kom ett mycket litet antal jordbrukare så långt att exempelvis stora spannmålsodlingar, som är tungt traktoriserade och mekaniserade, kan uppnå en bruttoproduktivitet på två tusen ton per arbetare och år.

Denna mekanism av ojämlik utveckling fungerade kumulativt för en del bönder, medan den för andra ledde till stopp i utvecklingen, kris och utslagning. I grunden ligger förklaringen å ena sidan i nedgången i realpriserna på jordbuksprodukter, å andra sidan i ökningen av de reella minimilönerna.

Under den andra halvan av 1900-talet har den produktivitetsökning som jordbruksrevolutionen ledde till varit så stor att den är betydligt högre än motsvarande ökning inom andra sektorer av ekonomin (industri, service). Därför har de löpande priserna på jordbruksprodukter stigit mindre snabbt än priserna på andra produkter. Till exempel har priset på spannmål i USA halverats fyra gånger om på mindre än femtio år.

Samtidigt har de reella minimilönerna inom industrin och servicesektorn - alltså den inkomst som för jordbrukare är socialt acceptabel - gradvis stigit. Under dessa omständigheter har många jordbrukare förr eller senare funnit att den samlade inkomsten för familjen inte når upp till vad som är socialt acceptabelt. Deras jordbruk har därmed hamnat i kris och har på sikt upphört.

4. Jordbruksrevolutionen och den gröna revolutionen i u-länderna. I u-länderna har den allra största delen av bönderna inte haft tillgång till den stora traktoriseringen/mekaniseringen, som är mycket kostsam. I vissa regioner (Latinamerika, Mellanöstern, Sydafrika, osv.) har dock en del stora jordägare, som förfogar över tusentals hektar och använder daglönearbetare som de betalar låga löner, kunnat skaffa dyr utrustning. Ofta har dessa jordägare också fått fördelaktiga lån. I dag har de mest högpresterande bland dessa storfarmer en lika hög arbetsproduktivitet som de nordamerikanska och europeiska jordbruken, men mycket lägre kostnader för arbetskraft.

Däremot har den gröna revolutionen fått större spridning i u-länderna. Denna omvandling grundar sig på förädling av grödor som har stor potentiell avkastning - ris, majs, vete, soja och några andra exportgrödor. Den grundar sig också på omfattande användning av konstgödsel, bekämpningsmedel och i förekommande fall även kontroll av vattentillförsel. Därför har den gröna revolutionen anammats av jordbrukare som har möjlighet att skaffa sig dessa nya produktionsmedel och göra dem lönsamma. Dessutom har staten i många länder främjat spridningen av dessa nya produktionsmedel.

Men ett stort antal bönder i u-länderna har aldrig fått tillgång till produktionsmedlen från varken den ena eller den andra av jordbruksrevolutionerna. I stora delar av de jordbruk som ligger i regnområden eller summariskt bevattnade regioner - i Afrika, Asien och Latinamerika - saknas således praktiskt taget helt traktorisering/mekanisering, och förädlat utsäde, gödsel och bekämpningsmedel används bara i liten utsträckning, eller inte alls. Och även i de regioner där den ena eller den andra jordbruksrevolutionen är spridd i stor utsträckning, har många bönder inte fått tillgång till de nya produktionsmedlen och då inte kunnat öka sin avkastning och produktivitet. Även dessa bönder har utarmats av nedgången i realpriserna på jordbruksvaror och har ibland dessutom drabbats av bieffekterna från de två revolutionerna (olika typer av miljöförstöring, sjunkande nivå i vattenkällorna, försaltning av bevattnad och dåligt dränerad mark, osv.).

Resultatet är att hundratals miljoner bönder i dag fortsätter att arbeta med enbart handredskap, utan vare sig gödsel eller bekämpningsmedel och med grödor som inte har förädlats genom forskning eller systematiskt urval.

5. Lägre realpriser på jordbruksvaror. Den ökning av produktiviteten och produktionen som den moderna jordbruksrevolutionen och den gröna revolutionen har medfört, har inte bara lett till en stark nedgång i realpriserna på jordbruksvaror i de berörda länderna. Denna tillväxt har också gjort det möjligt för vissa länder att frigöra överskott som kan exporteras till låga priser. Men den internationella handeln med basprodukter från jordbruket är bara en liten del av världens produktion och konsumtion (12 procent för spannmål, till exempel). Överskotten är därför svåra att sälja, utom till ytterligt låga priser. Med sådana priser kan inte heller de producenter som har kommit i åtnjutande av den moderna jordbruksrevolutionen eller den gröna revolutionen vinna marknadsandelar, eller ens hålla sig kvar, om de inte förfogar över ytterligare fördelar.

