Vi garanterar er utsugning av folket, om ni ger oss rätt till oljan. Så löd uppgörelsen mellan imperialistmakterna och den irakiska överklassen. Men ökade sociala klyftor födde motstånd. Kalla krigets maktbalans öppnade för revolutionen - och hindrade samtidigt dess fullbordan. Det yttre trycket bestod, bevarade Iraks inre splittring, och skapade en Saddam Hussein. Nu följer USA tidigare kolonialmakter i spåren. Henrik Skrak tecknar förhistorien till kriget.

Nuri as-Said har ingen grav. Nuri as-Said var Iraks premiärminister i om-gångar från 1930 till 1958 då han en vacker dag i juli sköts utan vidare av en sergeant vid flygvapnet. Hans lik blev sedan skändat å det grövsta. Det som blev kvar av Nuri as-Said tog Bagdads hundar och råttor hand om.

De civiliserades övermakt

Vid tiden före första världskriget utgjorde Irak en region i det turkiska imperiet tillsammans med Syrien, Jordanien, Libanon och Palestina. Under kriget hamnade Turkiet på Tysklands sida och blev därmed Storbritanniens fiende. Britterna invaderade Irak 1914 och två år senare lyckades de med löfte om självständighet övertala araberna till allmän resning mot turkarna. Men britterna spelade dubbelt. Samtidigt kom de genom Sykes-Picot-avtalet överens med Frankrike om att stycka Araböstern. Och året efter, i den så kallade Balfour-deklarationen, lovade britterna bort Palestina till den sionistiska rörelsen. Mandatsystemet stadfästes i San Remo 1920 under Nationernas Förbunds överinseende: Palestina, Jordanien och Irak åt Storbritannien; Libanon och Syrien åt Frankrike. Arabstaterna skulle förvaltas till självständighet så småningom.

Sveket mot araberna ledde till demonstrationer och uppror i Syrien, Palestina och Irak. Revolterna slogs alla våldsamt ner. Längst varade stridigheterna i Irak. I juli hade rebellerna lyckats befria en tredjedel av landet. Men följande höst kunde britterna slå ner upproret.

Hur kunde det komma sig? Det hade inte enbart med Storbritanniens militära styrka att göra.

Iraks befolkning är splittrad. Drygt hälften är shiaaraber, en knapp femtedel kurder, och en knapp fjärdedel sunniaraber. Den resterande tjugondelen består av små etniska och religiösa minoriteter. Social, etnisk och religiös tillhörighet överlappar varandra; på nationell nivå dominerar sunniaraber över shiiter och kurder. På lokal nivå upprepas ofta mönstret; kring Mosul lever till exempel kristna bönder under muslimska jordägare. Överlappningen är inte fullständig: det finns många fattiga sunniaraber, liksom det finns rika shiiter, kurder och kristna.

Traditionellt levde irakierna uppdelade i konkurrerande stammar ledda av shejker. Stammarna ingick i en hierarki: överst de nomadiserade som försörjde sig på handel och tagande av tribut, under dem de boskapsskötande, och längst ner de jordbrukande. Tributväsendet legitimerades av att nomaderna gav de bofasta militärt skydd.

Arabiskt ragnarök

På 1800-talet, under det turkiska styret, vinner marknadskrafterna insteg: i städerna konkurrerar europeisk maskinindustri ut arabisk hantverksindustri; på landsbygden börjar äganderätten till jorden formaliseras, en process som fullbordas under britterna på 1930-talet. Ur de gamla stamhierarkierna uppstår en parasitär klass; den patriarkala krigarshejken blir jordägare och profitör. Produktionen sker visserligen för en marknad men tvånget att arbeta förblir utomekonomiskt; bönderna trycks ner i livegenskap och gäldslaveri.

Och det är inte bara bönderna som trycks ner. Även shejkens stamfränder pressas nedåt i den sociala hierarkin när den gemensamma jorden blir privat. Så blir Völvan sannspådd också i denna del av världen; bröder slåss och blir varandras bane. 1921 mördas tre shejker av förbittrade klanmedlemmar i södra Irak. Här hade jordägarna ställt sig på britternas sida 1920. Att shejkerna då handlade klassmedvetet bekräftas under resten av 20-talet; garanten för deras fortsatta egendomskoncentration hette Royal Air Force.

mt_ignore:IRAK_ETNIC.JPG

Samtidigt verkade imperialismen enande. I nordväst fick britterna jordägarna mot sig, dels på grund av det koloniala missbruket av Eufrats vatten, dels på grund av att dessa jordägare inte var lika stora som de i söder. 1920 stod, för första gången på flera sekler, shiiter tillsammans med sunniter, stadsbor tillsammans med bönder, enade mot den gemensamma fienden. Men en återgång till stamsamhällets egendomsgemenskap och jämlikhet var omöjlig. Klanlojalitet måste bytas mot klassolidaritet och nationellt medvetande. Det bytet skedde först i överklassen där jordägarna tidigt lade ner gamla stamfejder och började uppträda som klass för sig i sin kamp för jord, privilegier och skattefrihet.

Härskare genom söndring

Britterna skaffade visserligen Irak en kung 1921, Faysal den förste, importerad från Jordanien. Men samtidigt klavband de honom. Den irakiska armén hölls förkrympt och på landsbygden bevarades jordägarnas autonomi. Faysal försökte vid ett flertal tillfällen införa värnplikt men britterna hindrade honom varje gång.

För att återskapa den trygghet som gått förlorad i och med klanlojalitetens sammanbrott började shejkerna, precis som vikingarna, skaffa privata livvakter - hirder - bestående av slavar och förrymda våldsverkare. Fram mot 30-talet växte hirderna till små privatarméer bestående av hundratals, ibland tusentals man. Och britterna understödde shejkerna genom att förhindra centralmaktens våldsmonopol. Ända fram till revolutionen 1958 hade Irak två olika lagsamlingar sida vid sida, en lag för landsbygden, en annan för städerna.

Oljan hade fått sin geopolitiska betydelse redan före första världskriget. Bolaget som kontrollerade Iraks olja ägdes till 50 procent av britterna, till 25 procent av tyskarna, och till 25 procent av holländarna. Efter första världskriget tog fransmännen över tyskarnas fjärdedel, och som villkor för att godkänna uppgörelsen i San Remo krävde USA sin del av rikedomarna. 1927 ägdes bolaget (som 1929 döptes till IPC, Iraq Petroleum Company) av brittiska BP, holländsk-brittiska Shell, franska CFP, samt de två amerikanska bolagen Standard Oil och Mobil Oil. Denna kartell kontrollerade även till stor del oljan hos Iraks grannar, och därmed kunde den fastställa världsmarknadspriset.

