USA gör öppet anspråk på global hegemoni. Det är kärnan i den säkerhetspolitiska doktrin president Bush lagt fram. Samtidigt har landet långsiktiga ekonomiska problem och är på väg in i en svår överproduktionskris. Makten över oljan i Mellanöstern är viktig i detta skede om USA ska säkra sitt herravälde. Det skriver redaktionen för den indiska tidskriften Aspects of Indias Economy i en analys av de verkliga orsakerna till USA:s anfall mot Irak.

Flera månader innan George W. Bush blev president i januari 2001, sam-manställdes en rapport av en grupp som kallas Project for the New American Century. Drivande kraft var Richard Perle, tidigare medlem i Reaganadministrationen och styrelsemedlem i flera högerextrema tankesmedjor. Numera är han ansvarig för Defence Policy Board, en rådgivande grupp till Pentagon. Även andra grundare av projektet har i dag ledande positioner inom Bushadministrationen, till exempel Dick Cheney, vicepresident, Donald Rumsfeld, försvarsminister, Paul Wolfowitz, biträdande försvarsminister, I. Lewis Libby, Cheneys statssekreterare. Således speglar rapporten intentionerna hos dem som i dag har makten.

Rubriken är "Att återuppbygga Amerikas försvar: Strategi, krafter och resurser för ett nytt århundrade." Här följer några av huvudpunkterna:

"Förenta staterna har under årtionden velat spela en mer permanent roll i Persiska vikens regionala säkerhet. Den olösta konflikten med Irak rättfärdigar att amerikanska trupper placeras i området, men behovet av en kraftig amerikansk närvaro i Persiska viken är en större sak än frågan om Saddam Husseins regim." Rapporten förklarar att "även om Saddam försvann från scenen" skulle baserna i Saudiarabien och Kuwait finnas kvar, eftersom "Iran kan visa sig bli ett lika stort hot mot amerikanska intressen som Irak har varit".

USA bör ha möjlighet att "utkämpa och avgöra flera stora krig samtidigt. För att klara detta ska de militära utgifterna ökas med 48 miljarder dollar."

USA bör utveckla kärnvapen som kan slå ut underjordiska bunkrar. Medan kärnvapen hittills har ansetts vara strategiska vapen - ett hot om kraftig vedergällning för att avskräcka andra från att anfalla - blir de nu taktiska vapen, som kan användas för angrepp. Rapporten antyder att USA också bör utveckla biologiska vapen: "Nya attackmetoder - elektroniska, icke-dödliga, biologiska - kommer att bli tillgängliga i större utsträckning [] strider kommer att äga rum i nya dimensioner, i rymden, i cyberrymden och kanske i bakteriernas värld [] avancerade former av biologisk krigföring som kan riktas mot särskilda gener (till exempel döda människor selektivt på grund av deras ras eller etnicitet) kan förvandla biologisk krigföring från terror till ett politiskt användbart verktyg."

USA bör skapa "US Space Forces" för att dominera rymden. "Starwarsprogrammet", officiellt känt som det nationella missilförsvaret, bör ges hög prioritet.

Rapporten säger att "det är dags att öka antalet amerikanska trupper i Sydöstasien." Detta kan leda till att "USA:s och dess allierades styrka kan påskynda demokratiseringsprocessen i Kina." Med andra ord bör USA sträva efter att ersätta den nuvarande kinesiska regimen med en som är klart pro-amerikansk.

Man stödjer även "en plan för att upprätthålla en global amerikansk överhöghet för att förebygga uppkomsten av en stormaktsrival och forma den internationella säkerhetsordningen i linje med amerikanska principer och intressen". Nära allierade som Storbritannien kallas "det mest effektiva och verkningskraftiga medlet för att utöva ett globalt amerikanskt ledarskap" - det rör sig alltså bara om en mask för amerikansk hegemoni. Rapporten menar också att fredsbevarande operationer "kräver politisk styrning av USA snarare än av FN." (Sunday Herald, 15 september 2002.)

För att inleda denna globala offensiv krävs "en katastrofliknande händelse som kan fungera som katalysator - som ett nytt Pearl Harbour". Den händelsen inträffade den 11 september 2001. Efter det började den amerikanska regeringen att i snabb fart förverkliga de mål som hade satts upp av gruppen. Som John Pilger påpekar (New Statesman 16 december 2002) har de militära utgifterna ökat i enlighet med vad rapporten krävde, kärnvapen som kan slå ut underjordiska bunkrar och "Starwarsprogrammet" håller på att utvecklas - och man anfaller Irak för att kunna installera amerikanska trupper i Persiska viken. Vidare har antalet amerikanska trupper i Sydostasien ökat, och Nordkorea och Iran har buntats ihop med Irak till vad Bush kallar "ondskans axel". Det finns anledning att tro att också det övriga innehållet i PNAC-dokumentet kommer att förverkligas.

Saudiarabien i blickfånget

Det börjar nu står klart att USA bara ser sin invasion av Irak som början på en invasion av hela regionen. Mest häpnadsväckande är de fientliga planerna mot Saudiarabien, som länge betraktats som USA:s närmast allierade bland arabländerna. I juli 2002 höll en forskare vid RAND Corporation ett föredrag för Pentagons Defence Policy Board. I de mest bisarra ordalag beskrev han Saudiarabien som en fiende till USA och förordade ett ultimatum för att stoppa de antiamerikanska aktiviteterna i landet. Om det misslyckades kunde oljefälten besättas av amerikanska trupper och det saudiska kungahuset ersättas av den hashemitiska monarki som nu regerar i Jordanien.

I föredraget hävdades vidare att ett regimskifte i Irak skulle hjälpa till att sätta press på Saudiarabien. Tack vare ett minskat beroende av dess olja skulle det bli lättare för USA att ställa det saudiska kungahuset till svars för dess (påstådda) stöd åt terrorismen.

Även om RAND-forskarens inlägg kan avfärdas som en fanatikers verk och Pentagon omedelbart tog avstånd från det, finns det indikationer på att mycket av det faktiskt avspeglar USA:s politik.

Mo Mowlam, som tidigare satt i Tony Blairs regering, lyfte på förlåten i The Guardian (5 september 2002): "Målet är att lägga beslag på Saudiarabiens olja. Irak är inget hot. Bush vill lägga regionen under amerikansk kontroll."

Nyckelroll för Israel

Uppenbarligen har Israel en nyckelroll i planerna. Enligt den ledande israeliske historikern Martin van Creveld planerar premiärminister Ariel Sharon att med tvång "förflytta" de två miljoner palestinier som lever i de ockuperade områdena till grannlandet Jordanien. Detta skulle få Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon att gå till motangrepp - folkliga krav i dessa regioner skulle oundvikligen tvinga regimerna att handla. Det skulle dock i sin tur endast ge Israel en anledning att använda sin överväldigande militära styrka - uppbyggd och finansierad av USA - för att slå tillbaka och krossa dem. Israels attack på först palestinierna och sedan arabstaterna skulle alltså komplettera den amerikanska invasionen av Irak - och kanske också andra stater.

