Efter att ha besegrat diktaturen genomför USA en ockupation för att lyckligt lotsa in landet i demokrati. Så var det i Japan 1945 och så blir det i Irak 2003. Tankefiguren har dykt upp de senaste månaderna, inte minst i Bushregeringens propaganda. Men Irakockupationen har större likheter med en annan ockupation: Japan i Manchuriet 1931. Det skriver John Dower, expert på Japans 1900-talshistoria.

Med dramatiska politiska förändringar, både nationellt och internationellt, är det helt naturligt att vi försöker hitta något i historien att hålla oss till, jämförelsepunkter, glimtar av det välbekanta. I detta förutsägbara bruk av det förgångna har "Japan" blivit en tillflykt för både hopp och fruktan. Den 11 september blev vår generations Pearl Harbor (rubriksättare i hela USA sökte sig nästan instinktivt till "Skammens dag"). Våra nya globala fiender har utnämnts till "ondskans axel" (där Nordkorea kan sägas ha ersatt 1930-talets Japan). Och nu har vi det hoppfulla scenariot med det ockuperade Japans demokratisering efter andra världskriget som modell för vad som händer i Irak efter kriget.

Ingen av dessa paralleller håller för en seriös granskning. En återblick på det ockuperade Japan borde i själva verket erinra oss om hur fundamentalt Irak skiljer sig från 1945 års Japan och också hur USA har avlägsnat sig från idealen för ett halvsekel sedan. Liberalism, internationalism, en stor respekt för mänskliga rättigheter, en vision om en ekonomisk demokratisering där staten spelade en viktig roll - sådana var lösenorden för de amerikaner som utformade den ursprungliga politiken i det ockuperade Japan. I Bushregeringen görs de till åtlöje.

Under alla omständigheter finns det åtskilliga andra asiatiska ockupationer kring mitten av föregående århundrade som förtjänar en närmare analys om man ska värdera USAs politik i dag. Två av dem - Okinawa och Sydkorea - ägde rum under samma amerikanska "högsta kommando" som ledde ockupationen av själva Japan. En tredje är den japanska ockupationen av Manchuriet 1931 som började 1931 och snart utsträcktes till Kina söder om kinesiska muren och så småningom till Sydöstasien. Det är självklart den mest uppseendeväckande och provokativa parallellen

Okinawa och Sydkorea är viktiga exem-pel på ockupationer där säkerhetshän-syn avgjorde från början. USA struntade i allvarliga försök till "demokratisering" av det slag som ursprungligen prövades i större delen av Japan. Okinawa, Japans sydligaste del, var eftertraktad av militärstrategerna som en betydelsefull flygbas vid Asiens kust och förvandlades omedelbart till en enorm militäranläggning. Trots att ockupationen av Japan formellt upphörde i april 1952 förblev Okinawa en amerikansk koloni till början av 1970-talet, när Japan återfick överhögheten. Det vidsträckta, enorma komplexet av amerikanska militärbaser består.

I södra Korea, liksom i norra halvan av det sorgligt delade landet, följde ett autokratiskt styre på den påstådda befrielsen från japansk kolonialism 1945. Stabilitet och antikommunism var den fasta grunden för USAs politik under och efter ockupationen. Det dröjde årtionden innan Sydkoreas folk lyckades störta USAs lydregering och upprätta ett mer demokratiskt samhälle.

Men det är det nästan glömda mellanspelet med Japan som ockupationsmakt i Manchuriet och Kina som erbjuder den mest tankeväckande parallellen till dagens uppbygge av ett nytt amerikanskt imperium. Självklart finns det enorma skillnader mellan de två fallen. Det imperialistiska Japan var inte en supermakt när det gav sig in på ett accelererande imperiebygge 1931. Propagandamakarna släppte inte lös den flod av retorik om demokratisering, privatisering och den fria marknaden som översvämmar oss i dag. På hemmaplan stod Japan under ledning av en riktig kejsare snarare än bakom en imperialistisk president.