Anglo-irakiska fördraget från 1930 låg till grund för Iraks formella självständighet och upptagande i Nationernas Förbund två år senare. Det gav britterna fortsatt kontroll över Iraks utrikespolitik, kommunikationer och hamnar. Dessutom tillät fördraget brittiskt innehav av två permanenta militärbaser, en vid Basra i söder, en vid övre Eufrat. Irak hade visserligen ett parlament där fördraget röstades igenom. Men parlamentet valdes av mutade elektorer och behärskades i praktiken av 75 mäktiga familjer - de stora industriidkarna, bankfamiljerna, samt de jordägande shejkerna.

Åt den irakiska överklassen ges fullständiga rättigheter att utsuga. Rofferiet på landsbygden sanktioneras juridiskt. Ägorna koncentreras hos de redan förmögna på stammarnas och statens bekostnad. Och 1933 binds bönderna vid jorden. Livegenskapen stadgas i lag!

Åt de västerländska oljebolagen ges samtidigt utökade koncessionsområden. 1938 tillskansar sig IPC rätten till all olja som kan komma att hittas i landet fram till år 2000. Inte i något annat land blir de västerländska oljebolagen så starka.

Medelklassen sticker upp

1930-talet blev stormigt med en rad kupper och kontrakupper, ett resultat av medelklassens genombrott i den växande armén. Folket försökte fylla kupperna med socialt innehåll: "Bröd åt de hungriga! Jord till bönderna!" skanderade demonstranter organiserade i Kommittén för nationella och progressiva reformer 1936. I valet till parlamentet kom dock reformisterna till korta. Så skedde en kontrakupp 1937 följd av en strejkvåg; oljearbetarna, hamnarbetarna, järnvägsarbetarna, alla deltog. Dock slogs strejkerna ner. Reaktionen segrade.

I slutet av 30-talet närmade sig kungamakt och shejker varandra under kronprinsen Abd al-Ilah och premiärministern Nuri as-Said. Den militärmakt som monarkin hade skaffat, just i sitt motstånd mot shejkerna, såg den nu under 30-talets kupper vändas mot sig själv.

1941 var det dags igen. Ännu en kupp som i våra historieböcker framställs som mer eller mindre nazistisk. Och visst fanns pronazistiska inslag - judeförföljelser förekom - men de utgjorde aldrig rörelsens huvudströmning. Regimen som kom till makten var inte nazistisk utan neutralistisk. När britterna inledde sitt angrepp mot Irak den 2 maj uppmanade till och med Iraks kommunister till motstånd. Och Irak underhandlade inte bara med Tyskland utan även med Sovjetunionen om vapenleveranser, visserligen utan framgång. Britterna segrade sedan i det som kom att kallas trettiodagarskriget. Men inte sedan 1920 hade det funnits en sådan bred enighet som då; shiiter, sunniter och kurder slogs sida vid sida. Britterna skickade tillsammans med Nuri as-Said jordanska soldater mot irakierna. Det skulle sent glömmas. Irak ockuperades av britterna fram till 1946 samtidigt som överklassen köptes med ännu mer jord, privilegier och skattefrihet. Nationalismen blir från och med nu entydigt republikansk.

Wathbah-upproret 1948 riktades mot Portsmouth-uppgörelsen som skulle ersätta det gamla anglo-irakiska fördraget från 1930. Uppgörelsen i Portsmouth var tänkt som en regimens eftergift gentemot oppositionen men visade sig bara vara en hycklande omformulering av Iraks underkastelse. I januari demonstrerade massorna i Bagdad. Myndigheterna svarade med eld från maskingevär. På Mamunbron mejades fyrahundra demonstranter kallblodigt ner. Så följde en strejkvåg som tvingade regeringen i exil och som förvandlade Portsmouth-uppgörelsen till noll och intet. Britterna hade visserligen skakats men deras marionett till kung satt kvar. Och eftergifterna splittrade oppositionen. Det nationella oberoendet skulle låta vänta på sig ytterligare ett decennium.

Den irakiska armén som nu blivit ett hot mot både kungahus och britter krymptes på 40-talet. Och när denna armé skulle understödja Palestina efter delningen 1948, dåligt förberedd, dåligt ledd, dåligt utrustad - det sista såg britterna till - kunde den omöjligt fullfölja sin uppgift.

Makten sågar sin gren

Nästa gång det small var 1952. Intifadan detta år var en fortsättning på Wathbah-upproret, men nu bittrare på grund av förlusten av Palestina och dessutom inspirerad av Nassers maktövertagande i Egypten tidigare samma år. Men liksom 1948 var oppositionen splittrad: högern såg med misstänksamhet på en vänster som den kände sig hotad av. Under november rasade kravallerna i Bagdad; polisstationer sattes i brand, och till slut slog militären ner upproret. Detta var första gången som Nuri as-Said vågade använda armén i detta syfte. Trupperna hölls annars på behörigt avstånd från Bagdad. En arresteringsvåg sköljde sedan över landet. 3000 fängslades. Två dömdes till döden.

På grund av oljesektorns speciella karaktär - oljan ägdes av utländska bolag och endast ett litet antal människor jobbade med utvinningen - blev staten i ekonomiskt hänseende skild från samhället. Av statens totala inkomster på 50-talet var två tredjedelar inkomster från oljan. De jordägande shejkerna bidrog under samma period med knappt två procent. Samtidigt växte medelklassen. Regimen gav visserligen utbildningar men inga karriärer. Medelklassen blev därför revolutionär. Och till städerna gick en ständig ström av utarmade jordproletärer, utkonkurrerade hantverkare, utblottade bönder. Städerna växte och blev, liksom i 1800-talets Europa, revolutionära centra.

Kungamaktens sociala bas underminerades sakta men säkert genom en politik som ökade överklassens rikedom och makt. På landsbygden kunde under 50-talet shejkerna lägga beslag på det sista av den gamla kommunala jorden samt på den bästa statsägda. En hundradel av jordägarna kom att inneha över hälften av all jord. De 50 mest välbärgade jordägarfamiljerna kontrollerade så mycket som en sjättedel av arealen. Samtidigt kontrollerade de 25 mest välbärgade industriidkande och bankägande familjerna två tredjedelar av Iraks samlade kapital. Och i pyramidens botten befann sig fyra femtedelar av befolkningen, totalt utblottade.

