Maciej Zaremba larmade i Dagens Nyheter i november om historierevisionism, folkmordsförnekelse och antisemitism i Ordfront Magasin. Borgerliga ledarsidor följde efter med generalangrepp mot den antiimperialistiska vänstern. Uppsalahistorikern Samuel Edquist har läst upphovet till debatten, Diana Johnstones bok om Balkan. Den är förtjänstfull i kritiken av många av myterna om krigen, skriver han, men den har också svagheter som bör diskuteras. Sakligt.

Björn Eklunds intervju med Diana Johnstone i Ordfront Magasin 7-8/2003 har knappast gått obemärkt förbi. Novemberstormarna i den borgerliga pressen har mer handlat om att fördöma Ordfront än att diskutera Johnstones resonemang förutsättningslöst. Av begripliga skäl tolkar många detta som att en viktig sanningssägare tystas. Men måste man välja mellan Maciej Zaremba och Diana Johnstone? Det finns all anledning att mer ingående diskutera Johnstones ståndpunkter i fråga om Jugoslaviens sammanbrott och västvärldens inblandning i konflikten.

I samband med Kosovokriget 1999 blev det uppenbart att västmakterna överdrev risken för ett förestående folkmord på albaner i Kosovo, vilken fick berättiga NATO:s "humanitära intervention". Spelet kring Rambouilletförhandlingarna, när USA och NATO bland annat ställde Jugoslavien inför det uppenbart oacceptabla kravet på en ren ockupation av hela landet, öppnade ögonen på många.

Redan långt dessförinnan hade många ifrågasatt den gängse bilden av krigen i ex-Jugoslavien, enligt vilken den serbiska sidan var den avgjort ondaste parten, att Milosevic var en diktator i Hitlers klass, att den bosniska regeringssidan skulle ha stått för multietnisk idyll och så vidare. Efter bombkriget mot Jugoslavien har denna opinion växt i styrka, och man har frågat sig om inte också kriget i Bosnien var inhöljt i samma lögndimmor som Kosovokriget.

Det behövs en rejäl korrigering av den ensidiga svartmålningen av Serbien och en diskussion om vad som verkligen hände under krigen. Diana Johnstones bok Fools crusade: Yugoslavia, NATO and western delusions (2002) är ett av de hittills mest ambitiösa försöken att omkullkasta den gängse västliga bilden av Jugoslavienkonflikten. I vilken utsträckning är då denna bok en rättvisande skildring av händelseutvecklingen i ex-Jugoslavien?

När det gäller enskilda fakta och resone-mang som Johnstone anför i Fools cru-sade, kan man säga att de flesta är fullt riktiga och träffande. Det räcker att kort återge några exempel. NATO-bombningarna 1999 var ett grovt övergrepp baserat på osanningar och utpressning. Milosevic var ingen Hitler, knappast är han ens övertygad nationalist. De bosniska och kroatiska regeringarna har på ett skickligt sätt utnyttjat västliga reklambyråer för att stärka sina saker i kriget. De bosniska och kroatiska sidorna har också begått svåra krigsförbrytelser. Haagtribunalens legitimitet är tvivelaktig och har stora brister ur rättssäkerhetssynpunkt. Sloveniens och Kroatiens självständighetssträvanden bottnade till stor del i en nedlåtande attityd gentemot de sydligare och fattigare delarna av Jugoslavien. Särskilt Tyskland och Österrike stödde Slovenien och Kroatien med inslag av imperialism och nattstånden Mitteleuropa-ideologi. Erkännandepolitiken 1991-1992 var sannolikt olycklig. Militärt stöd gavs till de icke-serbiska parterna under kriget.

Det som vållat mest rabalder är Johnstones diskussion om huruvida det skedde ett folkmord eller inte i Bosnien. Vad hon i princip säger är att det har skett grymheter på alla sidor, och att de är av en art som förekommer i alla krig, särskilt inbördeskrig. Något tillspetsat säger hon att skillnaden mellan de olika sidorna i det bosniska kriget helt enkelt var att de bosniakiska och kroatiska sidorna vann propagandakriget.