Sådana fördelar har vissa storjordägare och exportörer i Sydamerika, Sydafrika, Zimbabwe och numera också Ukraina och Ryssland. De har inte bara god utrustning, utan de förfogar också över stora områden, där markpriserna är låga. De har även har en arbetskraft som är bland den billigaste i världen. På en sådan moderniserad latifunda kan i dag en lantarbetare som tjänar tusen dollar per år producera över en miljon kilo, vilket reducerar kostnaden per kilo till en tusendels dollar. Exportpriset på hundra kilo spannmål från dessa länder blir då mindre än tio dollar.

Med sådana priser skulle många amerikanska eller europeiska jordbrukare inte få några inkomster alls eller till och med gå med förlust. De skulle varken kunna vinna marknadsandelar, stå emot import eller behålla sina jordbruk om det inte vore så att de bodde i i-länder med höga inkomstnivåer. Dessa länder anser det viktigt med självständighet och kontroll över livsmedel och ger därför jordbrukarna stora statliga stöd. Enligt OECD motsvarade de direkta och indirekta stöden till jordbruket år 2000 "en subvention" på 20 000 dollar per "heltidsjordbrukare" i USA, 14 000 dollar inom EU, 29 000 dollar i Schweiz och Norge, 28000 dollar i Japan, osv.

I vissa u-länder, framför allt i Sydostasien, sammanfaller den gröna revolutionens ökning av produktionen med inkomstnivåer och lokala lönenivåer som är så låga att dessa länder exporterar ris, trots att undernäring härjar på landsbygden.

Men nedgången i priser på jordbruksprodukter har inte bara berört baslivsmedel, utan har också drabbat exportgrödor i tropiska områden. De har utsatts för konkurrens från traktoriserade/motoriserade odlingar i i-länder (sockerbetor mot sockerrör, soja mot jordnötter och andra tropiska oljeväxter, bomull från USA:s sydstater och EU, osv.), men också från industritillverkade ersättningsprodukter (syntetiskt gummi mot rågummi, syntetiska textilier mot bomull). Realpriset på socker har halverats tre gånger om under de senaste hundra åren, medan priset på gummi har halverats tio gånger om.

6.Krisen för småjordbruk i u-länder. När bönder med dålig utrustning, dåliga marker och liten produktivitet konfronteras med fallande priser på sina produkter, ser de först hur deras egen köpkraft försvagas. Sedan märker majoriteten bland dem att de inte kan investera i effektivare redskap, och ibland har de inte längre möjlighet att köpa förädlat utsäde, konstgödsel och bekämpningsmedel. Med andra ord blockeras deras utvecklingsmöjligheter.

När prisfallet fortsätter hamnar de bönder som inte har kunnat investera och uppnå märkbara ökningar i produktiviteten under den gräns där det är möjligt att ekonomisk förnya det egna jordbruket. Det betyder att deras inkomst inte räcker till för att skaffa nya redskap, köpa de nödvändiga konsumtionsartiklar som de inte tillverkar själva och i förekommande fall betala skatt.

Småjordbrukare, vars inkomster ligger under tröskeln för ekonomisk förnyelse, kan bara överleva genom förlust av kapital (försäljning av boskap, ett alltmer begränsat antal redskap som också underhålls dåligt) och underkonsumtion. En utväg är dock att odla illegala grödor: kokablad, opium, hampa, osv.

Eftersom dessa bönders redskap, föda och hälsa blir allt sämre minskar också deras arbetskapacitet allt mer. De blir då tvungna att koncentrera sina krafter på sådant som ger omedelbar avkastning och samtidigt underlåta att underhålla det ekosystem som de odlar. Vanvården av ekosystemet, undernäringen och arbetsförmågans försvagning gör att bönderna förenklar sina odlingssystem. "Fattiga" grödor, som behöver mindre näring, vatten och omsorg ersätter mer krävande grödor. Variationen i de vegetabiliska produkter som bönderna själva äter minskar, liksom kvaliteten. Eftersom animaliska produkter praktiskt taget helt saknas, leder detta till kraftiga brister på proteiner, mineraler och vitaminer.

