LIKT OCH OLIKT I-II

August Strindberg

Norstedts 2003

Tillsammans med Utopier i verkligheten är Likt och olikt med artiklar och uppsatser från 1884-1890 det verk där Strindberg kommer läsaren till mötes när han är som mest socialistisk. I utgåvan i Strindbergs samlade verk finns ideologiskt skarp ammunition som "Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel" eller "August Strindbergs lilla katekes för underklassen". Därtill har i volymen lagts in några artiklar som aldrig tryckts tidigare - de handlar främst om Giftasprocessen - samt en del tidigare aldrig omtryckta. Sammantaget ger det en mycket god bild av Strindbergs upproriskhet, en de ständiga uppbrottens man. Men det är också lätt att få syn på en påtaglig ideologisk oklarhet. Ställningstagandet för underklassen kan nästan omärkligt glida från rousseauanskt färgad agrarsocialism till småborgerlig fördomsfullhet mot folk av utländskt ursprung eller mot kvinnor som slåss för lika rättigheter. Föraktet mot den inskränkta svenska överklassen kan få drag av aristokratism. Nåja, det var inte Strindbergs sak att skriva partiprogram.


MYTER OCH FAKTA OM EU

Gösta Torstensson

Gausta förlag 2003

Två saker bör sägas om Torstenssons nästan tvåhundrasidiga bok. Den är entydig i sitt ställningstagande mot EMU. Den är nästan överrik på fakta, siffror och citat. Det rör sig alltså om en utmärkt fakta- och argumentsamling inför EU-omröstningen. Som författaren påpekar i förordet vänder sig argumentationen i första hand mot de tvekande inom LO och socialdemokrati, men som handbok inför EMU-omröstningen räcker den mycket längre än så. Den kan beställas från adressen Gausta förlag, Rondovägen 312, 142 41 Skogås.


LÖNTAGARFRÅGAN - EN HEGEMONISK VÄNDPUNKT

EN MARXISTISK ANALYS

Stefan Sjöberg

Uppsala, 2003

Stefan Sjöberg, sociolog från Uppsala, har publicerat något så ovanligt som en marxistiskt doktorsavhandling. Sjöberg vistas vid Akademin, och vistelseorten färgar honom, på samma sätt som att det är svårt att vara kärnkraftsmotståndare i fikarummet på Barsebäcksverket. För Sjöberg är postmodernism, relativism och konstruktionism dagliga realiteter - vi som befinner oss fjärran från Akademin eller är naturvetare stöter aldrig på dessa "realiteter".

Avhandlingen består grovt sett av två element: ett teoretiskt med en diskussion av några centrala marxistiska begrepp och en empirisk del, löntagarfondsfrågan 1975-91, på vilken begreppen tillämpas. Trots att Sjöberg talar om en rekonstruerad marxistisk begreppsapparat håller han fast vid centrala marxistiska synsätt. Han betonar äganderätten som en grundläggande fråga.

Avhandlingens centrala kapitel beskriver hur motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden skruvas upp under 1960-70-talen. Samförståndspolitikens ekonomiska grundvalar börjar svikta. Diskussioner om att vidga den politiska demokratin till att även innefatta ekonomisk demokrati sker i växelverkan med den politiskt-ideologiska vänstervåg som då utvecklades. Under dessa omständigheter växte förslaget om löntagarfonder fram inom LO-kretsen. Det första löntagarfondsförslaget av Meidner, Hedborg och From 1975 kan ses som ett sätt att från en LO-radikal position lyfta fram maktfrågan, den privata äganderätten till produktionsmedlen. Fondförslaget hamnar i skottlinjen och drar på sig eld från flera olika håll. SAF:s offensiv ger resultat och efterhand konstitueras ett hegemoniskt block, riktat mot fonderna. Palme och (s)-ledningen vacklar, och till slut omformas fondförslaget 1983 till något fullständigt harmlöst, utan udd mot ägandeförhållandena.