Detta förklarar Bushs oreserverade stöd för Sharons angrepp på palestinierna. Dagen efter att ha mött Bush i december 2001, belägrade Sharon Arafat i Ramallah och inledde bombningen av Västbanken. Angreppet på Arafat har två mål: För det första, att misskreditera den ende som Israel kan förhandla med. På så sätt elimineras helt det hinder för Israels expansion som förhandlingarna utgör. För det andra, att provocera fram en reaktion från palestinierna som kan fungera som ursäkt för att de körs bort från de ockuperade områdena, precis som de blev fördrivna 1948 från den mark som i dag utgör Israel.

De officiella målen för USA:s angrepp är regimerna i arabvärlden, men att det skulle vara det verkliga målet är knappast troligt, eftersom ingen av dem utgör något hot mot USA. I själva verket är några av dem, som Saudiarabien och Egypten, amerikanska klientstater. Snarare riktar sig attacken mot de antiimperialistiska folken i regionerna, som vissa regimer är ovilliga och andra oförmögna att kontrollera. Det är folken i Västasien och inte deras härskare som alltid har utgjort det verkliga hotet mot USA:s dominans.

Strategin för nationell säkerhet

De uppgifter som vi hittills har citerat bygger på inofficiella källor. I National Security Strategy of the USA, offentliggjord i september 2002, lägger USA:s regering officiellt fram sina planer.

Enligt detta dokument är redan närvaron av "terrorister" på ett lands territorium tillräckligt för att USA ska anse sig ha rätt att anfalla. I folkrätten finns en möjlighet till självförsvar för att avstyra ett överhängande angreppshot, men det räcker inte för USA som önskar "anpassa begreppet överhängande hot": "Amerika kommer att ingripa mot sådana framväxande hot innan de fullt utvecklats". USA kommer vidare "inte att tveka att agera på egen hand", utan hänsyn till internationella organ som FN.

Europa

Enligt strategin ska Europa vara underställt USA och förlita sig på amerikansk militär styrka. Under det senaste årtiondet har USA oroats av att grunden för NATO:s existens - hotet från Sovjetunionen - inte längre finns. Även om EU nu överväger att sätta samman en oberoende militär organisation, ska USA arbeta för att "se till att denna utveckling sker i samarbete med Nato". Säkerhetsplanen förespråkar också att Nato omvandlas till en global interventionsstyrka under amerikansk ledning. Europa ska inte utveckla sin egen vapenindustri och armé, utan bör "dra nytta av teknologin och skalfördelarna i vårt försvar". Detta är i linje med den syn som uttrycks i en hemlig rapport som ställdes samman i maj 1990 av Paul Wolfowitz och I. Lewis Libby för dåvarande försvarsminister Dick Cheney - och som delvis läckte ut till New York Times våren 1992. Där förklarar man att "det är av fundamental betydelse att behålla Nato som det huvudsakliga instrumentet för västs försvar och säkerhet, men också som en kanal för USA att få inflytande över och kunna deltaga i frågor som rör Europas säkerhet. Även om USA stödjer målet med den europeiska integrationen, måste vi försöka förhindra uppkomsten av säkerhetsuppgörelser som enbart är europeiska, eftersom det skulle undergräva Nato."

Asien

Den nationella säkerhetsdoktrinen utfärdar en rättfram varning till Kina att "inte fortsätta att förbättra sin avancerade militära kapacitet, då den kan utgöra ett hot mot landets grannar i Asien och Stillahavsregionen". De amerikanska styrkorna i området ska därför utökas. I motsats till Kina framställs Indien som en stöttepelare för det amerikanska inflytandet i Asien. Förutom att betona de båda ländernas gemensamma hållning till demokrati och marknadsfrihet konstaterar man att "vi delar intresset av att slåss mot terrorismen och skapa ett strategiskt stabilt Asien".

Hindra potentiella rivaler

Samtidigt som säkerhetsplanen talar om USA:s "exempellösa - och oöverträffade - styrka och inflytande" som "en möjligheternas tid", varnar den också för att man kommer att behöva försvara sin position. Den amerikanska "nationella säkerheten" förutsätter att det inte finns några andra stormakter. "Vi är uppmärksamma på att gamla mönster av stormaktsrivalitet kan förnyas [] vår militär måste [] se till att framtida militär tävlan inte uppmuntras [] Vår militär kommer att vara tillräckligt stark för att se till att eventuella motståndare inte uppmuntras att fortsätta med upprustning i förhoppning om att kunna gå om eller bli jämlika med USA."

Eftersom man inte har någon klar fiende, utan ett antal potentiella rivaler, kräver detta massiva militära åtaganden över hela världen. "För att kämpa mot osäkerhet och för att möta de många säkerhetsutmaningar vi står inför, kommer USA att behöva baser och trupper stationerade i och bortom Västeuropa och Nordostasien."

Det är inte enbart hotet om våld som utgör en fara för den amerikanska nationella säkerheten. "Fria marknader och frihandel är högt prioriterade i vår nationella säkerhetsstrategi." "Respekt för privat egendom" är bland de "ej förhandlingsbara villkoren för mänsklig värdighet". Andra länders ekonomiska politik anses vara en del av USA:s nationella säkerhet, liksom "frihandel": "Frihandel" är i själva verket "en moralisk princip", men det handlar om att andra ska öppna sina marknader för USA. För USA:s del föreskriver säkerhetsdoktrinen i stället "garantier [som] bidrar till att vinsterna av frihandeln inte sker på bekostnad av de amerikanska arbetarna" - läs: "de amerikanska företagen".

Direkt övervakning

En viktig aspekt av säkerhetsdoktrinen är att USA mer direkt än tidigare kommer att ingripa i och övervaka styrandet av de länder som står under amerikanskt inflytande. Rapporten understryker upprepade gånger att man ska "skapa öppna samhällen och bygga demokratins infrastruktur". För inte få intrycket, i motsats till ett sekels erfarenhet, att USA har någon förkärlek för demokratiska institutioner i sina klientstater, bör man notera att dessa strukturer ska byggas upp och fungera under nära amerikanskt överinseende - i synnerhet då det gäller den statliga tvångsapparaten: "Så snart den regionala kampanjen [mot terrorism] har lokaliserat hotet till en viss stat, kommer vi att se till att denna stat har de militära, rättsliga, politiska och finansiella redskapen för att avsluta jobbet."

Slutligen slår dokumentet fast att "vi måste använda varje vapen i vår arsenal".

Alla tillgängliga vapen

USA förbereder sig aktivt för att bruka massförstörelsevapen. Våren 2002 läckte en genomgång av kärnvapenarsenalen ut från Pentagon och avslöjade att den tidigare tanken om att kärnvapen bara finns i avskräckande syfte, som svar på en kärnvapenattack, har övergivits. Den nya positionen förutser att man ska kunna använda mindre kraftiga kärnladdningar i tre fall: mot mål som klarar av angrepp från traditionella vapen (till exempel underjordiska bunkrar); som svar på en attack med kärnvapen, biologiska eller kemiska stridsmedel; och "i händelse av överraskande militär utveckling", som en "irakisk attack mot Israel eller en nordkoreansk attack mot Sydkorea eller en militär konfrontation om Taiwans status".