Mellan supermakterna

1955 hölls en konferens i Bandung på Java där den alliansfria rörelsen grundades, en rörelse av självständiga länder i tredje världen, framför allt riktad mot USA:s maktanspråk. Alla var där: Nasser, Chou En-Lai, Sukarno, Tito, Nehru. Som ett svar på den alliansfria rörelsen slöts samma år under amerikansk överhöghet den så kallade Bagdadpakten, en antikommunistisk allians mellan Irak, Storbritannien, Pakistan, Iran och Turkiet. USA drog via Världsbanken (som fungerade i imperialismens tjänst redan då) tillbaka sitt lån till det egyptiska dammbygget vid Assuan. Nasser svarade med att nationalisera Suezkanalen varpå Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel anföll Egypten 1956.

Detta anfall - tillsammans med den press som Syrien utsattes för av Bagdadpakten - provocerade fram intifadan i Irak samma år. Dock tog aldrig upproret riktigt fart där det verkligen kunde utgöra ett hot mot kungamakten, nämligen i Bagdad.

Suezkriget avbröts genom en stormaktsuppgörelse: Sovjetunionen tvingade USA med sig och tillsammans bilade de tvisten. Sovjetunionens dåliga rykte - sedan det sovjetiska erkännandet av Israel 1948 - förbättrades i hela arabvärlden.

Nuri as-Said satt löst. Den brittiska militärmakten, garanten för hans ställning, hade snöpligt tvingats till reträtt. Och detta på USA:s tillskyndan. President Eisenhowers doktrin, antagen i januari 1957, gav inte mycket tröst. Den hävdade att Mellanöstern var ett politiskt vakuum som måste fyllas. Jovisst, men nu fylldes det av araberna själva. Och att beskylla arabiska antiimperialister för kommunism framstod som absurt.

Revolutionen 1958

1958 hotade vänsteroppositionen regimerna i Jordanien och Libanon. I början av året hade Jordanien ingått en federation med Irak, detta som ett svar på bildandet av Förenade Arabrepubliken (FAR), en union mellan Egypten och Syrien. Och nu begärde den jordanska regimen irakisk hjälp för att undertrycka oppositionen. Rebellerna i den irakiska armén fick därmed sin chans. Istället för att flytta trupperna förbi Bagdad styrde de stridsvagnarna rakt in i huvudstaden. Kungen och hans familj sköts ner i palatset. Nuri as-Said flydde.

Och folket kom på fötter. Fattiga människor, arbetare och bönder, demonstrerade på Bagdads gator. De skanderade "Död åt förrädarna! Död åt imperialismens agenter!". Massorna samlades vid maktens boningar, Nuris hus, kungapalatset, brittiska ambassaden. Till slut blev kuppmakarna själva så rädda för denna folkliga vrede att de införde undantagstillstånd. Men då hade folket redan tagit sin hämnd. Kungastatyn av Faysal låg krossad, och utanför den nerbrända brittiska ambassaden låg en annan staty i spillror. Den hade föreställt general Maude, Bagdads erövrare.

Nuri as-Said upptäcktes nästa dag när han försökte fly förklädd till kvinna. Han sköts på fläcken och begravdes. Men en uppretad folkmassa grävde upp honom igen, drog hans lik längs Bagdads gator, spetsade det på en påle, slet det i stycken, och gjorde sedan brasa på likdelarna. Samma behandling fick den hatade kronprinsen Abd al-Ilah.

Nog kan ett sådant beteende tyckas grymt och omänskligt. Men då ska man komma ihåg att förövarna kom från Bagdads slumkvarter där de bodde i hyddor byggda av vassrör och mattor som på vintern täcktes av lera. I ett av dessa områden - en gammal soptipp - var barnadödligheten 33 procent (inte promille, procent). Myndigheternas enda återkommande förslag till åtgärd hade före revolutionen varit tvångsförflyttning. Och vart skulle dessa fattiga ta vägen? Dit de kom ifrån? Där jordägarna med sina pumpanläggningar torkat ut Eufrats bifloder. Där shejkernas rövarband stod för rättvisan. Där herrarna kunde ta böndernas döttrar i pant för utebliven skatt och sedan göra vad de ville med dem. Var det dit de skulle tvingas tillbaka? Hade jag själv blivit utsatt för samma behandling hade jag också grävt upp lik.

Tack vare sin revolution kunde Iraks lägre klasser nu flytta fram sina positioner. En omfattande jordreform genomfördes; småbönder och jordlösa delade shejkernas jord mellan sig. Det gick till som under franska revolutionen: jordreformen beslutades visserligen i laga ordning, men den genomfördes revolutionärt.

Oljan vågade dock inte den nya regimen röra. Libanon och Jordanien besattes av brittiska och amerikanska trupper. Imperialisterna ställde ultimatum, hotade med intervention om inte Irak respekterade deras äganderätt.

Irakister mot panarabister

I gruppen av officerare som genomfört resningen den 14 juli tillföll makten endast två: Abd as-Salim Arif och Abd al-Karim Qasim. Qasim blev president. Ganska snart skulle meningsskiljaktigheter visa sig: Qasim var irakist medan Arif var panarabist. Arif fick stöd av Baathpartiet, Qasim av Iraks kommunistiska parti, IKP.

Arif betedde sig självsvåldigt. Utan någon auktorisation förhandlade han med Egyptens president Nasser om irakiskt deltagande i FAR. Att förena sig med Syrien och Egypten var dock ingen liten sak. Det hade implikationer. Supermakterna, USA och Sovjetunionen, ville det inte. Och eftersom unionens uttalade ambition var att samla alla araber kände sig regimerna i grannländerna hotade. Shiiterna, majoriteten i Irak, hade ingen lust att bli minoritet i en av sunnimuslimer dominerad republik. Och kurderna hade ingen lust att bli en ännu mindre minoritet.

Efter förbittrad politisk kamp hela hösten mellan anhängare och motståndare till FAR lät Arif till slut anställa mordförsök på Qasim. Arif misslyckades, fängslades, dömdes till döden men benådades. Baathisterna straffades genom att få sin tidning förbjuden. Qasim satt nu ensam vid makten, och det irakiska kommunistpartiet IKP blev allt större. Egendomsägarna som kände sig hotade slängde sig i armarna på panarabisterna.

