Hur framställs arbetare i den historieskrivning som sägs vara arbetarnas egen? Folklivsforskaren Bo G. Nilsson undersökte frågan i en artikel i Clarté 4/87, som vi här trycker om. Den visar den dubbla karaktären i en socialdemokratiskt inspirerad historieskrivning under 1890-talet. Å ena sidan lyfter man fram arbetarklassen. Å andra sidan finns en tendens att idyllisera arbetarna och förvandla dem till icke reflekterande varelser. Man skaffar sig det folk man behöver.

Arbetarminnen är en av Nordiska museets mest centrala textsamlingar. Den tillkom genom att museet i samarbete med och via en rad fackförbund utlyste pristävlingar bland arbetarna i olika yrken. Arbetarna skulle bidra med minnen och hågkomster ur det egna livet och arbetslivet. Resultatet blev att ca 2 000 berättelser om sammanlagt mer än 30 000 sidor text kunde införlivas med museets samlingar. Under huvudsakligen 1950-talet presenterades urval ur de inkomna berättelserna i böcker med titlar som Statarminnen, Skogsarbetarminnen, Sågverksminnen och Typografminnen.

Arbetarminnesinsamlingens organisatör, dåvarande museilektorn Mats Rehnberg, introducerade en insamlingsmetod med en betydande "demokratisk" potential. Arbetarnas eget perspektiv skulle kunna få största möjliga spelrum, och berättelserna skulle kunna leda till kommunikation av erfarenheter inom arbetarklassen själv. Uppgiften är nu att från denna utgångspunkt kritiskt granska den tryckta utgivningen av arbetarminnen. Utgivning och redigering ombesörjdes av Mats Rehnberg. Som utgångspunkt har jag valt en av de tunnare av de tryckta utgåvorna, Bokbindarminnen, som bara omfattar sju berättelser.

Boken kom ut 1954. I sin avslutande kommentar i boken skrev Mats Rehnberg:

"De här återgivna skildringarna representerar endast ett mindre urval av det insamlade materialet, som finns tillgängligt på Nordiska museet för forskning och folkbildning. De återgivna skildringarna utgör merendels längre eller kortare avsnitt ur manuskripten. Ingen som helst bearbetning har förekommit utöver att stavning och i viss mån interpunktering normaliserats."

Vilka stycken hade redigerats bort i den tryckta utgåvan? Fanns någon viss princip, eller någon viss tendens?

Jag ämnar här inte försöka visa att redaktören överrumplade bidragsgivarna med ändringar och bearbetning av deras texter i en omfattning som stred mot deras uttryckliga vilja. Visserligen finns inget som styrker att redaktören skulle ha informerat bidragsgivarna om omfattningen av de strykningar han ämnade företa. Å andra sidan finns heller inga uttryck för bidragsgivarnas missnöje med redigeringen. Fyra av bidragsgivarna hörde av sig efter publiceringen och uttryckte inget annat än tacksamhet och glädje över att ha fått medverka i boken.

En jämförelse mellan de tryckta bidragen i Bokbindarminnen och de originaltexten som förvaras i Nordiska museets arkiv ger vid handen att drygt 300 redaktionella ingrepp företagits i texterna. Grovt räknat har mellan 25-50 procent av originaltexterna strukits bort, i medeltal ca 40 procent.

För det första har redaktörens målsättning varit att befria texterna från vad han uppfattade som tyngande och svårlästa partier, t.ex. stycken med överflöd av detaljuppgifter i ämnen som var perifera. Hit hörde exakta uppgifter om släkt och familjemedlemmars namn, födelsedatum och liknande. Vad som gått förlorat genom de strykningarna är den imponerande demonstrationen av släktens och släktrelationernas betydelse.

Vid beskrivningar av villkoren på arbetsplatserna har ofta skildringar av tekniska förlopp, av verkstädernas utrustning och lokaler, namngivning av och berättelser om arbetskamrater liksom konkreta uppgifter om arbetstider och löner strukits, uppenbarligen för att "lätta upp" texten. Ofta har namn på ägare av verkstäder, firmanamn m.m. strukits. Detaljerade uppgifter om varupriser har också oftast strukits eller kortats ned. Redaktören lät även rödpennan gå över andra ämnen som troligen tycktes honom perifera, t.ex. skildringar av idrottsaktiviteter.

