I Bushregeringens krigsretorik spelar mänskliga rättigheter en stor roll. Hur respekteras de av USA själv? Mikael von Knorring ställer Genvekonventionen mot krigföringen under Gulfkriget 1991. Artikeln är ett utdrag ur Mikael von Knorrings bok Operation ökenolja (Nixon förlag 2003).

Strax innan julen 1991 publicerade den väl ansedda, Londonbaserade Medical Educational Trust en omfattande studie av Gulfkriget, där man kom fram till att i storleksordningen 250 000 människor hade dött direkt eller av de omedelbara efterverkningarna av kriget. Då räknades både civila och militära döda.

Den studien bekräftade resultaten från både opublicerade amerikanska och franska undersökningar, som pekade på över 200000 civila dödsoffer, och från Röda Halvmånen i Jordanien, som uppskattade antalet civila dödsoffer till över 100 000, varav 60 procent barn. Andra studier har lägre skattningar: mellan 3 000 och 15 000 civila dödsoffer under själva kriget, ytterligare omkring 5 000 under månaderna efteråt. Till det kommer 20 000 till 35 000 civila dödsoffer i upproren i mars-april, och 15000 till 30000 döda i flyktinglägren.

Totalt talar vi alltså om någonstans mellan 100000 och 250000 döda, om man räknar in de värnpliktiga som offrades vid fronten. Och ännu fler skadade utöver det: tusentals barn handikappades av landminor och andra krigsrelaterade händelser. Uppskattningarna av hur hårt kriget slog mot civilbefolkningen varierar förstås mycket med vilka definitioner som används. Den femåring som dör när en överlastad bil försöker fly ur staden och krockar i kaoset, är hon ett krigsoffer? Och hur är det med de som dog till följd av den svält som uppstod när samhället bröt ihop?

När Denis Halliday, som senare var chef för FN:s program i Irak, beskriver bombningarna under Gulfkriget, framträder en bild som kan vara början till en förståelse av hur dödstalen kunde bli så höga:

"Jag tror att vi alla förbisåg effektiviteten - det är inte ett särskilt bra ord - i koalitionens missil- och bombattacker. De tog högst medvetet itu med att förstöra landets civila infrastruktur. De gick långt utöver det militära. De förstörde skolor, och sjukhus och broar, och vägar, arbetsplatser, fabriker ... De förstörde järnvägar, inrikesflygplatser, och inte bara oljeproduktionen som de bombade och skickade missiler på om och om igen, utan de utplånade också Iraks kapacitet att producera dricksvatten, avloppssystemen var allvarligt skadade, vattenreningsverk skadades. Det var en väldigt vittomfattande attack. Och det är fortfarande tämligen påtagligt."

FN:s speciella sändebud i Irak Martti Ahtisaari, som senare blev president i Finland, rapporterade 1991 att Irak nu var "ett land som har bombats tillbaka till ett förindustriellt stadium för lång tid framåt". Det var ingen överdrift. Hela Iraks infrastruktur var förstörd: elnät, vattenförsörjning, avlopp, telekommunikationer, sjukvård, jordbruk och industrier. Det rådde en extrem undernäring.

Iraks elproduktion var nere i 3-4 procent av den tidigare kapaciteten. Vattenförrådet var nere i 5 procent av nivåerna före kriget. Livsmedelsdistributionen och oljeproduktionen var ödelagda. Avloppssystemet hade kollapsat så att kloakvattnet svämmade över och rann längs gatorna. Människor fick själva bära sina anhöriga till närmaste sjukhus för att samhället helt enkelt inte fungerade längre.

Elnätet i Bagdad, och på många andra ställen i Irak, förstördes medvetet och systematiskt. Redan efter de första dagarna hade 13 av Iraks 20 elkraftverk förstörts eller försatts ur funktion, och vid krigsslutet var det bara två som fortfarande fungerade. Fyra av landets fem vattenkraftdammar hade attackerats och förstörts.

Detta framgår av en omfattande rapport från människorättsorganisationen Middle East Watch, som släpptes efter kriget. Där tas ett stort antal fall av potentiella krigsförbrytelser upp, däribland just den militära kampanjen mot Iraks elförsörjning.

Att slå ut elförsörjningen för ett utvecklat land får allvarliga konsekvenser. Utan elektricitet stannar vattenreningsverken, avloppsreningsverk och många behandlingar på sjukhusen. Kombinationen av förstörd infrastruktur och i det närmaste totala sanktioner slog särskilt hårt. Omedelbart efter kriget blev svårigheterna att förse befolkningen med livsmedel akuta.

