De nya EU-staterna är starkt USA-vänliga, medan Frankrike och Tyskland vill driva en annan politik. Ju större EU blir, desto mer ökar splittringen. Det finns ingen grund för att tro att EU skulle kunna bli en stark motkraft till USA.

I samband med de folkliga protesterna mot det anglosaxiska anfallskriget mot Irak såg eurofantaster på vänsterkanten en möjlighet att lansera EMU som en utmanare av det amerikanska världsherraväldet.

Åsa Westlund, ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet, menar att euron är "ett led i skapandet av ett starkt Europa som kan förhindra att USA ensamt kan bestämma den globala dagordningen". I en debattartikel i Expressen utvecklar hon tankegången: "Om man vill bryta USA:s dominans räcker det inte med att demonstrera. Man måste också vara beredd att bygga upp en ekonomisk och politisk motvikt. Det är därför som den europeiska vänstern med full kraft arbetar för att utveckla det europeiska samarbetet, och det är därför som man inför en gemensam valuta." (Expressen 21 februari 2003)

Aftonbladets ledarskribent Jesper Bengtsson har fängslats av samma tanke: "Med en gemensam valuta ökar Europas möjligheter att balansera det just nu helt dominerande amerikanska inflytandet över den globala utvecklingen." (Aftonbladet 9 maj 2003)

Eurovänsterns Åsa Westlund och Jesper Bengtsson är inte ensamma om denna europeiska stormaktsvision. Även euroanhängare längre högerut på den politiska skalan ser i EU-valutan en motvikt till USA:s dominans.

"Få röster i debatten talar om att ett medlemskap i EMU [...] kan ses som en nödvändig balans till ett USA, vars supermaktsdominans innebär ett växande problem för världen", skriver Stig Ramel, före detta vd i Nobelstiftelsen och styrelseledamot i eurokampanjorganisationen Vision Europa (Svenska Dagbladet 23 december 2002).

Även Hubert Fromlet, chefsekonom på Föreningssparbanken, resonerar i dylika supermaktsbanor: "Världsekonomin behöver ett starkt Europa för att kunna tackla USA:s hegemoni - och Kinas ytterst ambitiösa expansionsplaner. Förhoppningsvis kan euron hjälpa till att successivt stärka Europas betydelse i världsekonomin." (Aftonbladet 11 januari 2003)

Sedan mer än tio år har EU haft ambitionen att utveckla en multinationell utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Så här formuleras det i EU-fördragets artikel 11, paragraf 2:

"Medlemsstaterna skall aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet." Irakkriget har avslöjat svagheten i EU:s uttalade ambitioner. Inför och under kriget drog medlemsländerna åt diametralt skilda håll. Unionen klövs i två fraktioner med oförenliga uppfattningar. 5 av 15 medlemsländer (Storbritannien, Spanien, Italien, Holland och Danmark) uttalade stöd för USA:s intervention i Irak. Detsamma gjorde 10 av 13 kandidatländer (alla, inklusive Turkiet, förutom Cypern, Malta och Slovenien). I den andra fraktionen som opponerade mot kriget fanns Frankrike, Tyskland och Belgien.

Att EU splittras är i och för sig inget nytt. Det senaste decenniets internationella kriser har gång på gång blottlagt EU:s oförmåga att enas om en gemensam linje. Under krigen i forna Jugoslavien gjorde de stora EU-länderna oavbrutet utspel på egen hand, utan att förankra dem hos varandra.

EU:s utrikes- och säkerhetspolitik har länge kallats för en deklarationspolitik; unionen har givit sina åsikter till känna. Men tittar man på antalet gemensamma strategier, som enligt gällande fördrag ska vara det högsta styrinstrumentet i utrikespolitiken, så är de inte så många.

Det är en sak att göra allmänt hållna kompromissuttalanden och en helt annan att enas om en linje inför en storpolitisk fråga där det är tal om väpnade trupper.

"Så fort världsläget blir mer tillspetsat får Europa svårt att tala med en röst", säger en diplomat i Bryssel uppgivet. "Våra ansträngningar för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik kullkastas gång på gång."

Skillnaden den här gången är att splittringen var så djup och så offentlig.

