Den amerikanske biologen Stephen Jay Gould dog förra året. Bland forskare var han internationellt känd för teorin om punkterad jämvikt, hos allmänheten för sina avslöjanden av kreationism, sociobiologi och förment vetenskaplig rasism. Clarté har översatt en minnesteckning.

Tidigt i fjol utvecklade Stephen Gould obotlig lungcancer. Han dog den 20 maj 2002 vid en ålder av 60 år. För tjugo år sedan undkom han döden i en mesotheliom som vi alla antog berodde på kontakt med asbest. Fastän hans behandling för detta var avslutad förlorade han aldrig medvetenheten om sin dödlighet och gav, åtminstone inför sina vänner, uttryck för ett bekymmerslöst accepterande av det oundvikliga. Efter att ha överlevt en cancer som troligen orsakades av ett miljögift, dukade han under i en annan.

Steve Goulds intellektuella och politiska gärning var extraordinär, för att inte säga unik. För det första var han en evolutionär biolog och vetenskapshistoriker vars intellektuella arbete hade ett stort inflytande på vår syn på den evolutionära processen. För det andra var han den i särklass mest kända och inflytelserika vetenskapsskribent som någonsin har skrivit för en lekmannapublik. För det tredje var han en politisk aktivist som konsekvent stött socialismen och bekämpat alla former av kolonialism och förtryck. Den gestalt han i dessa avseenden mest påminde om var den brittiske trettiotalsbiologen J.B.S. Haldane, en av grundarna av den moderna genetiska evolutionsteorin, en lysande skribent av vetenskapliga essäer för den breda allmänheten, och en egensinnig marxist och kolumnist i Daily Worker, som till slut bröt med kommunistpartiet när detta krävde att vetenskapliga utsagor skulle följa partidoktrinen.

Konsekvent radikalism kännetecknade Steve Goulds arbete. Ordet radikal har kommit att bli synonymt med extrem i dagligt språkbruk: Monthly Review är en radikal tidning för Progressives läsare, Steve Gould genomgick en radikal operation när tumörer avlägsnades från hans hjärna, och en radikal är en som befinner sig ute på (höger- eller) vänsterkanten. Men en kontroll i Oxford English Dictionary påminner oss om att roten till ordet radikal faktiskt är radix, det latinska ordet för rot. Att vara radikal är att gå till roten med saker och ting, att gå tillbaka till ruta ett, att söka basera sina handlingar och idéer på kardinalprinciper. Impulsen att vara radikal är impulsen att fråga "Hur vet jag det?" och "Varför följer jag denna kurs i stället för en annan?". Steve Gould hade den radikala impulsen och följde den där det betydde något.

Först och främst var Steve radikal i sin vetenskap. Hans mest kända bidrag till evolutionsbiologin var teorin om punkterad jämvikt (punctuated eqilibria) som han utvecklade tillsammans med kollegan Niels Eldridge. Standardteorin för förändring av organismers utseende över evolutionär tid är att förändringen sker konstant, långsamt och gradvis, med ungefär lika stora förändringar per tidsintervall. Detta förefaller att ha varit Darwins syn, fastän nästan vad som helst kan läsas in i hans artonhundratalsprosa. Modern genetik har visat att varje ärvbar förändring i en organisms utvecklingsprogram som ska ha några som helst chanser att vidareföras blott får orsaka en smärre förändring, att sådana mutationer sker med en rätt konstant hastighet över långa tidsperioder och att det naturliga urvalets kraft på sådana små förändringar är av liten styrka. Dessa fakta pekar alla mot mer eller mindre konstanta och långsamma förändringar i arter över långa tidsrymder.

När man studerar det arkiv som de fossilförande lagren utgör, är dock de förändringar man observerar mycket mera oregelbundna. Man ser mer eller mindre abrupta förändringar i form mellan fossil som avlöser varandra i geologisk tid, utan mycket bevis för de antagna gradvisa övergångarna dem emellan. Den gängse förklaringen är att fossil är relativt ovanliga och att vi enbart ser enstaka "stillbilder" utav den verkliga sekvensen av organismtyper. Detta är en väl sammanhängande teori. Men Eldridge och Gould gick tillbaka till ruta ett, och ifrågasatte om förändringshastigheten under naturligt urval verkligen var så konstant som alla antog. Genom att undersöka ett fåtal fossilserier med en långt mera fullständig temporalt sekvens än vanligt, fann de bevis på långa perioder med knappast någon förändring, avbrutna av korta perioder under vilka det mesta av formförändringen verkar ske. De generaliserade detta till en teori att evolutionen sker i ryck och språng och föreslog flera tänkbara förklaringar, bland annat att mycket av evolutionen skett efter plötsliga större miljöförändringar.