Fram till nu har biologiska vapenprogram bedrivits under täckmantel av fredlig användning. Nu driver Pentagon öppet på för att utveckla offensiva biologiska stridsmedel "för att tillverka system som försämrar stridsförmågan hos potentiella motståndare."

Hemliga operationer

Pentagon har byggt upp en hemlig armé som ska sammanföra CIA, militära hemliga operationer, informationskrigföring och liknande. Los Angeles Times (27 oktober 2002) refererar riktlinjer som dragits upp i försvarsdepartementet:

"Bland annat skulle detta organ dra igång hemliga operationer syftande till att framkalla reaktioner bland terrorister och stater med massförstörelsevapen - genom att till exempel hetsa terroristceller att gå till aktion och utsätta sig för snabba motattacker från USA-styrkor."

New York Times rapporterade den 19 februari 2002 att Pentagons nya Office of Strategic Influence (OSI), som skapades efter den 11 september, utvecklar "planer att förse utländska massmedier med nyheter, möjligen även falska sådana" i syfte "att påverka den allmänna opinionen och beslutsfattare både i vänskapligt sinnade och fientliga länder".

När uppgifterna läckte ut kritiserades OSI hårt, vilket gjorde att organisationen officiellt skrotades. Men en föraktfull kommentar av Rumsfeld visar att det bara är till namnet OSI lagts ner: "Jag kommer fortsätta att göra allt som behöver göras och det har jag också gjort." (FAIR Media Advisory, 27 november 2002).

Denna plötsliga uppslutning inom USA:s härskande klass för djärva och potentiellt riskfyllda aktioner kan bara förstås som ett svar på en mycket allvarlig, hotande ekonomisk kris.

Hemmafronten i gungning

Samtidigt som USA planerar att ockupera Irak - och kanske även andra länder - är landets ekonomi fångad i en nedgång utan några klara utsikter om återhämtning. USA är inte ensam om detta öde: Japan har suttit fast i en recession under ett årtionde, och det har börjat gå dåligt även för Europa. Fram till nyligen var den stigande amerikanska efterfrågan den motor som drog världsekonomin ur nedgången, men nu råder det stiltje på den amerikanska marknaden och ingen annan ekonomi kan inta dess plats. Utsikterna för en global återhämtning är svaga - det väldiga berget av skulder och överkapacitet innebär i själva verket att recessionen kommer att fördjupas.

Enligt den amerikanska centralbanken använder industrierna 73,5 procent av sin kapacitet, långt under genomsnittet på 80,9 procent mellan 1967 och 2001.

Telekomindustrin drog på sig skulder på 2100 miljarder dollar 1996-2000 och höjde investeringarna med 15 procent realt per år (Robert Brenner, Against the Current, Sept/Okt 2002). År 2000 svarade denna industri för en fjärdedel av ökningen av den amerikanska ekonomins investeringar i ny utrustning. I dag har världen 62 miljoner kilometer fiberoptiska kablar, men endast tre procent av nätverken brukas.

Den amerikanska bilindustrin - fortfarande den viktigaste industrin i landet - kan producera två miljoner fler bilar än den kan sälja. Försäljningen väntas sjunka. Ford planerar att minska produktionen med 16 procent eller 900000 fordon till 2004.

Under monopolkapitalismen resulterar uppbyggnaden av överkapacitet inte genast i nedskärningar av investeringarna. Företagen drivs i stället till att investera i ännu större skala för att slå ut sina konkurrenter och därmed kunna ta marknadsandelar av dem. Denna strategi följs av alla företag - konsekvenserna är uppenbara. 1998 kunde världens bilindustrier tillverka 18 miljoner fler bilar än vad som kunde säljas. Japanska biltillverkare använde hälften av sin kapacitet. Gapet har nu ökat till 20 miljoner.

Stimulanserna fungerar inte

När myndigheterna i slutet av 2001 erkände att en recession inletts, förklarades den delvis med attackerna den 11 september, och man sade att den skulle bli kortvarig. De nödvändiga åtgärderna hade redan vidtagits: lägre räntor och skattesänkningar skulle få företagen och konsumenterna att spendera mer. På så sätt skulle efterfrågan på produkter och service öka, vilket i sin tur skulle stimulera investeringar. Men trots att man har beslutat om reduktioner av skatter med 1350 miljarder dollar över tio år och att riksbanken har sänkt räntan tolv gånger under tretton månader, är "återhämtningen" svag.

Arbetslösheten steg från 3,9 procent i september 2000 till sex procent i november 2002 och kommer inte att falla inom den närmaste framtiden. Tre miljoner arbeten har försvunnit - två miljoner i industrin. Den gigantiska överkapaciteten innebär att den lilla återhämtningen av tillväxten inte genererar fler arbeten. Neddragningarna är särskilt stora inom "den nya ekonomins" sektorer.

Det finns ingen anledning att oroa sig, förklarar centralbanken och aviserar fler räntesänkningar. "Men vid det här laget", skriver Economist (28 september 2002), "har centralbanken gjort slut på det mesta av sin ammunition: när räntorna och inflationen redan är så låg finns det lite utrymme att fortsätta sätta in stödåtgärder om ekonomin stapplar. Risken är att priserna kommer att falla, vilket skulle bli katastrofalt i en ekonomi som är översvämmad av skulder." När värdet på de tillgångar som människor har lånat till minskar, leder det till en katastrofal kedja av inställda betalningar och konkurser genom hela ekonomin.

Överkapacitet är ett ständigt återkommande, underliggande drag i monopolkapitalismen och därför också i den amerikanska ekonomin. Utnyttjandet av kapaciteten i amerikansk tillverkning har stadigt gått ned sedan sextiotalet (se Stagnation and the Financial Explosion, Harry Magdoff och Paul Sweezy, 1987, s. 83, tabell 2). En enorm överkapacitet inom tillverkningsindustrin världen över förklarar den tio år långa nedgången i Japan - en ekonomi som ligger långt fram när det gäller produktionens effektivitet. Det var också den gigantiska överkapaciteten inom industrier som datorchipstillverkningen som låg bakom kollapsen i de sydostasiatiska ekonomierna 1997-98. Dessa ekonomier följdes strax av Ryssland och Brasilien och sedan Argentina 2000. Nedgången i USA och Europa är bara den senaste akten i detta pågående drama.

Största bubblan någonsin

Under kapitalismen bestämmer profiten investeringarna, men under monopolkapitalismen kan den dag då man är tvungen att anpassa sig till verkligheten skjutas upp för en tid med hjälp av statliga interventioner. Det visar sig nu att de amerikanska företagens vinster sjönk dramatiskt 1997 på grund av den världsomspännande överkapaciteten. Brenner pekar på att "mellan 1997 och 2000, samtidigt som den prisade amerikanska ekonomiska expansionen nådde sin höjdpunkt, föll både företagens profiter i absoluta termer och avkastningen på fast kapital (fabriker, utrustning och mjukvaror) för de företag som inte var finansbolag ... med 15-20 procent."

Ändå sköt aktiepriserna i höjden, underblåsta av allt billigare kapital eftersom centralbanken gång på gång sänkte räntan. Den största kreditboomen i USA:s historia tog form. De rika, vars aktier steg, konsumerade mer. Företag lånade pengar för att köpa tillbaka sina aktier så att priserna skulle stiga. Därmed fick de tillgång till billigt kapital, som de använde för massiva nya investeringar. Vinsterna fortsatte att rasa, men skrupelfria revisorer betalades för att förfalska bokföringen.