Medveten förstörelse

En Pentagontjänsteman uppgav till Washington Post att bombningarna av Bagdad och andra irakiska städer var "ett sätt att låta [den irakiska] ledningen veta att vi bryr oss om dem och vill ta kriget hem till dem". Han förklarade att militärplanerarna hoppades att det skulle provocera fram en kupp mot Saddam Husseins regim. När samma tidning intervjuade en av flygvapnets planerare fick de det raka svaret att attackerna på elnätet var ett budskap till det irakiska folket: "Vi kommer inte att tolerera Saddam Hussein eller hans regim. Ordna det, så ordnar vi er elektricitet."

Schwartzkopf själv sade i en TV-intervju att "omgivningen kring" Saddam kanske skulle knäckas när de ser den förödelse som åsamkas på landet och de väpnade styrkorna." FN-resolutionen gav visserligen inte USA något som helst mandat att försöka byta regim i Irak, men ändå var det uttryckligen just det man gjorde.

Att medvetet skapa svårigheter för civilbefolkningen för att den ska göra uppror mot sin regering är olagligt, eftersom det direkt bryter mot principen att attacker bara ska riktas mot militära mål. Genvekonventionen är mycket tydlig på det. Artikel 51 i det första tilläggsprotokollet formulerar det så här:

"2. Civilbefolkningen som sådan och civila personer skall icke bli utsatta för anfall. Våldshandlingar eller hot om våld vars primära syfte är att sprida terror bland civilbefolkningen är förbjudna."

I artikel 85 slås det fast att sådana anfall är att betrakta som "svåra överträdelser", det vill säga inte bara illegala handlingar utan dessutom krigsförbrytelser, så fort de "ger upphov till dödsfall eller allvarliga personskador". Finns det skäl att tro att attackerna på landets elförsörjning gav upphov till några civila dödsfall?

Det är förstås en retorisk fråga. Barnadödligheten i Irak var mer tre gånger så hög mellan januari och augusti 1991 som den varit åren innan. Den ökningen motsvarar 47000 dödsfall hos barn under fem år bara under det halvåret. Totalt dog i storleksordningen 110000 irakiska civila under 1991 av de hälsoeffekter kriget fick.

Det är den sortens konsekvenser av krig som gjort att Genvekonventionen reglerar förstörelsen av ett lands infrastruktur, i första tilläggsprotokollets artikel 54:2.

"Det är förbjudet att anfalla, förstöra, bortföra eller göra obrukbar sådan egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad, till exempel livsmedel och jordbruksområden där livsmedel produceras, gröda, boskap, anläggningar och reservoarer för dricksvatten samt bevattningsanläggningar i syfte att beröva civilbefolkningen eller motparten dess livsuppehälle, oberoende av motivet" ...

Det är inte bara kampanjen mot elförsörjningen som kan tas upp som brott mot den artikeln. I början av februari hade koalitionsstyrkorna gått igenom sina listor på ekonomiska och militära mål i Irak och Kuwait, och började i stället slå sönder det irakiska vägnätet och landets broar. Totalt sprängdes 134 broar under kriget. TV-master och telenät förstördes också systematiskt.

Oljeindustrin var likaså bland de främsta måltavlorna för flyganfallen. Två tredjedelar av den irakiska oljeproduktionen slogs ut under kriget. Fortfarande i mars 1991 stod 650 av 1330 oljekällor i brand, och den fräna röken spreds hundratals kilometer. Den irakiska militären dumpade å sin sida stora mängder kuwaitisk olja i Persiska viken, vilket skapade ett oljebälte på över 600 kvadratkilometer. De satte också oljefält och oljekällor i brand under sin reträtt. En del har argumenterat för att Gulfkriget innebar miljöförstörelse i en omfattning vi aldrig sett tidigare.

Ett stort antal fabriker - för allt ifrån socker till textilier - attackerades också. "Allierade attacker på sådana mål nämndes i regel inte av militärens informatörer under kriget" skriver Middle East Watch lakoniskt i sin rapport. Även fabriker med farliga ämnen, bland annat sådana för kemiska vapen och påstådda fabriker för biologiska vapen, bombades, och gifterna spreds över stora områden.