Irakkriget visade påfallande tydligt att de femton medlemsstaterna har vitt skilda uppfattningar om vilken EU:s internationella roll bör vara. Det visade också att det är synen på USA och Nato som utgör grunden till EU:s nuvarande utrikespolitiska svårigheter.

"Europa ska vara Amerikas vän och partner, inte dess rival. Det är en trossats för mig", sade den brittiske premiärministern Tony Blair vid sin presskonferens efter EU-toppmötet i Bryssel den 21 och 22 mars.

Storbritannien är, oavsett om det är labour eller tories som innehar premiärministerposten, USA:s främsta bundsförvant. Tony Blair fungerar i praktiken som George Bushs sändebud i Europa. Storbritannien har skickat egna militära styrkor till Irak och är nu delaktigt i ockupationen under amerikanskt kommando.

Storbritannien har ständigt sökt allierade i kampen för ett utrikespolitiskt mer transatlantiskt EU och fann under Irak-krisen vänner bland de nya EU-länderna i Öst- och Centraleuropa. Men Storbritannien har också vänner inom EU, denna gång i Spanien, Portugal, Italien och Danmark, som tillsammans med Polen, Tjeckien och Ungern i ett öppet brev uttalade sitt stöd för USA i Irakkonflikten. I uppropet, som publicerades i USA:s största tidning Wall Street Journal och en rad europeiska tidningar, heter det att "vår styrka ligger i enighet".

Att Danmark så öppet ställde sig på USA:s sida beror bland annat på att landet inte deltar i EU:s säkerhetspolitiska samarbete och därför ser Nato som garanten i Europa. Italien, Spanien och Portugal har alltid varit USA-vänliga och är irriterade över de fransk-tyska stormaktsambitionerna. Italiens nuvarande premiärminister Berlusconi har profilerat sig hårt som USA-supporter. Den spanske premiärministern Aznar har konsekvent stött USA:s hårda linje, bland annat i FN:s säkerhetsråd.

Inställningen till USA aktiverar de splittringstendenser och centrifugalkrafter som finns inbyggda i EU genom att organisationen i grunden utgör en koalition mellan skilda, nationella maktgrupperingar.

Kriget i Irak har inte bara förorsakat splittring mellan EU:s medlemsstater, det har även slagit in en kil mellan dagens EU-medlemmar och de länder från Öst- och Centraleuropa som blir medlemmar 2004. I början av februari rapporterade New York Times om ytterligare ett uttalande, tajmat för att sammanfalla med den amerikanske utrikesministern Colin Powells tal i FN, av tio centraleuropeiska stater - Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Makedonien och Kroatien - om att "den transatlantiska gemenskap som vi är en del av måste stå enad mot terrorism och diktatorer med massförstörelsevapen".

USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld utnämnde före krigsutbrottet Frankrike och Tyskland till representanter för "det gamla Europa". Rumsfeld såg framför sig ett "nytt Europa", främst representerat av de öst- och centraleuropeiska länderna. De flesta av dem har visat sig, precis som Blair, Aznar och Berlusconi, gå i USA:s ledband genom att sätta sina namn under uppropet till stöd för Bushadministrationen.

Polen är USA:s trognaste allierade i Central- och Östeuropa. Den polska regeringen skickade 200 elitsoldater till Persiska viken som deltog i kriget tillsammans med de amerikanska soldaterna. Nu ska Polen förvalta ett amerikanskt uppdrag att föra befäl över 7000 man för att kontrollera "säkerheten" (dvs. ockupationen) i en tredjedel av Irak.

Även Tjeckien sände egna styrkor till Persiska viken under kriget. Ungern tillät USA att träna irakiska oppositionella på sitt territorium, transportera utrustning genom landet och använda ungersk luftrum. Bulgarien stod, tillsammans med Storbritannien och Spanien, på USA:s sida i FN:s säkerhetsråd.

Att kandidatländerna valt den anglosaxiska sidan beror på bland annat på deras tro att USA förblir den enda fasta garanten för deras säkerhet. EU har inte - trots mycket prat - kommit i närheten av att utveckla en gemensam försvarspolitik.