Enligt standardteorin för hur de ekonomiska cyklerna fungerar, leder överinvesteringar och låg arbetslöshet till sjunkande lönsamhet, vilket utlöser en nedgång. Genom nedgången rensas de tidigare "överskotten": överkapaciteten skrotas, antalet arbetare minskar. Slutligen kommer man till en punkt där den nedåtgående trenden vänds och det blir lönsamt att investera igen. Men enligt denna standardteori kan recessionen inte på långa vägar vara nära sitt slut, eftersom ekonomin inte på något sätt har rensats från de tidigare utsvävningarna. I stället är riksbankens svar på nedgången att pumpa in mer krediter.

Samtidigt som de amerikanska hushållen lånar i stor skala för att konsumera, har den amerikanska tillverkningssektorn blivit alltmer oförmögen att konkurrera med importen. För varje dollar i exportintäkter, spenderar USA nu 1,43 dollar på import. USA har varje månad ett handelsunderskott på mer än 40 miljarder dollar, det vill säga nästan 500 miljarder per år. Amerikanska analytiker är oroliga för att den amerikanska tillverkningsbasen är på väg att försvinna. Mindre tillverkare trycker på för att få till stånd en rejäl devalvering så att amerikanska varor blir billigare än utländska - för att på det sättet kunna konkurrera bättre. Som vi ska se är denna lösning omöjlig för USA, eftersom den skulle underminera USA:s globala finansiella hegemoni.

Dollarhegemonin

I normala fall står ett land inför allvarliga problem när utlandsskulden snabbt ökar. Investerarna oroar sig för att det inte kommer att kunna betala av sina skulder och de börjar dra tillbaka sina investeringar, banker vägrar att ge nya lån, och snart hamnar landet i en betalningskris.

mt_ignore:OLJA2.JPG

Men USA har hittills kunnat samla på sig en minst sagt gigantisk skuld. Eftersom USA är världens ledande kapitalistiska ekonomi och en militär supermakt, har dess valuta använts för betalningar mellan länder (och därför också funnits i deras valutareserver). När USA behöver betala skulder utfärdar man bara statsobligationer - med andra ord lånar från kapitalmarknaden - i vilka investerare från hela världen gärna placerar sin pengar. Utländska investerare köper inte bara obligationer från regeringen, utan också obligationer, aktier och egendom från amerikanska företag. Dessa inflöden, som suger upp världens besparingar, gör att USA kan importera mer än man exporterar, år efter år, utan att behöva råka ut för den behandling som IMF och Världsbanken ger länder som Argentina, Brasilien, Indien med flera. Detta hänger dock på att USA förblir den ledande imperialistiska makten och att dollarn förblir en världsvaluta. Men det är just denna position som nu hotas.

Oljan håller dollarn uppe

Efterkrigstidens internationella finansiella ordning utarbetades vid konferensen i Bretton Woods 1944. Målet var att säkra de imperialistiska ländernas stabilitet, säkra fortsatt tillväxt och undvika den typ av finansiella kriser som man hade upplevt under de föregående årtiondena. Bland annat knöt man USA-dollarns värde till guldet. Det var inget problem så länge ingen växlade in dollar mot guld. Men från mitten av sextiotalet när inflationen - som orsakades av de ökade utgifterna för Vietnamkriget och välfärdsprogrammen - underminerade dollarn, började man runtom i världen växla in sina dollar mot guld.

Oroade av sina minskade guldreserver devalverade USA dollarn i förhållande till guldet 1971. År 1973 förklarade man att dollarn inte längre skulle vara bunden till guldet. Anledningen till att andra länder, trots denna svåra chock, fortsatte att acceptera dollarn som valuta för internationella betalningar, och att investerare fortsatte att placera pengar i dollar, var USA:s fortsatt starka ställning i världen. Dessutom fanns det inte någon konkurrerande internationell valuta. USA:s kontroll över oljeproducenterna spelade här en avgörande roll. Arjun Makhijani förklarar det så här (Tom Paine.com, 3 september 2001):

"oljeexportörerna - ledda av Iran, Venezuela och Saudiarabien - beslutade att behålla priset för oljan i dollar, till synes ett tecken på förtroendet för USA och dess valuta. Men i verkligheten hade dessa länder mycket lite val - det fanns helt enkelt inte något realistiskt globalt alternativ.

I och med att oljan kopplades till dollarn och att USA hade en kraftig truppnärvaro i Mellanöstern, verkade dollarns position stark. Iran var då USA:s närmaste allierade i Persiska viken och välkomnade amerikansk militär. Iran var också miltärt starkast och det folkrikaste landet i regionen - samt dessutom världens näst största oljeexportör.

Hittills har kopplingen mellan oljan och dollarn givit USA en enorm fördel i den internationella handeln. Företags och länders handel sker i dollar, vilket gör att USA:s finansdepartement och centralbank har den yttersta makten över den globala monetära politiken. Dollarns stabilitet, och därmed stabiliteten för den globala monetära systemet, beror dock delvis på vilken finansiell politik länderna i den Persiska viken för - de kontrollerar nära två tredjedelar av världens reserver av det svarta guldet.

Svagheten blev tydlig 1979 när shahen av Iran störtades av Ayatolla Khomeinis islamska revolution. USA förlorade då sin huvudallierade i det globala oljepusslet. Oljepriset steg till 40 dollar fatet (ungefär tre gånger dagens nivå reella termer) och värdet av dollarn rasade i förhållande till andra valutor. Guldpriset steg till 800 dollar per uns. USA var tvunget att drastiskt höja räntorna - från 15 till 20 procent, vilket orsakade den allvarligaste nedgången sedan andra världskriget - för att uppmuntra andra länder att behålla dollarn i stället för att byta till andra valutor."

Det är värt att sammanfatta dessa punkter:

USA och också världsekonomin lider av en överproduktionskris.

För att avvärja en nedgång har den amerikanska centralbanken ökat efterfrågan genom att pumpa in aldrig tidigare skådade mängder av kredit.

USA:s globala styrka och i synnerhet kontrollen över oljan har tryggat dollarns ställning som den säkraste placeringen för internationellt kapital.

USA:s förmåga att suga upp världens besparingar är ett tveeggat svärd. Om omvärlden, som har hälften eller mer av all amerikansk valuta, bestämde sig för att göra sig av med dollarn skulle dess värde rasa, vilket skulle leda till än större kapitalflykt från landet.

För att förhindra en sådan utveckling och för att få utländskt kapital att komma tillbaka, skulle USA behöva höja sina räntor skyhögt.

Eftersom USA sedan 1980 har samlat på sig stora skulder, skulle en snabb amerikansk räntehöjning den här gången leda till en krasch som skulle höras över hela världen. Skuldtyngda amerikanska företag och konsumenter skulle inte kunna betala av sina lån och marknaden skulle översvämmas av deras tillgångar. Priserna skulle då kollapsa, liksom bankerna, som skulle dränkas i värdelösa tillgångar.

