Rasismen ligger djupt i den västerländska idétraditionen, från Gamla testamentet och Aristoteles. Den nyliberala internationella marknadsekonomin släpper lös rasistiska strukturer. Inte undra på att etablissemanget skyggar för seriös integrationsdebatt bakom moralism och mångkultur. Men vänstern har trumf på hand: klasskampen, försvaret av nationen och kritiken av multikulturalism från radikala utgångspunkter.

I dag finns en bred enighet om att rasism är någonting dåligt. Det är en uppfattning som efter andra världskriget blivit en del av västerlandets överideologi precis som bekännelsen till demokrati och mänskliga rättigheter. På många sätt ligger det en historisk seger i denna omsvängning. Konflikter som tidigare upptog tid och energi har sjunkit undan. Möjligheter finns att på ett annat sätt än förr rikta uppmärksamhet mot verkliga motsättningar i samhället. Men samtidigt öppnas nya problem. Ett sådant är att rasismen ofta mystifieras. Den framställs som någonting helt annorlunda, ses som uttryck för djupt irrationella känslor, rädsla, eller bortförklaras med hjälp av individualpsykologi. Den som funderar närmare på det här problemet tvingas konstatera att ett nytt "vi och dom" har skapats. Fördelen med en sådan uppdelning är att den förenar inåt. Solidaritet kan skapas mellan alla dem som strider för "det goda". Men blir polariteten oreflekterad försämras den intellektuella beredskapen och vi kan hamna i en farlig situation. Problemet med de rasistiska tankestrukturerna är nämligen att de ligger oss betydligt närmare än vi vanligen vågar erkänna. På många sätt faller rasisternas argument in i en europeisk tradition med djupa idéhistoriska rötter. Ska kampen bli effektiv är det viktigt att dessa sammanhang lyfts fram. Det är också viktigt att vi vågar rannsaka oss själva. Det tycks nämligen som om "det onda" följer "det goda" som en skugga genom historien.

Den moderna rasismen växte fram som ett uttryck för koloniala intressen. När de nya handelsmännen från slutet av 1400-talet sökte sig ut över världen litade de till en början på sin militära och tekniska överlägsenhet. Men med tiden uppstod ett behov av en ideologi som gav deras röveri legitimitet. De första formerna av modern rasism var religiöst färgad med förbindelser öppna till medeltida föreställningar om det hedniska, muslimska eller judiska. Med tiden utvecklades intellektuellt gångbarare former. Ofta ville man knyta an till det moderna projektet. De rasistiska idéerna kunde härigenom framstå som framåtsyftande och bärare av hela den bildade världens legitimitet.

Inom upplysningstraditionen fick tidigt de naturrättsliga föreställningarna en framskjuten plats. Universalismen blev ett mäktigt vapen i händerna på dem som stred för jämlikhet och demokrati. Men den nya synen på äganderätt och frihandel verkade samtidigt i motsatt riktning. När nya marknader bröts upp krossades gamla kulturer i kraft av principer de besegrade folken inte ens kände till. Samma dubbelhet fanns i upplysningstiden förnuftstro. Å ena sidan las här grunden till den vetenskapens expansion som lett till så stora framsteg. Men å andra sidan ledde sekulariseringsprocessen till en kris för en människosyn grundad i humanismen. Med hjälp av empiriska undersökningar ville man kartlägga naturen och infoga människan i en allmän typologi. Raslärorna var utifrån detta perspektiv inga obskyra påhitt. Tvärtom var de försök att på människan tillämpa de klassificeringssätt som gällde naturen i övrigt. Resultaten användes sedan i politiska syften - för att motivera utdefiniering och förtryck. Försöken att grunda rasismen i vetenskap var nytt för den tiden. Men spår finns ändå långt tillbaks i historien. Vid en idéhistorisk återkoppling faller ljuset på Aristoteles. Att han var den förste som gav sig på att systematisera och klassificera naturen är allmänt känt. Inte lika bekant är att han var den förste som från empiriska utgångspunkter sökte generalisera egenskaper hos främmande folk och ta dem till intäkt för underordning. I Politiken skriver han att barbar (icke-grek) och slav är "identiska begrepp". Argumentet är att barbarerna saknade "naturlig härskarförmåga". Detta sätt att tänka blev vanligt i den vita världen från 1700-talet och framåt. Det är tydligt hos utpräglade empirister som Locke och Hume, liberala politiker som Jefferson och Lincoln, men också hos vetenskapsmän som Chamberlain och Gobinieau. Även vår egen Herman Lundborg arbetade i sitt rasbiologiska institut vidare i samma tradition.

