Även arbetarlitteraturens försvarare har sett modernismen som fiende till realismen. Ivar Lo har bidragit till synsättet med sina programskrifter. Ta hellre lärdom av hans litterära texter! I dem döljs inte motsättningen mellan modernitetens ordning och kaos. Hans Lagerberg recenserar Magnus Nilssons avhandling om Ivar Lo-Johansson och modernismen.

Det har funnits tider när Ivar Lo-Johansson varit mer läst än nu. Inte sällan hör jag folk muttra att hans verk tillhör det förgångna och på sin höjd har historiskt intresse. Magnus Nilsson slutar däremot sin avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson med påståendet att Ivar Lo inte bara är en modern författare i litteraturhistorisk mening. "För mig framstår han också som modern i det att hans samhällskildring har bäring på samtiden."

Och Nilsson har förstås rätt i att det finns likheter mellan vår upplevelse av globaliseringsprocessen och tidigare generationers erfarenheter av övergången från agrar- till industrisamhälle. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen är för snabb för den långsamma människan. Det kostar på att bli tidsenlig".

I avhandlingen definieras moderniteten i enlighet med Marshall Bermans bekanta ord om en epok där "allt som är fast förflyktigas", där tradition och religion ersatts av rationalitet och framstegstro. Nilsson behandlar inte bara Ivar Los förhållande till denna modernitet utan också till moderniseringen som den uttrycker sig i folkhemmet - och till den estetiska modernismen. Nilsson finner en Ivar Lo som bejakade moderniteten men också insåg att moderniseringen inte förmådde realisera vad moderniteten utlovat. I en roman som Bara en mor visade han att utvecklingen inte är för en sådan som Rya-Rya, hur hon än sliter för att vara en duktig statarhustru, och i Traktorn förmår inte ens godsägaren, som försöker vara så modern uppfylla utvecklingens krav - han kan inte frigöra sig från sin grevliga bakgrund.

Traktorn visar också, menar Nilsson, att moderniteten inte medför klassamhällets undergång. Kogubben Kadin har ett helt livs erfarenheter av kreatursskötsel i kroppen, kunskaper som förkastas när gården ska moderniseras. Han hämnas genom att para godsets kor med en utdömd tjur och genom att hälla fotogen i det nya mejeriets ledningar. Den konflikt han därmed råkar i med arbetskamraten, traktorföraren Brandt, har tolkats av många kloka läsare - och Nilsson bidrar med ytterligare en spännande version. Fastän Kadin går emot utvecklingen när han uppträder som en sentida luddit, måste det fackliga ombudet Brandt övervinna sin motvilja mot kamraten och be om ursäkt med insikten om att han satt moderniteten före klassolidariteten. Därmed blir Brandt, enligt Nilsson, en insiktsfull förnyare. Och därmed visar Ivar Lo att det moderna inte är någon abstrakt process utan något som bäddats in i en historisk situation präglad av sociala motsättningar. Men trots att författaren är skeptisk mot de så kallade sociala ingenjörerna är han i grunden lojal och sympatiskt inställd till folkhemsbygget.

Nilssons argumentation är övertygande när vi rör oss i Ivar Los 30- och 40-tal, även om jag ibland kan tycka att Nilsson är alltför lojal mot mästaren", när han försöker förklara alla dennes motsägelser. Då det gäller senare tider tycks mig Ivar Lo än mer skeptisk till modernitetens byråkrater; i flera passionsnoveller (En nihilist, En arbetares liv m.fl.) framstår folkhemmet rentav som ett misslyckande. Då har också den arbetarrörelsens ekonomism, som Nilsson ser kritiserad redan i Traktorns Brandt, fått verka i flera decennier.

Ivar Los modernitet uttrycker sig inte endast på det innehållsliga utan också på det formella planet. Här leder avhandlingens resonemang till en diskussion som ifrågasätter den vedertagna historieskrivningen om svensk modernism. Det är mycket intressant.

Vid beskrivningar av den estetiska modernismen brukar det heta att denna utmärks av att i sin subjektiva relativism visa på mångfald och splittring. Den modernistiska romanen blir polyfon och låter verkligheten speglas genom många gestalters medvetanden. (Nilsson ansluter till Fredric Jamesons syn på litteraturen som något som bearbetar verkligheten på ett symboliskt plan.) Nilsson lägger dessutom stor vikt vid författarnas syn på litteraturens sociala roll, som att de tidiga modernisterna i sitt uppror mot aristokratins estetiska institutioner eftersträvade konstnärlig autonomi. Denna självständighet fick emellertid en helt annan innebörd sedan bourgeoisin nått ideologisk hegemoni. Då kom de följsamma bland modernisterna att med autonomi mena att konsten måste skiljas från politiken - vilket dock ifrågasattes av olika avantgardistgrupper. Den estestiska modernismen har alltså genom åren omfattats både av eskapistiskt inriktade konstnärer och av dem som önskat förändra världen med sin konst.