Eurons betydelse

På sjuttiotalet fanns inget alternativ till dollarn. Men sedan den första januari 1999 finns euron, EU:s nya valuta. Självklart flockades inte investerarna genast kring euron. Den vacklade i början, föll 30 procent jämfört med dollarn i slutet av 2000. Sedan steg den dock snabbt och nådde paritet med dollarn.

Det finns tre skäl till att euron nu har blivit ett alternativ:

Eftersom EU är en stor imperialistisk ekonomi, ungefär lika stor som USA:s, utgör euron en attraktiv och stabil placering för utländska investerare.

Då utländska investerare huvudsakligen har dollar, vill de sprida sina tillgångar och på så sätt minska risken för förluster om dollarn skulle sjunka. Det amerikanska skuldberget gör dem alltmer nervösa.

Vissa länder som lider under amerikansk militär dominans, känner att dollarns herravälde nu är sårbart och ser övergången till euron som ett sätt att slå tillbaka.

Redan i november 2000, när euron fortfarande låg 30 procent under dollarn, bad Irak om FN:s godkännande för att få betalt i euro inom FN:s olja-för-mat-program. Irak ville också att de tio miljarder dollar som finns på ett fryst bankkonto i New York skulle omvandlas till euro. FN satte sig emot - ända tills Irak hotade med att sluta exportera olja.

Iran överväger också att övergå till euron. Irans statliga oljebolag välkomnade lanseringen av euron 1998. Man förklarade att "denna valuta kommer att befria oss från dollarns styre" och "vi kommer att övergå till euro". Både statliga och privata oljebolag i Iran har gjort klart för sina europeiska och latinamerikanska oljepartner att de "föredrar euron". Även om Iran har fortsatt att använda dollar finns det tecken på att landet kan följa Iraks exempel. Den iranska regeringens årsbudget för 2001 räknades i dollar, men en tjänsteman på oljeministeriet förklarade att "det kan ändras i framtiden".

I Saudiarabien har också röster höjts för övergå till euron som "som en mer effektiv bestraffning [än oljeembargo] mot USA, huvudkällan för Israels finansiella och politiska stöd." (Oil and Gas International, 15 april 2002)

På toppmötet mellan Ryssland och EU i maj 2001 uppgav Asia Times (19 maj 2001) att EU:s ledare försökte förmå Ryssland att övergå från dollar till euro genom att locka med investeringar och handel. Asia Times citerar en rapport som Rysslands centralbank hade beställt i juli 1999 av den ryska vetenskapsakademien: "Införandet av euron har direkt bäring på Rysslands strategiska intressen och förändrar villkoren för den ryska integreringen i världsekonomin. Sammanfattningsvis är följderna för vårt land goda."

Ett annat land som kanske går över till euron är Venezuela - USA försökte förra året avsätta landets president Hugo Chavez utan att lyckas.

Det är inte bara oljeekonomierna som skulle kunna byta valuta, men deras övergång till euro skulle ha en avgörande, och potentiellt förödande, verkan för dollarn.

Dollarras hotar

Om den handel som sker i dollar minskar, kommer centralbankerna att vilja förändra sina valutareserver på liknande sätt. Asiatiska centralbanker har stått för 80 procent av tillväxten i de globala valutareserverna, i dag har de enorma 1500 miljarder dollar, varav större delen är investerat i amerikanska obligationer. Ungefär 85 procent av de asiatiska centralbankernas tillgångar beräknas vara i dollar. En förändring i valutakorgen på bara 15 procent skulle stärka euron med 225 miljarder dollar.

Avslöjandena att stjärnorna bland amerikanska företag - med Enron och Worldcom i spetsen - har fuskat med bokföringen och att amerikanska tillverkningsföretags vinster föll med 65 procent mellan höjdpunkten 1997 och 2002, skulle också kunna reta utländska investerare, som rapporteras äga amerikanska aktier för 1500 miljarder.

Självfallet finns det också faktorer som bromsar denna trend. En är att världens stora finansiella centra fortfarande ligger i New York och London, och Storbritannien har ännu inte gått med i EMU. Euron har inget finansiellt centrum som kan konkurrera. Därför tvekar Iran att verkligen övergå till euron, eftersom London fortfarande är finansiellt centrum för Irans utlandsaffärer.

Vidare vill varken Europa eller Asien se den amerikanska ekonomin kollapsa. För det första skulle de inte kunna sälja sina placeringar i USA i tid, vilket skulle orsaka stora förluster. För det andra skulle den amerikanska marknadens kollaps utgöra ett hårt slag för dem. För det tredje skulle priset på amerikanska varor sjunka i förhållande till andra valutor om dollarn föll - och då skulle amerikanska produkter ersätta europeiska och asiatiska. Till skillnad mot Irak skulle Europa och Asien alltså vilja gå långsamt fram och skydda värdet på sina investeringar samtidigt som de börjar dra tillbaka dem. Men det förutsätter att investerarna har ett kollektivt rationellt beteende - vilket verkligen inte är fallet. Så snart ett snabbt skifte äger rum, tar hordinstinkten över. Varje enskild investerare skyndar sig att dra tillbaka sina placeringar - tillsammans sänker investerarna på så sätt värdet på alla sina tillgångar.

USA:s unilateralism

Samtidigt har USA förstört sina möjligheter till samverkan med Europa och Ostasien genom att dra ut i ett unilateralt härjningståg. Exemplen är många:

USA har avfärdat Kyotoavtalet, inte velat godkänna den internationella domstolen i Haag och vägrat att skriva under avtal som förbjuder personminor. USA har också lämnat förhandlingarna om att stärka konventionen mot användning av biologiska stridsmedel samt avfärdat ett avtal om stopp för provsprängningar och tar nu fram nya kärnvapen. USA har dragit sig ur ABM-avtalet och arbetar med att sätta upp en sköld mot missiler i rymden. Den amerikanska administrationen har öppet hotat att FN kommer att bli irrelevant om organisationen inte följer amerikanska diktat. USA struntade i Nato vid invasionen i Afghanistan och lät bara europeiska styrkor spela en underordnad roll. USA har infört höga tullar på europeiskt stål för att skydda sina egna industrier och har avfärdat alla europeiska försök att lösa motsättningarna. Utan stöd från någon internationell organisation har USA vidare beslutat om sanktioner mot europeiska företag som handlar med amerikanska fiender som Kuba och Iran.

Fler handelskonflikter är under uppsegling. Världens största flyplanstillverkare, amerikanska Boeing och europeiska Airbus, utkämpar en frenetisk strid nu när beställningarna minskar. 2003 väntar gräl om jordbruksstöd, genförädling och handel med jordbruksprodukter.

I Asien kan viljan att försöka skapa ett eget ekonomisk block, likande EU, komma att utgöra ett hot mot USA. Kina, Japan, Sydkorea och de sydostasiatiska länderna går långsamt mot ett ostasiatiskt frihandelsområde. Sydkorea, Indonesien och Thailand fick förnedra sig för att få IMF-lån under krisen 1997-98. Lånen gavs på villkor att de följde åtstramningsprogram, vars resultat endast var att undertrycka ekonomisk aktivitet och göra det möjligt för amerikanska företag att billigt köpa upp ländernas industrier. Denna erfarenhet har sporrat dem att samarbeta för att hindra valutakollapser och så småningom bygga upp en asiatisk monetär fond (AMF). Eftersom dessa länder har 1500 miljarder dollar i sina valutareserver, skulle AMF bli en rival till det USA-dominerade IMF. Utvecklingen kan gå mot en gemensam ostasiatisk valuta i framtiden. USA gör allt man kan för att förhindra att ett asiatisk block uppstår - man ser det kapitalistiska Kinas integration med de sydostasiatiska ekonomierna som ett stort hot.