Tänkare ur den romantiska tanketraditionen följde en annan argumentationslinje. Här betonas känsla och intuition mer än förnuft och vetenskap. Man intresserar sig inte heller i samma utsträckning för människan som biologisk varelse och talar hellre om folk än om raser. Överhuvudtaget faller fokus mer på den kulturella sidan av det mänskliga livet. Herder brukar här lyftas fram som en centralgestalt - och hans tänkande fick verkligen ett enormt genomslag. Vill man använda sig av modern akademisk retorik kan man säga att han ägnade sig åt att konstruera nationell identitet - ett arbete som fick sitt politiska uttryck i nationalstatsidén. Herder betonade en mängd sammanhållande faktorer av vilka språk, historia och religion var viktigast. Enligt hans spekulativa lära band ödet samman ett folk i en mystisk gemenskap. Dess blod tänktes höra samman med det land de levde i och varje enskild individ hade del i den själ som var hela folkets. Herder ansåg inte att de olika folken var hierarkiskt ordnade, bara att de var fundamentalt olika. I nationalromantikens oskyldiga former underordnades alltså inte främmande raselement, de bara uteslöts ur folkgemenskapen. Det senaste århundradenas historia ger dock många exempel på hur etnifieringen brutit ner universella beskrivningar av människan och lett över i öppen rasism.

Vid en idéhistorisk återkoppling faller här inte ljuset på Aristoteles, utan på Bibelns gamla testamente. Där finns ett tidigt exempel på den uteslutande och aggressiva nationalismens teori. I femte Moseboken beskrivs judarnas förestående erövring av Palestina. De sju folken som vid den tiden levde där ska utrotas, deras tempel och gudabilder förstöras och t.o.m. deras namn förintas. Målet är ett etniskt homogent land där blandäktenskap är förbjudna. Författarna till Gamla testamentet anser inte att de andra folken är sämre. Argumentet är i stället Jahves vilja att bevara sitt eget folks renhet. Att låta en Gud coacha slagfältens fotfolk är i och för sig ingenting ovanligt. Men den vilja till etnisk homogenitet texten ger uttryck för känns häpnadsväckande "modern". Den starkt ödesladdade kopplingen mellan folk och land som genomsyrar berättelsen speglas också tydligt i romantikens föreställning om Blut und Boden.

Rasismens rötter sträcker sig alltså djupt ner i det vi brukar betrakta som vårt kulturarv. Det handlar inte om anomalier utan är tvärtom uttryck för väletablerade tankefigurer. Vi ser också hur de två argumentationslinjerna sammanfaller i nazismen. Å ena sidan arbetade de tyska forskarna på högvarv (som sanna upplysningsmän) för att ge raslärorna vetenskaplig legitimitet. Å andra sidan odlade man (som sanna romantiker) myten om det ariska folket. Viljan att skapa ett etniskt homogent land var stark, blandäktenskap förbjudna och främmande raselement exkluderade. I "befrielsen" av Sudettyskland och anslutningen av Österrike fanns en logik vi känner igen från många andra håll - tillspetsat kan man säga att nazisterna tillämpade nationalstatsidén med osedvanlig grymhet och konsekvens. Men det räcker inte att stanna här. För att förstå kraften i nazismen måste man veta något om vilka de människor var som bar fram rörelsen. Hitler kom inte till makten genom allmän rösträtt, som ofta görs gällande, utan genom att de borgerliga partierna i förbundsriksdagen skänkte honom det lagrum som möjliggjorde diktaturen. Endast en tredjedel av NSDAP:s röster i valet 1932 kom från arbetarna. Medelklassen däremot, gillade att någon tog i med hårdhandskarna mot kommunisterna. Industrin fick konkurrensfördelar när klasskampstänkandet förbjöds och expropriationen av judisk egendom gynnade också deras intressen. I öst hägrade stora landområden - något som för dessa människor framstod som en rimlig kompensation för de tyska kolonier segrarmakterna delat upp mellan sig efter första världskriget. I långa stycken var alltså nazismen gängse. Rasismen vi förknippar med nazismen hade dock tydliga särmärken. Accentueringen av det judiska var en fix idé i ledarskiktets hjärnor, liksom försöken att förverkliga visionerna om ett rasrent land med hjälp av hela det moderna samhällets resurser. Orsakerna behöver vi inte fördjupa oss i här. Det räcker med att peka på en viktig faktor som skilde situationen i Tyskland från den i t. ex. Frankrike och England: de folk som undertrycktes - slaver, judar och zigenare - levde inte i fjärran kolonier utan i själva moderlandet eller dess omedelbara närhet.

