Går vi mot ett århundrade av USA-hegemoni, eller håller det amerikanska väldet tvärtom på att falla sönder? Efter Irakkriget går buden isär. Malena Rydberg har läst en omdebatterad fransk analys - idealistisk men tänkvärd.

Boken Aprs lempire - essai sur la dé-composition du systme américain ("Ef-ter imperiet - en essä om det amerikanska systemets upplösning", Gallimard) av Emmanuel Todd, väckte visst uppseende när den kom ut i Frankrike förra året. I denna långa essä förutspår Todd nämligen USA:s sammanbrott som dominerande supermakt i världen, precis som han i en bok från 1976 (La Chute finale) förutsåg Sovjetunionens sammanbrott.

Todd driver tesen att det aldrig kommer att uppstå något amerikanskt imperium eftersom världen är för stor, mångfacetterad och dynamisk för att acceptera att domineras av en stormakt. Todd jämför olika länders demografi, familjestruktur, industriell och finansiell kapacitet, ideologi, militärväsen osv. för att underbygga sin ståndpunkt. Han menar att om inte USA återgår till att bli det demokratiska, liberala och produktiva land som det en gång var - vilket Todd anser vara möjligt - utan i stället framhärdar i sin "kamp mot terrorism" och "ondskans makter", så kommer Europa, inklusive Ryssland, samt Japan och Kina att lämna USA åt sitt öde. Världen behöver nämligen inte USA om USA inte ändrar sig.

Någon marxist är Todd definitivt inte. Därför förklarar han heller inte grun-den för den amerikanska politiken. Han talar heller aldrig om imperialism, bara om imperier. Detta innebär dock inte att hans bok saknar poänger. Bland annat avfärdar han Samuel Huntingtons idéer om ett enhetligt västerländskt block i kamp mot den muslimska världen och jämför detta tänkande med Spenglers i Västerlandets undergång.

Europa har mer gemensamt med Japan och Kina än med USA, hävdar Todd. Europa, Japan och Kina är delar av världen som utvecklats under många hundratals år av bönders hårda kamp med jorden och mot överheten. USA är däremot en ny nation som i sin korta historia slösat med jord och naturresurser. Detta har skapat olika mentaliteter i USA och den gamla världen. Todd anser också att man har en annan syn på den muslimska världen i Europa än i USA. Barnen till pakistanska immigranter i Storbritannien, till nordafrikanska i Frankrike, till turkiska i Tyskland förblir muslimer. Men de är också européer. För att behålla ett inre lugn måste de europeiska länderna upprätta en fredlig relation till islam och inte föra en "västvärldens kamp mot den muslimska världen", enligt Huntington.

Todd tycks vara förtjust i historiska paralleller. Han menar att pro-amerikaner gärna liknar USA vid det antika Aten - den europeiska kulturens vagga och demokratins födelseort - medan USA-kritiska personer hellre jämför USA med romarriket. Det antika Aten tvingades att försvara sig mot perserna, medan kärnan i det romerska riket var territoriell expansion. Roms makt vilade inte på produktion, särskilt inte efter erövringen av bl.a. Sicilien och Egypten, utan på militärt och politiskt herravälde. Ekonomiskt blev Rom en parasit på imperiet och en rik minoritet i Rom kom att styra över ett utarmat proletariat. Detta ledde till den romerska republikens sammanbrott och upprättandet av kejsardömet. Todd ser paralleller mellan romarriket och dagens USA, en nation som importerar och konsumerar, en nation, vars makt idag inte bygger på produktion utan på militär och politisk dominans och han belägger det här förhållandet med siffror. År 1929 var USA:s andel av världens industriproduktion 44,5 procent.(Tyskland 11,6, Storbritannien 9,3 och Japan 2,6 procent) för att sjuttio år senare ligga under EU:s och hårfint över Japans.

Liksom många andra analytiker av den amerikanska ekonomin pekar Todd på USA:s ständiga underskott i handelsbalansen sedan 70-talet. Bara under de tre sista åren på 1900-talet, alltå 1997-2000, ökade detta från 180 till 450 miljarder dollar. Detta innebär att USA idag behöver en kapitalimport på 1 miljard dollar om dagen för att täcka underskottet. För övrigt har USA också underskott i statsbudgeten.