"Natoförsvaret existerar, det gör inte EU:s" förklarade en polsk regeringstjänsteman för en fransk journalist. Le Monde citerade en rumänsk tidning: "För USA väger Rumäniens röst lika tungt som Frankrikes eller Tysklands".

Dessutom är flera av länderna med i Nato, men formellt har de ännu inte tagit steget in i EU. Polen, Ungern och Tjeckien är sedan hösten 2002 Natomedlemmar. Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Slovenien skrev den 26 mars i år under medlemsavtal med Nato i Bryssel. De sju länderna går in i försvarsalliansen i maj 2004.

Enligt Polen behöver världen inte ett starkt Europa som en motvikt till USA. Vad som behövs är i stället ett starkt Europa som kan förstärka de transatlantiska banden.

Tjeckiens argument för att stödja USA är att amerikanerna har öppnat Natos dörr på vid gavel för gamla Warszawapaktsmedlemmar medan Bryssel i snigelfart lotsat dem in i EU.

Även Rumänien som tidigare varit Frankrikes främsta allierade i det forna östblocket, prioriterar idag USA framför EU. Rumäniens USA-vänliga politik retar Jacques Chirac alldeles extra eftersom Rumänien alltid betraktats som ett franskvänligt land. Men efter murens fall har den rumänska politiken svängt.

Den franske presidenten Jacques Chirac anklagade i samband med EU:s Iraktoppmöte i Bryssel EU-kandidaterna i Central- och Östeuropa för att vara "barnsliga" och "oansvariga" när de uttryckte sin proamerikanska uppfattning i Irakfrågan. Han varnade dem för att deras position kunde bli "farlig" eftersom beslutet att släppa in dem i EU ännu inte är fattat.

Chirac tog kandidatländerna i örat och kallade dem "dåligt uppfostrade" och han talade om för dem att "de betedde sig illa" och att de hade "missat en bra chans att hålla käften". När de indirekt vägrade stödja Frankrikes och Tysklands antiamerikanska ställningstagande, betraktades de som illojala mot EU. (Det påminner om hur president de Gaulle för fyrtio år sedan stängde dörren mitt i ansiktet på Storbritanniens ansökan att bli medlem i EEC; generalen ansåg att britterna var för intimt bundna till USA för att få vara med i den europeiska familjen.)

Mot denna bakgrund är det svårt att tänka sig att någon av de nya medlemmarna skulle medverka till en europeisk politik som i något viktigt avseende utmanar USA. Östutvidgningen kommer att motverka den politiska och militära integrationen inom EU och med all säkerhet att göra EU (såväl som Nato) mer proamerikanskt i sin syn på säkerhetspolitiken. Ju fler medlemmar EU får, desto bättre för USA. Därför vill amerikanarna så energiskt få in Turkiet i EU, för att en gång för alla desarmera EU.

Polen går nu i täten för tjecker, rumäner och andra östeuropéer som försöker överträffa varandra i lovorden för USA. Samtidigt har Frankrike och Tyskland funnit en bundsförvant i Ryssland i motståndet mot att USA utnyttjar "kriget mot terrorismen" som intäkt för att slå till mot nya mål. Följden kan bli att EU i sitt utrikespolitiska samarbete styckas i två läger - ett eurocentrerat block kring Frankrike och Tyskland, ett transatlantiskt kring Storbritannien och Polen.

Eurovänsterns förhoppningar om att EU ska bli en lika, eller nästan lika stark röst som USA i den internationella politiken är grusade för lång tid framöver. Hur kan någon verkligen tro på samling kring en gemensam europeisk utrikespolitik när EU under Irakkonflikten återigen visat sig totalt oförmöget att agera?

Det går inte att med någon trovärdighet tala om en gemensam utrikespolitik, EU:s medlemmar har i varierande grad fallit tillbaka på nationella prioriteringar.

Möjligtvis blir splittringen inte ohjälplig. EU har krisat många gånger förut och har haft en märklig förmåga att skaka av sig och gå vidare. EU drivs ofta framåt av att några länder går före, varpå övriga får krypa till korset och ansluta sig i efterhand. Men dess historia är också kantad av bortglömda initiativ. Utgången inte given. Men att nu nämna begreppet "gemensam utrikespolitik" kan bara framkalla generade leenden.