Ändå finns det slående likheter mellan det ofullgångna japanska imperiet och det spirande amerikanska. I båda fallen möter vi ett imperiebygge som en del av en mer omfattande högerradikal politik. Och vi möter också en aggressiv och huvudsakligen unilateral utrikespolitik som förenas med en genomgripande förändring av de inrikespolitiska målen och prioriteringarna. Först på senare tid har forskarna till fullo börjat inse hur perverst "modern" Japans krigsmobilisering och snabba expansion egentligen var. Självutnämnda fosterländska förnyare tog initiativet inte bara genom att kräva en "ny ordning" internationellt och en "ny struktur" på hemmaplan, utan de gjorde också klart att dessa mål var oskiljaktiga. Kraven var långtgående och välformulerade. De tvekade inte att använda kryphål, hot och fullbordade faktum för att nå sina mål. De smidde mäktiga allianser mellan korporativa, byråkratiska och politiska intressen som gav militären större makt än någonsin. Och de mobiliserade ett folkligt stöd genom att skickligt manipulera nya massmedier.

När vi ser tillbaka brukar vi tala om hybris och galenskap bland dessa människor. Deras kortlivade imperium gick under som bara lite mer än "drömmen i en dröm", för att använda ett japanskt talesätt. Men det är för enkelt att se det så. I sin korta stund av katastrofal triumf förändrade dessa högerradikaler inte bara Asiens ansikte på ett oförutsett sätt, utan de förändrade också Japan för all framtid. Och deras mål, ambitioner och landvinningar genljuder i mycket av det som vi ser i USAs politik i dag. Regimbyten, nationsbyggen, skapandet av klientstater, kontroll över strategiska resurser, misstro mot internationell kritik, mobilisering för "totalt krig", retoriken om civilisationernas krig, att vinna människornas själar, att bekämpa terror hemma och utomlands - allt detta var viktiga beståndsdelar i Japans fåfänga försök att åstadkomma en ny ordning "samexistens och gemensam välfärd" i Asien.

Det vittnar om vita dukens speciella makt över människors sinnen att Ber-toluccis stora epos från 1987, Den siste kejsaren, som fick inte mindre än nio stora priser, kunde fascinera biobesökarna utan att närmare ta upp det japanska försöket att vinna hegemoni över Asien. En ny fas för kejsardömet i Asien inleddes 1931 när Japan, som länge utövat en nykolonial kontroll över Manchuriet i samarbete med lokala krigsherrar, ockuperade regionen med en fingerad krigshändelse som förevändning. (Delar av Japans Kwantungarmé sprängde järnvägsspår som kontrollerades av japanerna nära Mukden och lade skulden på inhemska styrkor.) Året därpå etablerades marionettstaten Manchukuo under Pu Yis regering, den "siste kejsaren" av Manchudynastin, som hade styrt Kina från 1643 till 1912. Följande år, 1933, lämnade Japan Nationernas Förbund som svar på fördömandet av dess egenmäktiga utrikespolitik.

Denna övning i vad vi med en förskönande omskrivning brukar kalla regimskifte utsträcktes snart till Kina söder om kinesiska muren, där storkrigets utbrott 1937 gav Japan kontrollen över hela den asiatiska östkusten och cirka 200 miljoner kineser. När man hade kört fast i Kina 1941 och var i desperat behov av nya strategiska tillgångar, avancerade den imperialistiska krigsmaskinen till Sydostasiens kolonier (Franska Indokina, det nederländska ostindiska imperiet, USAs Filippinerna och Storbritanniens Hongkong, Malaysia och Burma). Anfallet mot Pearl Harbor var med dagens terminologi en förebyggande insats för att fördröja USAs svar på denna så kallade befrielse av Asien. "Befrielse" var det återkommande lösenordet för Japans frammarsch - befrielse från krigsherrar, "banditer", gerilla och allmänt kaos i Manchuriet och det egentliga Kina, befrielse från osäkerheten och grymheten i det globala kapitalistiska systemet i svallvågorna efter den stora depressionen, befrielse från den Sovjetledda kommunismens "röda fara" och den "vita faran" från europeisk och amerikansk kolonialism. I sina mest storslagna ideologiska uttalanden åberopade japanska propagandister föreställningen om en avgörande strid mellan "Öst" och "Väst" - lika förföriska rop på att vargen kommer i går som i dag.