För det andra finns det en kategori känsliga ämnen, som redaktören låtit rödpennan gå över. Hit hör till att börja med anspelningar på sexualia. Även ganska oskyldiga sådana har strukits av redaktören (de uteslutna partierna här och i fortsättningen kursiverade):

"En annan gång var vi uppe på mjölkammaren för att dricka grädde, som vi tyckte mycket om, men det bar sig ej bättre än att vi stjälpte hela bordet så grädden strömmade nedför trapporna. Vi förstod att det var fara å färde, så vi sprang allt vad våra små ben förmådde ut på gårdsplanen, där stod gamla trotjänarinnan Lova. Hon lyfte på sin krinolin och vi försvann under den. Där satt vi båda så tysta till faran var över. Det var ganska besynnerligt att sitta där, men det kanske var för att gamla Lova inte hade några byxor på sig."

Samme bidragsgivare berättade om en episod då besättningen ombord på torpedkryssaren Claes Horn år 1905 besiktigades av kung Oscar II med byxorna nedknäppta. Denna episod fick utgå i den tryckta utgåvan liksom följande historia:

"En rolig historia från Olympiska teatern vill jag omtala. Vi spelade en operett, jag minns ej vad den hette, men i en scen skulle drottningen, primadonnan utvälja en vakthavande adjutant för natten. Primadonnan, som var den vackra och ståtliga Gabrielle Bidenskap, vilken sannerligen inte var någon nykterist, gick utmed leden klädd i riddräkt för att utvälja en av de stiliga soldater, som stod uppställda på scenen. Hon stannade framför Victor Sjöström och snärtade till honom hårt med ridpiskan mitt fram så hans röda trikåbyxor stod ut som en röd pyramid. Han kunde givetvis inte vända ryggen åt publiken, som vrålade av skratt när de såg hans stora olycka. "

Även andra episoder som visar upp de skildrade människorna lite "grövre" och "råare" än kanske var önskvärt har fallit för rödpennan. Syftet med strykningarna har här knappast varit att lätta upp framställningen, och inte heller det omvända, att göra texten mindre anekdotisk. Det förklarar inte varför just dessa anekdoter sorterats bort medan så många andra behållits. Snarare har avsikten varit att ge texten en ton som ansågs väl anpassad till det folkbildande sammanhanget och till de då gällande konventionerna för vad som var "passande" inom en borgerlig offentlighet. Följande minnesvärda episod från tiden strax efter sekelskiftet fick sålunda utgå ur en av skildringarna:

"Jag vart uttagen till hovmästare och fick gå en kurs på Hotell Hellman vid Bryggargatan. En dag kom en kvinnokongress dit till middag. Jag serverade vid honnörsbordet där bland andra Kata Dalström satt. En rätt var en sorts à la double med gelé. Efter en stund kallade Kata på mig och pekade på tallriken. ’Vad är det här?’ Jag tittade och rodnade. I gelén låg råttlort, inte bara på hennes tallrik, utan på alla damernas."

Följande i grunden positivt hållna berättelse om hur man på en arbetsplats agerade mot en arbetare som inte ville organisera sig fackligt har säkerligen strukits för att den kunde uppfattas som kontroversiell och därmed känslig i sin tendens:

"Under denna tid fick vi dit en man, som envist nekade att gå in i fackföreningen. Honom blev det synd om. Pressarna räckte knappt tillför all pressning och därför måste man passa på i tid och lägga sitt ’visitkort, en lapp med namnet, på pressen för att få den då den blev ledig. Den nye mannen kom aldrig i tillfälle att lägga sitt visitkort på någon press, det fanns alltid ett annat där före honom /.../ och han blev tvungen att be Storjohan (dvs. förste verkmästaren) om hjälp varje gång han behövde en press. En gång var han inne i materialrummet just när det ringde till middag. Någon var kvickt framme, låste igen dörren och ingen ’hörde’ sedan hur han bultade. Han slutade hellre än att gå in i facket!"