Men Åsa Westlund är obotligt optimistisk: "Om USA inte lyssnar vill vi kunna skruva upp volymen, och det kan vi bara göra tillsammans."

Splittringen inom EU understryker att medlemsländerna sätter sina egna nationella intressen före unionens. Hur ska EU-länderna kunna bedriva kollektiv utrikespolitik med tanke på de divergerande nationella intressen som finns? Hur kan man förvänta sig att ett land som, låt oss säga Frankrike, skulle acceptera att bli nedröstat av sina EU-kollegor i väsentliga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor? Med vems röst är det "Europa" ska tala? Jacques Chiracs, Gerhard Schröders, Tony Blairs, José Maria Aznars eller Silvio Berlusconis? Eller är det Anders Fogh Rasmussen som ska vara unionens utrikespolitiska språkrör, den förste danske statsminister som på 139 år förklarat krig mot ett annat land när han den 22 mars skickade korvetten Olfert Fischer och världens minsta ubåt Sälen till krigsskådeplatsen i Persiska viken?

Målet att tala med en enda röst är alltså mycket avlägset. Och även om EU kunnat hålla ihop, vilken tyngd hade det haft gentemot den militära jätten USA?

Under de senaste 20 åren har USA satsat tre gånger mer i absoluta tal än Europa på militär forskning och utveckling. Förra året spenderade USA 376 miljarder dollar på försvaret, 3,5 procent av BNP, medan de övriga allierade tillsammans gjorde av med 140 miljarder dollar, mindre än 2 procent av BNP vardera. Bara fyra Natoländer, Frankrike, Norge, Storbritannien och Portugal har under senare år ökat sina försvarsbudgetar, enligt Nato.

EU:s egen nystartade militära interventionsstyrka är ju beroende av resurser från Nato, där USA bestämmer.

Under överskådlig framtid kan EU:s utrikes- och säkerhetspolitik endast fungera i frågor där EU inte står emot USA. Det kommer att bli än mer tydligt när EU utvidgas med länder från det tidigare östblocket som är mer USA-vänliga än nuvarande EU-medlemmar. Ett större EU, med tiotalet medlemmar i östra Europa, tippar balansen på kontinenten. Det är inte något franskt intresse. Särskilt inte som dessa nya medlemmar har blicken fäst på andra sidan Atlanten.

Därmed kan utvidgningen österut bli ett bakslag för dem som hoppas att EU i framtiden ska utveckla en mer unionell utrikes- och säkerhetspolitik. Ett splittrat och maktlöst EU, där ungefär hälften av medlemmarna hellre vänder sig till Washington än till Bryssel i säkerhetspolitiska frågor, kommer inte att utgöra någon motvikt mot USA:s världsdominans.

Den senaste tidens konfrontationer i EU och Irakkriget kommer att kasta sin skugga över unionens framtid. Hur EU:s säkerhetspolitiska samarbete ska fungera i framtiden är bland annat det som EU:s framtidskonvent diskuterat i mer än ett år.

Ett problem som pekats ut är att EU i dag har två utrikespolitiska centra som existerar sida vid sida. Den brittiske kommissionären Chris Patten ansvarar för EU:s förbindelser med omvärlden. Han äger rätt att ta initiativ i frågor om handelspolitik och bistånd. Ministerrådets generalsekreterare, den höge representanten, spanjoren Javier Solana, sköter säkerhets- och försvarspolitiken på uppdrag av medlemsländerna. Konventet är inne på att EU ska får en utrikespolitisk talesman, vald av Europeiska rådet men placerad i EU-kommissionen. Samtidigt visar Irakkrisen att det kan finnas flera och mer eller mindre motstridiga uppfattningar bland medlemsländerna i en fråga. Och då kanske inte det stora problemet är att EU har två utrikespolitiska talesmän.

Enligt artikel fjorton i det förslag till ny EU-konstitution, unionens grundlag, som presenterats för konventet, ska medlemsländerna "aktivt och förbehållslöst stödja unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet".

Det är ingen förändring jämfört med vad som står i EU-fördraget som gäller redan i dag.

Hur ska EU:s ledare kunna enas om en ny gemensam konstitution när de inte klarar av att leva upp till dagens krav i nu gällande fördrag?

