Angående rikets säkerhet

Vad var det vi sa, är lätt att skrocka när man manglar sig igenom Säkerhetskommissionens nio betänkanden om åsiktsregistreringen under 1900-talets andra hälft (Rikets säkerhet och den personliga integriteten, SOU 2002:8795). Må vara att det finns brister i utredningen. Senast visade Klas Åmark i Dagens Forskning 3/2003 att kommissionen förbigått åtskilliga register och lättvindigt tagit över Säpos ensidiga beskrivning av somliga organisationers verksamhet. Rapporterna ger ändå en tillräckligt klar bild av säkerhetstjänstens paranoida världsbild, inkompetens och brottslighet. Allt vi sade om den stämmer.

Tiotusentals människor har kränkts, och många har utsatts för ett fullständigt oförtjänt lidande. Det går inte att göra något åt. Däremot kan man fundera över två frågor.

För det första: hur ska vi förhindra en upprepning? Egentligen går det väl inte, revolutionära organisationer måste alltid räkna med olaglig övervakning och infiltration. Men rent allmänt måste det vara rätt att kräva maximal öppenhet och så liten säkerhetstjänst som möjligt. Så kallade sansade kommentatorer som hävdar att det självfallet måste finnas en säkerhetstjänst har fel. Utredningarna visar med all tydlighet att så fort övervakningstjänsten får extra befogenheter tar sig verksamheten orimliga proportioner.

För det andra: hur används undersökningsresultaten? För den som slutgiltigt vill begrava svensk neutralitetspolitik kommer rapporterna bara alltför väl till pass. Erlander, Palme och Sten Andersson framstår med all rätt som hycklande lögnare som spelade under täcket med USA. Göran Persson kan förefalla vara hederligheten själv som både tillsätter en stor kommission och rakryggat leder in Sverige i Nato och villkorslös USA-uppslutning (protesterna mot den svenske fångens rättslöshet på Guantanamobasen är dock ett ljus i mörkret).

Visst, Erlander och Palme ljög. Men felet var inte vad de sade inför trycket från en stark antiimperialistisk opinion utan att det inte var sant. I dag finns all anledning att slåss för vad som sades vara svensk neutralitetspolitik för trettio år sedan.


Lathund

Den som idag vill hänga med vad som händer i världen har det inte lätt. Det finns nämligen två sätt att hindra folk att få reda på sanningen: a) att helt enkelt undertrycka den, b) att blanda upp den med så pass mycket lögner, halvsanningar och irrelevant stoff att man inte kan identifiera den i mängden.

Den förstnämnda metoden kallas officiellt odemokratisk och diktatorisk. Den är politiskt riskabel, men tillgrips trots detta fortfarande oftare än vad man får reda på - det vet vi, ty annars skulle den inte användas alls. Den andra har blivit alltmer gångbar och praktisk i och med ökat mass-medialt inflytande. Den kallas informationsfrihet och anses legitim och riskfri. Om t.ex. sanningen om morden på Palme eller Kennedy plötsligt lades fram idag - vem skulle våga tro på den?

Därför nedan ett par enkla tumregler för den late, vilka - Obs! - dock inte annat än högst tillfälligt bör ersätta eget träget sanningssökande:

När våra överhetspersoner och våra medier enhälligt fördömer en politisk eller social rörelse - då är det en god regel att tills motsatsen bevisats utgå ifrån att denna inte är alltigenom dålig, utan kanske till och med bra.

När våra medier å andra sidan oreserverat hyllar något, i synnerhet en strejk eller ett uppror någonstans i världen och kallar det "arbetarrevolt", som i Rumänien, eller "folkligt uppror" som i Serbien - då bör man åtminstone ta sig en extra funderare.

Ta t.ex. den s.k. masstrejken i Venezuela. Den var det bestämt något lurt med! Att lokala svenska storföretagsrepresentanter ger en strejk ett oreserverat stöd i Dagens Eko är mycket ovanligt. Att oljedirektörer går i spetsen för en strejk är också ett starkt avvikande beteende. Att en gul minoritetsfackföreningsrörelse går i strejk hör också till ovanligheterna. Vid närmare påseende var det nog i alla fall mest en politisk lockout det var fråga om. Ungefär som den som knäckte Allende i Chile 1973. Vem nämnde den parallellen? Sådant får man ta reda på själv, och det tar lite tid. Lögnen har fått mer än 24 timmars försprång, och det lär skola räcka, enligt auktoriteten Goebbels.