Det senare ville på 30-talet såväl de socialistiska realisterna i Europa som USA:s folkfrontslitteratörer. Båda grupperna desarmerades. Den första genom att underkasta sig partiet, den senare genom att isoleras från övriga progressivistiska riktningar i efterkrigstidens antikommunistiska värld. Som arvtagare har dock arbetarförfattarna utpekats, vilket är begripligt eftersom även dessa i allmänhet företrätt uppfattningen att konst och politik inte kan åtskiljas. Den traditionella historieskrivningen har sett alla de verk som skapats i denna anda som steg tillbaks till den traditionella realismen (Balzac, Tolstoj), främmande för den modernism som är litteraturhistoriens huvudstig. Nilsson ansluter sig däremot till dem som betraktar 30-talets radikala författare som modernister (med de socialistiska realisterna som arvtagare till det ryska avantgardet på 20-talet).

Under depressionen, inför den hotande fascismen, fann många konstnärer världen runt det alltså nödvändigt att söka närmare kontakt med världen utanför konsten. Jag tror att Eyvind Johnson är det tydligaste svenska exemplet. Han hade länge stått i fronten som modernist bland prosaförfattarna och sa sig nu i sina programskrifter vilja förena de landvinningar på formens område som gjorts av Proust och Joyce med politiska ställningstaganden. I Avsked till Hamlet (1930) söker en författare anknyta till den klass han lämnat, och när den antinazistiska roman Nattövning (1938) angreps av kritikerna för att vara besudlad av politik förklarade Johnson energiskt att ingen författare får vara neutral.

Johnson var inte ensam. Bland dem som angrep idylldiktarna fanns såväl de som senare kallats arbetarrealister och de som fått etiketten modernister. Uppenbart är att de inte själva såg skillnaden som avgörande. I sällskapet ingick Ivar Lo, och Magnus Nilsson visar att många av de litterära metoder han använde är sådana som brukar kallas modernistiska. Statarböckerna är polyfona såväl till teman som komposition. Genom grotesken försvarar han det "låga" gentemot det "höga", sanningen gentemot skönheten, och han söker också åsidosätta fiktionen genom att hävda autenciteten i sina självbiografiska verk - och en överväldigande dokumentaristisk saklighet.

Jämförelsen mellan Traktorn och den sovjetiska "traktorlitteraturen" påvisar strukturella likheter, inte minst i huvudhandlingen som efter ryskt mönster skildrar hur hjälten lyckas övervinna sin personlighets begränsningar och se de större sammanhangen. Men samtidigt skildrar Traktorn till skillnad från de romantiskt utopiska ryska romanerna ett misslyckande - mönsterjordbruket går under. Ivar Lo är realist, rentav den naturalist han av många litteraturhistoriker skällts för. Det leder dock fel att enbart se honom som sådan, menar Nilsson. Han vill i stället använda den term som internationellt vidlåtit 30-talets stora sociala skildrare, social modernists, av Nilsson (?) försvenskad till socialmodernist. Och varför inte?

Arbetarlitteraturen har kommit att ses som modernismens antites. Som jag ser det, har tyvärr även de som försvarat arbetarlitteraturen anammat detta språkbruk och sett modernismen som en fiende till realismen, i meningen verklighetsskildring. Modernism har blivit liktydig med formalism.Till den bilden har dessutom Ivar Lo själv bidragit med sina programskrifter, där han alltför ofta försöker monopolisera begreppet proletärförfattare och framhålla sitt sätt att skriva som det enda riktiga. Det är bättre att dra lärdomar av Ivar Los skönlitterära texter än av hans teorier. I sin praxis döljer han inte motsättningarna mellan det kaos moderniteten skapar och den ordning den samtidigt utlovar. Texterna har den mångtydighet som vidlåter stora konstverk, de har den märkliga egenskapen att vara föränderliga.

Om inte Magnus Nilssons intressanta och läsbara avhandling leder till att fler upptäcker att Ivar Lo fortfarande är en författare "med bäring på" vår samtid, så kan den förhoppningsvis kanske ändå inleda en diskussion som befriar arbetarlitteraturen från en historieskrivning alltför färgad av förenklingar. -

Den moderne Ivar Lo-Johansson

Modernisering, modernitet och modernism i statarromanerna.

Magnus Nilsson

Gidlunds 2003