Baathpartiet runt vilket oppositionen mot Qasim nu samlades hade grundats 1949. Dess andlige ledare, Michel Aflaq, en kristen syrier, skrev osystematiskt, blandade hejdlöst Herders romantiska nationalism, Marx klassanalys och Mazzinis idealisering av ungdomen. Av denna soppa blev ett slags nationalistisk "socialism" som dock inte var nazistisk, snarare jakobinsk. Äganderätt och arv ansågs visserligen som "naturliga rättigheter". Men på Baathpartiets program stod också jordreform, nationalisering av banker, vinstdelning och deltagande från arbetarna i företagens ledning, samt omfattande sociallagstiftning.

Kommunisterna i IKP, grundat 1935, hade låtit höra tala om sig redan på 40-talet. Framgångsrikt hade de organiserat demonstrationer och uppror. Dock följde IKP Sovjetunionen med en närmast blind trohet. 1948 försvarades delningen av Palestina. När stolleriet var som värst cirkulerade en rundskrivelse bland kommunisterna där Sternligan beskrevs som progressiv. Följden blev dels en hård repression som nästan utplånade partiet, dels en överrepresentation av kurder eftersom araberna lämnade. Detta fick IKP att segla fram med slagsida i början av 50-talet. Åt vänster. IKP ställde sig efter intifadan 1952 utanför den neutralistiska enhetsfronten mot imperialismen. Sovjetunionens ledande orientalist, E. Zjukov, hade ju skrivit att den sociala och nationella frigörelsen i tredje världen krävde "brännmärkning av den borgerligt nationalistiska ideologin i dess olika former, må det vara kemalism eller gandhism, sionism eller panarabism". Detta var när kalla kriget var som kallast. Stalins tal på den 19:e partikongressen 1952 togs som ytterligare intäkt för IKP att isolera sig. När IKP äntligen ändrade kurs var det för sent. De andra partiernas företrädare såg med misstänksamhet på kommunisternas plötsliga försonlighet. Det som fick IKP att ändra kurs var de sovjetiska vapenleveranserna till Egypten hösten 1955, samt Sovjetunionens övergivande av Zjukovs doktriner. Sovjetunionen erkände nu det så kallade "tredje lägret".

IKP:s felaktiga linje bidrog till att Irak som enda arabland anslöts till Bagdadpakten.

Den aborterade revolutionen

Kampen mellan kommunister och panarabister kom att få återverkningar i hela Araböstern. Den återspeglade den allt djupare sprickan mellan FAR och Sovjetunionen. Chrusjtjov som så sent som 1957 hade sagt sig stödja Nasser trots att Nasser kastade "kommunisterna i sitt land i fängelse" började nu plötsligt visa omsorg om arabiska revolutionärer. Chrusjtjov slog fast, med direkt adress till Nasser, att kampanjen mot kommunisterna i FAR var "en reaktionär tillställning". Detta fördjupade ytterligare motsättningen. Kommunisterna i Araböstern anklagades för att vara sovjetiska agenter.

Efter att ha undertecknat ett omfattande handelsavtal med den irakiska regeringen i mars 1959 förklarade Chrusjtjov sin hållning i en bisats: "// det är inte oviktigt för oss vilken situation som uppstår i en region inte långt från våra gränser".

Trycket mot Qasim ökade när överklassen enade sig med baathister och andra panarabister. I Mosul vägrade shejkerna genomföra jordreformen. Snart fick de med sig en grupp lokala officerare, samt Baathpartiet som skaffade stöd hos FAR. (Mosul ligger ju inte långt från gränsen till Syrien). Det politiska målet vidgades. Från Mosul skulle utgå ett landsomfattande uppror. Qasim skulle störtas. Kupplanerna avslöjades dock och - hellre förekomma än förekommas - IKP:s frontorganisation Fredspartisanerna annonserade ett massmöte i Mosul. Denna provokation satte igång kuppförsöket strax efter massmötets avslutande. Vänsterbokhandlar brändes ner och kommunister arresterades. Tillsammans med kommunisterna slog Qasim tillbaka. Irakiskt flyg bombade Mosuls militärhögkvarter. Och ledda av kommunister reste sig folket inne i staden. Men det hela gick över styr. Utan tillräcklig organisation, utan tillräcklig auktoritet, lyfte kommunisterna locket av Pandoras ask. Upp till ytan kom sekelgamla oförrätter. Ett tag tycktes alla mörda alla på grund av klass, ras, stam eller religion.

Under våren 1959 ökade kommunisterna sitt inflytande inom alla sfärer i statsapparaten, och särskilt inom armén som de i slutet av april till stora delar behärskade. De anordnade massmöten och demonstrationer, krävde åtgärder mot "förrädarna" och pressade Qasim att till slut lämna Bagdadpakten också formellt. Förutom armén hade de sina egna styrkor organiserade i Folkets Motståndsfront. De hade även lyckats få grepp om radio och TV, och deras egen tidning gavs ut i massupplaga. Partiet räknade 20 000 medlemmar. Med frontorganisationer och fackföreningar hade IKP över en halv miljon organiserade.

Alla väntade ett kommunistiskt maktövertagande, eller åtminstone ett försök. CIA-chefen Allen Dulles beskrev situationen som "den farligaste i världen just nu". Första maj 1959 samlade kommunisterna en halv miljon demonstranter på Bagdads huvudstråk ar-Rashid. IKP krävde representation i regeringen. Men då drog Moskva i tömmarna. Sovjetunionen uppmanade IKP att inte provocera Qasim genom att kräva ministerposter. Supermakten ville inte äventyra förbindelserna med Egypten och sin fredliga samexistens med USA.

Qasim slår till

Samtidigt agerade Qasim. Han klavband Folkets Motståndsfront och minskade kommunisternas inflytande över radio och TV. I juni gav han panarabisterna amnesti och på landsbygden kunde jordägarna hålla tillbaka jordreformen. Qasim började också rensa armén från kommunister.

Och så i juli inträffade ännu en massaker liknande den i Mosul, denna gång i Kirkuk. Även här slog klasskonflikten över i raskrig, detta beroende på att etnisk tillhörighet uppvisade stor parallellitet med klasstillhörighet: underklassens kurder tog hämnd på överklassens turkmener.

30 turkmener fick sätta livet till. Deras kroppar släpades omkring på gatorna. 130 människor skadades, kaféer och affärer vandaliserades. De flesta illdåden utfördes av medlemmar i Folkets Motståndsfront.