Övertagandet av Manchuriet väckte först avsevärd oro i Japan, men den er-sattes snart av en stor våg av patriotisk solidaritet. ("Hundra miljoner hjärtan slår som ett" var den fras som motsvarade dagens "United we stand".) Propagandamakarna sökte stöd i samma retorik om heligt uppdrag och utvalt öde som hade väglett europeiska och amerikanska imperialister. De tog till och med hjälp av den amerikanska Monroedoktrinens språk genom att försvara ockupationen av Manchuriet som en del i uppbygget av en ny "Monroesfär i Asien". Det medgavs allmänt att kontrollen över Manchuriet skulle garantera tillgång till strategiska råvaror (särskilt järn och kol), men ett viktigare mål var, naturligtvis, fred och välstånd. Det nya Manchukuo skulle, förklarade man, skapa en tidigare aldrig skådad "harmoni mellan de fem raserna" (japaner, kineser, manchuer, mongoler och koreaner). Därtill kom något mycket viktigare: Manchukuo betraktades som ett perfekt pilotprojekt för att bygga upp en samhällsekonomi som överensstämde med den radikala högerns grundläggande synsätt.

Det besvärjande slagordet denna omskakande tid var "Manchuriet som ideologi", en ideologi som på ytan var mycket olik den som förkunnas av centrala ideologer i dagens amerikanska imperium. I kölvattnet efter den stora depressionen som hade förhärjat Japan lika väl som övriga världen var idén om en "fri marknad" och obegränsad kapitalism milt sagt föga tilltalande. I det sammanhanget kunde Manchukuo komma till pass som ett idealiskt tillfälle att införa en ny modell för "statskapitalism" eller "nationell socialism".

Men inte heller denna stora skillnad förringar de påtagliga likheterna mellan de japanska och amerikanska fallen. Som vanligt döljer sig djävulen i detaljerna, och de intressantaste detaljerna handlar om hur en ny utrikespolitik har gått hand i hand med en kraftig omdaning av den inhemska samhällsekonomin. Liksom i dagens USA var de styrande kretsarna i det imperialistiska Japan genomsyrade av partianda. I de inre stridigheterna kom grupper kring militären att ta ledningen, under ledning av "Kontrollgruppen" (Tosei-ha) som stod nära generalen och senare premiärministern Tojo Hideki.

Kontrollgruppen namn hade ett dubbelt ursprung. Det avsåg kontrollen över andra grupper, inklusive mer hetlevrat högerfolk. Men viktigare var att det syftade på kontroll över ekonomin, och hela samhället, med det yttersta målet att bygga upp en beredskap för det "totala kriget". Det totala kriget har fascinerat militärstrategerna sedan första världskriget. Den "manchuriska incidenten" 1931 gjorde det möjligt att sätta dessa planer i verket.

Politiskt innebär mobilisering för det totala kriget militär överhöghet över både inrikes- och utrikespolitik. Det japanska utrikesdepartementet ställdes åt sidan. Departement och myndigheter som sysslade med ekonomiska frågor blev springpojkar för militära önskemål. Motsvarigheten till justitie- och civildepartementen fick en växande roll i inrikespolitiken för att hålla nere "farliga idéer". (1930-talet kunde också bevittna ett antal inhemska terroristattentat med mord på framstående personer och ett större statskuppsförsök 1936.) Parlamentet förvandlades till en namnstämpel. Ett stort antal kommunister och vänstergrupper avsvor sig sin kritik av den imperialistiska staten och förklarade att de var beslutna att göra revolution "under kejsarens mångfärgade fana". Massmedierna som begränsades av en formell censur utövade också självcensur. När en gång krigsmaskinen satts i rörelse och "blodsskulden" till dem som dött i strid var ett faktum, var det otänkbart att inte stödja kejsarens trogna förband.