Todd noterar också andra förändringar. År 1993 investerade Japan 17500 mil-jarder yen i USA och 9200 miljarder yen i Europa. År 2000 var motsvarande siffror 13500 miljarder yen respektive 27000 miljarder yen. År 1980 lade de rikaste 5 procenten i USA beslag på 15,5 procent av BNP. År 2000 hade den siffran ökat till 21,9 procent. Följdriktigt konstaterar Todd att klassklyftorna har ökat under den senaste 20-årsperioden och att den amerikanska arbetarklassen blivit fattigare i såväl absoluta som relativa tal åren 1970-1990. Detta beror framför allt på att en hel värld har föredragit att investera kapital på den amerikanska marknaden vilket lett till att börskapitalet har vuxit oproportionerligt i förhållande till realekonomin. Den amerikanska ekonomin genomgår dessutom en remilitarisering sedan 1999.

Men, undrar Todd, vad betyder Japans minskande investeringar och dollarns fall? Är detta början till slutet för den amerikanska dominansen?

Som svar på frågan lanserar Todd begreppet "teatral mikromilitarism". Med detta avses att USA endast angriper stater som inte kan försvara sig militärt, exempelvis Irak. Begreppet kan synas en smula underligt då de amerikanska bomberna över Irak knappast varit "teatrala". Men Todd menar att USA:s utrikespolitik bygger på att inte försöka lösa några problem på fredlig väg utan i stället på att finna anledningar till militär intervention. Det är inte heller en slump att fångar från Afghanistankriget sätts i läger på Kuba då USA vill skapa en" koppling" inför världsopinionen mellan Kuba och Al Qaida.

Bombningarna av Irak efter 1991(boken skrevs före den amerikanska ockupa-tionen) var framför allt, enligt Todd, ett uttryck för USA:s vilja att i framtiden kunna idka utpressning mot Europa och Japan, vars beroende av olja från Mellanöstern är mycket stort. USA:s egna oljereserver beräknas vara slut omkring 2010, så förvisso är USA i behov av olja utifrån. (Av underskottet i handelsbalansen på 450 miljarder dollar svarade år 2000 oljeimporten för 80 procent.) Detta behov tillfredställs idag framför allt genom import från Kanada, Mexiko och Venezuela och endast till 18 procent från Mellanöstern.

Den arabisk-muslimska världen undergår idag en turbulent tid inför en kommande modernisering och USA drar sig inte för att utnyttja arabvärldens politiska och militära svaghet. Todd jämför dagens heliga krig, Jihad, med 1600-talets engelska revolution och puritanernas kamp för ett annat samhälle. Dagens ayatollor kan liknas vid 1500-talets Luther, menar Todd, eller kanske ännu hellre vid Calvin: såväl Luther som Calvin deltog i födelsen av nya nationer.

I sin exposé över USA:s utrikespolitik analyserar Todd några av den f.d. ameri-kanske presidentrådgivaren Brzezinskis idéer, särskilt de i The Grand Chessboard från 1997 i vilken Brzezinski pekar ut Ukraina och Uzbekistan som nya strategiska intresseområden för USA. Själv tycker jag det verkar som den amerikanska utrikespolitiken går ut på att isolera Ryssland, det enda verkliga hotet mot USA:s herravälde. (Kina är endast ett hot på lång sikt).

Brzezinski förordar en slags modell la Bismarck, där Ryssland intar Frankrikes plats och där försoningspolitik bedrivs mot andra länder. Todd anser att dessa idéer delvis förverkligats och pekar på USA:s militära närvaro i Afghanistan (12000 soldater) och i Uzbekistan (1500 soldater). I Europa är nyckelländerna för den amerikanska politiken Storbritannien, Polen och Turkiet, de sistnämnda i försöken att ringa in Ryssland. Ett led i detta är de nya amerikanska baserna sedan 1990-talet i Ungern och Bosnien.

Trots att levnadsstandarden sjönk till hälften i Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott hyser Todd förhoppningar om ett starkt och demokratiskt framtida Ryssland med vilket han anser att Europa bör knyta närmare band, inte minst med tanke på Rysslands rika gas- och oljeresurser.

Todds tes är alltså att världen kommer att lämna USA åt sitt öde, om inte USA återgår till sina forna demokratiska och liberala ideal och blir en nation bland andra. Världen behöver inte USA men USA behöver världen! Dessa slutord i Todds essä är verkligen idealistiska. Men på vägen dit har han påpekat ett och annat av intresse.