Qasim tog tillfället i akt och piskade upp en våg av antikommunism. Det var inte så svårt. Massakern i Mosul hade ju åtminstone föranletts av ett kuppförsök. Massakern i Kirkuk verkade däremot oprovocerad. IKP:s popularitet dalade. Qasim lät i augusti arrestera hundratals kommunister men partitoppen lät han vara ifred. Och så förbjöd han vissa frontorganisationer och rensade än hårdare i armén. Även ur bondeorganisationerna och ur statsapparaten lyckades han tränga ut kommunisterna. Men så inträffade något som gav kommunisterna andrum.

Den 7 oktober genomförde baathister ett mordförsök på Qasim när han kom åkande i sin bil längs ar-Rashid. Det är vid detta tillfälle som Saddam Hussein för första gången låter höra tala om sig. Baathisterna ställde upp med sina maskingevär på var sin sida gatan. När Qasim åkt förbi och undkommit råkade baathisterna skjuta varandra. En lämnades död kvar på platsen. Saddam Hussein sårades. I flyktbilen tog Saddam fram kniven och skar kulan ur sitt eget ben.

Men kommunisternas andrum blev kort. På våren 1960 lät Qasim förbjuda IKP. Så följde grymma repressalier: arresteringar, misshandel, mord på öppen gata. Partiledningen behövde dock inte lida för den dåliga linje den själv drivit igenom. Det var kadrer på bas- och mellannivå som förföljdes. Och denna politik var medveten. Qasim ville inte utplåna kommunisterna - de var ju barlast i hans politiska balansakt - bara tukta dem.

Moskvas lydiga flagellanter

Åren fram till 1963 blir fullständigt absurda: En militärdiktator som förtrycker kommunister som ändå stöder sin förtryckare eftersom Moskva säger att denne förtryckare alls inte är någon förtryckare utan borgerligt progressiv. Sovjetunionens ledare predikade evolution och pacifism för andra. Men själva var de knappast fredliga. 1956 hade de låtit invadera Ungern.

Samma år stod Chrusjtjov på det sovjetiska kommunistpartiets 20:e kongress och lanserade den doktrin som senare skulle bli känd under beteckningen "fredlig samexistens".

Chrusjtjov må vara en avstaliniseringens hjälte i våra historieböcker och uppslagsverk. Han är ingen hjälte hos mig. Hans doktrin innebar en uppgörelse med USA-imperialismen: du piskar din slav, så piskar jag min.

Visst fanns det de inom IKP som genomskådade. Inspirerade av Kinas revolutionära hållning och kritik av Sovjetunionen vände sig många irakiska kommunister mot sina ledare. Men de vann aldrig insteg i partitoppen, de tystades ner eller uteslöts. Att så kunde ske har delvis en strukturell förklaring: IKP lyckades aldrig rota sig hos massorna, lyckades aldrig finna en egen väg utifrån en analys av specifikt irakiska förhållanden. Detta fick en kumulativ effekt. Eftersom partiet inte hade massförankring följde det Sovjetunionen i försvaret av Israel och i motståndet mot arabnationalismen. Och eftersom partiet följde Sovjetunionen fick det ingen massförankring. Och så vidare. Men var det då inte möjligt att bryta denna tröstlösa neråtgående spiral av orsak och verkan? Jovisst! Att hävda motsatsen är att förfalla till den mest reaktionära determinism, spelar ingen roll om den uttrycks med socialistiska fraser och med hänvisning till Marx och Lenin.

Hur som helst, IKP var och förblev ett medelklassens parti. Först 1967 lyckades en maoistisk fraktion bryta sig ur. Då var det så dags. Deras försök att göra revolution utan folkligt stöd slutade i terrorism. De utplånades i början av 70-talet.

Baathisterna tar makten

Motsättningen till IKP innebar att Qasims makt undergrävdes och den 8 februari 1963 kuppades han bort av Baathpartiet och Abd as-Salim Arif, Qasims gamle revolutionsbroder från 1958. Arif skulle inte visa sig lika storsint som Qasim en gång varit mot honom. Nästa dag lät Arif avrätta Qasim efter en summarisk rättegång.

Dålig ekonomi, kriget mot kurderna, utresningar av baathister inom armén hade till slut lett till handling. Kommunisterna var de enda som gick ut på gatorna och försvarade Qasim. De mejades ner i hundratal. De slogs desperat, väntade sig ingen nåd. Längst höll de ut i Basra. Men efter tre dagar föll de även där. Baathpartiet lyckades med mindre än en tredjedel så många anhängare som kommunisterna hade 1959, ta makten.

USA hade ett finger med i denna kupp. 1960 hade Qasim retat USA genom initiativet till OPEC, en organisation bildad av de oljeproducerande länderna Irak, Iran, Kuwait, Saudiarabien och Venezuela. Och året därefter tog Qasim, åtminstone på pappret, tillbaka kontrollen över ännu inte exploaterad irakisk olja.

Efter baathisternas kupp följde en fullständig terror mot kommunisterna. Många satt redan fängslade och kunde mördas bekvämt. Andra behövde baathisterna hjälp för att spåra upp. Med CIA:s listor i händerna gick de från hus till hus.

Nu fick partitrogna kadrer betala tillbaka för de övergrepp som opportunisterna - de så kallade fjortonde-juli-kommunisterna - gjort sig skyldiga till i Mosul och Kirkuk, dessa lycksökare som lämnade IKP redan hösten 1959 när det började blåsa snålt. De trogna fick betala tillbaka tiofalt. I Mosul och Kirkuk hade inte ens 500 fått sätta livet till. Under 1963 dödades 5000 kommunister. Ja, nog var detta, som Hanna Batatu skriver, "det bittraste av år". Även partiledningen fick - för ovanlighetens skull - plikta; en tredjedel av centralkommittén utplånades.

Men baathisterna som varit så målinriktade när det gällde att ta makten visste inte när de väl tagit den vad de skulle göra med den. Chefsideologen Aflaq var inte mycket till hjälp med sin dåliga eklekticism. Kriget med kurderna började åter i juni. Och en spricka uppstod mellan baathister och andra panarabister.