Gulfkriget gjorde också USA till den första nation i världen som bombat kärnreaktorer i drift - närmare bestämt två stycken. Det finns ett uttryckligt förbud mot precis det i Genévekonventionens första tilläggsprotokoll, artikel 56, som dessutom på förekommen anledning återupprepades i en FN-resolution en månad senare.

Listan kan göras lång på irakisk infrastruktur som medvetet förstördes under Gulfkriget: elkraftverk, vattenreningsverk, vattenpumpar, vattenreservoarer, avloppsreningsverk, telefonstationer, relästationer, livsmedelsförråd, marknadsplatser, fornminnen, konstbevattningsanläggningar, fabriker för civil produktion, bussgarage, järnväg och motorvägar, järnvägsbyggnader, motorvägsviadukter, oljekällor, oljepumpar, oljepipelines, oljeförråd, raffinaderier, bensimackar.

Urskillningslösa anfall

Utöver de tillfällen då man medvetet slog ut civila byggnader, finns också många fall av urskillningslösa anfall. De tas upp i artikel 51 i Genvekonventionens första tillläggsprotokoll:

"4. Urskillningslösa anfall är förbjudna. Urskillningslösa anfall är:

a) anfall som icke riktas mot ett bestämt militärt mål;

b) anfall varvid man använder stridsmetod eller stridsmedel som icke kan riktas mot ett bestämt militärt mål; eller

c) anfall varvid användes stridsmetod eller stridsmedel vars verkningar icke kan begränsas i enlighet med föreskrifterna i detta protokoll; och som följaktligen, i vart och ett av dessa fall, är ägnat att träffa militära mål och civila eller civil egendom utan urskillning."

Ett bra exempel på en sådan stridsmetod är klusterbomber. Klusterbomber består av en behållare fylld med ett stort antal mindre bomber. De små bomberna sprids ut över målområdet, och exploderar var och en för sig. Tillsammans innehåller de 200 000 stålkulor.

Mellan 60 000 och 80 000 sådana klusterbomber fälldes i Gulfkriget. Var samtliga dessa attacker lagliga? I artikel 57 framgår det att det inte är helt enkelt att använda dem på ett lagligt sätt. De som beslutar om ett anfall ska bland annat

"2. vidtaga alla praktiskt möjliga försiktighetsmått vid valet av stridsmedel och anfallsmetoder i syfte att undvika och i varje fall i möjligaste mån minska oavsiktliga förluster i människoliv bland civilbefolkningen samt skador på civilpersoner och civil egendom;

3. avstå från beslut att inleda anfall som kan förväntas medföra oavsiktliga förluster i människoliv bland civilbefolkningen, skador på civilpersoner och civil egendom eller en kombination därav, vilka skulle vara överdrivna vid jämförelse med den avsedda, konkreta och direkta militära fördelen med anfallet."

Det handlar alltså om konkreta och direkta militära fördelar, som ska vägas mot civila förluster. Frågan om vad som är överdrivna" civila förluster är naturligtvis avgörande för hur artikel 57 ska tolkas. Ett vanligt exempel är att det är tillåtet att spränga en bro som i en viss situation är av yttersta strategiska vikt, även om en del civila hus skadas samtidigt. Däremot får inte ett helt stadskvarter förstöras, trots brons militära betydelse.

Också vanliga bombattacker kan naturligtvis utgöra urskillningslösa anfall. Den centrala marknadsplatsen i staden Falluja, väster om Bagdad, träffades mitt på dagen med så tunga bomber att såväl civila som deras hus skadades 300 meter därifrån. Hundratals människor som befann sig på marknaden dödades eller skadades i attacken. Hamid Mehsan, en försäljare som var ögonvittne till händelsen, beskriver den så här:

"Det var den första attacken här. En bomb slog ner alldeles därborta och så fort den exploderade föll de gamla byggnaderna ihop. Folk begravdes i dem, och jag såg hur männen grävde fram de döda med spadar. Jag såg människor som saknade halsar. En del hittade de inte: min son Omar hittades aldrig, vi hittade bara hans huvud."

Det här var bara en av flera marknadsplatser som träffats av bomber, med samma sorts konsekvenser också i de andra fallen. Det finns en omfattande dokumentation av hur hyreshus, fullsatta torg och broar fulla av fotgängare och civila fordon bombades. Vid ett tillfälle träffades en central busstation full med folk.

