Till demokratins försvar

Vi har nu en situation, som tidigt förutsågs av politiska tänkare i väst, t ex Huntington, där det största hotet mot demokratin är själva folket. Möjligheterna till mera kraftfulla ingripande mot t ex demonstrerande folkmassor har alltsedan Ådalen -31 varit kraftigt begränsade - ända fram till president Bushs inspirerande besök sommaren 2001 då man nästan lyckades avliva ett par stenkastande hot mot EU-demokratin.

Samtidigt finns i vår del av världen ännu vissa reservationer mot att i större skala meja ner folkmassor på öppen gata - vi lever ju inte på Västbanken eller i Irak! Vi arbetar på att få tillgång till tårgas, som andra framstående demokratier. Men ack, så primitivt! Demokratins försvar förtjänar bättre!

Alltsedan 1997 arbetar därför i USA the Joint Non-Lethal Weapons Directorate med en budget på 25 miljoner dollar på nya vapen att använda mot folkliga manifestationer mot demokratin. Här är en lista på några få av de produkter man hoppas mycket på:

1. Vehicle-Mounted Active Denial System. En apparat som sänder energivågor av radiofrekvens vilka stimulerar smärtreceptorer i huden.

2. HSV -Tech i San Diego utvecklar en högenergetisk UV-laser som kan jonisera kanaler i luften. Så kan elektricitet ledas till de personer man vill ge elchocker.

3. Jaycor, ett annat företag i Kalifornien, utvecklar ett vapen som "i kombination med vattenkanon snabbt kan upplösa folksamlingar" genom "en elektriskt ledande vätska ... som ger paralyserande men icke dödliga chocker".

4. Samma firma utvecklar också "Sticky Shocker", en taggig projektil som kan "tränga igenom tjocka kläder, t ex läder" och "ger en kort skur av högvolts strömstötar".

5. Andra högteknologiska företag arbetar med ljud. American Technology Corp., i San Diego har utvecklat the Directed Stick Radiator, en batteridriven magisk trollstav som "använder en högintensiv akustisk signal som kan göra individer på upp till 100 meters avstånd desorienterade och hjälplösa". Scientific Applications & Research Associates i Cypress har utvecklat en "sonisk brandsirén" som kan slå ner och störa folksamlingar med hjälp av en "virvel av ultraljud". Nackdelen tycks vara att man fortfarande inte kunnat förhindra att vissa offer får sin hörsel utslagen för gott.

6. Det finns mer, mycket mer. USA:s flotta utvecklar "pungdjursrobotar" som kan avfyra 10-12 salvor per sekund av "klibbigt skum" som sprayas över besvärliga folkmassor och gör dem förvirrade och äcklade. Man kan lägga till färgämnen, hudirriterade ämnen och illaluktande kemikalier efter behag.

Dessutom arbetar USA:s militärmakt enligt uppgift (i strid med gällande konventioner mot ABC-vapen, förstås) med att utveckla luftburna system för att distribuera "lugnande substanser" som t ex Valium och Fentanyl.

Vi kan alltså sova lugnt.

(Källa: Ben Ehrenreich .)


Om ljug

Min gamle far brukade alltid säga att det egentligen bara finns ett hållbart skäl för att tala sanning - man behöver aldrig komma ihåg vad man sagt. Nu tror jag inte att han hittat på detta helt själv, jag hittade en liknande formulering hos en 1500-talstänkare för ett tag sedan, ehuru jag tvivlar på att min far fått det direkt från honom.

Självfallet tar vi praktiskt utövande etiker avstånd från sådana läror. Det kan faktiskt i vissa fall finnas väldigt många goda skäl att tala sanning.

I andra fall finns det mycket goda, ja till och med hedervärda, skäl att ljuga rakt ut.

Som då en påtänd och tungt beväpnad rånare hemsökte min småländske granne och frågade var denne gömt sina samlade pensionspengar. "Fast hade han slagit mig en stund till så hade jag väl sagt som det var."

Dock bör man i allmänhet undvika att ljuga om saker som kan kontrolleras. Om man t ex är finsk statsminister och offentligt säger sig ha fått ett telefonsamtal i stället för att ha ringt ett så bör man avgå, inte för att man ljuger, utan emedan folk skäms för att ha en så korkad statsminister att hon genom en skitlögn låter en politisk motståndares komma undan med ett verkligt brott - att spela under täcket med USA.

Om man däremot påstår sig stå i regelbunden kontakt med små gröna män från Pluto kan man utan vidare komma undan med det. Ty sådan kommunikation står inte under Telia-Soneras kontroll.