Hur är det då med Sjöbergs kompletteringar och tillägg till marxistisk teori? I mångt och mycket finner jag dem acceptabla och konstruktiva. En av grundfrågorna är att befria marxismen från marxismen-leninismens krav på att vara både vetenskap och kristallkula. Sjöberg säger att den kommande "historien har inget bestämmande teleologiskt Subjekt, utan en drivkraft, klasskampen (och produktivkrafterna). I kampen om hegemonin möts flera sociala subjekt varav arbetarklassen och dess organiserade uttryck är ett, men inte det historiskt bestämmande". Jag uppfattar därför att Sjöberg ser arbetarklassen som den helt dominerande, men inte enda aktören, i kampen mot kapitalismen.

Författaren tar upp Gramscis hegemonibegrepp och kommer därmed in på den långa debatten om bas och överbyggnad. Det sker bl.a. i polemik mot "ekonomismen", i den sovjetiska marxism-leninismens form. Gramsci betonade ju starkare än många andra överbyggnaden eller idéernas betydelse i historien (se artikel av Niclas Andrén, Clarté 2/2000).

Sjöberg ansluter sig i stort till Erik Olin Wrights syn där ägandefrågan fortfarande är central, men där makt, kontroll och inflytande betonas starkt. På svensk botten har vi maktresursteoretiker som t.ex. Walter Korpi. Det finns mycket positivt att säga om dessa analysmetoder, men svagheten ligger i att de i någon mening blir värdeneutrala och att frihetsperspektivet försvinner. Marxismen rymmer även en världåskådning - med en utopi - och denna rättfärdigar hela "projektet", dvs. mobiliserandet av arbetarklassen, tillsammans med andra, för att störta kapitalismen. Maktresursteoretiker kommer lätt till slutsatsen att arbetarnas relativa kontroll av den egna arbetsplatsen väger upp andra nackdelar. Kapitalismen blir därigenom kanske inte direkt behaglig, men det framstår knappast som angeläget att störta den.

Sjöberg kommenterar debatter, gör konstateranden och klargöranden i viktiga marxistiska frågor, dvs. håller marxismens teori levande och tillämpar den på en spännande politiskt stridsfråga. Det är mycket förtjänstfullt.


DIE DEMOKRATIE VERRÄT IHRE KINDER

Thilo Bode

Deutsche Verlags-Anstalt. 2003

Det allra mesta av allt det som skrivs om globaliseringen är totalt ointressant. Men Thilo Bode är inte någon allmän förståsigpåare, utan en man som har omfattande och direkta erfarenheter från en mängd av de arenor där globaliseringen utspelas. Bland annat har han jobbat för Världsbanken, som biståndsadministratör och som generalsekreterare för Greenpeace.

Bode ger inledningsvis en mörk bild av globaliseringen. Därefter ställer han omedelbart upp visionen av den rättfärdiga globaliseringen som vilar på fundamenten global säkerhet, fattigdomsbekämpning och ekologisk hållbarhet.

De som är missnöjda med globaliseringen brukar mena att det krävs antingen mer politik eller mer marknad. Bode vill ha mer av båda. Han menar att en politiskt övervakad marknadsekonomi är den enda vägen mot en rättfärdig globalisering. Politikerna ska representera allmänintresset och ge marknaden i uppdrag att förverkliga detta. Till exempel borde de snarast införa en skyhög bensinskatt, så att marknaden stimuleras att ta fram bilar som inte bidrar allt för mycket till växthuseffekten. Att detta inte sker beror enligt Bode på att såväl politiken som marknaden är satta ur funktion. Politiken domineras av intressegrupper, och marknaden av stora koncerner.

Så borde det inte vara, tycker Bode. FN, EU och andra internationella organisationer måste demokratiseras och helst borde man inför ett världsparlament. Dessutom borde marknaderna ges mer utrymme. I-länderna måste till exempel avveckla sina handelshinder gentemot tredje världen, och konsumenterna måste se varje besök i snabbköpet som en möjlighet att rösta med plånboken.

Invändningen att detta låter en smula naivt och idealistiskt avfärdar Bode med påståendet att han appellerar till allmännyttan. Och det som ligger i allas intresse måste ju vara genomförbart.