När den globala nedgången börjar och USA, Europa och Japan sjunker tillsammans, är det troligt att spänningarna ökar mellan dem. Det är knappast troligt att man vidtar gemensamma åtgärder för att öka den globala efterfrågan. Snarare blir det en tävlan om vem som kan grabba åt sig den största andelen.

Militär lösning på ekonomisk kris

USA har utan tvivel bestämt sig för konfrontation. För att lösa sina problem vill man lägga beslag på världens rikaste oljeproducerande regioner. Av tre skäl är det nödvändigt:

För det första är USA själv i ökande grad beroende av oljeimport - redan nu importeras över hälften av dess dagliga konsumtion på 20 miljoner fat. Man importerar olja från en rad olika håll: Canada, Venezuela, Nigeria, Saudiarabien, till och med från Irak. Men landets egen produktion minskar och kommer att fortsätta att göra så, även om förbrukningen ökar. I framtiden blir man i ökad utsträckning beroende av olja från Västasien och Nordafrika, områden där den stora majoriteten föraktar USA, där tre av de ledande oljeproducenterna (Irak, Iran och Libyen) är öppet antiamerikanska och övriga (Saudiarabien, Kuwait och Förenade Arabemiraten) löper risk att tas över av antiamerikanska krafter. USA gör förstås sitt bästa för att till sig knyta eller ta över oljetillgångar från andra områden som Västafrika, Norra Latinamerika och området kring Kaspiska havet. Ändå kommer man inte undan följande enkla räknestycke:

"USA:s energidepartement och International Energy Agency beräknar båda att den globala efterfrågan på olja kan komma att växa från nuvarande 77 till 120 miljoner fat per dag på tjugo år, beroende på efterfrågan i USA och de framväxande marknaderna i södra och östra Asien. Dessa institutioner antar att merparten av tillflödet som behövs för att täcka efterfrågan måste komma från OPEC, vars produktion beräknas stiga från 28 miljoner fat om dagen 1998 till 60 miljoner fat om dagen 2020. Praktiskt taget hela denna ökning bör komma från Mellanöstern, i synnerhet Saudiarabien."

mt_ignore:OLJA1.JPG

"Ett enkelt faktum ligger bakom denna slutsats: 63 procent av världens säkerställda oljereserver finns i Mellanöstern, 25 procent (eller 261 miljarder fat) enbart i Saudiarabien."

"Trots att Asiens efterfrågan på olja förväntas växa dramatiskt under de kommande decennierna finns det ingen annan ekonomi som kommer i närheten av USA vad gäller tillväxt av oljeimport. Under det senaste årtiondet var ökningen av USA:s andel av oljemarknaden högre än den totala oljekonsumtionen i något annat land, utom Japan och Kina. USA:s importökning står för mer än en tredjedel av den totala ökningen av oljehandeln och mer än hälften av den totala ökningen av OPEC:s produktion under 1990-talet. Detta förhållande, jämte minskningen av USA:s oljeproduktion, innebär att USA kommer att förbli den enskilt mest betydelsefulla kraften på oljemarknaden" (E.L. Morse and J. Richard, Foreign Affairs, mars-april 2002).

Eftersom USA är beroende av oljeimporten kan man inte tillåta sig att låta oljeproducerande områden stå under inflytande av någon annan makt, eller att stå oberoende.

För det andra: om andra imperialistmakter övertog USA dominans i området skulle dollarn tilldelas ett hårt slag. Trycket att gå över till euron skulle bli oemotståndligt och innebära dödsstöten för dollarns överhöghet. Å andra sidan skulle en total USA-kontroll över oljan bevara dollarns välde (inte bara därför att oljeproducenterna skulle fortsätta att använda dollarn i sin internationella handel utan också därför att dollarns internationella ställning skulle stärkas) och skada eurons trovärdighet.

Under 1990-talet började OPEC-länderna, efter att under två årtionden ha försvårat eller förhindrat utländska investeringar i olje- och gasfält, tävla om att bjuda in utländska investerare för att kunna genomföra en kraftig utveckling av utvinningen. Under det sena 1990-talet slöt Venezuela, Iran och Irak omfattande avtal med utländska företag om de största oljefälten. Till och med Saudiarabien önskade anbud på sina orörda gasreserver, ett drag som oljejättarna raskt nappade på i hopp om att också landets gigantiska oljefält senare skulle öppnas för utländska investeringar.

Men de amerikanska bolagen utestängdes från Iran och Irak genom den egna regeringens sanktioner; franska, ryska och kinesiska företag fick i stället kontrakten. Chavez tilltagande självsäkerhet hotar dessutom att utestänga amerikanska företag också från Venezuela. Det saudiska projektet, som det var tänkt att amerikanska företag skulle leda, har gått i stå, uppenbarligen därför att den saudiska regimen fruktar folkopinionen. Om USA alltså inte invaderar Västasien riskerar man att förlora sin dollarhegemoni genom att man tappar kontrollen över de största utvecklingsprojekten för oljefyndigheter under det kommande årtiondet.

För det tredje skulle en direkt amerikansk kontroll av oljan göra potentiella konkurrenter om den regionala överhögheten (europeiska imperialistmakter, Japan och Kina) beroende av USA. Det står klart att USA följer denna linje. Franska, ryska och kinesiska företag kommer ju att vräkas från Iran och Irak då amerikanska trupper tagit sig in där. USA har vidare allvarligt bemödat sig om att lägga hinder i vägen för alternativen till en pipeline Baku-Ceyhan (som löper från Kaspiska havet genom Turkiet till Medelhavet). Genom invasionen av Afghanistan har USA upprättat en kedja av militärbaser i Central- och Sydasien: Pakistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan, därtill med militära rådgivare i Georgien. Dessutom avser USA att sända två bataljoner marinsoldater för att hjälpa till att slå ner upproret i Colombia. Man utbildar en ny brigad för att skydda Occidental Petroleums pipeline där. Samtidigt organiserar man aktivt försöken att störta Chavezregeringen i Venezuela.

Det är klargörande att se på det relativa beroendet av oljeimport hos olika imperialistmakter. Storbritannien är en nettoexportör, tack vare Nordsjöoljan. USA importerade år 2000 så mycket som 9,8 miljoner fat om dagen av sitt behov på 19,5 miljoner. Däremot importerade Japan 5,5 av 5,6 miljoner fat, Tyskland 2,7 av 2,8, Frankrike 2,0 av 2,1, Italien 1,8 av 2,0 och Spanien 1,5 av 1,5. Dessa länder skulle därför vara mycket sårbara för utpressning från en makt som kan kontrollera oljeexporten. Den nuvarande USA-politiken är inte helt ny. I efterspelet till andra världskriget hade USA investerat stora summor för att rehabilitera de förödda ekonomierna i Västeuropa - vad som blev känt som Marshallplanen. Man använde emellertid planen för att diktera sådana förändringar i de västeuropeiska ekonomierna som fick dem att byta från att använda sin egen kol till olja, vilken de stora amerikanska oljeföretagen i Västasien låg bäst till för att tillhandahålla.