Baathisterna lyckades heller aldrig återupprätta den Förenade Arabrepubliken (FAR). Unionen mellan Syrien och Egypten hade spruckit redan två år tidigare. Och de irakiska baathisternas framstötar vad gäller detta unionsprojekt resulterade bara i en brytning med broderpartiet i Syrien. Men på Iraks flagga, som introducerades sommaren 1963, kan man fortfarande se resterna av baathisternas panarabiska dröm; de tre stjärnorna representerar Irak, Syrien och Egypten, förenade i en arabisk republik.

Irak under bröderna Arif

Arif blev den baathistiska republikens president. Baathisternas allvarligaste problem var deras otillräckliga inflytande över armén. De skaffade sig därför en privatarmé, det nationella gardet, bestående av äventyrare och våldsverkare, vilka fördrev tiden med att terrorisera folket. Baathpartiets popularitet sjönk som en sten. Och i november kunde Arif ensam tillvälla sig makten. Denna makt byggde han sedan på klanlojalitet och officiell trohet mot koranen. Han nationaliserade banker och storindustrier och införde ett bonussystem som skulle ge de anställda en fjärdedel av företagens vinster. Han lyckades även få till stånd en vapenvila med de kurdiska rebellerna, men den varade bara drygt ett år. I april 1965 var det klippt igen.

1966 omkom Arif i en helikopterolycka (jo då, det var en olycka; sandstorm), och hans äldre bror, Abd ar-Rahman Arif tog över makten.

Arif den äldre lyckades i juni 1966 åter få ett stopp på kriget med kurderna. På så sätt var han en folkets man. Men han gynnade samtidigt de gamla jordägande shejkerna på böndernas bekostnad. Under hans regering höjdes räntan på den ersättning för förlorad egendom som de exproprierade hade rätt till. Arif försökte också liberalisera handeln. Men när han hotade dra in arméofficerarnas privilegier mötte han hårt motstånd. Och sexdagarskriget 1967 blev en katastrof. Alla arméenheter utom en befann sig 200 mil från slagfältet.

Dessa tillkortakommanden var allvarliga. Men det som verkligen kom att besegla Arifs öde var att han gav sig på de utländska oljebolagen i Iraq Petroleum Company. I augusti tog han koncessionsrättigheterna från IPC vad gäller den oljerika Rumailah-regionen och förde över dessa rättigheter till ett statsägt bolag. Därefter spelade han ut IPC mot den helfranska oljekoncernen ERAP som han gav exploateringsrättigheter i de centrala delarna av landet. Och till slut slöt han ett samarbetsavtal med Sovjetunionen om oljeutvinning i norra Rumailah. Samtidigt nekade han det amerikanska bolaget Pan-American Company en sulfakoncession. Det var inte bra. Amerikanerna intrigerade och den 17 juli 1968 genomförde de konservativa militärerna tillsammans med baathisterna en kupp. Nu skulle alltså exploateringsrätten av Rumailah åter gå till IPC och amerikanska PAC få sin sulfakoncession. Men därav blev intet. Baathisterna lurade både konservativa militärer och imperialistiska amerikaner. Den 30 juli genomförde de en andra kupp, rent baathistisk.

Baathisternas återkomst

Baathpartiet av 1968 var ett annat än det av 1963; lika elitistiskt visserligen men mera homogent. 1963 hade Baathpartiet bestått av lika delar sunniter och shiiter, men nu, 1968, var den sunnitiska dominansen påfallande. Dessutom hade partiet vunnit stöd från arméofficerare och då särskilt officerare härstammande från den lilla staden Tikrit norr om Bagdad. Baathpartiets ledning låg i händerna på generalsekreteraren Ahmad Hasan al-Bakr och biträdande generalsekreteraren Saddam Hussein, båda från Tikrit, båda tillhörande samma stam, och dessutom nära släkt med varandra.

Men Saddam Hussein - den reelle ledaren redan då - byggde inte sin makt uteslutande på klanlojalitet. Han sökte också folkets stöd genom att sätta igång det reformarbete på landsbygden som avstannat under bröderna Arif.

Jordägarna mister nu rättigheten att behålla den bästa marken; gränsen för största möjliga jordinnehav sänks; kompensationen för exproprierad jord slopas helt; vräkning av skuldsatta arrendebönder förbjuds. Dessutom satsar Baathpartiet stort på hälsovård och utbildning. Maximipris på bröd införs samtidigt som minimilönerna höjs.

Därefter nås en uppgörelse med kurderna - deras autonomi erkänns - regimen lyckas få till stånd en vapenvila 1970.

Irak håller dessutom en hård linje mot Israel. 1970 hotar man att ställa sig på PLO:s sida i fall det skulle komma till en uppgörelse med kung Husseins armé i Jordanien.

Men när palestinierna kördes ut kunde Irak ingenting göra, öppet hotat av USA, diplomatiskt pressat av Sovjetunionen, och militärt svagt i jämförelse med Israel och Iran.

Insatsen i oktoberkriget 1973 är dock mera helhjärtad än de tidigare 1948 och 1967. Därmed också populärare. Den irakiska armén bidrar till att blockera israelernas framstöt mot Damaskus.

1972 annonserar baathisterna att man ämnar nationalisera oljan i norra Rumailah och utvinna den genom ett samarbete med Sovjetunionen. IPC minskar då sin produktion, vilket sänker den irakiska statens inkomster. Irak kontrar med att nationalisera IPC varpå västerländska köpare inleder en köpbojkott. I mars når man en uppgörelse, vilket medför att Irak till 65 procent tar kontrollen över sin olja.

Regimen, som nu verkligen lyckats reta upp USA, sökte ett bredare samarbete med "progressiva partier" för bildandet av en nationell front. I maj 1972 släpper man in en kurd och två kommunister i regeringen.

IKP slöt nu, på Sovjetunionens inrådan, fred med Baathpartiet. Samtidigt följde baathisterna samma gamla politik som Qasim fört före dem. De lät arrestera och förfölja kommunister på basnivå samtidigt som de lät partitoppen vara ifred. Partitoppen protesterade lamt mot denna behandling av partiets medlemmar och tröstade sig med en deterministisk hållning: först fullföljande av den borgerligt demokratiska revolutionen, sedan kanske någon gång i framtiden socialism.

USA:s hämnd

USA ser alltså sitt inflytande i regionen minska, hur dess imperialism byts mot en mildare sovjetisk variant. Men USA är knappast overksamt. USA verkar genom sina klienter: 1969 säger Iran överraskande upp det gamla avtalet från 1937 som gav Irak kontrollen över gränsfloden Shatt-al-Arab. Iran samlar trupper vid fronten och staplar sandsäckar framför viktiga byggnader i städerna. 1970 understöder Iran tillsammans med Israel och USA ett kuppförsök mot den irakiska regimen. Men planerna avslöjas och de skyldiga irakierna hamnar i galgen. Och i november 1971 besätter Iran tre omstridda öar i Persiska viken.