Trots den speciella form av rasism som utvecklades i Tyskland och trots att utrotningen av judar, zigenare och kommunister tog sig de mest groteska former är det viktigt att se att nazismen i långa stycken var ett projekt inom marknadsekonomins ramar. Den byggde vidare på traditioner som i hela den vita världen var allmänna och bars inte fram av en skock vettvillingar, utan av den goda och ansvarstagande borgerligheten. För dem som idag kämpar mot rasismen är dessa fakta viktiga att hålla i minnet. Viktigt är också att reflektera över hur idéer som vi själva anser goda kan få motsatta konsekvenser. Vem är t.ex. ansvarig för att underklass i hela den vita världen utdefinieras på etnisk grund. Är det invandrarna själva - som rasisterna säger? Eller är skulden nynazisternas? Eller ligger problemet i något av de värden vi själva ser som omistliga? På motsvarande sätt kan man ställa frågan var i dag de verkligt stora och brutala övergreppen begås mot människor av annan hudfärg. Visst förekommer våld mot invandrare i våra länder, grova och brutala övergrepp alla civiliserade människor tar avstånd från. Men den som höjer blicken och ser ut bortom den vita världens gränser kommer att bländas av bilderna av ett annat våld så mycket fasansfullare än det vi ser hos oss. De som utdelar detta våld i form av sanktioner, strukturomvandlingsprogram och kliniska krig är inga hotfulla nynazister. Tvärtom talar de om liberalism, mänskliga rättigheter och om den nödvändiga kampen mot rasismen.

Nyligen presenterade integrationsverket en undersökning som visar att var tredje svensk kan tänka sig rösta på ett invandrarfientligt parti. 36 procent tycker inte att vi ska släppa in fler invandrare. Det här är en opinion som makthavarna har varit dåliga på att möta. Konsensusen som råder har gjort att en genomtänkt argumentation sällan infunnit sig. I stället för samtal har vi fått censur, i stället för problemlösning demonisering. Bland vanligt folk märks en tydlig irritation över att varje kritik av integrationspolitiken stämplas ut som rasistisk, ibland t.o.m. nazistisk eller som uttrycket nu lyder: främlingsfientlig. De är heller inte dummare än att de genomskådar på vilket cyniskt sätt högern missbrukar detta ord i sin propaganda för fri arbetskraftsinvandring som medel att slå sönder svensk löne- och arbetsmarknadspolitik.

När den antirasistiska retoriken missbrukas ökar risken för en politisk rekyl. På sikt hotar klyftan mellan politiker och väljare att växa. Folk trängs in i bås där de inte känner sig hemma. Kallar man en oroad fattigpensionär i Bredäng som inte längre vågar gå ut på kvällarna för rasist tillräckligt många gånger tror hon till sist att hon är det. Men det finns också en annan fara i detta missbruk av ord. De invaggar i falsk trygghet. Om alla rasister vore galna var saken enkel. Men de nya högerpopulistiska partier som växer fram i Europa är breda folkliga rörelser. De har mycket lite att göra med de obskyra grupper som med jämna mellanrum varvas på löpen tillsammans med pedofiler och kriminella mc-gäng. Här hemma tar t.ex. Sverigedemokraterna avstånd från rasismen - i vart fall på hemsidan. De argumenterar också tydligt mot det rasbegrepp som av tradition använts inom upplysningstraditionen och inom nazismen. Däremot ogillar de multikulturalismen: "Vi vill ha en mångkulturell värld, inte ett mångkulturellt land."