En viktig faktor i USA:s strävan efter kontroll över oljan är önskan att kontrollera Kina. Kina kommer, liksom USA, att bli en av de större importörerna av olja och gas. Man beräknas importera 10 miljoner fat per dag år 2030 - mer än åtta procent av världens efterfrågan på olja. Då Kina försöker tillförsäkra sig ett framtida tillflöde av olja finner man sig på varje punkt motarbetad av USA.

Alltsedan mitten av nittiotalet har Kina eftersträvat att upprätta en gasledning från den Kaspiska regionen till Kina. I syfte att bygga en organisation för ekonomisk säkerhet runt den föreslagna pipelinen tog Kina initiativet att bilda en grupp med namnet "Shanghai-femman" (senare sexan), bestående av Kina, Ryssland och berörda centralasiatiska stater: Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, och senare Uzbekistan. Det uttalade målet för gruppen var behovet av att kontrollera fundamentalism och terrorism i regionen - alltifrån Kinas västligaste provins Xinjiang och västerut. I och med USA:s invasion av Afghanistan och införandet av USA-trupper just i de länder som var tänkta att ingå i Shanghaigruppen, saboterades Kinas initiativ.

Under år 2002 har kinesiska företag köpt två indonesiska oljefält för respektive 585 och 262 miljoner dollar. Indonesiens president Megawati Sukarnoputri har två gånger besökt Kina efter sitt tillträde 2001 i hopp om att skörda ett kontrakt på 9 miljarder dollar för leverans av flytande naturgas till kraftindustrier i södra Kina. Det är då föga förvånande att USA har trappat upp sina aktiviteter i Indonesiens närhet. Man tvingar Filippinerna att acceptera "hjälp" i jakten på fundamentalister, patrullerar Malackasundet tillsammans med den indiska flottan och pressar Indonesien att acceptera amerikanskt "samarbete" för att utrota element av Al Qaida i landet.

Slutligen kan USA, liksom Kina inte undgå beroendet av västasiatisk olja. Kina har slutit avtal för utveckling av oljefält med just de länder i Västasien som drabbats av USA:s sanktioner, Irak, Iran, Libyen och Sudan. Eftersom hela detta område nu kan hotas av invasion fruktar Kina att dess avtal möter samma öde som dess centralasiatiska pipeline.

Poängen är klar: när man väl har lagt under sig oljekällorna i Västasien kan USA bestämma vilka bolag som ska få göra affärer, vilken valuta affärerna skall göras upp i, vilka oljepriserna på den internationella marknaden ska vara - och dessutom vem som skall få köpa oljan.

På kort sikt

Kortsiktigt anser sig USA i bättre läge än sina rivaler för att hantera det kaos som blir en omedelbar följd av kriget. De stigande oljepriserna kommer att påverka alla länder, men USA gör bedömningen att man skulle vara bättre i stånd att handskas med prisstegringen än andra länder. För det första har man en högre disponibel inkomst än resten av världen, och energiimporten utgör bara en procent av landets BNP. Eftersom USA är en större och rikare ekonomi kan man bättre skydda sig mot prisstegringens konsekvenser.

För det andra importerar USA alltså en mindre del av sitt energibehov än andra länder.(Man har också en strategisk oljereserv på 580 miljoner fat - eller nästan två månaders import). Dessutom är USA:s ekonomi mindre beroende av tung industri än såväl tredje världens som många andra imperialistländers och drabbas därför mindre av stegrade bränslekostnader.

För det tredje, och avgörande, så lägger kapitalet till i säkra hamnar i krigstid. USA kalkylerar med att investerarna kommer att omsätta sina tillgångar i dollar då man har visat sin makt inför hela världen och lagt beslag på världens oljetillgångar. Om dollarn stiger i värde gentemot andra valutor kommer USA att känna mindre av de stegrade oljepriserna än andra länder (se "The Profits and Pitfalls of War in Iraq", Strategic Forecasting, www.stratfor.com ).

Denna strategi skulle emellertid få perversa effekter även om den lyckades. Då dollarns värde stiger kommer amerikanska varor på hemmamarknaden att trängas ut av billigare import. USA:s investeringsgrad, som redan fallit skulle falla ytterligare och inskränka tillverkningsindustrin. Underskottet i handelsbalansen skulle ytterligare öka, men USA skulle betala för det genom inflödet av utländskt kapital som söker trygghet hos den starka dollarn. Då värdet av andra valutor minskar i förhållande till dollarn kommer andra ekonomier att bli alltmer oförmögna att ta emot amerikansk export, och därigenom fördjupas än mer tillverkningsindustrins kris i USA och USA:s underskott i handelsbalansen. Vi får en konsumtion utan produktion, som är beroende av inflödet av lånat utländskt kapital - ett inflöde som i sin tur är beroende av amerikansk militär övermakt (se "The Unbearable Costs of Empire", J.K. Galbraith, The American Prospect, 18 november 2002).

Expansion på försvagad grundval

USA:s övergripande strategi, har således en viss logik. Den följer ett mönster som är välbekant för den som studerat imperialismen - en imperialistmakt på nedgång som förlitar sig på militär styrka och innehav av kolonier för att kompensera sin avtagande ekonomiska styrka. Men USA:s äventyrligt militaristiska politik för att bibehålla sin långsiktiga världshegemoni har sina baksidor, som även de är väl bekanta för den som känner till imperialismens historia.

Väldiga ekonomiska kostnader är förknippade med imperialistisk expansion på en försvagad produktiv grundval. Även utan krig slukar USA:s militärutgifter fyra procent av BNP; USA:s militärbudget är i år 379 miljarder dollar, 48 miljarder mer än föregående år. Som en jämförelse utgjorde USA:s militärutgifter under det kalla kriget (då USA stod inför en kraftfull kärnvapenbeväpnad motståndare) i genomsnitt 347 miljarder i 2002 års priser (se statistik som sammanställs av Defense and the National Interest nättidskrift www.d-n-i.net ).

Kostnaderna för invasionen av Irak är svåra att beräkna. De kalkyler som lagts fram av den amerikanska kongressen varierar mellan 44 och 60 miljarder. Dessa kalkyler tycks till och med underskatta de direkta kostnaderna. Angreppet på Irak 1991 kostade 61 miljarder, av vilka 48 miljarder bestreds av USA:s allierade. Därtill kommer att kongressens budgetavdelning uppskattar att kostnaderna för en militär ockupation av Irak skulle belöpa sig till mellan 17 och 45 miljarder dollar per år, siffran baseras på en låg beräkning av kostnaderna för ockupationen av Kosovo. Dessutom kalkylerar USA med att invadera andra stater i området, som Iran och Saudiarabien. De direkta militärutgifterna skulle således öka med mellan 100 och 200 miljarder dollar, eller med ytterligare en till två procent av USA:s BNP.