Samtidigt backar Iran och USA upp de irakiska kurderna som nu inte bara ställer hårda krav på autonomi utan också kräver kontroll över oljefälten i Kirkuk. Fredsöverenskommelsen mellan centralregering och kurder bryter ihop 1974. När väl USA och Iran tvingat på Irak det sämre gränsavtalet överges kurderna 1975 och kan brutalt slås ner av den irakiska statsmakten.

Henry Kissinger kommenterade det hela: "Hemliga operationer ska inte förväxlas med missionsarbete."

Därefter någorlunda lugnt. Visserligen ingen demokrati men 1975 tar Irak fullständig kontroll över oljan. En stor del av inkomsterna kommer folket till del. Analfabetismen sjunker drastiskt, liksom barnadödligheten. Men lugnet skulle inte bestå.

Kriget mot Iran

1979 miste USA sin allierade i och med den iranska revolutionen mot Shahen. Ayatollah Khomeini, den nya ledaren för det shiitiska Iran, sa det rent ut: "Vi kommer att exportera vår revolution". Och han blev hörsammad. Shiitiska revolter följde i Kuwait, Saudiarabien, Bahrain och särskilt i Irak, där ju shiiterna utgör majoriteten av befolkningen. Iran gav både kurder och shiiter stöd i det uttalade syftet att störta Saddam Hussein. 1980 dödades ett tjugotal höga irakiska tjänstemän i terrordåd. Två av Iraks ministrar utsattes för mordförsök. Irak svarade med att utvisa tiotusentals shiiter ur landet.

Hotad från alla håll och kanter tar Saddam Hussein ett allt hårdare grepp om makten. Irak förvandlas till en formlig polisstat med Saddam Hussein som envåldshärskare. Han kommer till slutsatsen att ska han slå mot Iran ska han göra det nu medan landet är militärt försvagat; en stor del av officerarna i den iranska armén har ju efter revolutionen blivit utrensade eller avrättade. Han får oväntat stöd från USA som genom säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski uppmanar Irak att åter ta kontroll över Shatt-al-Arab.

1980 invaderade Irak den iranska provinsen Khuzistan. USA såg till att Turkiet passiviserade kurderna så att Irak slapp tvåfrontskrig.

Iran hade i och för sig kraftigt försvagats genom sin revolution, om man ser till konventionella stridskrafter. Men på moraliska stridskrafter led Iran knappast någon brist. Kriget gick till en början bra för Irak. Men snart vände krigslyckan, ja, det gick till slut så dåligt att Saddam Hussein 1982 bad om villkorslös fred, det vill säga han erkände gränsdragningen från 1975. Men de iranska ledarna var fast beslutna att inta Bagdad och störta Baathregimen.

Trycket utifrån gör att Saddam Hussein på hemmaplan ökar repressionen mot sina motståndare, verkliga eller inbillade. Han rensar ut hälften av medlemmarna i revolutionsrådet samt åtta av ministrarna i regeringen. 300 höga officerare avrättas under sommaren 1982, och han slår till mot ledande shiitiska familjer och talesmän.

Gas

Samtidigt går kriget in i ett allvarligt skede när Iran genom självmordsattacker hotar Basra. För att stoppa dessa dödsföraktande unga män sätter Irak för första gången in stridsgas. Men omvärlden protesterar knappast. Alla ställer villigt upp med vapenleveranser och krediter: Sovjetunionen, Spanien, Brasilien, Italien, Storbritannien och även USA som nu stryker Irak från sin lista över terrorstater, en lista där Irak hamnat 1972 efter att ha nationaliserat sin olja.

USA öppnar åter ambassad i Bagdad 1984 och ger Irak ekonomisk och militär hjälp. Irak försöker förgäves få till stånd en vapenvila men det iranska prästerskapet är obevekligt: Baathregimen ska störtas.

De irakiska kurderna, delade i två fraktioner, KDP och PUK, hade den irakiska regimen i början av kriget lyckats splittra. 8000 KDP-medlemmar fängslades 1983. PUK däremot belönades med pengar och löfte om självstyre. Av självstyret blev dock ingenting och så småningom, 1985, gick PUK över till KDP.

Saddam Hussein slår tillbaka stenhårt. De 8000 fängslade KDP-medlemmarna avrättas omgående. Sedan fördrivs uppåt en halv miljon kurder från städer och byar, många hamnar i exil, andra i koncentrationsläger i södra Irak. Regimen sätter också nu in gas. Den mest kända gasattacken blev den mot Halabja 1988 då cirka 5000 civila kurder fick sätta livet till.

I kriget mot Iran bytte Irak taktik och började slå mot civila mål som man dessförinnan undvikit. Det så kallade städernas krig blev utdraget men till slut lyckades det Irak att undergräva den iranska stridsmoralen.

Mot Kuwait

Den 7 augusti 1988 blev det äntligen fred. Irak gick ur kriget med enorma skulder men räknade med att grannarna skulle ställa upp. Irak hade ju trots allt slagits för Saudiarabien och Kuwait också.

Men redan den 8 augusti höjer Kuwait sin oljeproduktion vilket medför minskade intäkter för Irak. Kuwait vägrar dessutom avskriva Iraks skulder. Bryskt kräver man pengarna tillbaka samtidigt som man stjäl irakisk olja genom att borra i vinkel vid den irakiska gränsen. Och som om inte detta vore nog inför USA strikta handelsrestriktioner. Under OPEC-mötena trotsar Kuwait öppet Irak genom att kräva marknadspriser på oljan, och USA:s ambassadör, April Glaspie, ger sommaren 1990 Irak grönt ljus genom att deklarera: "Vi har inga åsikter när det gäller inomarabiska konflikter som er gränsdispyt med Kuwait".

Konspiration? Knappast. Imperialistisk logik.

Den 2 augusti 1990 invaderar Irak Kuwait. FN reagerar snabbt och inför sanktioner mot Irak. Men USA vill inte låta sanktionerna verka. USA vill krig. Och lyckas få säkerhetsrådet att kränka FN:s stadga genom att delegera krigföringen till USA.