Problemet är bara att Bode faktiskt är just naiv och idealistisk. Det som är allmännyttigt ligger nämligen inte automatiskt i allas intresse. Och alla kan inte hävda sina intressen med samma kraft. När Bode hävdar att det är vansinne av Mercedes att över huvud taget komma på idén att producera sin S-klass, eftersom den drar alldeles för mycket bensin, har han till exempel fel. För på en marknad sker bara det som är rationellt. Mercedes S-klass existerar eftersom den kan säljas. På en marknad råder ingen demokrati, där handlar allt om ekonomi. Och att utöva politisk styrning av marknaderna är långt ifrån så lätt som Bode påstår. Mercedes och deras kunder kan nämligen omsätta sin ekonomiska makt i politiskt inflytande - till exempel genom att hota att flytta på sig.

Bodes grundläggande tes är att globaliseringen är inte någon naturprocess, utan någonting som drivs av politiska och ekonomiska intressen, och därmed någonting som kan ges en annan utformning. Detta är i och för sig både riktigt och viktigt, men knappast någon nyhet. Och så länge man inte löst frågan om hur man ska bära sig åt för att skapa den rättfärdiga globaliseringen har insikten bara akademiskt intresse.


KARL MARX TEXTER I URVAL

Red. Björn Linell och Sven-Eric Liedman

Ordfront 2002

Denna samling Marxtexter är ett gediget urval, en god och mångsidig presentation av Marx verk. Antologin drar fördel av att tillgången till vad Marx verkligen skrivit idag är bättre än någonsin, och att vi därför har möjlighet att utveckla en rikare, mindre dogmatisk, mer nyanserad Marxbild. Vid sidan av standardverken finns här en del material som inte tidigare översatts till svenska. Björn Linnell och Sven-Eric Liedman har all heder av denna angelägna antologi.

Dock är det nödvändigt att säga några ord om Sven-Eric Liedmans förord. Det är inte långt, men utmärks av att det avviker radikalt i metod och ståndpunkt från boken i övrigt.

I "Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin" (1843-44) belyste och kritiserade Marx ingående sin tids tankeskolor. Hans kritik av de motsatta kritiska ståndpunkterna utmynnade i två slutsatser: "Man kan inte upphäva filosofin utan att förverkliga den" och man kan inte "förverkliga filosofin utan att uppge den". Som det påpekas i en av bokens kommentarer, betydde det senare inte att överge den. Marx använde begreppet aufheben, som han lånat från Hegel, med innebörden såväl att upphäva som att höja till en högre nivå.

"Teorin förverkligas hos ett folk bara så långt den förmår förverkliga dess behov. En radikal revolution kan bara vara de radikala behovens revolution."

Denna dialektiska syn kan också tillämpas på Marx och hans efterföljare. Ty det är ett inslag i det europeiska eländet att den tyska arbetarklassen inte förmådde förverkliga Marx teori. I stället hamnade denna gigantiska uppgift på Lenin och de ryska bolsjevikerna. Men därmed befläckades också den rena teorin. Genom att omsätta filosofin i praktik, uppgav man den, upphävde den.

Sven-Eric Liedman ser inte storheten och komplexiteten i det ursprungligen ryska, senare världsomfattande försöket att skapa ett alternativt samhällssystem, då proletariatets segerfana restes över en tredjedel av vår jord. Han hyser blott förakt för de stora folkledare som omsatte teorin i praktik.

Lenins grundliga vidareutveckling av Marx teorier (bland annat i Materialismen och empiriokriticismen 1909) förbigår han med tystnad, liksom hela frågan om imperialismen, för att inte tala om klassmotsättningar under socialismen. I stället framställer han ett lösryckt citat från 1913, "Marx lära är allsmäktig därför att den är sann", som kärnan i marxism-leninismen.

Han hyllar de östeuropeiska marxologerna, som vände Marx ord mot realsocialismens tvång och enfald, men utan att analysera utgångspunkten för deras kritik, deras klasståndpunkt. Han prisar Adam Schaffs Marxismen och den mänskliga individen (1965) som "en av periodens viktigaste skrifter" (för vem?), men avfärdar Mao Zedongs skrifter som "en tämligen ortodox marxism-leninism" legerad med "en typ av tänkande som hade sina rötter i kinesisk tradition". (Vad annat vore möjligt som vägledning för Kinas revolution?!)