Krisen för jordbrukarna breder således ut sig över hela det agrara systemet: redskapen blir färre, ekosystemet försämras, bördigheten minskar, både grödor, djur och människor drabbas av undernäring och hälsotillståndet försämras. Bristen på ekonomisk hållbarhet i produktionen leder till brist på ekologisk hållbarhet, till undernäring och försämrad hälsa.

Dessa försvagade bönder hamnar farligt nära gränsen för överlevnad (under vilken de inte kan fortsätta sitt arbete). En enda dålig skörd är då tillräcklig för att tvinga dem att skuldsätta sig, det kan handla om att bara kunna skaffa mat så att det räcker fram till nästa skörd. Om ytterligare en dålig skörd kommer, tvingas bonden att skicka i väg (om han inte redan har gjort det) de ännu arbetsföra familjemedlemmarna att söka andra arbeten, tillfälliga eller fasta, vilket ytterligare försvagar hans produktionsförmåga. Men i de flesta u-länder finns det mycket få möjligheter till anställningar värda namnet inom industrin eller servicesektorn. Fattigdomen på landsbygden kan då bara leda till arbetslöshet och fattigdom i städer och förstäder.

Visserligen har denna utestängningsprocess ännu inte drabbat alla de bönder som använder handredskap, men den har drabbat de mest utblottade bönderna - de som har drabbats av nedgången i realpriser på jordbruksprodukter.

Denna process har varit särskilt intensiv i de regioner i u-länder där särskilt svåra förhållanden råder. Det kan röra sig om naturliga omständigheter (torka, för mycket vatten, försaltning, dålig jord), det kan höra samman med infrastrukturen (otillräckliga anläggningar för vattenförsörjning), eller jordfördelningen (stora jordegendomar eller överbefolkning). Vissa länder har också fört en politik som har missgynnat jordbruket och bönderna (överdrivna utgifter för modernisering och urbanisering, subventioner till import av livsmedel och jordbruksvaror, beskattning av export av jordbruksprodukter, avsaknad av skydd mot förändringar i priser, övervärdering av valutan). Dessa svåra förhållanden har ökat utarmningen och underkonsumtionen bland bönderna. I de fall där flera ogynnsamma omständigheter föreligger samtidigt har ett slags verkliga hungerfästen skapats, som i nordöstra Brasilien, i Bangladesh och i delar av Afrika.

Men krisen bland den missgynnade bondebefolkningen i u-länderna har inte som enda konsekvens att fattigdomen på landsbygden och i ständerna ständigt förnyas. Krisen minskar också produktionskapaciteten i fattiga länder och ökar deras livsmedelsberoende. Enligt FAO, finns det över 80 länder som har "låga inkomster och underskott på livsmedel". Dessutom bidrar denna utveckling till att försvaga statens intäkter och tillgången på utländsk valuta, vilket hindrar ens en begränsad modernisering. Följden blir att de inte drar till sig tillräckligt med kapital för att suga upp den stora vågen av arbetslöshet i städerna, och lönerna för det arbete som anses som okvalificerat överskrider knappt inkomstnivån för fattiga bönder. Inkomsthierarkin mellan världens olika regioner speglar därför böndernas inkomster. Resultatet blir att hälften av mänskligheten, på landsbygden eller i kåkstäderna, har en obetydlig köpkraft. Enligt UNDP lever 2,8 miljarder människor på mindre än två dollar per dag, och 1,2 miljarder av dem har mindre än en dollar om dagen. Denna enorma oförmåga att tillgodose sociala behov, denna gigantiska underkonsumtion, är det största hindret för världsekonomins tillväxt.

Slutsatsen av denna genomgång blir att liberaliseringen av den internationella handeln med jordbuksprodukter, som tenderar att överallt anpassa priserna efter dem som säljer till lägst pris, är dubbelt destruktiv. Dels sjunker produktionen genom att den ständigt förnyade gruppen av dåligt utrustade bönder flyttar ut och genom att avhålla de bönder som ändå finns kvar från att producera. Dels sjunker efterfrågan genom att inkomsterna för landsbygdsbefolkningen - bönder såväl som de som tvingas att flytta - sjunker.