Om ett ifrågasättande av de västliga föreställningarna och den västliga politiken visavi det tidigare Jugoslavien är hedervärt och berömligt, så är det lika intellektuellt nödvändigt att kritiskt analysera dem som likt Johnstone demonterar myterna. Grovt uttryckt kan man säga att Johnstones bok fungerar när den river ner den västliga, antiserbiska mytbilden, men problemen uppstår när hon ska bygga upp en egen tolkning av skeendena. I flera avseenden går hon för långt och skapar en sorts alternativ myt.

Tendensen i Johnstones bok blir tydlig på två sätt, dels genom rena inkonsekvenser i argumentationen, dels genom vinklade och tvivelaktiga bedömningar av händelseutvecklingen. Även om alltså de allra flesta fakta och källuppgifter som tas upp i boken stämmer, så gör hon - som alla historieskrivare - ett urval mellan dem. Men stundtals blir Johnstone allt för selektiv i sin behandling av materialet. Hennes omtalade skildring av Srebrenica och av bosnisk-serbiska läger är exempel på detta. Här menar hon, på ett sätt som inte känns övertygande, att det nog inte var så farligt och att inte heller så många dog som påståtts, genom att maximalt lita på vissa källor och minimalt på andra.

Ett av de inkonsekventa resonemangen i Fools crusade kretsar kring det som ock-så blivit den stora stridsfrågan i debatten om boken. Det gäller jämförelser med nazismen och dess utrotning av judar som retoriskt bruk i samtiden. Johnstone angriper på ett förtjänstfullt sätt de paralleller som ofta gjorts mellan förintelsen och händelserna i Bosnien och senare Kosovo, i syfte att få till stånd västliga militära ingripanden. I andra sammanhang drar sig emellertid inte Johnstone för att göra just samma sak när ändamålet är att visa upp de icke-serbiska aktörerna i konflikten i sämre dager.

Exempelvis framställs Tysklands inblandning i konflikten på ett sätt som gör det svårt att inte få intrycket att Johnstone medvetet anspelar på Tysklands mörka historia. Hon beskriver den tyska demoniseringen av serberna som en parallell till nazisternas antisemitism, och den tyska utrikespolitiken framställs som ett återknytande till Hitlertidens. Det är naturligt att en stormakts nationalistiska och imperialistiska drömmar fördöms, men att mer eller mindre förtäckt framställa tysk nutida imperialism som värre än annan på grund av den nazistiska historien är att grumla analysen.

Ett annat exempel på självmotsägelse i analysen är när Johnstone behandlar de juridiska aspekterna på Jugoslaviens upplösning. När hon kritiserar omvärldens erkännande av Bosnien våren 1992 betonar hon att den dåvarande jugoslaviska delrepublikens konstitution förutsatte en sorts konsensus mellan de tre "nationerna" serber, kroater och muslimer (bosniaker) för avgörande beslut såsom ett avskiljande från den jugoslaviska federationen. När USA och EG drev fram en folkomröstning 1992 om självständighet var den stora majoriteten av serberna emot redan från början, varför förfarandet saknade legitimitet.

Så långt kan man bara instämma med Johnstone. Men det är inte så mycket bevänt med hennes fasthållande vid de jugoslaviska författningarna när hon i andra sammanhang ifrågasätter det rimliga i att det över huvud taget finns en särskild muslimsk (bosniakisk) nation i Bosnien. Hon betonar att denna kom till i samband med Titos flörtande med de alliansfria staterna i tredje världen, som till stor del var muslimska. Hon antyder alltså närmast att serber och kroater är mer "riktiga" som nationer/etniska grupper än vad bosniaker är. Det är en helt ohållbar ståndpunkt; nationer är per definition konstruerade men samtidigt upplevda som verkliga. Man kan inte säga att något folkslag är mer äkta än något annat. Johnstones resonemang här anknyter snarast till vad kroatiska och serbiska nationalister anser i saken.