För Liedman är det positivt att även reaktionen nu tar till sig Marx vetenskapliga arbete, nämligen antimarxisten John Cassidy och "en annan ekonom som arbetar på Wall Street". I The New Yorker säger de sig tro på ett nobelpris för "den ekonom som återupprättar Marx och sätter samman allt till en koherent modell".

Sven-Eric Liedman vill hålla kvar Marx teori på en städad akademisk nivå, över klassernas kamp, där den inte besudlas. Hans förord är en stridsskrift mot praktiken och därmed mot allt vad Marx stod för. Det är eurocentriskt och kälkborgerligt, som skrivet för Dagens Nyheter eller Sydsvenska Dagbladet, inte för "en ung generation som försöker komma till klarhet om den verklighet som tagit form efter 1991 och än mer efter 2001".

Striden om Karl Marx har börjat på nytt.


THE SECRET HISTORY OF THE IRA

Ed Moloney

Penguin 2002

För dryga fyra år sedan undertecknades långfredagsavtalet i Belfast. Den irländska Fredsprocessen, med stort F, hade lyckats tysta vapnen. Samtliga partier, sades det, var nu överens om att skapa en ny, fredlig framtid för provinsen. Sinn Fein skrev under principer republikanerna kämpat mot i trettio år.

Nu har en bok kommit där vi får läsa hur det gick till. Särskilt handlar den om en enda man som i praktiken förde till nederlag och kapitulation den organisation som framtill 90-talets mitt var den mest kompetenta, mest avancerade gerillan i den utvecklade världen, vilken under nästan 25 år förde krig mot en mångdubbelt starkare och mäktigare fiendearmé.

Ed Moloney har rapporterat om konflikten i tjugo år, och hans kunskaper är oomstridda. Kanske just på grund av hans rykte och integritet började Sinn Fein redan flera månader innan boken kom ut att angripa den. Hans avslöjanden om vägen fram till vapenvilan 1994 och avtalet 1998 är långtifrån hedrande för Sinn Fein-ledningen.

Alltmedan PIRA:s (Provisoriska IRA) volontärer dog i strid eller mördades i bakhåll, förde Gerry Adams hemliga förhandlingar med britterna och Dublinregeringen. Han erbjöd dem vapenvila mot förhandlingar och hade redan i 80-talets början givit upp de flesta av de mål som han och resten av PIRA:s högsta ledning - som också den hölls utanför de hemliga propåerna - fortsatte att sända ut volontärer att kämpa för. Moloney lovprisar Gerry Adams gärning, som den som förde "Freden" till Nordirland. Men samtidigt ger han läsaren en bild av lömskt ränksmideri och en radda av lögner, ämnade att föra aktivisterna i Sinn Fein och PIRA bakom ljuset. Till slut återstod inget annat än att avblåsa alltihop, acceptera vad som redan var erbjudet 1973 och se till att få ministerposter.

Fanns det hos vissa, inom ledningen, en övertygelse om att en fredsplan bara kunde vinnas om PIRA diskrediterades, om aktioner misslyckades och oppositionella volontärer dödades? Moloney lämnar frågan öppen.Var det Adams själv som förrådde vapenlasten från Libyen 1985? Som angav attacken i Loughgall 1987 när åtta PIRA-volontärer dödades? Som gav klartecken för Enniskillen-bomben, som dödade elva protestanter? Vilken roll spelade Martin McGuinness, som hade total kontroll över PIRA, för de propagandamässigt förödande aktionerna i 90-talets början? Warrington-bomben 1993 var kanske en vändpunkt; den dödade två små brittiska pojkar, var katastrofal opinionsmässigt sett och ledde till stor ilska i Fristaten med en jättedemonstration i Dublin. Med trycket utifrån och rörelsen demoraliserad inifrån blev vapenvilan enda möjligheten.