Nu har Chavez, med massivt folkligt stöd (om än osynligt i svensk CNN-beroende TV), segrat även denna gång. Efter militärkuppen i fjol sparkades 50 generaler. Denna gång blev det möjligt att sparka över 5.000 chefer inom Venezuelas oljeindustri.

Oljan börjar flöda och Venezuelas regering har fått ökat mandat att behålla den i folkets ägo och att äntligen börja låta inkomsterna från den komma landets 80 % fattiga tillgodo. Chavez har tagit initiativet till ett samgående mellan de latinamerikanska oljeproducenterna. Han kanske lyckas, eftersom den store grannen i norr just nu är så upptagen med oljeaffärer i Mellanöstern och Centralasien. Och USA, som allt mindre diskret backade kontrarevolutionen mot Chavez, blev snuvat än en gång. Tills vidare.

Alla som den sista veckan sett något om detta i Rapport eller Aktuellt, räck upp en hand!

Det är lätt att förstå den som tröttnar på att läsa DN och följa TV-nyheter på grund av alla dåliga nyheter man möts av dag efter dag. Det vore dock förhastat att dra slutsatsen att ingenting bra händer i världen. Det är bara det att klassfienden, som kontrollerar medierna, i just detta avseende fungerar som vi: han gillar mest - för honom - goda nyheter. När det därför händer något som är bra för oss är därför risken stor att vi hålls okunniga. Ty sådant är dåliga nyheter för honom.


Per Ahlmark-priset

Årets Per Ahlmarkpris för den politiska analys som på begränsat utrymme lyckas förena högsta grad av enfald, fanatisk illvilja och okunnighet i reaktionens tjänst kan, trots mördande konkurrens också i den nära omgivningen, redan nu anses vikt för Expressens kulturchef Per Svensson, som den 4 februari 2003 lyckades åstadkomma bl.a. följande betraktelse:

"Arroganta. Strävar efter världsherravälde. Tänker bara på pengar. Det finns en parallellitet mellan de antiamerikanska schabloner som sjuder i oljan och klassiska antisemitiska stereotyper".

Svenssons analys har stora förutsättningar att gå till historien och kommer måhända i framtiden rentav att rankas vid sidan av Alfred Rosenbergs bedömning att den socialistiska världsrevolutionen är en judisk-bolsjevistisk sammansvärjning ledd från Wall Street.


Öppet brev

Vi är två svenska ungdomar från Malmö som vädjar till svenska medier att publicera denna korta rapport från Israel/Palestina. Under vår veckolånga resa i det ockuperade Palestina har vi sett helvetet på jorden. Israeliska ockupationsstyrkor har begått ett otal illegala handlingar och brott mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar om mord på civila palestinier, militära intrång i palestinska områden, raserande av hus, trakasserier och misshandel vid checkpoints och vägspärrar.

Vad är en checkpoint? Det är en israelisk vägspärr och militärpostering. Den påminner om ingången till ett fotbollsstadion men är omgiven av militärer, betongblock och taggtråd. Härigenom leds palestinierna likt boskap. De skall visa pass för att komma in i sin egen stad.

Med egna ögon såg vi en misshandel vid checkpointen Kalandia utanför Ramallah. Tre israeliska soldater, alla runt tjugo år gamla, stod kring en sittande palestinsk ungdom. En av soldaterna sparkade och slog medan han skrek yeah, yeah . Vi stannade och tittade, varpå misshandeln slutade. Vad som hänt om vi inte stannat vet vi inte. Hur ofta detta förekommer finns ingen exakt statistik på, men det står klart för internationella observatörer och biståndsorganisationer att det rör sig om regelmässiga trakasserier.

Vi har sett timslånga köer på väg in till palestinska städer. Den vanlige palestiniern tvingas stå där på väg till skola, jobb och sjukhus. Inga undantag görs för ambulanser.

De israeliska bosättningarna på västbanken och i Gazaremsan byggs ut hela tiden. I staden Rafa, som ligger i Gazaremsan, såg vi vad som skett 24 januari. 30 hus har demolerats för att göra plats åt bosättare och militär. Rafa, som redan är överbefolkat, fick under dessa dagar fler hemlösa att ta hand om.

Vi besökte det av Sida finansierade fredscentret utanför Födelsekyrkan i Betlehem. Direktören Michel H. Nasser tackade det svenska folket för hjälpen att skapa denna viktiga mötesplats men berättade också om den israeliska förstörelsen av densamma. När Israel återockuperade de palestinska områdena förra året, använde militären fredscentret som bas för Betlehem. Nasser uppskattade att skadorna uppgick till 25 000 dollar. Pengar som Israel ej har ersatt.