Bilden av föräldrarna och deras uppfostringsmetoder har här och var retuscherats något, som i följande exempel (där det kursiverade alltså strukits):

"Mina föräldrar togo sin religion på allvar, ingen gick ohulpen genom vår dörr, trätor och kiv förekom ej, far var snäll och god av naturen, mor kunde nog klå mig ibland men då fanns bibelordet, den man älskar den agar man, det stämde nog."

På liknande sätt har bilden av arbetsgivare ibland förbättrats något med hjälp av rödpennan, som i följande exempel från 1880-talets Örebro:

"Mästaren själv gjorde något enstaka arbete, satt mest på kontoret, men då klockan blev fem på e.m. gick han till stora hotellet eller logen för att få sin kvällstidning, bland andra av stans bättre situerade hantverkare, handlande och fabrikörer. Mattvånget var ej uppfunnet då och spriten jämförelsevis billig, men det blev nog en vacker slant använt. Toddarna blevo många och punschhalvorna tömdes flitigt och sent kommo gubbarna hem, oftast bra mosiga. Morgonkrya blevo gubbarna ej och olusten satt kvar under dagen, men roligt hade de vid borden, resonerade om dagens händelser och där avgjordes nog en hel del av stadens öden, val och dylikt samt drogs svinaktiga historier när spriten verkat."

Rena känslouttryck och beskrivningar av t.ex. sjukdom och olycka har redaktören också velat bespara läsekretsen. Mönstret syns i följande korta exempel:

"En smittkoppsepidemi kom, grasserade i staden med omnejd och pappa fick sluta sina dagar, till stor sorg för sin efterlämnade maka."

Till och med omdömen om hur kaffet smakade har ibland fått utgå.

För det tredje har ofta skildringar av politiska förhållanden och konflikter på arbetsplatserna strukits. En rad strejkskildringar har sålunda utgått. Återhållsamheten mot konkreta konfliktskildringar går ofta ut över det levande händelseförloppet, som i följande exempel där endast introduktionen till berättelsen behållits:

"All skärspån i verkstan skulle efter arbetstidens slut samlas ihop och bäras ned i en vedbod på gården och packas in längst in mot bortre väggen, varefter verkstaden skulle sopas, ett ganska drygt arbete, som tog närmare en timme i anspråk. Jag minns en höst när mästarn en kväll sade åt mig: ’I morgon kommer det hem ved; du har väl travat upp spånen längst bort så veden får plats?’ Antagligen svävade jag på målet vid mitt svar, varför mästarn sade: ’Det är bäst vi går ner och ser efter’. När han öppnade vedboddörren rasade en massa spån ut på gården. Jag var ju liten och mörkrädd och hade bara vräkt in pappersavfallet innanför dörren. Men synden straffar sig själv och jag fick i beckmörkret trava in all spån längst in i boden, ett arbete som var slut vid 9- tiden."

En fjärde typ av inslag i berättelserna, som hårt drabbats av redaktörens rödpenna är de avsnitt där berättarna framför egna värderingar och reflexioner i anslutning till det berättade. I skildringar av upplevelserna under skoltiden har ofta värderingar av lärare fått utgå enligt följande mönster:

"Jag började folkskolan vid Karlbergs allé 1891. Mina lärarinnor hette Blomgren och Jansson, lärarna Loqvist och Ekblom. Den sistnämnde Ekblom var en dålig lärare och var vid några tillfällen så berusad att han ej kunde sköta undervisningen utan måste gå hem och ta igen sig. Då jag var 12 år slutade jag skolan. Detta var inte så ovanligt vid den tiden att skolgången avbröts innan man gått ut alla kurserna. Kurserna skulle vara 14, men jag slutade när jag gick i 11e kursen.Men man var tvungen att gå i aftonskolan mellan 6-8 e m en del kvällar i veckan. Aftonskolan var i skolhuset vid Saltmätargatan. Vår lärare var magister Netterqvist, Netterprollan kallades han oss pojkar emellan. Han vägde mycket mer än 100 kilo och var en passionerad snusare. Lektionstimmarna användes till skrivning, räkning och innanläsning. Jag minns det var ett par sotarpojkar i klassen, dessa som fick gå upp tidigt om morgnarna somnade nästan alltid under lektionerna."