Steve Gould gick längre än så och betonade speciellt betydelsen av stora irreguljära händelser i livets historia. Han lade stor vikt vid betydelsen av plötsliga massutdöenden av arter efter nedslag av stora meteoriter mot jorden, med efterföljande återbefolkning av den levande världen med utgångspunkt från en begränsad pool av överlevande arter. Frestelsen att se en enkel koppling mellan Steves teori om episodisk evolution och hans anslutning till Marx teori om historiska stadier bör motstås. Kopplingen är mycket djupare. Den ligger i hans radikalism.

En annan sida av Goulds vetenskapliga radikalism låg i hans allmänna ansats till evolutionära förklaringar. Flertalet biologer som ägnar sig åt livets historia och dess nuvarande geografiska och ekologiska utbredning förutsätter att naturligt urval är orsaken till alla egenskaper hos levande och utdöda organismer, och att biologens uppgift, när det gäller att förklara, är att komma fram med en trovärdig historia för hur varje enskild egenskap hos en art gynnats av det naturliga urvalet. Om människoarten under sin utveckling från sin aplika förfader förlorat det mesta av sin kroppsbehåring, men behållit ögonbrynen, så måste ögonbrynen vara en bra sak. En viktig tyngdpunkt i Steves vetenskapliga skrivande var att avvisa denna förenklade panglossiska adaptionism, för att i stället gå tillbaka till mångfalden av grundläggande biologiska processer i sökandet efter orsakerna till evolutionär förändring. Han hävdade att evolutionen var ett resultat av slumpmässiga såväl som selektiva krafter, och att egenskaper kan vara fysiska biprodukter av selektion för andra egenskaper. Han hävdade också starkt historiska tillfälligheters betydelse för den evolutionära förändringen. Något kan selekteras av ett skäl vid en tidpunkt och sedan av en helt annan orsak vid en senare tidpunkt, så att slutprodukten är resultatet av en evolutionär linjes hela historia, och inte kan förklaras utifrån nutida adaptiv betydelse. Exempelvis är vi människor som vi är därför att de första landvertebraterna reducerade en mångfald fenstrukturer till fyra lemmar, däggdjurens hjärta råkat hamna på vänster sida medan fåglars hjärta ligger till höger, innerörats ben var en del av käken hos våra reptilförfäder, och det råkade vara torrt i Östafrika vid en avgörande tidpunkt i vår evolutionära historia. Om intelligent liv någonsin skulle besöka oss från annat håll i universum, så ska vi därför inte förvänta oss att de har ett mänskligt utseende, lider av sexistiska makthierarkier, eller har en kommandobrygga på sitt rymdskepp.

Gould betonade också betydelsen av utvecklingsmässiga relationer mellan olika delar av en organism. Ett känt exempel var han studie av den irländska jättehjorten, en mycket storvuxen utdöd hjortart med enorma horn, mycket större i förhållande till djurets storlek än vad som är fallet hos nutida hjortar. Den adaptionistiska historia som uppfunnits för att förklara detta var att hornen hos hjorthannar befinner sig under ett konstant naturligt urval att öka i storlek därför att hannar använder den i strider när de slåss om att få komma till honor. De irländska jättehjortarna drev denna machoevolution alltför långt, och deras horn blev så otympliga att de inte kunde genomföra sina normala livsfunktioner och därför dog ut. Vad Steve visade var att för hjortar i allmänhet gäller att arter med större kroppsvikt har horn som är mer än proportionellt större, som en konsekvens av olika tillväxttakt för kroppsstorlek och hornstorlek under organismutvecklingen. Faktum är att den irländska jättehjorten hade horn som var exakt av den storlek som kan förutsägas utifrån dess kroppsstorlek, varför ingen speciell historia om naturligt urval behövs.

