Motståndet växer i Irak. Samtidigt har Irakiska kommunistpartiet beslutat att delta i det styrande rådet, som leds av USA. Partiet uppmanar också befolkningen att upphöra med angreppen på amerikanska styrkor. Men partiet splittras allt eftersom det folkliga motståndet mot USA-ockupationen tilltar.

Vi publicerar här en intervju som den italienska antikrigsrörelsen Campo Antiimperialista har gjort med Ahmed Karim, företrädare för de som kallar sig den "patriotiska oppositionen" inom kommunistpartiet.

Hur värderar du motståndskampens utveckling?

Ärligt talat förväntade jag mig inte att motståndet skulle expandera så snabbt. Många satte allt hopp till den irakiska armén och blev sedan besvikna efter försvarsledningens förräderi. När det gäller den folkliga organiseringen kunde nästan ingenting förberedas före angreppet, även om vi bad Saddam Husseins regim om grundläggande friheter i utbyte mot vårt stöd i kampen mot den amerikanska aggressionen. Förutom att Saddam reagerade med tvekan på vårt förslag var det hur som helst för sent. Med tanke på omständigheterna är utvecklingen bättre än väntat. Det militära motståndet är fast förankrat och understöds av de fattiga klassernas breda massor, men inte bara av dem. Motståndet fortsätter att växa - också till följd av de fruktansvärda grymheter som ockupationsarmén har gjort sig skyldig till. Och vi bör inte glömma att vi har starkt stöd från de arabiska massorna och att majoriteten av världens befolkning åtminstone känner sympati för oss. Till och med i Europa tar många människor vårt parti, även om de inte vågar uttrycka det öppet. Nu är det för sent för USA att inta en mjukare hållning för att dämpa motståndet, vad de än gör kommer det att leda till en upptrappning.

Tror du att det "styrande rådet" kommer att lyckas stabilisera situationen så mycket att USA kan lämna över makten till en marionettregim?

Nej, rådet har blivit en del av problemet, inte dess lösning. Den amerikanska armén måste beskydda dem, föda dem och betala dem, vilket får soldaterna att fråga sig om det inte vore bättre att återvända hem. Om rådet någonsin har haft de folkliga massornas förtroende, har det nu förlorat alla spår av detta förtroende. Det visar det faktum att de delar av de irakiska styrkorna som stödde den amerikanska invasionen och som organiserades av USA i Londonalliansen numera är motståndare till rådet. Men det ska inte ses som ett tecken på att dessa styrkor har blivit mer pålitliga, utan det är bara ett taktiskt drag från deras sida för att stärka sin ställning i förhållande till sina herrar.

Hur ser du på att Irakiska kommunistpartiet medverkar i USA:s styrande råd?

Det är det värsta jag någonsin kunde föreställa mig. Före detta otroliga förräderi hade partiets ledning redan stagnerat genom sitt indirekta stöd först till det embargo som ledde till folkmord och sedan till den militära aggressionen. Men nu är ledningen helt slut. Varje kommunist värd namnet måste befinna sig i motståndets främsta led, tillsammans med massorna. De som understödjer ockupationen är folkets fiender och förtjänar bara att mötas med strid.

Men tyder detta på opposition och splittring inom kommunistpartiet och den kommunistiska miljön?

Samtidigt som partiets ledning öppnar avdelningar över allt under de amerikanska ockupationsstyrkornas beskydd, vänder många kommunister partiet ryggen och går med i motståndsrörelsen. Det parti som en gång var Iraks starkaste påminner mest om ett lik. Men denna dödliga kris, denna partiets dödskamp leder också till opposition även inom centralkommittén. Alla stödjer inte denna självmordslinje. Snart kommer vi att bevittna splittringar.

Hur kommer de antiimperialistiska kommunisterna agera för att bygga en kommunistisk gren av motståndet?

Först kommer vi att med alla medel delta i motståndet och i försöken att samla en gemensam nationell befrielsefront. Bara genom strid kommer vi att kunna återskapa den kommunistiska rörelsen. För att samla återstoden av kommunistpartiet ska vi organisera en konferens i Bagdad. Ledningen kommer att vilja sabotera våra försök men vi tänker gå vidare med eller utan dem. Samtidigt ska vi författa ett öppet brev till alla patriotiska kommunister, och i detta stödjer nästan alla de arabiska kommunistpartierna oss. Inte ett enda parti stödjer den amerikanska ockupationen och dess styrande råd. De stödjer oss.

Hur bedömer du möjligheterna av att bygga en nationell motståndsfront?

Denna front är en brådskande nödvändighet, och jag är säker på att den kommer att komma till stånd förr eller senare. Så småningom kommer vi att lyckas överbrygga skillnaderna mellan ledningarna för de nationalistiska, islamistiska och kommunistiska styrkorna. På det folkliga planet är detta samarbete redan tydligt, eftersom motståndet inte har att göra med religion eller trosuppfattning utan handlar om nationellt och socialt självbestämmande. Men vi kan inte säga hur lång tid det kommer att ta att sammanföra fronten. Man måste komma ihåg att ockupationen bara har pågått i ett halvår samtidigt som vi under årtionden har varit berövade möjligheten till politisk verksamhet. Vi behöver tid, mycket mer tid för att få samman en gemensam politisk och militär ledning.

Är det sant att förhållandet till det shiitiska ledarskapet är det huvudsakliga politiska problemet för motståndet?

Det finns ingen gemensam shiitisk ledning. Å ena sidan finns det en del präster som bara är intresserade av att bevara sin roll. De är inte motståndare till ockupationen av princip, utan bara i den mån deras egna intressen är hotade. USA har redan förstått att det styrande rådet inte kommer att räcka till och att de behöver andra stödpunkter. Därför uppvaktar de delar av ledningen för prästerskapet. Å andra sidan måste man komma ihåg att det finns miljontals mycket fattiga shiiter. De var tidigare kommunister och nu vill de strida mot ockupationen. De försvarar huvudsakligen sina klassintressen, vilket innebär frihet från imperialism. De kommer att följa vilken ledning som helst som företräder deras sak. Den process som handlar om definitionen av prästernas politiska roll är inte över ännu och kommer att ge upphov till fler konflikter. Resultatet är avgörande för motståndet - och det vet också USA. USA är starkt och kommer alltid att hitta människor som är beredda att samarbeta.

Vad förväntar du dig av den globala antikrigsrörelsen?

Rörelsen behövs verkligen på flera plan. För det första i USA och Storbritannien för att sätta press på krigshetsarna för att tvinga dem att så småningom dra tillbaka sina trupper. För det andra är det viktigt att utöva påtryckningar på de europeiska regeringarna så att de inte i efterhand rättfärdigar ockupationen genom att bidra med pengar eller skicka trupper, även om detta sker under FN:s beskydd. USA och dess brittiska vakthund måste isoleras alltmer. För det tredje behöver motståndet direkt politiskt stöd som det vi får från Campo Antiimperialista. I Assisi antogs en resolution som öppet förklarar vikten av att motståndsrörelsen segrar. Den har skrivits under av dussintals organisationer världen över och sprids nu i Irak, där den har sporrat motståndet. Om tusentals människor visar sitt stöd för oss kommer det att bli ett viktigt politiskt slag mot våra fiender och deras kollaboratörer i Europa, Mellanöstern och Irak.

Översättning från engelskan: Peter Myrdal