I en skildring av frimurarebarnhusets skola i Kristineberg i Stockholm har en episod strukits där det berättas om ett besök av dåvarande kronprinsen, som i sitt tal förespråkade att eleverna skulle få aga vid begångna rackartyg, och berättaren fäller omdömet: "Det tyckerjag vare onödigt sagt, för det kunde man få ändå."

Det måste betecknas som ett intrång på berättarnas integritet att låta rödpennan gå så hårt över deras värderingar och reflexioner, även om det gjordes med baktanken att göra texterna mer lättsmälta för den tilltänkta läsekretsen. Den sociala funktionen blir nämligen, oavsett redaktörens avsikter, att bidragsgivarna reduceras till rena rapportörer. De berövas sin rätt till reflexion och tolkning, som i stället övergår till läsekretsen. I den mån denna är borgerlig behöver den inte se sin världsbild oroad, då kontroversiella inslag rensats bort, i den mån den består av arbetare sker kommunikationen mellan författare och läsare helt på den borgerliga offentlighetens villkor. Ingreppen gör också intrång i berättelsernas integritet, eftersom värdering och reflexion är en fast beståndsdel i berättandet av personliga erfarenheter. Mitt i ett längre stycke med utvikningar om bl.a. guldslageri har följande ur nutidsperspektiv kritiskt värderande stycke uteslutits ur texten:

"Men - tillbaka till bokbinderiet, det var ju det, som intresserade mig mest! Ofta hade jag ärenden till övriga bokbinderier runt om i staden, småmästarna köpte pärmar för sina privatinhängningar. Det doftade inte precis ros och reseda när man kom in på somliga av dem. Fotogenoset från lampor och limpannor gjorde ofta luften vad jag skulle vilja kalla tät, och städningen kunde också ibland vara ganska bristfällig, men på en del platser fanns det gott om tombuteljer! Nu är det en oerhörd skillnad, till det bättre!"

Att just antydningar om bristande hygien på arbetsplatserna ofta redigerats bort kan möjligen bero på att ämnet ansågs gränsa till de känsliga, som i följande exempel:

"Jag hade varit där i fem år innan jag kom för sent första gången, då kom verkmästare Nilsson och tittade med förvåning - ’va, har Anna fallit ifrån pinn’, jag anlände om en liten stund med andan i halsgropen. Hygienen var icke mycket bevänt med, på första verkstan hade flickorna en enda handduk i veckan att torka sig på, hiss att åka i fanns icke, endast en varuhiss, det var tur att man då hade unga ben. Vi anmälde vår ankomst med en nummerbricka av mässing . . . "

En ibland av redaktören använd teknik, som får funktionen att försvaga den poäng som berättaren vill inskärpa, är att bara behålla den allmänt hållna introduktionen, men skära bort de efterföljande konkretiseringarna, vars syfte är att få poängens innebörd ordentligt klarlagd:

"Ibland kom det kartor från generalstaben, som skulle numreras, och då medföljde någon officer, och kom det hemliga kartor, så satt han kvar och vaktade det hela för att se, att det gick rätt till, då var man nästan ’skakis’, ty tänk om man gjort fel. En gång kom en herreman med kartor, han såg ganska grym ut, och stod med klockan i hand för att räkna ut, hur fort det gick, en annan gång kom en snäll herre, namnet inplånades i minnet Major Nordenankar, det var så bråttom med kartorna och för att jag satt över på frukosten fick jag 1 kr extra."