I EU:s framtidskonvent deltar 28 nuvarande och blivande (?) EU-länder. En majoritet av dem står bakom den USA-ledda koalitionens inmarsch i Irak och det ger en fingervisning om de politiska vägvalen i framtiden EU.

I spåren av det USA-ledda kriget i Irak har debatten om ett europeiskt försvar fått förnyad aktualitet. EU måste stärka sina militära muskler för att tas på allvar i världspolitiken och kunna förverkliga sina utrikes- och säkerhetspolitiska mål utan att vara beroende av USA.

Valet står mellan att "stängas ute från att sköta världens affärer" och att "spela en roll i att bygga en ny världsordning", säger EU-kommissionens ordförande Romano Prodi. Ska vi vara "aktörer eller åskådare" undrar EU-kommissionären Michel Barnier. Franske exgeneralen Philippe Morillon varnar i en rapport till EU-parlamentet för att EU utan förbättrad militär kapacitet kommer att få finna sig i att "spela atenarnas roll i antikens Rom: acceptera att i sista hand vara underställda ett nytt imperiums vilja".

Den 29 april träffades företrädare för Frankrike, Tyskland, Belgien och Luxemburg för att diskutera en egen försvarsunion, vid sidan av det ordinarie säkerhetspolitiska arbetet inom EU. Den klyfta som uppstod mellan EU-länderna för respektive emot det USA-ledda kriget i Irak, revs upp på nytt. Fyra av de hårdaste krigsmotståndarna enades om ett förslag till ny försvarspolitik för EU och ingick dessutom en överenskommelse om att gå i förväg med ett eget försvarssamarbete.

I ett fyra sidor långt dokument presenterade den belgiske premiärministern Guy Verhofstad, den franske presidenten Jacques Chirac, den tyske kanslern Gerhard Schröder och Jean-Claude Juncker, Luxemburgs premiärminister, hur de vill utveckla unionens militära försvar och vilka konkreta mått och steg de själva är beredda att vidta. Bland annat vill de senast nästa sommar inrätta ett militärt högkvarter för att kunna planera och leda insatser med den nya krishanteringsstyrka med 60000 soldater som EU håller på att bygga upp enligt tidigare beslut. Idag saknar EU de resurser som krävs och måste låna från Nato.

De fyra länderna är också eniga om att bygga upp en stående europeisk snabbinsatsstyrka, som inom ett dygn ska kunna rycka ut i olika krishärdar. Styrkan ska utgå från den fransk-tyska brigad med högkvarter i Strasbourg som redan finns och nu kompletteras med bland annat underrättelseresurser från Luxemburg och kommandostyrkor från Belgien.

Varken Storbritannien eller de andra EU-länderna i USA-alliansen hade inbjudits till minitoppmötet i Bryssel. De betraktar mötet som "antiamerikanskt" och "Natofientligt".

"Varken vi eller resten av Europa kommer att acceptera att Natos roll undermineras", fastslog den brittiske premiärministern Tony Blair. Liknande tongångar hördes från Spanien, som har profilerat sig som en av USA:s trognaste bundsförvanter. "Det finns en risk för att initiativet leder till en splittring i stället för att ena Europa", uttalade den spanska utrikesministern Ana Palacio.

Sprickan i EU demonstrerades förödmjukande av USA som mitt under de fyras försvarsmöte i Bryssel meddelade att fem EU-länder som stött kriget mot Irak (Storbritannien, Spanien, Italien, Holland och Danmark) tillsammans med USA ska upprätta militär stabilitetsstyrka för att befästa ockupationen av Irak.

En annan effekt av Irakkriget är att ett brittiskt medlemskap i EMU ter sig alltmer avlägset trots att premiärminister Tony Blair band sig starkt för det i den senaste valrörelsen. Även om Tony Blair gick ur Irakkriget som en segrare, kommer han knappast att kunna sälja euron till dem som stödde honom mot "grodätarna" i eurolandet på andra sidan kanalen.