Den 16 januari 1991 attackerar USA irakiska mål i Kuwait ock Irak. CNN framställer det hela som en fråga om precision. Men av alla bomber som fälls är endast sju procent smarta, och just dessa används för att slå ut elkraftverk och vattenanläggningar. Resten av bomberna är dumma; B52-or lägger bombmattor från mycket hög höjd. Under de 43 dagar kriget varar släpps bomber till en vikt av 84 000 ton.

Den 3 april 1991 blåstes eld upphör. Hur många irakier som dog vet man inte. Skattningarna varierar mellan 15000 och 200000. Många dog under reträtt.

Sanktioner och inspektioner

Våren 1991 antog FN:s säkerhetsråd en rad resolutioner som stadgade att Irak skulle skrota delar av sitt vapensystem. Det hela skulle övervakas av inspektörer från FN.

Senare införde USA, Storbritannien och Frankrike flygförbudszoner i södra och norra Irak i det uppgivna syftet att skydda etniska minoriteter. (Frankrike drog sig ur 1998.) Flygförbudszonerna strider mot folkrätten och saknar stöd i FN. Under årens lopp har zonerna utsatts för upprepade bombningar. När Irak 1993 trotsade flygförbudet var det inte bara zonerna som utsattes för den amerikanska vedergällningen. Precis som under kriget 1991 attackerades irakisk infrastruktur.

1996 startade "olja-mot-mat-programmet" i ett försök av FN att lindra den nöd sanktionerna medför. Irakierna skulle få sälja olja om de köpte mat och andra nyttigheter för pengarna. Men programmet blev ett misslyckande. Det beror på att stora delar av den irakiska oljeindustrin är utslagen, och på att återuppbyggnaden hindras av sanktionerna. Irak får helt enkelt inte köpa reservdelar. Det beror också på att varor väsentliga för återuppbyggnaden av elkraftverk och vattenanläggningar, samt sjukvårdsutrustning och mediciner, klassas som krigsmaterial. Två chefer för "olja-mot-matprogrammet" har efter varandra hoppat av i protest mot hyckleriet.

USA:s propagandister har anklagat den irakiska statsledningen för att medvetet svälta ut sin befolkning. Men över 90 procent av de irakiska oljeintäkterna går enligt FN till mat och medicin och andra humanitära förnödenheter.

Krisen 1998

Allt sedan kriget 1991 hade FN:s inspektörer letat vapen i Irak. Det var sagt att sanktionerna skulle hävas när väl de irakiska myndigheterna bevisat att de inte hade några massförstörelsevapen. Men USA och dess allierade blev aldrig nöjda. Det var en medveten politik. Efter över sju år och 9000 resultatlösa inspektioner krävde inspektörernas chef, Richard Butler, tillträde till presidentpalatsen och andra vitala byggnader. Det var en direkt provokation. Dessa byggnader hade dittills, genom avtal mellan FN och Irak, varit undantagna inspektionerna. Men nu tolkades plötsligt, på USA:s inrådan, resolutionerna annorlunda. Irak gav tillträde till några av byggnaderna, bland annat försvarsministeriet. Den förnedrande eftergiften förde dock inte Irak en dag närmare sanktionernas upphävande. Richard Butler drog tillbaka inspektörerna, och i december 1998 bombade USA Irak.

Det står nu alldeles klart att FN låtit sig manipuleras av CIA. FN-inspektörerna har helt enkelt fungerat som USA:s spioner och provokatörer.

Efter den 11 september

Med terrordådet mot World Trade Center som förevändning passar USA nu på att utvidga sin makt. Den 29 januari 2002 myntade den amerikanske presidenten begreppet "Ondskans axelmakter", dit han räknar Irak, Iran och Nordkorea. Dessförinnan hade USA redan anfallit Afghanistan. Kriget mot Afghanistan pågår alltjämt.

Efter talet om ondskans axelmakter har den amerikanska statsledningen jobbat hårt på att genomdriva så omöjliga krav i FN att Irak inte kan efterkomma dem. Åter har man försökt utnyttja vapeninspektörer för att provocera, även om Hans Blix inte visat sig fullt lika användbar som Richard Butler. Den 8 november antog dock säkerhetsrådet resolution 1441 som - i den amerikanska statsledningens tolkning - ger USA rätt att gå i krig om Irak visar minsta tecken på bristande samarbetsvilja med de nya inspektörerna. Men USA fick aldrig säkerhetsrådets sanktion för sitt krig. Endast Storbritannien fick man med sig. Två sprickor har uppstått, en mellan USA och EU, och en inom EU självt. Om sprickorna är permanenta återstår att se.

Målet för USA:s krig kan man spekulera länge över. Men bara genom att läsa den amerikanska statsledningens rådgivare får man en ganska klar bild: USA vill säkra tillgången på olja och därmed göra den övriga världen beroende av USA:s våldsmakt.

Gengångaren

I skrivande stund bryter kriget ut. Vi ska alltså återupprätta mandatsystemet. Det ska bli 20-tal igen. Det sena 1900-talet var bara en paus i det sedan 1400-talet pågående västerländska erövringskriget, ett krig i Guds namn, i civilisationens namn, i liberalismens namn, i arbetets välsignelses namn, i utvecklandet av produktivkrafternas namn, i humanismens namn, i kommunismens namn, socialismens namn, modernitetens namn, feminismens namn, Hardt och Negris namn, globaliseringens namn, FN:s namn och - jag blir så trött - de mänskliga rättigheternas namn.

Och vem ska de ersätta Saddam Hussein med? Vi väntar spänt. Fast egentligen vet vi ju redan. Det spelade ingen roll att vi stack en påle i röven på honom. Det spelade ingen roll att vi slet lemmarna från bålen på honom och hackade honom i bitar. Våra besvärjelser nyttade föga. För se, här kommer vålnaden. Nu går han igen. Nuri as-Said.

Till grund för denna artikel ligger Hanna Batatus detaljerade, 1300-sidiga verk The Old Social Classes and the Revolutionary Movements of Iraq (Princeton 1978). Batatu, född 1926 i Jerusalem, var palestinier, och efter Palestinas delning 1948 emigrerade han till USA. Under större delen av sitt liv kom han att forska och undervisa vid Harvard och Princeton. Hans bok har blivit en eftertraktad klassiker, betingar nu ett pris av 400 dollar på amerikanska antikvariat. Det kan den vara värd. Hanna Batatu gick bort 2000.