Andra gånger rycks en generaliserad slutsats ut ur skildringen, berättaren förnekas sin roll som reflekterande skribent och reduceras till ren rapportör om sakförhållanden, som i följande skildring av jakt på arbete i Tyskland i början av 1900-talet:

"Jag skaffade mig ett rum i Nonnendam strax utanför Berlin och började jakten efter arbete. Jag lyckades få ett sjukvikariat på Siemens-Werke i Siemensstadt strax vid Nonnendam, det var på kontoret och lönen var inte över sig - 70 MK i månaden. Överhuvud upptäckte jag att allt kontorsarbete var uruselt betalt i Tyskland, så kunde ungdomarna t.ex. få gå som ’volontärer’ ett par års tid utan lön. Sjuklingen kom snart nog igen och då var det att packa sina kappsäckar då jag inte kunde få något arbete."

På liknande sätt har i följande stycke strukits den styrande värderingen av modern, som formulerats i generella ordalag och som den efterföljande uppräkningen bara skall inskärpa med ytterligare exemplifieringar:

"Det blev allt svårare, ekonomiskt sett. Inalles fick min mor åtta barn, varav dock den första dog i späd ålder, så blev jag den äldste av syskonen. De enda regelbundna hushållspengar min mor fick härrörde från mjökkörning. Min mor var en det tysta arbetets hjältinna, som av alla sina krafter fick sträva att hålla familjen tillsammans och mätta de hungriga ungarna. Hon fick gå i hjälphus om dagarna, hon fick taga emot tvätt, arbetstiden var obegränsad, och många gånger måste vi byta bostad. En gång blev vi husvilla, och fadern, familjeförsörjaren, försvann. Men, efter någon vecka, lyckades min mor åter skaffa oss tak över huvudet, vi voro åter samlade, fast utan fadern."

En form för reflexion som ofta stryks är ironin. Så i följande exempel:

"År 1892 kom en pastor från Amerika till mästers församling, han talade i sin kyrka om det orätta i att genom lång arbetstid hindra de tjänande från att besöka kvällsgudstjänsten och i övrigt tillräckligt vila. Dagen därpå fingo vi sluta kl sju alla kvällar, fem timmars förkortning per vecka, det kan även komma något gott från Nasaret."

Ironin är ju en viktig metod för att kritiskt värdera eller ge perspektiv på företeelser med. Även den milda ironin i följande stycke om nykterhetsrörelsen i Örebro har strukits av redaktören:

"Om sommaren tågade godtemplarmusiken ut till en festplats en kvarts mil utanför staden följda av en massa folk, mest ungdom, där gjordes lekar och dansades, dracks läskedrycker och kaffe, det var uppträdanden av historieberättare och komiker mm. I skymundan drucko de som ville brännvin och öl, spelade kort osv utom programmet, och ej av ordensbröderna, de fingo tolerera saken, eljest blev en stor del av besökarna borta och med dem förtjänsten för anordnarna. Det var före folkparkernas tid."

Hur berättelserna avkönas med hjälp av bortredigering av ironiska reflexioner syns också ovanligt tydligt av följande stycke, som även är ett exempel på att redaktören faktiskt företagit språklig bearbetning utöver kommatering och interpunktion, trots bedyrande om motsatsen:

"Tre stycken av oss, en skomakare, en handskmakare och jag, utsågos av arbetarkommunen att agitera bland lantarbetarna på herrgårdarna i trakten, med en eller flera flaskor brännvin i bakfickorna (köpt av egna medel) och en packe soc skrifter störde vi friden milsvitt i bygderna på slätten. Vid en kaffegök gick det bäst att komma till tals med dem, några karameller till barnen och hustrurna satte på kaffepannorna, grannar inbjödos och vi hade ej svårt att övertyga dem om nyttan av föreningars bildande. Fattigt var det bland dem och bostadsförhållandena urusla, jag tänkte på de italienska lantarbetarnas likvärdiga bostäder, när jag såg de skånska grevarnas och baronernas vårdande av Sveriges must och kärna, som det så vackert brukar heta i tal och skrift. "

Den avslutande reflexionen har inte bara strukits, utan skrivits om, så att avslutningen i den tryckta versionen lyder:

" . . . och bostadsförhållandena urusla.