Resultatet då? Hur blev provinsens framtid? Multinationella företag lockas med skattereduktioner och andra fördelar, privatiseringar av offentlig verksamhet och utförsäljning till profithungriga entreprenörer. Adams deltar i World Economic Forum för att "sälja" provinsen och göra Nordirland till en lockande investeringsort i en global kapitalism. I de katolska områdena styr PIRA med maffiametoder, oppositionella republikaner misshandlas, fackföreningar har svårt att göra sina krav hörda, gamla vänner belönas med byggkontrakt, etc. Tjuvskyttarna har blivit skogvaktare och det sekteristiska våldet fortsätter oförändrat.

Efter att ha läst den här boken behöver man inte oroa sig för Fredsprocessens nuvarande "kris". Den kommer snart att vara förbi, för det finns ingen grundläggande motsättning mellan ledningen för Provisoriska IRA och den härskande klassen i England. Bittert att konstatera för oss som arbetat för solidaritet med Irlands frihetskamp i många år, än bittrare förstås för dem som givit år av sitt liv i fängelse för de mål ledningen var så snar att glömma. "Min bror dog inte för gränsöverskridande samarbetsorganisationer", sade Bobby Sands syster Bernadette, som nu är ledande i en av dissidentrörelserna. Eftersom kampen fortsätter kanske Moloneys bok kan bidra till att dra de behövliga slutsatserna. (Lennart Rahm, Föreningen Irland Information)


UTVECKLINGENS DRIVKRAFTER

OM FATTIGDOM, RIKEDOM OCH RÄTTVISA I TREDJE VÄRLDEN

Stefan de Vylder

Forum Syd 2002

Författaren är nationalekonom, har arbetat på Handelshögskolan och som konsult. Han har skrivit en bok om dagens världssituation, i långa stycken sympatisk och med en del intressanta faktaupplysningar från den alternativa nationalekonomin.

De Vylder vill väl. Han vill minska fattigdomen, han vill stoppa HIV/AIDS, han är emot mutkolvar i fattiga länder, osv. Men när det kommer till praktisk politik låter det välbekant på ett annat sätt. Frihandel är för det mesta bra, huvudproblemet är att de rika länderna inte följer sina egna propåer. Att införa Tobin-skatten skulle inte hjälpa mycket, det är bättre att analysera hur finanskriser uppkommer. Och han kan inte ta ställning till om det går att kombinera den rika världens konsumtionsmönster med jordens knappa resurser. Det mesta verkar osäkert och några grundläggande drivkrafter för utvecklingen skymtar inte.

Men en sak är de Vylder helt säker på: Europas jordbrukspolitik är alldeles fel eftersom den motverkar livsmedelsproduktion i många fattiga länder. Jag är överens om att EU:s jordbrukspolitik har många nackdelar, den stödjer tobaksodling, den stödjer storbönder, den leder till att jordbruksprodukter dumpas i de fattiga länderna. Men varför är jordbrukspolitiken ett hatobjekt både för reaktionärerna på SvD:s ledarsida, för nyliberalerna på DN:s ledarsida och för lagomradikaler som de Vylder? Alla betraktar de dessa ynka procent av den totala BNP som själva roten till världssystemets ondska.

Det är ju självklart att om vi hade allmän rösträtt i hela världen, en person en röst, i ett gemensamt världsparlament så skulle världssvälten vara utplånad i morgon dag. Det är i maktförhållandena som orsakerna till den orättvisa fördelningen av jordens resurser skall sökas, och diskussionen bör handla om de grundläggande strukturerna för dessa maktförhållanden.

Är det då tänkbart att diskussionen om jordbrukspolitiken är en täckmantel för att vi inte skall diskutera dessa grundläggande maktstrukturer och vilken kris och omvandling som behövs för att bryta dem?

Kanske man också kan tänka sig att ersättningarna till jordbruket blir så angripna därför att de befinner sig utanför marknaden. De är fortfarande en del av den statliga kontrollen av basnäringen, en kontroll som alltid har funnits. Vad den folkligt radikala diskussionen borde ägna sig åt är att ta upp hur detta jordbruksstöd skall användas på ett fruktbart sätt.