Om vi bortser från splittringen inom EU, och leker med tanken att EU-länderna skulle vara förmögna att bilägga sina interna motsättningar och realisera sina vittgående planer på en ekonomisk, politisk och militär supermakt, infinner sig frågan: Skulle ett politiskt och militärt starkare rustat EU i stånd att utmana USA:s globala herravälde vara något eftersträvansvärt? Skulle en europeiska supermakt vara ett bättre alternativ än den amerikanska supermakten? I så fall för vem? Skulle det, för att citera Åsa Westlund, bli en kraft "för förändring av en orättvis världsordning"?

Den senaste stora europeiska erfarenheten av påtaglig internationell närvaro är kolonialismen. Afrika har ännu inte hämtat sig. I befrielsekrigen, som bara ligger några årtionden bort, slogs européerna för en genomsjuk sak, särskilt Frankrike och Storbritannien som nu står i täten - om än på olika flanker - för att frälsa världen.

Frankrike har också på senare tid spelat en starkt destruktiv roll i Centralafrika. Chirac tvekade inte att sända trupp till Elfenbenskusten förra året eller till Rwanda 1994 (den gången gynnade ingripandet främst den fransktalande huturegimen, folkmördarna).

Frankrike har under det senaste halvåret ryckt fram som den ledande EU-makten, men det har gjort det genom att förklä traditionella franska intressen i Europadräkt. Frankrike har inte givit avkall på sin ambition att vara en aktör på den stora internationella scenen, det har till exempel behållit trådarna till sina forna kolonier. Och när dessa ambitioner krockar med EU-politik är valet givet - Robert Mugabe välkomnas till Paris och ett fransk-afrikanskt toppmöte, trots EU:s bojkott av den zimbabwiska regimen och trots att toppmötet mellan EU och Afrika som skulle ha hållits den 5 april i Lissabon skjutits upp på obestämd framtid på grund av att EU:s sanktioner mot Robert Mugabe förlängts ett år.

Att Frankrike revolterar mot Washington är inget nytt. För Paris har det allt sedan andra världskriget varit en ledstjärna för utrikespolitiken att profilera sig mot USA:s dominerande roll och slå vakt om sina egna stormaktsintressen, och det har styrt Jacques Chiracs agerande även i Irakkrisen.

Frankrike, tillsammans med Tyskland, är pådrivande för att omvandla EU till en ekonomisk, politisk och militär supermakt. Efter valutaunionen är det en försvarsunion som står överst på deras dagordning. Eller som Jacques Chirac uttalade i samband med minitoppmötet i Bryssel: "Det vore ett värdigt komplement till den gigant som den ekonomiska unionen, EMU, utgör idag."

Planerna på att inrätta en militär anfallsstyrka i EU-regi och på sikt ett kollektivt EU-försvar, kan inte skiljas från EMU. En valuta är en av de saker som utmärker en självständig stat. En viktig drivkraft bakom euron är de stormaktsdrömmar som frodas i Berlin, Paris och Bryssel. Frågan om den federala valutan - euron - kan därför inte ses som fristående från den övriga EU-ideologin. EU:s militarisering och EMU är de viktigaste byggstenarna i den federala stat som nu är på väg att ta form.

Eurovänstern vill att vi ska gå med i EMU. Sverige ska alltså överge sin självständighet och bli en liten delstat i en framväxande europeisk supermakt dominerad av franska och tyska stormaktsintressen. Allt för att, som det heter i eurovänsterns tankevärld, vara med och bekämpa USA-imperialismen. Det låter varken särskilt tilltalande eller trovärdigt som vänsteralternativ.

Självfallet blir det motsättningar mellan EU och USA. Och allt tuffare sådana i takt med att konkurrensen på världsmarknaden hårdnar. Men även EU har imperialistiska ambitioner och driver en marknadsliberal ekonomisk politik som i praktiken blir grundlagsfäst med EMU.

Det är därför naivt att tro att en europeisk supermakt kommer att utgöra en radikal motkraft till USA-imperialismen. -

Texten återgår på kapitlet "Myten om EU som motpol till USA" i artikelförfattarens nyutgivna bok Myter och fakta om EMU (Gausta Förlag). Boken är på 176 sidor och kostar 120 kr (plus frakt). Beställningar kan göras på tfn 08-771 43 79 eller e-post gosta.torstenssontelia.com