Jag tänkte på de italienska lantarbetarnas likvärdiga bostäder, när jag såg de skånska statarnas."

Observera för övrigt det lilla ordet soc före "skrifter" som fick utgå i exemplet ovan. I originalversionen fanns dessutom en avslutande värdering utifrån nutidsperspektiv, som även den strukits:

"Nu äro förhållandena bra, efter vad jag läst, men tack vare de föreningar vi då grundlade, alltså inget ont som inte har något gott med sig (här brännvinet?). "

Även ett antal reflexioner över politiska och religiösa förhållanden har redigerats bort ur de tryckta texterna. Jag nöjer mig här med ett exempel, som får antyda mönstret. Det är en berättelse om avslutningen på storstrejken 1909 bland bokbinderiarbetarna i Lund:

"En dag efter klyvningen av strejken fick jag besök av min arbetsgivares son, en ung med studerande, med hälsning från fadern att jag gärna kunde börja arbeta där igen, han försökte övertala mig och till sist kom det, att om jag började, var han säker om att alla bokbindare gingo i arbete. Jag kunde ju ej svara annat, än om jag hade så stort inflytande, skulle jag använda det för att uppmana dem att hålla ut till det bittra slutet. Då kan herr Ek anse sig som avskedad, far tål ej detta längre. Ja, det kan ej hjälpas, blev mitt svar, det ändrar ej min ståndpunkt. Veckan efter avblåstes strejken, endast en av kollegerna tiggde sig in, innan ordern kom om återgång, han blev stämplad som halv strejkbrytare, en hård lott, då som nu. En och en måste de strejkande enl arbetsgivareför. order, gå den tunga vägen och anmäla sig för att möjligen tagas till nåder. Simpelt, det är kristendom, du skall älska din nästa, det är ojust att trampa på en slagen, slå under mellangärdet, jag tänker ännu för mig själv, fy fan, på ren svenska."

Återigen fick alltså berättarens egen reflexion över de återberättade händelserna utgå.

En femte typ av strykning drabbar en berättarmetod, som redan skymtat i de ovan anförda exemplen, och som ofta använts i bokbindarminnen, nämligen att ge perspektiv på det som berättas genom att föra fram händelseförloppet till nutid. Detta är en metod som är karaktäristisk för berättandet av egna erfarenheter, och som också är en form för berättaren att framträda i berättelsen och sätta den i viss belysning. Nästan genomgående har denna typ av perspektivering strukits. Det rör sig ofta om smärre ingrepp i texten enligt det mönster som syns i nedanstående exempel:

"Jag hade när jag gick i folkskolan gått ett par kurser i Adolf Fredriks församlings bokbinderi som hade sin lokal i ett gammalt hus vid Kammakaregatan med ingång från Adolf Fredriks kyrkogård. Huset står ännu kvar år 1951. Lärarens efternamn var Nilsson och kallades hos Herzogs bokbinderi, där han var anställd, för Skolnisse.

Arbetet bestod huvudsakligen av att laga gamla skolböcker men man fick även binda några av sina egna böcker. Tyvärr har jag ingen av dem kvar. Ja, jag skulle bli bokbindare det var jag övertygad om ... "

Det kan även röra sig om en längre mening som innesluter en kritisk reflexion om skillnaden mellan då och nu, som i följande berättelse om det Herzogska bokbinderiets 50-årsfest 1912:

"Vi kamrater i pagineringen hade gjort oss så fina som vi mäktade, vi skramlade till en flaska parfym, för att det skulle lukta riktigt gott om oss, å vi hade gjort oss fina i håret hos hårfrisörskan, de bästa klänningarna sattes på. Det var mycket festligt med tal och medaljutdelning, och den roliga Eisenblätter han blev medaljör bland de andra veteranerna, han skämtade med mig: ’Anna, tar du mig får du medaljen med’. Apropå om det, varför får man ingen medau numera, är den gamla vackra sedan bortlagd, jag hade varit hos Herzog & Söner 42 V2 år när jag slutade? Ja, det var mycket stämningsfulla på Grand Hotell, vid avätandet av supén. . . "

För det sjätte har perspektiveringar i form av jämförelser behandlats på samma sätt av redaktören, det visar följande exempel:

"I vårt enda rum vi hade var stora bjälkar i taket, precis som i en gammal Skansenstuga, ingen värmeledning fanns, blott en öppen spis . . ."

