MOT EN TREDJE VÄG

En biografi

över Rudolf Meidner

Arkiv förlag

Det här är första delen av en biografi över Rudolf Meidner, den flykting undan Hitlertyskland som från 1945 under flera decennier skulle vara knuten till LO som utredningschef och forskare. Meidner var en av arkitekterna bakom LO:s förslag om löntagarfonder på 70-talet.

Åren efter andra världskriget var en brytningstid. Den internationella kampen mot fascismen gav vind i ryggen för de vänsterkrafter som ville tygla den ohämmade marknadskapitalism som fört fram till 30-talets kriser och krig. I Sverige var Gunnar Myrdal det främsta namnet bland dem som verkade för en mer rationell planhushållning. Han samlade det socialdemokratiska partiet bakom Arbetarrörelsens efterkrigsprogram och en strategi för arbetarinflytande och rationell utveckling av näringslivet. Strategin byggde på att samförstånd skulle kunna uppnås med kapitalets företrädare, något som skulle visa sig vara en illusion. Regeringen Erlander bytte fot från planekonomi till blandekonomi och inledde en politisk samverkan med Bondeförbundet 1951. Samma år skissade Meidner och Gösta Rehn på en facklig strategi för lönebildningen i den fulla sysselsättningens samhälle.

Man kan fundera över bokens tes att det skulle finnas något slags koppling mellan Meidners personliga erfarenheter från Weimartidens Tyskland och hans verksamhet som LO:s utredningschef. Kanske finns också större och mer övertygande mönster att frilägga? Ekdahl diskuterar förvånansvärt nog inte Per Nyströms intressanta bakgrundsskiss till de planhushållningsidéer som många socialdemokratiska intellektuella omfattade (Historia och biografi, Arkiv förlag 1989). Nyström visar att en omfattande internationell diskussion fördes under åren omkring 1930, där det gamla socialiseringsbegreppet omdefinierades till att betyda statlig övervakning av ett rationellt drivet näringsliv. De idéerna slog igenom i den socialdemokratiska politiken redan på 30-talet. Planeringsideologin hade således ett internationellt genomslag inte bara i Tyskland utan också med demokratiska förtecken i England och USA, där makarna Myrdal hade många kontakter. Meidners personliga erfarenheter behövde denna bredare ideologiska diskussion som resonanslåda.

Ekdahls bok är en väl genomförd och välkommen undersökning av den svenska fackliga rörelsens strategier under en dramatisk tid. Ändå känns det som något saknas. Kanske beror det på att en del frågor trots allt dröjer sig kvar. Meidner framställs som Myrdals läraktige elev, men när den borgerliga motvinden mot planhushållningsideologin blåste upp som värst hör vi honom ta skarpt och tydligt avstånd från arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Var stod han i konflikten runt Myrdal? Hur överlevde han i en central position när så många andra socialdemokratiska intellektuella på vänsterkanten rensades ut?

Det skulle också varit intressant om Ekdahl - i Per Nyströms efterföljd - breddat diskussionen. Nästan inget sägs om de amerikanska påtryckningarna mot Sverige att avstå från att nationalisera t.ex. oljebranschen, som är kända från andra historikers forskning. Dramatiken i den socialdemokratiska kursomläggningen skulle också blivit tydligare om synfältet vidgats till vad som hände utanför den fackliga sfären. Exemplen är många på vänsterintellektuella inom olika områden som marginaliserades mot slutet av 40-talet.