I samma anda är hennes efterhandsstöd till den tudelning av Bosnien mellan kroater och serber som Tudjman föreslog Milosevic i mars 1991. Det skulle ha varit illa för bosniakerna men ett pris värt att betala, menar Johnstone, eftersom det skulle ha kunnat bevara freden. Det är dock en mycket tveksam tolkning. Här tycks Johnstone falla för just den myt om de "försvarslösa bosniska muslimerna" som hon själv på andra håll desarmerar. Det är mycket troligt att Alija Izetbegovics nationalistiska SDA-parti hade motsatt sig dessa planer med våld; möjligheterna hade funnits tack vare det decentraliserade territorialförsvaret. Man hade ju inte minst kunnat hänvisa till den bosniska konstitution som Johnstone i andra sammanhang stöder sig på.

Johnstones stundtals inkonsekventa dis-kussion blottlägger den allmänna ten-densen i boken: att ge en förskönad bild av Milosevicregeringen och av serbisk nationalism, liksom motsatsen beträffande de övriga ex-jugoslaviska aktörerna. Skildringen av den utländska inblandningen i konflikten är dessutom något förenklad och osofistikerad.

Johnstone menar att Jugoslaviens sönderfall i huvudsak berodde på omvärlden, som drev fram och stödde Sloveniens och Kroatiens separatistiska strävanden. Denna tolkning stämmer delvis, men är missvisande i och med att den frikänner Milosevics Serbien, som på ett oproblematiserat sätt av Johnstone huvudsakligen framställs som en god garant för bevarad jugoslavisk enhet.

En mer rimlig ståndpunkt i frågan måste också utgå från att västmakterna hade stor skuld till den process som till sist sprängde Jugoslavien. Den avgörande faktorn var den ekonomiska krisen i landet på 1980-talet. Efter att man lånat stora mängder pengar från Väst och hamnat i en skuldfälla, accepterade man en återbetalningsplan via IMF som lade stora bördor på den jugoslaviska befolkningen, och en djup social kris följde. Utvecklingen följde samma mönster som exempelvis i dagens Argentina. Allt detta skapade grogrund för nationalism i alla delar av Jugoslavien.

Ett avgörande problem i sammanhanget var att Jugoslavien sedan 1974 hade en så pass decentraliserad författning att den federala nivån nästan saknade formellt manöverutrymme gentemot republikerna; Jugoslaviens fortbestånd förutsatte ett slags konsensus mellan de sistnämnda. Det hela gick bra så länge Tito var en sammanhållande kraft. Men företrädarna för de olika nationalismerna i Jugoslavien var alla - var och en på sitt sätt - missnöjda med konstitutionen. Albanska nationalister ville ha republikstatus åt Kosovo. Serbisk nationalism krävde en mer centraliserad serbisk delrepublik och en stärkt federation, eftersom serber till stor del bodde utspridda i övriga republiker. Enligt kroatisk och slovensk nationalism borde federationen försvagas ytterligare om nu inte fullständig självständighet krävdes.

När sönderfallsprocessen drog igång på allvar mot slutet av 1980-talet fick den sin egen logik och den federala nivåns maktlöshet gjorde kollapsen svår att undvika. De olika nationalismerna, däribland den serbiska, gödde och stärkte varandra i en nedåtgående ond spiral.

Frågan om de utländska makternas konkreta handlande i denna process är mycket komplicerad. Det finns uppgifter om att exempelvis tyska underrättelsetjänsten samarbetade med och understödde exilkroatiska grupper av mer eller mindre svart politisk kulör. Och från statsledningarna i Tyskland, Österrike, Ungern och Vatikanen hade Slovenien och Kroatien öppet stöd för sina självständighetskrav.