Denna uppfattning framstår idag som kontroversiell. Ofta beskrivs den t.o.m. som ett uttryck för extremnationalism. Men vid närmare eftertanke är det en uppfattning som ligger helt i linje med nationalstatstanken. Det nya är egentligen mainstreamuppfattningen: offentlighetens försvar för multikultur, överstatlighet och ekonomisk integration. Motiven bakom denna omsvängning är tyvärr rätt dåligt genomlysta. På en ideologisk nivå handlar det förstås om ett fredsprojekt mellan Frankrike och Tyskland. Tidigare kunde omsvängningen även tolkas som ett uttryck för en generös flyktingpolitik. Men i hög grad tycks hållningen vara taktiskt betingad. Den handlar inte så mycket om nya principer som om industrins intresse av att frigöra statsmakten ur den nationella demokratin och skapa fri rörlighet för arbetskraft och kapital. Vi ser också på vilka vitt skilda sätt olika invandrargrupper behandlas. I USA och en rad europeiska länder gör allt fler branscher sig beroende av ett oorganiserat underproletariat - trenden är där att se mellan fingrarna när det gäller illegal arbetskraftsinvandring. Motsvarande utveckling är på gång i Sverige. Här lockar oorganiserad svart arbetskraft från de baltiska länderna som hembiträden, fruktplockare, byggnadsarbetare osv. Behovet av högkvalificerad arbetskraft tillfredsställs genom att länderna i tredjevärlden dräneras på intelligentia. Politiken mot dessa två invandrargrupper står i skarp kontrast till den mot dem som i våra länder verkligen skulle behöva skydd - de politiska flyktingarna.

Dubbel bokföring tillämpas även på andra områden: Samtidigt som multikulturalismen upphöjs till överideologi motarbetas etnifiering inom den egna intressesfären som utslag för separatism (Sameland, Wales, Bretagne, Baskien osv). Men inom de områden man av maktpolitiska skäl har behov av att försvaga (det forna östblocket) eller där marknadsanpassningen gått för långsamt (Balkan) understöds en långtgående nationell splittring. Stödet till Israel faller in i mönstret som exempel på hur maktpolitiska överväganden vunnit över pluralistiska ideal.

Frågan är om inte den hastiga och oreflekterade omsvängningen till följd av EU-anslutningen delvis kan förklara de svårigheter som finns i hanterandet av de nationalistiska rörelserna. Makthavarna har varit så förblindade av att vinna opinionen för sitt EU-projekt att de inte riktigt funderat igenom alla problem. Om denna tes är riktig skulle oviljan att tala med t.ex. Sverigedemokraterna inte bara handla om taktiska avväganden i kampen mot främlingsfientligheten, vilka i sig inte behöver vara oriktiga, utan också om en rädsla för att inte klara debatten. I så fall är det illa.

Men även vänstern har svårt att hantera den nationella frågan. I ett tidigare skede var den tydligt internationalistisk och skälldes då för att vara landsförrädisk. EU-projektet har under senare år drivit vänstern till ett tydligare försvar för nationen. Vänstern har dock inte samma problem med den nationalromantiska och i huvudsak tyska form av nationalism som den svenska borgerligheten historiskt sett har dragits med. Den kan på ett friare sätt knyta an till en fransk tradition med tonvikt lagd på konstitution och ett från etnicitet frigjort medborgarskapsideal. Det innebär dock inte att de behöver bejaka de postmoderna teorierna om nationerna som abstrakta konstruktioner, utan se dem som historiska (och föränderliga) realiteter. Härigenom står vänstern också friare att i kampen mot rasismen hävda vikten av integration. Det multikulturella konceptet kan kritiseras från andra utgångspunkter än rasisternas och nationen försvaras med andra argument: Om kapitalet fritt kan söka sig till områden där lönerna är lägst och om arbetarna dessutom är ohjälpligt splittrade i etniska fraktioner försvåras inte bara det fackliga arbetet utan också parlamentens förmåga att reglera ekonomin - ett försvar för nationen blir i ett sådant perspektiv ett försvar för demokratin.