7. Jordbruk och livsmedel inför år 2050. År 2050 kommer vår planet att ha nio miljarder invånare (mellan åtta och elva miljarder) enligt de senaste uppskattningarna från FN, publicerade 2001. För att på ett godtagbart sätt kunna föda en sådan befolkning, utan undernäring, måste kvantiteten av vegetabiliska produkter avsedda för människor och husdjur mer än fördubblas i världen. Den måste nästan tredubblas i u-länderna, mer än fyrdubblas i Afrika - i många länder på den afrikanska kontinenten måste den mer än tiodubblas.

För att uppnå en sådan enorm ökning av den vegetabiliska produktionen måste jordbruket få större spridning och intensifieras i alla delar av världen - där detta kan genomföras på ett hållbart sätt. För att göra det tänker sig vissa att den moderna jordbruksrevolutionen och den gröna revolutionen behöver göra ytterligare framsteg. Men i de regioner där dessa revolutioner redan har kommit långt verkar det svårt att fortsätta att öka avkastningen genom att använda konventionella produktionsmedel i större utsträckning. På många håll har gödsel, bekämpningsmedel och liknande missbrukats, vilket har lett till problem, eller till och med bakslag, av ekologisk, sanitär eller social natur.

Samtidigt är det sannolikt möjligt att uppnå en verklig produktionsökning i de regioner där den moderna jordbruksrevolution och den gröna revolutionen inte har utvecklats fullt ut. Men om man förverkligar denna potential genom att öka användningen av gödsel och bekämpningsmedel, stöter man snart på samma problem som i de delar där dessa omvandlingar redan har genomförts fullt ut. När det gäller den stora traktoriseringen/motoriseringen är den i sig inte ett sätt att markant öka avkastningen och produktionen. Dessutom är den så kostsam att den fortfarande inte är tillgänglig för den stora majoriteten bönder i u-länderna. Om den genomförs på de stora farmerna med lantarbetare kommer den att minska behovet av arbetskraft med 90 procent, vilket ytterligare skulle öka fattigdomen på landsbygden, utflyttningen till städerna och arbetslösheten.

Inte heller genetiskt modifierade organismer (GMO) - det senaste inslaget i de två jordbruksrevolutionerna - kan som genom ett mirakel rädda den katastrofala situationen för jordbruk och livsmedel i världen. Låt oss anta att de miljö- och hälsorisker som GMO kan medföra försvann eller helt enkelt inte fanns; att de förhoppningar som GMO ger upphov till tar överhanden över människors fruktan för genetisk modifiering; att utvecklingen av GMO som kan stå emot skadedjur och som tål extrema klimat och ogynnsamma jordar går snabbare än förädlingen på plats av arter och varianter som är anpassade till de lokala böndernas villkor, behov och möjligheter. Ja, då återstår ändå det faktum att det är mycket kostsamt att ta fram GMO och att en förebyggande kontroll för att försäkra sig om att de är ofarliga ur ekologisk- och livsmedelssynpunkt är ännu dyrare. Den är så dyr att forskning rörande GMO framför allt inriktar sig på behoven hos de producenter och konsumenter som har störst resurser. Den är vidare så dyr att GMO-utsädet och de produktionsmedel som är nödvändiga för att få avkastning inte kommer att vara mer tillgängliga för fattiga bönder i områden med svårigheter än vad den gröna revolutionen har varit.

Varken GMO, utsäde förädlat på klassikt vis, eller andra tekniska hjälpmedel, kommer att utplåna den extrema fattigdomen - som kan leda ända till svält - bland bönder som brukar jorden i regioner med svårigheter och har dåliga redskap. Med de priser som i dag betalas för jordbruksprodukter är dessa bönder mindre än någonsin i stånd att införskaffa sådana och göra sådana produktionsmedel lönsamma.

För att göra det möjligt för alla världens bönder att på ett hållbart sätt skapa och bruka odlade ekosystem som ger en maximal mängd kvalitativ avskastning, måste man fullständigt upphöra med det internationella priskriget på jordbruksvaror. Man måste bryta med den liberalisering av handeln, som tenderar att överallt anpassa priserna till de överskottsexportörer som säljer till lägst pris. Vi har sett att sådana priser innebär att hundratals miljoner människor på landsbygden utarmas och får svälta, att strömmen av människor som flyttar från landet växer, att arbetslösheten och fattigdomen i städerna ökar. Det innebär i sin tur att den reella efterfrågan globalt sett ligger under människors verkliga behov. Dessa låga priser utesluter dessutom hela regioner och miljontals bönder från produktionen och avhåller de kvarvarande från att producera. Därigenom begränsar de jordbruksproduktionen till en nivå som ligger betydligt under vad som skulle vara möjligt med dagens teknik för hållbar produktion. Dessa priser, som på en gång skapar underkonsumtion av livsmedel och underanvändning av jordbruksresurserna, är därför dubbelt malthusianska. Vidare har de en negativ inverkan på miljön, på livsmedelssäkerheten och på produkternas kvalitet.

