USA:s krig i Irak har skördat 13 000 militära offer och 5 000 civila. Men dödandet har inte upphört. Det pågår alltjämt. Övriga stormakter säger ja och amen.

Den 22 maj 2003 legitimerade FN:s säkerhetsråd USA:s och Storbritan-niens ockupation genom att anta resolution 1483 med rösterna 14-0. Syrien bojkottade mötet. Månne blir det lika kostsamt för Syrien som det blev för Jemen att inte rösta ja till Kuwaitkriget 1991? Dock står det helt klart att resolution 1483 kommer att gå till historien som ett av de mest hycklande dokument som någonsin formulerats i FN:s historia. Resolutionen slår fast fortsatt avväpning när det gäller irakiska massförstörelsevapen trots att några sådana inte påträffats. Detta hyckleri var nödvändigt eftersom massförstörelsevapnen var den officiella anledningen inte bara till kriget utan också till de sanktioner som Irak lidit under de senaste tolv åren och som kostat minst en halv miljon människors liv. Även de stater som allra ihärdigast motsatte sig kriget - Frankrike, Tyskland och Ryssland - "bekräftar ånyo vikten av att desarmera irakiska massförstörelsevapen" som det heter i resolutionens inledning, samtidigt som USA genom sin biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz förnedrar dem genom att öppet erkänna att USA "valde skälet massförstörelsevapen för det var det som gick hem".

Men vad gör man inte för pengar. Hade Frankrike, Tyskland och Ryssland motsatt sig resolution 1483 hade det kostat dem åtskilligt. Olja-mot-mat-programmet innehåller franska och ryska kontrakt till ett värde av 13 miljarder US-dollar. Detta program, initierat 1996, har dock aldrig varit permanent, det har måst förnyas med jämna mellanrum. Och nu var det på väg att löpa ut den 3 juni. Det var alltså väsentligt för Ryssland och Frankrike att olja-mot-mat-programmet förlängdes vilket också stadgades i resolutionen trots att den sakliga grunden för detta program inte längre föreligger. För Tysklands del, liksom även för Frankrikes och Rysslands, var det också viktigt att Iraks statsskuld garanterades. Annars riskerade deras fordringar på Irak att frysa inne. Även Iraks statsskuld garanteras av resolution 1483.

För Judaspengar sålde Frankrike, Tyskland och Ryssland ut Iraks nationella oberoende och olja till USA och Storbritannien. Och USA vet vad de vill. De är redan i full gång med att administrera återuppbyggnadskontrakt till sina mest lydiga vasaller. All statlig verksamhet i Irak ska privatiseras, valutan ska knytas till dollarn, den offentliga sektorn ska säljas ut. Allt under Världsbankens och Internationella valutafondens överinseende. Och länder som inte har fordringar på Irak eller vinster att vänta genom förmånliga handelsavtal uppträder som kondottiärer: Polen, Tjeckien och Ungern deltog aktivt i kriget. Polen, som nu med hjälp av 7000 soldater ockuperar en av de tre zoner som Irak delats in i enligt etniska och religiösa gränser, har tydligen glömt sin egen historia. Ty det polackerna nu utsätter irakierna för är inte på något sätt bättre än det polackerna en gång själva utsattes för av ryssar, österrikare, preussare och tyskar.

Och hur ska det hela sluta? "Kriget har gett USA möjligheten att bygga upp en exemplarisk demokrati" utropar The Economist på ledarplats. Mannen som ska göra det heter Paul Bremer. Han är väldigt energisk och duktig när det gäller att riva ner. USA har bråttom att slå sönder statliga strukturer i det som kallas debaathisering. 30 000 byråkrater och tillika medlemmar i Baathpartiet ska ersättas. Med vad då? De som nu återvänder från exilen tas knappast emot med öppna armar av irakierna, inte ens de religiösa shiitiska ledarna som återvänder från Iran.

På den politiska nivån har USA samlat ett antal partier som tydligen ska utgöra embryot till den nya demokratin. Men det underförstådda villkoret för att få vara med i denna grupp är ju naturligtvis att man erkänner resolution 1483 som stadgar amerikansk ockupation tills vidare. Det gör endast de båda kurdiska partierna KDP och PUK samt INC med bankskojaren och USA-marionetten Ahmad Chalabi i spetsen. Utöver dessa deltar ett antal opportunistiska småpartier i den så kallade "demokratiseringsprocessen". Men de stora sunnitiska och shiitiska partierna vägrar samarbeta med ockupationsmakten. Naturligtvis blir det ingen demokrati av detta. 170000 ockupationssoldater är 170000 för många. Förutsättningen för folkstyre har alltid varit frihet. USA ut ur Irak!