De medel som behövs skulle man behöva låna. Och detta vid en tidpunkt då lågkonjunkturen i USA driver upp budgetunderskottet i USA. Mellan våren 2001 och hösten 2002 har den federala budgeten försvagats med 360 miljarder dollar.

Som påpekas av den välkände amerikanske ekonomen William D. Nordhaus är USA:s kostnader i vidare mening mycket större: högre oljepriser under den period då tillgången störs (särskilt allvarligt om oljekällorna skadas), liksom den psykologiska osäkerheten som i sin tur kan utlösa en försvagning av konjunkturen av storleksordningen två till fem procent av BNP. Då han räknar samman direkta och indirekta kostnader hamnar Nordhaus på en siffra på 120 miljarder dollar under 10 år i mest gynnsamma fall (New York Review of Books, 5 december 2002).

Ett stort nätverk av baser

För att kunna vidmakthålla sin hegemoni över olika potentiella motståndare tvingas USA inrätta ett omfattande nätverk av militärbaser. 1988 såg detta ut som följer: 627 i Europa, Kanada och Nordatlanten; 121 i Stillahavsregionen och Sydostasien; 39 i Latinamerika;7 i Mellanöstern och Afrika och 0 i Sydasien. Naturligtvis kom det vid denna tid inte på frågan att upprätta baser i Centralasien, som var en del av Sovjetunionen. Attacken mot Irak 1990 gav USA baser i Saudiarabien. Intervention i Bosnien, och senare angreppet på Jugoslavien, förde med sig baser i Europas utkant, för den eventualitet att Europa skulle bryta sig loss från det USA-dominerade NATO.

Efter invasionen av Afghanistan har bilden ändrats dramatiskt. USA-baser, först temporära men snart permanenta, upprättades i Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Afghanistan och Pakistan; USA:s militära rådgivare är nu även stationerade i Georgien. Amerikanska krigsfartyg besöker regelbundet indiska hamnar och en flottbas på norra Sri Lanka syns vara på gång genom USA:s inblandning i tamilernas nationella kamp där. "Överhuvudtaget är USA:s globala militära närvaro mera omfattande i dag än vid något annat tillfälle i dess historia", säger John Pike, militäranalytiker i Washington (AP, 15 januari 2002).

Men baser är inte nog. USA måste undertrycka de massor och de politiska krafter som gör motstånd i skilda områden. Därför har det skett en kraftig ökning av USA:s kostnader för att utbilda utländsk militär - kostnader som redan på 1990-talet stigit brant. "Varje dag före den 11 september genomförde, enligt försvarsdepartementet, mer än 60000 amerikanska militärer temporära operationer och övningar i omkring 100 länder." (Los Angeles Times, 6 januari 2002).

Det avgörande hindret

Men USA:s allt vanligare militära angrepp ger upphov till en världsomfattande proteströrelse som i visst avseende saknar tidigare motstycke. Ironiskt nog har USA:s enda verkligt starka sida - dess avundsvärda högteknologiska militära kapacitet - inte resulterat i någon avgörande framgång ens i Afghanistan. I själva verket styr dess marionettregim bara i huvudstaden - med hjälp av utländsk trupp och amerikansk livvakt, och omgiven av ökande antiamerikanska stämningar.

I Sydkorea, där USA kämpar för att få behålla sina baser (med 37 000 man) för att kunna slå mot Kina med kort varsel, rasar just nu en massrörelse som kräver att USA skall lämna landet. Om detta vittnar ett massmöte nyligen i huvudstaden med 300000 deltagare, liksom mindre möten i andra städer.

I Filippinerna stängdes USA:s baser under början av nittiotalet efter en långvarig masskamp. De nya försöken att upprätta amerikanska styrkor där möts redan med massprotester från ett folk som var Amerikas första koloni på andra sidan jordklotet.

I Pakistan gjorde den enda parlamentariska kraft som arbetade för att stänga de amerikanska baserna dramatiska framsteg i de av Musharraf noga manipulerade valen. New York Times rapporterar (22 december 2002) att USA:s planer på krig mot Irak väcker hat mot USA i Pakistan. Man citerar en "nyligen företagen opinionsundersökning som genomförts av Pew Research Center: 69 procent av alla pakistanier har en negativ syn på USA och endast 10 procent gav uttryck för en positiv syn. Av de 44 länder som undersökts hade Pakistan jämte Egypten den mest negativa uppfattningen om USA".

Kanske mest slående är att ett kuppförsök från de proamerikanska krafterna i Venezuela för andra gången mötts av en kraftig våg av massmobilisering till stöd för Chavezregeringen, d.v.s. till försvar för folkets suveränitet och värdighet.

USA:s försvarsminister har tillkännagett USA:s beredskap och vilja att utkämpa mer än en "större militär konflikt" åt gången. När nu den amerikanska offensiven rullar på i Irak, i resten av Västasien, i Colombia, Venezuela och många andra länder, kommer viljan och förmågan att sättas på prov.

USA:s krigsmaskineri är fortfarande inriktat på att träffa måltavlor som är stationära. Men statistiken är dålig för gerillakrig och massuppror. Allteftersom USA:s stridskrafter låses fast i strider utan klart slut eller klar utgång, så kan USA:s kalkyler bakom den nuvarande offensiven visa sig slå helt fel.

Allteftersom USA:s militärapparat blir uppbunden av den ändlösa uppgiften att vara ockupationsmakt i tredje världen kommer kostnaderna - finansiella och politiska - att stiga. USA:s ekonomi, som redan är i recession, kommer kanske inte att klara denna börda. Underskotten i budget och handel kan skena. Den minskade efterfrågan i resten av världen som följer av den amerikanska politiken kan slå tillbaka på USA, som möter mindre efterfrågan på sin export och hårdare konkurrens på hemmaplan genom importen. USA:s hopp att den internationella osäkerheten kommer att stärka dollarn är blott en av två möjligheter. Det är lika sannolikt att ett dollarras blir följden på grund av investerarnas fruktan för att USA inte skall orka med sina ständigt ökande åtaganden.

Det politiska priset för en djupare ekonomisk nedgång får inte glömmas bort. I själva verket förbereder man en enorm förtryckarapparat - genom Office of Homeland Security och genom USA Patriotic Act - och piskar upp stämningar av chauvinism, främlingsfientlighet, rasism och fascism som en förberedelse för ett eventuellt motstånd på hemmaplan.

En världsomspännande antikrigsrörelse har redan startat och växer fram med aldrig förut skådad hastighet. Naturligtvis är utvecklingen svår att förutse. Men klart är att det inte är USA:s sofistikerade militärteknologi som bestämmer den. Nej, det är det svar som ges av folk i hela världen.

Översättning från engelskan: Peter Myrdal och Hans Isaksson. Denna artikel, liksom den följande, publicerades ursprungligen av den indiska tidskriften Aspects of Indias Economy i en specialutgåva om Irak och USA:s krigsplaner (nummer 33&34, december 2002). Den är här något förkortad. En fullständig version på engelska finns att tillgå på webb-adressen ttp://www.rupe-india.org www.rupe-india.org . Materialet kommer också inom kort att publiceras i bokform av Monthly Review Press i USA under titeln Behind the Invasion of Iraq (ISBN 1-58367-093-9).