Undantag från kontrollerbarhetskravet gäller då man har väldigt mycket makt (dvs mer än en finsk statsminister). Då blir det man säger definitionsmässigt den "sanning" som gäller, hur uppenbart det än strider mot fakta. HC Anderssens saga om Kejsarens nya kläder, där folket av ett barns utrop bringas till insikt om att karlen faktiskt har hela rumpan bar är bara en - saga. I verkligheten blir en sådan ociviliserad unge marginaliserad i det offentliga samtalet.

Å andra sidan blir resonemanget om sanningens relativa värde här ovidkommande - därav citationstecknen ovan.

Ty om USA:s president skulle säga att 2+2=5 eller att Andorra planerar att atombomba USA så är detta inte i första hand en utsaga som kan prövas mot verkligheten, utan utgör - eller markerar - en viljeyttring utan definierbart sanningsvärde men med avsevärd politisk tyngd. Dvs. mer eller mindre en order till omvärlden. Nya opinionsmätningar skulle visa att högst 2% av den amerikanska allmänheten visste vad Andorra var för något, och att 80% skulle stödja preventiva bombningar av detsamma. Minst 35 villiga regeringschefer skulle hålla med presidenten rakt av, också till priset av omfattande ombyggnad av ländernas kulramar. Den danska regeringen skulle försöka skicka en ubåt till Andorra. Och Göran Persson skulle offentligt säga att 2+2 kanske inte är riktigt exakt 5, snarare 41, och raskt försäkra Vita Huset att hans uttalande inte får tolkas som ett avståndstagande.

På tal om lögnare - Göran Perssons tragedi är kanske just nu att han tycks tro att hans auktoritet inom partiet och bland befolkningen fortfarande är av det formatet att han i EMU-frågan kan fabulera lika friskt som vore han president i USA. Och att han inte kan göra en "Ingvar Carlsson" och hota avgå om han inte får sin vilja fram. Ty då skulle väl nejsidan kamma hem en jordskredseger i höst.

Det gör den nog ändå, förresten. Ty det är med folk och sanning som med romanhjältar och -hjältinnor. En mängd krafter må försöka förhindra deras förbindelse. Men de kan i längden inte leva utan varandra och finner oftast varandra på slutet.


Dansk misär

Danmark blir allt mer ett till synes tungt argu-ment för att rösta ja till EMU. Man är ju med i EU, men vill gå sin egen väg så långt som möjligt, inte bara i valutasamarbete utan framför allt i främlingsfientlighet. En EMU-vän kan säga att sån blir man när man försöker ha bara halva inne: en småborgerlig nationalism med kryptofascistiska drag. En ordentlig inordning av danskarna inom EU:s alla samarbetsområden skulle civilisera dem.

Men det danska eländet kan ges bättre förklaringar. Den nyliberala EU-ekonomin har fått de ekonomiska klyftorna att växa minst lika mycket i Danmark som i Sverige. Den danska socialdemokratin och LO har länge hållit en mycket låg profil gentemot rasistiska strömningar. Danska intellektuella, aldrig så radikala, håller sig ofta på förbluffande stort avstånd från folkliga rörelser, jämfört med svenska förhållanden (därför står de också svaga när deras positioner på universitet och i medievärlden nu utsätts för populistiska attacker). Ett folk som sviks av dem som skulle kunna vara deras ledare blir lättare offer för reaktionen. Det danska mönstret är på den punkten mycket likt det franska, det nederländska eller det italienska. Det är ett EU-mönster.


En kulspruta till Bush?

Demonstrationerna mot ett krig mot Irak samlade miljontals människor, både före och under USA:s och Storbritanniens anfall. Det var de största protester mot ett krig som hållits i världen. På gator och torg sågs även studenter och andra representanter för den akademiska världen. Rörelsen bland studenterna är hoppingivande, även om den inte kan mäta sig med Vietnamrörelsen i storlek eller politisk medvetenhet.

Men som bekant finns det också betydligt dunklare traditioner i den akademiska världen. Vid Lunds anrika universitet finns en studentförening vid namn Ateneum, som kallar sig allmänborgerlig men har djupa rötter i den akademiska bourgeoisiens bruna mylla. Under kriget var också högerstudenterna ute och demonstrerade - men för kriget. På banderollen stod det "Friheten har segrat - Nordkorea nästa". Ord och inga visor.