Detta är lite av vad vi upplevt under en vecka i Israel/Palestina, men det är en bråkdel av vad det palestinska folket genomlidit under samma vecka. Om detta må ni berätta

Jerusalem 11 januari 2003

Nils Littorin, Dennis Andersson


Drogvänner

I senaste nummret av Arena tar chefredaktören Magnus Linton heder och ära av svensk narkotikapolitik. Inte gör han det genom saklig kritik. Han gör det genom att associera till likvideringspolitik och steriliseringspolitik då han menar att dödligheten bland svenska missbrukare är högre i Sverige än t.ex. i Holland. Linton hänvisar till statistik från ECNN (EU:s narkotikabyrå). Det är bara det att Sverige är ett av de få länder i Europa som över huvud taget för statistik över narkotikarelaterade skador, kriminalitet och dödlighet.

Linton menar att den restriktiva narkotikapolitiken i praktiken visat sig förfelad då 353 missbrukare årligen dör av missbruk (år 2000). Vilken praktik då, kan man fråga sig. Problemet med den svenska restriktiva modellen är just att den inte praktiseras och tilllämpas. Den är enbart lagstiftad. 90-talets omorganiseringar, besparingar och nerdragningar hos polis och sociala myndigheter har aktivt bidragit till ökningen av missbrukare i Sverige. På 80-talet hade vi knappt någon nyrekrytering av missbrukare att tala om, åtminstone i Stockholm enligt Mariapoliklimiken. Det berodde framför allt på att det fanns en press mot marknaden. Den upphörde när riksdagspartierna gjorde upp om besparingar hösten 1992.

I samma nummer av Arena får frilansjournalisten Karolina Ramqvist propagera för avkriminalisering av cannabis, och Magnus Linton har tidigare som sommarpratare propagerat för legalisering av cannabis.


Lömsk kritik

Trots att alla nu för tiden är miljövänner släpps det fortfarande ut alldeles för mycket koldioxid. USA är världsledande på området, och mellan 1990 och 2000 förstärkte man denna ställning genom att öka utsläppen med 17 procent (samtidigt som t.ex. Tyskland minskade sina med 16 procent). En förklaring till denna utveckling ligger i amerikanernas barnsliga förkärlek för stora bilar. Bilismen står för en tredjedel av alla koldioxidutsläpp, och eftersom de amerikanska bilarna blir större och större för varje år har man inga problem med att hålla uppe takten i miljöförstöringen. Att det nyligen grundats en amerikansk organisation för befrämjandet av bränslesnåla bilar kan alltså tyckas vara bra. Men när man tittar närmare på deras argumentation inser man snart att de som tagit på sig uppgiften att bekämpa dyrkandet av stora bilar är ungefär lika farliga för sin omgivning som deras motståndare. Huvudargumentet i kampen mot bilar med hög bensinförbrukning är nämligen att det inte är patriotiskt att slösa med bensin, eftersom olja importeras från muslimska länder. När man tankar subventionerar man därför i slutändan världsterrorismen. Suck!


Sison till EU-domstolen

Det är inte bara i Sverige som myndigheterna kröker rygg för USA:s godtyckliga utpekande av påstådda terrorister eller personer som på lösa grunder sägs ha anknytning till påstådda terrororganisationer . Den filippinske kommunistledaren José Maria Sison har till EU-domstolen i Luxemburg överklagat beslutet av EU:s utrikesministerråd att sätta upp honom på sin svarta lista över terrorister och den holländska regeringens beslut att dra in det bidrag han tidigare beviljats som flykting.

Sisons advokat Jan Fermon säger i en intervju (Solidaire, 28 januari 2003) att beslutet överklagas av tre skäl: Först av formella skäl, därför att tillvägagångssättet är en parodi på grundläggande rättsprinciper, motiveringen är svävande, underlaget hemligt, rättssäkerheten obefintlig. För det andra i sak, eftersom Sisons aktiviteter inte har något med terrorism att göra. För det tredje därför att det europeiska beslutet fattats på order av främmande makt, nämligen Washington. De nederländska myndigheternas enda beslutsunderlag är en odaterad och osignerad dokumentär anteckning på engelska!

Det europeiska beslutet har uppenbart politiska syften och har ingenting med kampen mot kriminalitet att göra, säger Jan Fermon, som också välkomnar politiska protester.

Kampen mot terrorismen är i själva verket en kamp mot de nationella befrielserörelserna i tredje världen och mot dessa länders oberoende.