Till det som redigerats bort hör för det sjunde även allt som minner om att texten utgör ett svar på Nordiska museets upprop om pristävling. Det kan t.ex. gälla inledningar eller avslutningar, där bidragsgivarna kommenterar värdet av sin text eller hur den kommit till, dvs. åter partier, där bidragsgivarna själva träder fram ur rollen som ren rapportör av sakförhållanden. Ett annat likartat inslag i texterna, som också oftast strukits, är för det åttonde de där författarna ger övergripande anvisningar om hur texten skall läsas. En karaktäristisk struken inledning lyder sålunda:

"Jag är visserligen rädd att min ’Bokbinderiminnen’ inte ha något större värde, men kan jag på något sätt dra mitt strå till stacken så skall jag väl ändå försöka, alltså: . . . "

En karaktäristisk bortstruken mening mitt inne i ett stycke, där författaren träder fram med en läsanvisning följer ett par sidor längre fram i samma text:

"Jag talade ju om att jag flyttat hemifrån och då menade han att det nog vore bäst att jag flyttade hem igen. Men det ville jag inte vara med om av skäl som jag kanske kan få anledning att återkomma till senare. ’Vad äter du då?......

Dokumentationen ovan har velat visa efter vilka principer den tryckta utgåvan av Bokbindarminnen redigerades. Materialet visar enligt min mening hur vid sidan av tyngande detaljuppräkningar, perifera uppräkningar och känsliga ämnen även textinslag av en annan sort rensats bort. Det gemensamma draget för dessa inslag är att där träder författarna själva fram med medvetna reflexioner, värderingar, ironier, läsanvisningar och jämförelser.

I vilken belysning skall dessa redaktionella ingrepp i bokbinderiarbetarnas texter ses? Det handlar inte i första hand om redaktörens personlighet utan om ett samhälleligt bestämt sätt att handskas med texter "nedifrån" folket som är eller varit vanligt bland etnologer och folklorister. Jag begränsar diskussionen till två av de viktigaste kategorierna av strykningar.

När det gäller känsliga ämnen är det uppenbart att normerna för vad som "passar sig" har ändrats under de dryga 30 år som förflutit sedan Mats Rehnberg redigerade Bokbindarminnen. Det är helt klart vad gäller erotiska skildringar. Där mynnade den förändrade synen som bekant ut i ett totalt frisläppande av pornografin, då paragrafen om sårande av tukt och sedlighet slopades i början av 1970-talet. Etnologer och folklorister fick, sedan fältet väl rivits upp, möjlighet att berika bokmarknaden med utgåvor av t.ex. osedliga historier och fula visor, genrer som under den tidigare perioden tabuerades av forskningen. Den tidigare noggranna vakthållningen mot erotiska skildringar i textutgåvor med kulturhistorisk inriktning kan exemplifieras med utgåvan på 1930-talet av Carl Axel Gottlunds dagboksanteckningar från vandringarna i Värmlands och Dalarnas finnmarker (som han företog i början av 1820-talet). De i 1930-talsutgåvan sorgfälligt utmönstrade passagerna fyller drygt 20 sidor i 1986 års utgåva. Utmönstringen av det kroppsliga och råa, det låga och sexuella ur den segrande borgerlighetens kultur är ett centralt tema i Orvar Löfgrens och Jonas Frykmans framställning i Den kultiverade människan (1979). Andra forskare menar att den europeiska borgerligheten under 1800-talet projicerade sin sexualitet på underklasser och utomeuropeiska kolonialfolk (t.ex. Edward Said).