8. Alternativen. Produkter från jordbruket och livsmedel är inte vilka handelsvaror som helst: deras pris är livet, och under en viss nivå är priset lika med döden.

För att överallt där det är möjligt gynna hållbara jordbruk, som har möjlighet att garantera - kvantitativt och kvalitativt - livsmedelssäkerheten för sex, snart nio, miljarder människor, måste man framför allt garantera bönderna priser som är tillräckligt höga och stabila för att de ska kunna leva värdigt av sitt arbete. Det är priset för vår framtid. Därför är det nödvändigt att organisera den internationella handeln med jordbruksprodukter på ett rättvisare och effektivare sätt än i dag. Principerna för en sådan nyordning måste vara följande:

Skapa gemensamma regionala marknader för jordbruksvaror, som omfattar länder som har liknande produktivitet inom jordbrukssektorn: Västafrika, Sydasien, Västeuropa, Östeuropa, Nordafrika, Mellanöstern osv.

Skydda dessa regionala marknader mot all import av jordbruksöverskott till låga priser. Detta kan göras genom att införa varierande tullar, garantera de fattiga bönderna i missgynnade regioner tillräckligt höga och stabila priser för att de ska kunna leva av sitt arbete och också investera och utveckla sina jordbruk.

Förhandla fram internationella avtal för varje produkt, som på ett rättvist sätt bestämmer ett medelpris för köp av varan på de internationella markanderna. På samma sätt ska man besluta om exportkvantiteter och priser för var och en av dessa stora marknader, och om nödvändigt för varje land.

I de länder där en minoritet av storjordägare kontrollerar jorden måste man också genomföra verkliga jordbruksreformer - jordlagar som garanterar att majoriteten får tillgång till jord och som säkrar deras innehav.

Inom dessa stora marknader kan inkomstskillnaderna mellan mer eller mindre gynnade områden justeras med hjälp av olika skattesatser på jord. Ojämlikheten i inkomst mellan jordbruk som har mer eller mindre avancerade produktionsmedel skulle kunna rättas till genom en skatt på inkomst.

Det är slutligen viktigt att stärka den statligt finansierade forskningen inom jordbruksområdet - nationellt såväl som internationellt. Forskningen måste i första hand inriktas på behoven hos de fattigaste bönderna i de regioner med störst svårigheter - med målet att dessa jordbruk ska vara ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbara.

Är ett sådant alternativ - som strängt taget varken är keynesianskt eller post-kapitalistiskt - trovärdigt? Kan det försvaras och är det möjligt att förhandla fram?

Kan det försvaras av majoriteten av bönderna i syd och i nord och de övriga offren för misärens globalisering? Ja, antagligen, så länge intressemotsättningarna analyseras för vad de är. Hur stora och svårlösta motsättningarna än är, är de inte desto mindre underordnade i jämförelse med den enorma fara det innebär för nästan alla människor med å ena sidan den allmänna nedgången för priser på jordbruksvaror, å andra sidan uppkomsten av en ny form av storgods.

Går ett sådant alternativ att förhandla fram med de ekonomiska och politiska krafter som i dag dominerar världen? Det är fullt möjligt. Om det är sant att nedgången i jordbrukspriser och den så kallade okvalificerade arbetskraftens löner på kort sikt maximerar globala vinster och kapital, är det inte desto mindre sant att detta bidrar till en enorm minskning av majoritetens köpkraft. Det innebär i sin tur att möjligheterna till produktiva investeringar och global tillväxt minskar. I slutändan hotas hela systemet av en allmänt sammanbrott, starkt motstånd och våldsam urartning. -

Marcel Mazoyer är forskare vid Institut national agronomique i Paris. Artikeln är med författarens tillåtelse en bearbetad och förkortad version av en artikel i tidskriften Alternative Sud, vol IX, 2002 (Question agraire et mondalisation). Översättning och bearbetning: Peter Myrdal.