Diana Johnstone lägger stor vikt vid dessa utländska stämplingar mot den jugoslaviska enheten. Man måste dock ifrågasätta om de här rena infiltrationerna och de konkreta stöden till enskilda nationalistiska projekt hade någon avgörande betydelse för den övergripande händelseutvecklingen. Det är rätt troligt att utvecklingen lett till att Slovenien och Kroatien brutit sig ur ändå, utifrån rent interna nationalistiska motiv.

Johnstone undervärderar dessutom att västintressen under resans gång också stödde olika centraliseringssträvanden, som antogs kunna leda till den önskade ekonomiska anslutningen av Jugoslavien till den västerländska kapitalistiska marknaden. Milosevics inskränkning av Kosovos autonomi i slutet av 1980-talet låg i linje med IMF:s önskningar om en effektivare politisk struktur. Och det var den federale premiärministern Ante Markovic som vid decennieskiftet 1990 lät införa en IMF-dirigerad ekonomisk chockterapi. Markovic stod för en alljugoslavisk, icke-nationalistisk linje och hade varit landets populäraste politiker ända tills chockterapin gav effekt i form av en social katastrof. De olika republikerna drog av sinsemellan oförenliga skäl bort stödet från hans regering, och därefter saknades i realiteten en federal politisk kraft oberoende av republikerna.

Givetvis hade det bästa varit om Jugosla-vien kunnat bevaras intakt utan blods-spillan. Men när Diana Johnstone i Milosevics Serbien finner den kraft som kunde och borde upprätthålla denna enhet, är hon ute på hal is. Även om man sa sig representera "Jugoslavien" var man inte desto mindre en part i konflikten. Exempelvis menar Johnstone att den jugoslaviska armén under tiden närmast före den definitiva splittringen sommaren 1991 borde ha tillåtits att "försvara Jugoslaviens gränser" genom att desarmera de separatistiska styrkor som då var under befästande i Slovenien och Kroatien. Det är dock svårt att se att ett sådant ingripande hade lett till något annat än att kriget och uppsplittringen hade kommit ytterligare några månader tidigare.

Johnstone gör samma grundläggande fel angående Milosevicregeringen som många andra tidigare gjort beträffande den bosniska regeringssidan under kriget 1992-1995: att förlita sig på en aktörs retorik snarare än på dess faktiska handlingar. Sålunda hävdar Johnstone att Milosevic mer eller mindre var en förkämpe för ett mångkulturellt samhälle och en förhållandevis progressiv ekonomisk och social politik. Det är helt sant att Milosevic inte är någon nationalist i själen, men han har varit en maktpolitiker som vetat att utnyttja nationalismen för sina syften. Inom parentes sagt: precis som den av väst så hyllade Zoran Djindjic.

I enlighet med detta resonemang menar Johnstone att befolkningen i Serbien skulle ha förkastat nationalismen när de valde hans serbiska socialistparti till makten. Det är en naiv tolkning. Milosevics program för ett mer centraliserat Jugoslavien appellerade på nationalistiskt sinnade serber, och hans parti anspelade öppet på nationalistiska idéer när så behövdes.

Ett minst lika tveksamt resonemang för Johnstone när hon hävdar att serbisk nationalism, i motsats till kroatisk, bosniakisk och albansk, är en "god" medborgarnationalism av liberalt 1800-talssnitt. Serbisk nationalism skulle vara enande och statsbyggande, till skillnad från kroaters, bosniakers och albaners splittrande och etniska nationalism. Detta resonemang är ohållbart. Serbisk nationalism i Karadzics, Seseljs eller Draskovics anda har lika lite med medborgartanken att göra som Tudjmans kroatiska eller UK-ledarnas albanska. Att serbiska nationalister ville slå vakt om Jugoslavien var knappast resultatet av något mer upphöjt multietniskt tänkesätt, utan snarare en logisk följd av den generella principen att mångnationella stater tenderar att tillfredsställa de nationella känslorna hos de största folkgrupperna däri (t.ex. ryssar i Sovjetunionen, engelsmän i Storbritannien och bosniaker i Bosnien).