Samtidigt har universitetets studentkårer fått ett mystiskt kontoutdrag från Handelsbanken. 10500 kronor finns på kontot "Lunds studenters kulspruteinsamling" som har spårats tillbaka till 1940-talet och förmodligen har startats i samband med finska vinterkriget. Eftersom banken inte hittar någon upphovsman måste nu kårerna annonsera i Post- och inrikes tidningar innan de kan få tillgång till kontot.

Samhällsvetarkårens ordförande föreslår att pengarna sedan ska skänkas till ett biståndsprojekt. Men det vore väl en skymf för de studenter som en gång skramlat ihop pengarna i bössor som förklarat att Finlands sak är vår. Ett biståndsprojekt kan knappast sägas motsvara insamlingens ursprungliga, krigiska intentioner. Bättre då att ge pengarna till de ideella och möjligen ärftliga efterföljarna i Ateneum. Sällskapet har redan förklarat att Nordkorea står på tur. Kulsprutebestyckade kan Ateneum utgöra en ideologiskt rättrogen förtrupp till US Army. Good luck!


Utveckling

Enligt en färsk LO-rapport har avståndet mellan chefslöner, både offentligt och privat, och vanliga industriarbetarlöner ökat mer eller mindre konstant sedan 1983. Skillnaderna är nu tillbaka till det tidiga 1950-talets nivå, då en lång utjämningsperiod inleddes. Vad har de fattiga förlorat? Ja, kanske främst tillgång till skolor och omsorg som håller nästan samma nivå som för de rika. Var har de rika gjort av sina pengar? Av det de samlade ihop på 80-talet försvann åtskilligt i fastighetsbubblan, och sedan försvann ännu mer i IT-bubblan tio år senare. Kan någon visa att långsiktiga investeringar, konsumtion och industriell utveckling gynnats av dessa ökade löneskillnader? Nej, ett samhällsekonomiskt slöseri är ojämlikheten; det behöver man knappast vara mer än centerpartist för att begripa.


Svara Sven-Eric!

Ett viktigt tillskott till samlingen av bisarra 25-årsjubileum stod Centrum för Marxistiska Studier, CMS, för i Lund den 2 maj i år. De fyra ursprungliga marxisterna från 1978 - Ingvar Johansson, Svante Nordin, Sven-Eric Liedman och Mats Dahlkvist - var inbjudna. Särskilt livat blev slutet av seminariet då en gammal kommunist försökte få föreläsarna att besvara den leninistiska frågan "Vad bör göras?". Det blev uppror i publiken när professorerna vägrade svara. Någon röt: "Svara nu då, Sven-Eric!"


Plastbestick och tvångströja

Islamofobin börjar ta sig alltmer paranoida former. I vintras rapporterades om två unga svenskar som ensamma serverades plastbestick, på flygbolaget KLM, för att de antogs vara muslimer. Sådant brukar motiveras med att man inte bör ta några onödiga risker. Men martyrkult och Bin Ladin i all ära - Oklahomabombaren var faktiskt också fundamentalist om än Amerikan och protestant. Och denna fundamentalism är han sannerligen inte ensam om bland sina landsmän. Enligt forskarna Robert Wuthnow och Matthew P. Lawson anser:

44 % av USAs befolkning att Jesus Kristus är enda vägen till frälsningen;

30 % betraktar sig som "pånyttfödda" (inklusive en viss George W. Bush);

28 % anser att varje enskilt ord i Bibeln måste förstås bokstavligt, och

27 % förnekade att Bibeln kan innehålla uppgifter som är vetenskapligt eller historiskt felaktiga.

Vilka säkerhetsåtgärder, frågar man sig då, vidtar ansvarskännande och seriösa flygbolag med alla dessa skummisar som reser omkring på amerikanska pass?


Mediepolitik

Dagens Forskning gick omkull efter knappt ett och ett halvt år. Det var ingen revolutionär tidning, men den höll hög nivå och försökte få till stånd en diskussion om väsentliga ting. Två enkla kommentarer: 1) Finansiärerna - stenrika stiftelser som Riksbanken och Natur och Kultur - hade lovat stöd i fyra, fem år, men föredrog pizzakonkurs efter ett och ett halvt. Kvartalskapitalismen härjar också i de finaste salonger. 2) Det ska fan vara seriös tidskrift i Sverige. Projekt som Folket i Bild, och faktiskt även den tidskrift ni just nu läser, framstår i all sin envisa anspråkslöshet som än mer värda att stödja. Rejäl debatt blir snart helt förvisad till seminarierum eller webbplatser för välunderrättade. Sprid Clarté!