Koalitionsstyrkorna valde också att anfalla till exempel broar på dagtid, liksom andra mål alldeles i närheten av marknadsplatser. Det gjorde att antalet döda och skadade civila blev betydligt högre än det hade varit om attackerna hade utförts på natten. På det sättet bryter också de mot artikel 57, eftersom den kräver att parterna ska "vidtaga alla praktiskt möjliga försiktighetsmått vid valet av stridsmedel och anfallsmetoder" för att minimera de civila förlusterna.

En eftermiddag attackerades till exempel en bro i Nasiriyya, i södra Irak. En journalist som var på plats beskrev det så här:

Klockan tre på eftermiddagen, när trafiken var tjock, dök flera attackplan upp från ingenstans och började störtdyka. När sirenerna väl hade fått igång sina varningssignaler var det för sent. Brospannet hade rivits bort från sina bropelare av metall, och föll ner i Eufrates leriga vatten, med lastbilar, personbilar och människor. Vittnen berättade att fyrtiosju kroppar hade hittats."

Andra uppgifter talar för att ett hundratal dödades av de civila som passerade över bron när den sprängdes, och att många andra skadades utöver det. Det finns gott om exempel på hur koalitionens militärer försöker spekulera bort den högst reella risken för att de attacker de genomfört i praktiken varit krigsförbrytelser. En brittisk major i flygvapnet kommenterade till exempel ett anfall på en annan bro med att "Ja, det kommer finnas civil trafik där, men de skulle mycket väl kunna vara civila entreprenörer som arbetar på ett flygfält."

Under Gulfkriget användes klusterbomber även på sätt som inte ens gör det till en fråga om urskillningslösa anfall, utan om direkta attacker mot civila mål. Till exempel fälldes de vid ett flertal tillfällen klusterbomber mot tankbilar på väg till Jordanien, enligt Middle East Watchs rapport. För att kvalificeras som legitima militära mål hade tankbilarna behövt vara ett stöd för Iraks militär, och dessutom hade attackerna mot dem behövt ge en tydlig militär fördel. Men i de allra flesta fall handlade det om civila tankbilar som transporterade olja till Jordanien. Irak fick antagligen inte ens några pengar för det, utan intäkterna verkar ha dragits av Iraks skulder.

Ett stort antal bussar och personbilar med människor som försökte ta sig till Jordanien för att undvika kriget attackerades med robotar och maskingevär från låg höjd. De som flydde från sina fordon kunde skjutas ihjäl av störtdykande plan. Ofta skedde angreppen mitt på dagen, utan att det fanns vare sig några militära mål eller regeringsbyggnader i sikte.

Varför de här angreppen skedde är oklart, men det kan ha handlat om jakten på irakiska missiler. Trots alla försäkringar om att Gulfkriget innebar det stora genombrottet för precisionskrig från luften, finns det inga bekräftade fall av lyckade angrepp på Iraks mobila avfyrningsramper för Scudmissiler.

Inför ett anfall ska de ansvariga, enligt artikel 57 i första tilläggsprotokollet,

"1. göra allt som är praktiskt möjligt för att kontrollera att de mål mot vilka anfallen skall riktas varken är civilpersoner eller civil egendom och icke föremål för särskilt skydd utan att de är militära mål." ...

En känd incident som åskådliggör varför den artikeln behövs är bombningen av skyddsrummet Al-Amiriya i Bagdad den 13 februari, där mellan 300 och 400 kvinnor och barn dödades. Skyddsrummet slogs ut med två 1000-kilos bomber. Den första träffade luftventilen, och försvagade på det sättet skyddsrummet. Den andra slog igenom taket och exploderade inuti.

Pentagon uppgav att de hade anledning att tro att det handlade om en bunker som börjat användas militärt, men allt tyder på att de helt enkelt ignorerade sin skyldighet att "göra allt som är praktiskt möjligt för att kontrollera att de mål mot vilka anfallen skall riktas varken är civilpersoner eller civil egendom", enligt artikel 57 i det första tilläggsprotokollet. Civila skyddsrum ges dessutom ett särskilt skydd i Genévekonventionen. Om nu de ansvariga officerarna skulle ha haft anledning att tro att Al-Amiriya hade börjat användas militärt, är de ändå skyldiga att i förväg varna om att de börjat betrakta byggnaden som militärt mål, enligt artikel 65.

Columbia Journalism Review gjorde, ett halvår efteråt, en genomgång av ett videomaterial från Al-Amiriya som redigerats bort av CNN. "Nästan alla kroppar var förkolnade och svarta; i en del fall hade hettan varit så stark att lemmarna bränts bort" konstaterade deras reporter.