Så till den kategori av strykningar som jag betraktar som den centralaste, nämligen strykningarna av berättarnas framträdande med reflexioner, värderingar, ironier etc. Dessa strykningar har två viktiga aspekter. Den första är att strykningarna sker längs en gränslinje mellan nutid och dåtid. Berättaren som reflekterar, värderar etc. gör ju det utifrån en uttalad ståndpunkt i nuet. Strykningarna reducerar berättarna till rapportörer av händelser i det förflutna. I konsekvens med detta sker också strykningarna av de inslag som talar om att berättelserna utgör svar på Nordiska museets upprop, som drar fram händelseförloppet till nuet etc.

Den andra aspekten på dessa strykningar är att de klyver undersökningsobjektet (arbetarna och deras berättelser) i två delar: dels de återberättade erfarenheterna, beskrivningarna, händelserna; dels reflexionerna, värderingarna, kritiken, ironierna. Jag tror att inte heller denna klyvning av undersökningsobjektet var tillfälligt. Ett par exempel får belysa detta.

I tidskriften Internationaljournal of oral history 1:2 (1980) redogjorde Michael Frisch och Dorothy L Watts för sina erfarenheter från en intervjuundersökning av arbetslösa i Buffalo, New York. Den hade beställts för publicering i New York Times Magazine. Artikeln publicerades 1975, men publiceringen hade föregåtts av en rad meningsmotsättningar mellan forskarna och tidskriftsredaktionen om hur intervjumaterialet skulle presenteras för läsekretsen. Forskarna upptäckte under intervjuarbetets gång vissa karaktäristiska drag i de arbetslösas sätt att tala om sin situation:

"... vårt intensiva studium av bandinspelningar och utskrifter visade att folk verkade gå från personliga erfarenheter vid ett bestämt tillfälle till mer allmänna iakttagelser; deras framställningssätt var mycket hellre reflekterande och analyserande än känslofullt; de vände sig direkt och ofta på ett pedagogiskt sätt till sina åhörare och förklarade sina erfarenheter och vad de lärt av dem."

Det var när forskarna ville låta det publicerade materialet genomsyras av denna insikt som problem uppstod i förhållande till tidskriftsredaktionen. Redaktionens ändringsförslag, som motiverades med syftet att göra artikeln mer journalistiskt effektiv, gick ut på att skära ned på de partier där de arbetslösa resonerade kring och analyserade sin situation. Vad man däremot ville bevara och betona i materialet var de relativt mer personliga och känsloladdade partierna.

Forskarna drog den slutsatsen av det inträffade, att för dem som är intresserade av "historia underifrån" är det inte tillräckligt att låta människor komma till tals. Forskarna måste dela ansvaret för att perspektivet underifrån görs tydligt.

Bernd Jürgen Warneken har ingående granskat en antologi pensionärsminnen som samlats in i den västtyska delstaten Baden-Württemberg och gavs ut 1980 under titeln Wie’s einstens war zu unsrer Zeit (ungefär: "så var det förr i tiden"). Warneken kunde konstatera, att antologins redaktörer på ett systematiskt sätt hade bearbetat minnesberättelserna i en rad avseenden. Man hade rensat ut allt i texterna, som påminde om att de var svar på ett upprop, man hade strukit bland politiska och på andra sätt känsliga ämnen. Av särskilt intresse här är den typ av strykningar som resulterade i vad Warneken benämner en begränsning av berättarnas värderingshorisont. Den visar sig i att redaktionen ofta strukit värderingar, slutsatser och övergripande bokslut som berättarna gör i anslutning till återgivandet av konkreta episoder ur minnet.

Vad som hela tiden återkommer i dessa exempel är en klyvning av arbetarnas berättelser, där det tolkande, reflekterande eller värderande inslaget tas undan. Det inslaget motsvarar det som med Clifford Geertz’ terminologi kan kallas det "täta" i berättelserna. Redaktörerna och utgivarna handhar texterna så att ett borgerligt "tolkningsföreträde" uppstår. Detta sätt att hantera berättelserna är genomsyrat av klassamhällets maktrelationer; resultatet blir en de styrandes bild av "dem där nere".