Men vänstern har också ett annat trumf på handen. Med hjälp av klasskampsteorin, som är universalistisk till sin karaktär, kan en mängd motsättningar som tenderar att tolkas i termer av etnicitet upplösas i sociala intressekonflikter. De högerpopulistiska rörelserna har sin styrka i att de öppet lyfter fram problem i invandrartäta förorter, problem som i huvudsak drabbar arbetarklassen och därför är osynliga i den vanliga politiska agendan. Deras svaghet är att de skyller problemen på invandrarna.

Vänstern står här inför en stor pedagogisk uppgift. När välfärden sviktar är det ju deras bostadsområden som förfaller, deras barns skolor som havererar. Den nyliberala politiken har medfört att tidigare trygga arbetarklassförorter sjunker ner i närmat trasproletära omständigheter med småkriminalitet, gängbildningar och narkotikalangning och - där sådana finns - sjunkande priser på borätter. Ute i förorterna är oftast de undre skikten av arbetarklassen invandrad. Etnicitet och klasstillhörighet sammanfaller alltså på ett sätt som det krävs en viss förmåga till strukturellt tänkande att se. Den irritation man kan se inom arbetarklassen handlar till en inte ringa del om politikernas sätt att komma farande med rasismstämpeln så fort de drabbade vittnar om sina konkreta erfarenheter.

Tydligt är också att medelklassens vilja att stämpla ut varje missnöjesyttring som ett uttryck för främlingsfientlighet är deras sätt ljuga sig bort från ansvar - ett strukturellt och ekonomiskt problem de själva skapat genom sin nyliberala politik förvandlas till ett individuellt moraliskt problem. Förfaringssättet framstår som särskilt stötande med tanke på att den mediala och politiska klass som sätter agendan sedan länge segregerat sig och sina barn bort från problemområdena. Man skulle alltså med en polemisk tillspetsning kunna ställa frågan om inte den multikulturella överideologins syfte är klassiskt: att härska genom att söndra.

Försvaret av nationen var från början en borgerlighetens paroll. I kampen för jämlikhet och demokrati skulle kravet kunna ges ny innebörd av den klass som i allmänna val alltid har flest röster. Men här ligger också faran. Nationalsocialisterna vann sina anhängare inom medelklassen. Den nya högerpopulismen tycks, även om ordentlig forskning ännu saknas på området, i större omfattning locka till sig svikna arbetarväljare som genom den nyliberala politiken fått sin välfärd krossad. Entydiga lösningar ges inte på dessa problem. Men helt klart krävs en offensiv jämlikhetspolitik, integration och en tydlig politisering av samhällsdebatten för att inte den allmänna rösträtten på sikt ska bli en demokratins fiende.

Men i bakgrunden skymtar ändå en allvarligare fråga: Överallt i den vita världen definieras etnisk underklass ut. Utanför våra gränser massmördas fortfarande - femhundra år efter Columbus - barn av annan religion och hudfärg än vår. Länderna i tredje världen sjunker djupare in i koloniala beroenden. Om allt går väl kommer i framtiden de unga att läsa om vår tid med samma skräck som våra unga nu läser om andra världskrigets fasor. Och de kommer att minnas vår tid som den segrande nyliberala rasismens era. Den allvarliga frågan skulle alltså kunna formuleras ungefär så här: demoniseras rasisterna för att dölja den strukturella rasismen som vi själva är skyldiga till? Är deras stora fel att de likt barnet i sagan om kejsarens nya kläder säger det alla vet - att vissa barn har mindre värde än ändra. -