Den ekonomiska mobiliseringen för det totala kriget var påfallande modern - ett förhållande som kullkastar den en gång så populära uppfattningen att efterblivenhet och "feodala kvarlevor" drev på Japans kamp för kontroll över Asien. Statsbudgeten fick en överväldigande slagsida mot militärrelaterade utgifter. Årtiondet som följde på erövringen av Manchuriet bevittnade vad experterna brukar beteckna som "Japans andra industriella revolution" vilken kännetecknades av att tung industri och kemisk industri växte sig stark. En mycket stor mängd sammanslagningar ägde rum, inte bara inom industri och finansväsen utan också bland massmedier.

Före 1930-talet var den moderna japanska ekonomin dominerad av fyra stora zaibatsu eller konglomerat (Mitsui, Mitsubishi, Sumitomo och Yasuda). Efter erövringen av Manchuriet blev de fyra stora de viktigaste leverantörerna till militären, de som tjänade mest på utvecklingsprojekten i de ockuperade områdena, de huvudsakliga aktörerna i kuvandet av en växande fackföreningsrörelse, och avgörande för att en "tvådelad struktur" etablerades på hemmaplan, kännetecknad av växande klyftor i makt och välstånd.

Samtidigt kännetecknas 1930-talet också av framväxten av en teknologiskt nyskapande företagssektor känd som de "nya zaibatsu" (shinko zaibatsu), med militärleveranser och imperiebygge som främsta uppgift. Liksom de fyra stora - och liksom de upphetsade USA-företag som skriker sig hesa för att få en plats vid köttgrytorna i dagens "krig mot terrorn" - anpassade sig dessa nya zaibatsu som handen i handsken till militären. Vid krigets slut stod de sex nya zaibatsu (Asano, Furukawa, Nissan, Okura, Nomura och Nakajima) för mer än 16 procent av det investerade kapitalet i gruvindustri, tung industri och kemisk industri, medan de fyra storas andel hade stigit till mer än 32 procent. När allt kom omkring visade sig den "nationella socialismen" mycket välvilligt inställd till aggressiv privatisering.

Inom civila ämbetsverk och myndigheter var motsvarigheten till de militära hökarna och innovativa nya zaibatsu en löst sammahållen grupp som kallades de "nya byråkraterna" (shin kanryo) eller "förnyarbyråkraterna" (kakushin kanryo), fullfjädrade teknokrater som hängivet försökte foga samman den nya ordningen utrikes med nya institutionella strukturer inrikes. Meningsmotståndare och andra politiska grupperingar avslöjade dem måhända som rövarbyråkrater - eller rövarkapitalister eller rövarmilitärer - men rövarna satt säkert i sadeln.

Även om man kan säga att militären tog över Japan på 1930-talet, så fortsatte valda politiker och det mesta av det civila samhällets funktioner in i efterkrigstiden. Tojo själv avlägsnades från makten i vederbörlig parlamentarisk ordning 1944. Men ingen kunde sätta stopp för den maskin han och hans högerradikala vänner hade satt i rörelse förrän kriget drog in över Japan och kulminerade i Hiroshima och Nagasaki. Det japanska imperiet levde inte länge, men den förstörelse det förde med sig var enorm.

Trots att ockupationen och imperiet drogs ut på ett allt djupare gungfly, fortsatte de japanska ledarna och deras män sitt krig, besjälade av patriotisk glöd och ömklig ödestro. Det var först efteråt, när de såg vad som följde på nederlaget, som intellektuella, politiker och vanligt folk kunde ta ett steg tillbaka och fråga: hur kunde vi bli så lurade?

Vi är bättre rustade att svara på den frågan i dag. -

John Dowers bok om Japan åren efter 1945, Embracing defeat ("Att omfamna nederlaget") har fått Pulitzerpriset. Artikeln, som här trycks med författarens tillåtelse, har tidigare publicerats i den amerikanska tidskriften The Nation. Översättning från engelskan: Olle Josephson.