Johnstones skildring av Milosevics Serbien som någon sorts alternativ till den västliga kapitalismen känns också naiv. Även om man lindat in politiken i vänsterfraser och låtit det offentliga ägandet nominellt sett vara bevarat, har Serbien - liksom de flesta andra postkommunistiska stater -varit en sorts maffiaekonomi. Den utbredda korruptionen i Serbien är inte bara en följd av omvärldens sanktioner. Och att Milosevics politik under slutet av 1980-talet faktiskt gick i linje med omvärldens och IMF:s nyliberala linje kommer som ovan nämnts något i skymundan i Johnstones framställning.

Ordfronts förlag har valt att inte ge ut en svensk översättning av Diana Johnsto-nes Fools crusade, vilket gissningsvis beror på de brister i boken som jag gett exempel på. Bokens utmärkta syfte att demontera den västliga mytbilden av Balkan slår över i en vinklad motbild. Analysen ger stundtals vika för en berättelse med närmast melodramatiska drag, där vissa aktörer inom det gamla Jugoslavien blir "goda" och andra "onda". På så sätt grumlas den förtjänstfulla kritiken av västlig politik på Balkan.

Detta måste dock sättas i relation till den flod av närmast rasistiska åsikter som sköljt genom bevakningen och beskrivningen av den ex-jugoslaviska konflikten. Tre varianter har varit vanligast. Den första beskriver Kroatien som "västligt" eller "europeiskt" till skillnad från det "östliga" Serbien. Enligt den andra är konflikten i sig mer angelägen bara för att den sker "mitt i Europa". Den tredje är motsatt den andra men följer samma grammatik: där är hela Balkan en stökig nationalistisk häxkittel i kontrast till "oss civiliserade". Dessa återspeglingar av eurocentrisk hierarkisering av mänskligheten har inte på långa vägar lett till någon kampanjartad kritikstorm som den efter intervjun med Johnstone i Ordfront Magasin.

Och det är ingen slump. Anklagelserna om "revisionism", "förnekelse av folkmord" och "brunvänster" som viner i luften syftar till något mer än att bara angripa Diana Johnstones beskrivning av Srebrenica och lägren runt Prijedor. Utfallen har ju på ett svepande sätt riktats mot hela Ordfront och i förlängningen mot stora delar av vänstern, liksom även mot forskare som på fullt rimliga skäl hävdat att folkmordsbegreppet bör användas med försiktighet för att inte devalveras. Johnstone förtjänar kritik för åtskilliga resonemang, men utan stigmatiserande argument som omöjliggör vidare debatt.

Dessa överloppsgärningar visar att man ser det som nödvändigt att till varje pris slå vakt om en viss syn på Jugoslavienkrigen. Man är helt enkelt livrädd för de argument i Johnstones bok som ändå är riktiga och träffande. Den provästliga historieskrivningen om 1990-talets händelser i ex-Jugoslavien är nämligen nödvändig för att ge västmakterna möjlighet att sola sig i glansen av Haagtribunalen, när de själva samtidigt bedriver ännu värre massmord i Irak och på andra håll. Det gäller att dölja sanningen att en småskurk som Milosevic får sitta fängslad i Haag, allt medan storskurkarna Bush och Blair bestämmer hela dagordningen.

Diana Johnstones bok visar inte bara hur farligt det kan vara att ifrågasätta dominerande försanthållanden. Den är också ett levande exempel på att vi ständigt måste motverka den tendens som vi alla har lite till mans, oavsett politisk ståndpunkt, nämligen att sänka de formella kraven på intellektuella produkter med för oss sympatiska ambitioner.