Inget av Goulds argument rörande evolutionens komplexitet innebär att Darwin störtas. Det är inga nya paradigm, utan helt respektabel "normalvetenskap" vilken berikar Darwins ursprungliga schema. De typifierar hans radikala regel för förklaringar: gå alltid tillbaka till grundläggande biologiska processer och se vart de för oss.

Det var inte som biolog Steve Gould vann sin största berömmelse, utan genom att i föredrag, essäer och böcker lägga ut texten om vetenskapliga frågor för en lekmannapublik. Förhållandet mellan vetenskaplig kunskap och socialt handlande är problematiskt. Vetenskaplig kunskap är en esoterisk kunskap som ägs och förstås av en liten elit, samtidigt som privata och offentliga krafters användning av och kontroll över denna kunskap medför stora sociala konsekvenser för alla. Hur kan det bli något som ens påminner om en demokratisk stat när vital kunskap är i händerna på ett fåtals egenintresse? Det lättvindiga svaret är att det finns redskap för popularisering av vetenskap, framför allt genom vetenskapsjournalistik och vetenskapsmäns populärvetenskapliga skrivande, vilka skapar en informerad allmänhet. Men populariseringen är i sig själv vanligen ett redskap för fördunkling och drivande av eliters agendor.

Vetenskapsjournalister lider av ett dubbelt handikapp: För det första, oavsett hur välutbildade, intelligenta och välmotiverade de än är, så måste de sist och slutligen lita på vad vetenskapsmännen säger till dem. Även en biolog måste lita på vad en fysiker säger om kvantmekanik. En stor andel av vetenskapsrapporteringen utgår från en presskonferens eller pressrelease utlyst av en vetenskaplig institution. "Forskare vid Blackleginstitutet offentliggjorde idag upptäckten av en gen för känslighet för RMI-skada" (Repetitive Motion Injury, en arbetsskada från stillasittande tangentbordsarbete - svåra smärtor i armar, axlar och nacke, fingrar, händer, skuldror, rygg. Ö.a.)

För det andra, de medier för vilka vetenskapsjournalisterna jobbar sätter en enorm press på dem att skriva dramatiska rapporter. Var är den redaktör som vill avsätta dyrbara spaltcentimetrar till en artikel om vetenskap med budskapet att det är väldigt komplicerat, att inga förutsägelser kan göras, att allvarliga experimentella svårigheter står i vägen för att finna sanningen i fallet, och att vi kanske aldrig får veta svaret? För det tredje, den vetenskapliga kunskapens esoteriska natur reser nästan oöverstigliga barriärer mellan även den mest kunnige journalist och läsaren. Det är inte allmänt bekant att en genomskinlig förklaring i termer som en lekmannaläsare kan ta till sig kräver djupast möjliga kunskap i ämnet från skribentens sida.

De vetenskapsmän, och deras biografer, vilka skriver böcker för en lekmannapublik, är vanligen inriktade på att okritiskt slå ett slag för det intellektuella livets romantik, deras vetenskaps under och att propagera för än större stöd för deras arbete. Var är det hjärta så förhärdat att det inte blir gripet av Stephen Hawking och hans intellektuella projekt? Även när avsikten helt enkelt är att upplysa en lekmannapublik om ett avgränsat vetenskapligt kunskapsområde, är komplikationerna rörande den vetenskapliga förståelsens verkliga tillstånd så stora att frestelsen att berätta en enkel och tilltalande historia är oemotståndlig.

Steve Gould var ett undantag. Hans trehundra essäer om vetenskapliga frågor, som publicerades i Natural History Magazine och i många fall fick stor spridning i bokform, förenade en sanningsenlig och skarpsinnig förklaring av vetenskapliga rön och problem med en framställningsteknik som varken såg ned på läsarna eller överförenklade det vetenskapliga. Han berättade den komplexa sanningen på ett sätt som hans lekmannaläsare kunde förstå, medan han lättade upp prosan med referenser till baseball, körmusik och kyrkoarkitektur. Det är klart att när vi talar om att skriva för en populärpublik, så måste vi vara klara över vad vi menar med populär. Den uruguayanske författaren Eduardo Galeano frågade vad vi menar med att skriva för "folket", när flertalet av folket är illitterat. I Nord är färre formellt illitterata, men Gould skrev för en välutbildad, om än icke specialistpublik för vilken körmusik och kyrkoarkitektur fungerade som mera meningsfulla metaforer än de vetenskapliga idéerna själva.