Bland liken fanns åtminstone sex spädbarn och tio större barn, de flesta av dem så svårt brända att det inte gick att avgöra om de var pojkar eller flickor. Räddningsarbetare bröt samman av sorg och tappade liken, en del av dem kräktes på grund av stanken från de fortfarande rykande kropparna.

Vi vet inte varför det befann sig civila på den här platsen", sade Vita Husets talesman Marlin Fitzwater med anledning av Al-Amiriya, men vad vi däremot vet är att Saddam Hussein inte delar vårt höga värdesättande av livets helighet." Administrationen vägrade sedan lämna ut information om händelsen. Frågan är avgjord", sade Fitzwater.

Samma linje gällde också de andra förbrytelserna. Dåvarande försvarsministern Richard B. Cheney uppgav till reportrar i juni att varje mål i Gulfkriget var "fullkomligt legitimt" och att "[o]m jag var tvungen att göra det en gång till, skulle jag göra precis likadant."

Marktrupperna stod också de för ett stort antal krigsförbrytelser. Bara det faktum att de hade ihjäl tiotusentals irakiska soldater utan egna förluster är ett starkt argument för att misstänka att kriget inte förts i enlighet med Genévekonventionen. Det finns gott om konkreta exempel.

Ett är hur irakiska skyttegravar förvandlades till massgravar. Amerikanska trupper monterade snöplogar på tanks, och drog fram längs med över elva mil av skyttegravar. Tusentals irakiska soldater begravdes på det sättet, många av dem bara sårade eller inte ens det. Ytterligare andra döda soldater dumpades i grävda massgravar.

Redan i det första Genévekonventionen, artikel 17, slås det fast att de döda har rätt till en "värdig begravning", om möjligt en individuell sådan. Går vi tillbaka till det första tilläggsprotokollet, är artikel 41 tydlig på att den som försatts "ur stridbart skick", till exempel genom medvetslöshet, genom att uttryckligen ge upp eller bara genom att vara "i en motparts våld", inte får anfallas. Det är en krigsförbrytelse enligt artikel 85 om det leder till, återigen, "dödsfall eller allvarliga personskador".

Ett annat känt tillfälle var Basravägen. Saddam Hussein hade tillkännagett ett fullständigt tillbakadragande från Kuwait i enlighet med resolution 660, men han sade också att hans armé inte flydde utan drog sig tillbaka på grund av "särskilda omständigheter". Reaktionen från Vita Huset lät inte vänta på sig.

"Saddams senaste tal är en skandal" sade president Bush. "Han drar sig inte tillbaka. Hans besegrade styrkor slår till reträtt. Han försöker göra anspråk på segern mitt i en marschrutt." Lika lite som Vita Huset kunde ge Hussein ett par dagar över tidsfristen, lika lite kunde de acceptera den sortens undanflykter. Det skulle inte råda någon tvekan om vem det var som hade makten.

"Bland den grupp fordon vi träffade fanns det tankbilar och pansarvagnar, så pansarvagnarna exploderade i stora fontäner av vita flammor från ammunitionen ... Du kunde se soldaterna som små figurer som kom ut med händerna ovanför huvudet. Det såg verkligen ut som ett medeltida helvete - den sorts helvete du ser i Boschs målningar, på grund av de stora röda flammorna och sen de där konstiga små förvridna figurerna ..."

Orden är Tony Cliftons, i tidningen Newsweek. Den Bosch han talar om är den medeltida helvetesskildraren Hieronymus Bosch. Massakern på Dödens motorväg, som den kom att kallas, var av enorma proportioner. Kolonnen hade innehållit ett tusental fordon, och trots att många av de retirerande soldaterna hade satt tydliga vita flaggor på sina pansarvagnar slogs de ut skoningslöst. Nästan alla de som for med dem dödades. Slakten omfattade också tusentals civila, ofta utländska arbetare som hade blivit kvar i Kuwait och nu desperat försökt fly från kriget.

Att amerikanska trupper massakrerar retirerande irakiska trupper i Irak kan inte rimligen försvaras utifrån formuleringarna i novemberresolutionen. Liksom vad gäller den systematiska bombningen av irakisk infrastruktur, drev koalitionstrupperna ett krig som gick långt utöver det säkerhetsrådet hade beslutat. Ändå ställdes de ansvariga aldrig inför någon domstol.