Flertalet av de ämnen Steve behandlade ansåg att belysa just komplexiteten och diversiteten i evolutionens processer och produkter. Tvärsigenom den väldiga mångfalden av ämnen om vilka han skrev fanns ett underliggande sammanhållande tema: att den levande världens komplexitet inte kan behandlas som en manifestation av någon stor övergripande princip, utan att varje fall måste förstås genom att man undersöker det från botten och upp och som en realisering av en av många kausalitetsvägar.

I sitt politiska liv var Steve en del av den allmänna vänsterrörelsen. Har var aktiv i anti-vietnamkrigsrörelsen, i arbetet med Science for the People, och i New York Marxist School. Han såg sig själv som marxist, men i likhet med darwinismen är det aldrig helt klart vad den identifikationen innebär. Trots vårt nära kamratskap i många frågor över många år, hade vi aldrig några diskussioner om Marx historieteori eller politisk ekonomi. Mer väsentligt var emellertid att han genom att insistera på sin anslutning till en marxistisk ståndpunkt, tog den möjlighet som hans stora berömmelse och legitimitet som känd intellektuell innebar till att få en bred publik att tänka en gång till på hållbarheten i en marxistisk analys.

På de politiska stridernas nivå var hans största insatser i kampen mot kreationismen och i kampanjen för att krossa den biologiska determinismens legitimitet, inklusive sociobiologi och rasism. Inför Arkansas högsta domstol hävdade han att oenighet mellan evolutionsforskare kring olösta evolutionära problem inte underminerade bevisen för evolutionen som en organiserande princip för att förstå livet. Han var en av författarna till det första manifestet som utmanade sociobiologins anspråk på att en av evolutionen frambringad hårdkodad mänsklig natur garanterar fortlevnaden av krig, rasism, ojämlikhet mellan könen och entreprenörskapitalism. Han fortsatte genom hela sin karriär att attackera den ideologin och påvisa den lösliga grunden för dess föregivna rötter i genetik och evolutionslära.

Hans viktigaste bidrag till avlegitimeringen av den biologiska determinismen var emellertid hans brett lästa beskrivning av rasismen och ohederligheten hos uppburna vetenskapsmän i Den felmätta människan (The Mismeasure of Man). Återigen visade här Gould värdet av att gå tillbaka till ruta ett. Han nöjde sig inte med att påvisa de uppenbara klassfördomarna och rasismen som kom till uttryck hos amerikanska, engelska och europeiska biologer, antropologer och psykologer före andra världskriget. Han granskade också de primärdata på vilka de grundade sina påståenden om nordeuropeers större hjärnor och överlägsna intellekt. I samtliga fall hade stickproven medvetet snedvridits, eller data misstolkats eller även hittats på, eller slutsatserna varit feldragna. Redan tidigare hade Leo Kamin avslöjat Cyril Burts genomgående förvanskade data om IQ, men det hade kunnat avvisas som en patologisk avvikelse i en i övrigt frisk forskningstradition. De bevis som Steve Gould tog fram visade att ett helt koppel av prominenta forskares data genomsyrades av förvanskningar och gjorde klart att Burt var inte en avvikare, utan typisk. Det är allmänt erkänt att ideologiskt engagemang kan ha en undermedveten effekt på vetenskapsmäns inriktning och slutsatser. Men allmänt medvetet fuskande för att gynna en social agenda? Kan man föreställa sig en mera radikal attack mot den "objektiva" vetenskapens institutioner?

Att vara radikal i den mening som använts i denna nekrolog är inte lätt eftersom det innebär ett ständigt ifrågasättande av grunden för påstående och handlingar, inte bara hos andra, utan också de egna. Ingen, inte ens Steve Gould, kan göra anspråk på att alltid lyckas vara konsekvent radikal men, som Rabbi Tarfon skrev, "Det krävs inte av oss att vi skall lyckas, men inte heller är vi fria att avstå från kampen." -

Richard C Lewontin är professor i biologi vid Harvarduniversitetet. Richards Lewins är föreståndare för humanekologiprogrammet vid Harvard School of Public Health. Artikeln har varit publicerad i Monthly Review 54:2 (november 2002). Översättning: Ola Inghe.